Historiens vingslag svepte över centerns lokaler i gamla stan när filmen ”Centern 100 år En Härlig Tid”, förhandsvisades för kanslipersonalen igår, för när Centern firar sitt 100:e år gör man det med film. En film om partiets historia men kanske främst om deras partiledare. En film som för många av dagens unga centerpartister måste kännas långt ifrån det parti de själva arbetar inom, men också en inblick i hur en rörelse kan utvecklas från landsbygd till att bli ett stadsparti.
I filmen präglas centern/Bondförbundet av pragmatism och grundaren Carl Berlund var för landsbyggdsbefolkningen det agitatorerna var för socialdemokratins framväxt.
Det var samma grund som byggde de två partierna, fattigdom och kamp för dagen.
Maud Olofsson berättar i filmen att fattiga bondbarn som inte hade skor inte vågade gå till skolan av rädsla för att bli retade.
Filmen om centern är en ömsint historia, gjord av filmenare Lennart Svensson och produktionsbolaget Micke&Nicke, om dess mest idylliska drag. Vi möter Karin Söder som blev Sveriges första kvinnliga partiordförande, hon redogör för minnen och partiets framväxt och inte minst hur landsbygdens kvinnor hade sämre löner och mindre möjlighet till utbildning är flickorna i städerna.
Gunnar Hedlund som under många år stod nära den socialdemokratiska regeringen och hade en stor vänskara bland socialisterna var kanske mer representativ för landsbyggdens folk än vad dagens center är. Fram till Fälldin fanns ett samarbete och nära relation till socialdemokratin.
Olof Johansson lyfter fram partiet som föregångare inom miljöfrågan och att Centern alltid värnat om naturen och att inte ta ut mer än vad den ger. Det var också miljöintresset som gjorde att Lennart Daléus gick in i partiet, men också samma miljöintresse som fick honom att lämna centerrörelsen och börja arbeta inom Greenpeace. En topp i filmen är intervjuerna med Fälldin, som redogör för sin syn på kärnkraften men noga väljer att inte kommentera dagens beslut om att bygg ut, det han själv aldrig skulle dagtinga med.
Filmen om Centern kan ses ur två perspektiv, det ömsinta och varma, nästan idylliska parti där den gemensamma nämnaren är kärleken till jorden och naturen.
Det filmen inte tar upp är partiets mindre trevliga sida, som då man 1933 skrev in i partiprogrammet att man ville bevara den svenska folkstammen mot invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Det talas heller inte så mycket om partiets högerkonservativa linje under 1930-talet. En högerlinje som fått sitt uppsving inom dagens centerrörelse.
Filmen är en blanding av intervjuer, dokumentära inklipp och spelade scener. Filmatiskt är den spännande och bitvis rolig, den timme filmen tar blir aldrig långsam.
Reaktionerna efter bland kanslifolket på Centerns högkvarter på Stora Nygatan, var positiva och en utbrast att nu får man tillbaks känslan inför valarbetet.
