Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

by

Susan Abulhawa Morgon i Jenin

Det är morgon i det palestinska flyktinglägret i Jenin och Amal hör hur ett vapen osäkras och känner metallen mot sin tinning. Året är 2002 och där i resterna av ett blodbad av civila, kvinnor och barn känner hon ingen fruktan för döden – för hon vet att hon ska överleva. Kaoset och våldet hon just genomlevt återuppväcker en flod av minnen. Vi får genom Amals berättelse följa 4 generationer palestinier från tidigt 1900-tal fram till idag. En historia som börjar i de bördiga dalarna utanför Jerusalem med oliv- och fruktodlingar och slutar i Philadelphia, USA.

Morgon i Jenin skulle kunna vara en bok fylld av hat, hämnd och politisk propaganda. Men någonstans i de svarta skildringarna, av våld, tortyr och bottenlös sorg – andas boken hopp och försoning. Den glöder av avgrundsdjup kärlek. Av viljan och rätten att existera sida vid sida.

Abulhawa ger mig ett nytt perspektiv. Hon ger ansikten och röster som aldrig tidigare nått genom bruset, hon bjuder in till en berättelse som varit skymd bakom stereotyper av självmordsbombare och ansiktslösa flyktingläger. Mellanöstern som för mig, varit förknippat med en konflikt så komplicerad och så tröstlös att jag inte kunnat ta in, är plötsligt en plats jag vill ha mer av.

Genom att vara politisk men aldrig ensidig skildrar författaren sexdagarskriget 1967 och massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila genom en människas ögon, genom en kvinnas röst, genom en mors kärlek, genom en fars desperation. Genom skratt, gråt, sång och poesi följer jag Amal, hennes släktingar, grannar och vänner genom livet.

Morgon i Jenin drabbar mig. Personporträtten är levande, landskapsbeskrivningarna som fagra tavlor. Det är vackert på västbanken. För första gången kan jag se det. Det böljande språket är likt arabisk utsmyckning, sirligt dansande mot mig. Morgon i Jenin är en av mina största läsupplevelser. Jag vill ha mer.

Alexandra Åbrandt

Morgon i Jenin
Författare: Susan Abulhawa
Norstedts förlag
ISBN: 978-91-1-302614-5

En bokcirkel för alla har också skrivit om ”Morgon i Jenin” liksom Göteborgsposten och Expressen Kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Att skriva filmmanus – Konsten och hantverket – en praktisk handbok

by


Jag har läst ”Att skriva filmmanus – Konster och hantverket – en praktisk handbok” av Fredrik Lindqvist.

Jag har läst rätt många böcker om att skriva, både om att skriva deckare, romaner, noveller och för teater och för film. När författaren till den här boken om att skriva filmmanus kontaktade mig hävdade han att boken är annorlunda än de flesta andra sådana böcker för att den är mer konkret.

Jag ser i ett pressutskick att Lisa Ohlin, regissör, manusförfattare och dramaturg sagt om boken:

Med tydliga förklaringar, handfasta tekniska råd som tål att höras många gånger; inspirerande analyser av moderna filmer och med egen erfarenhet, navigerar Fredrik Lindqvist oss med säker hand igenom det svåra hantverket. Här är en bok för alla, noviser såväl som erfarna, som tänkt slänga sig ner i manusskrivandets ormgrop och komma levande upp igen.

Boken är oerhört konkret, ja mycket handfast. Visserligen måste en bra film eller ett bra manus bygga på konstnärlig förmåga. Om manusförfattaren inte har någon känsla tror jag inte det räcker att följa några råd. Men all världens konstnärlig räcker inte heller, om det inte förpackas på ett sätt som mottagaren kan ta emot.

Den som vill göra film måste dessutom klara att förhandla med människor med pengar. Det kostar att göra film, då gäller det att kunna presentera sitt filmmanus väl för att få någon investerare att öppna kassakistan.

Själv är jag mer inriktad på att skriva klart min roman. Men jag är övertygad om att när ett bokförlag väl nappat på min roman och den tryckts kommer den att passa bra för film också. Så tänker jag. Jag har hela tiden tanken på filmmediet i bakhuvudet. Därför känns det som att jag har stor nytta av bokens handfasta tydliga råd. Jag har nämligen lite grann kört fast i den berättelse jag skriver. Det blev en aha-upplevelse när jag läste kapitlet som tog upp filmens tre akter och vändpunkterna. De är dessa vändpunkter jag måste få fram i min berättelse för att den ska bli tydligare och mer spännande.

Det som är fördelen med boken är nog också dess nackdel. Fredrik Lindqvist tar hela tiden upp konkreta exempel från filmer. Det känns som att sitta med honom och samtala och han berättar och visar. Han har dessutom ett nära och lätt språk.
Fast ibland kan det störa med alla hänvisningar till filmerna. Jag kommer på mig själv ibland att det känns överflödigt, att jag är så inne i det han skriver om manusskrivande att jag bara skummar igenom filmhänvisningar. Ibland är det någon film jag inte sett och då blir jag irriterad på att jag inte sett den.

Det är dock en bok om att skriva filmmanus som har lika mycket med konsten att dramatisera en text att göra. Alla som skriver någon form av dramatiska texter, oavsett om det är teatermanus, filmmanus eller en novell, roman eller deckare kan hämta handfasta tips ur boken.

Fredrik Lindqvist har tidigare arbetat som frilansjournalist med uppdrag för bland annat Sveriges Radio och olika branschtidningar inom medieområdet. Han varvar sitt eget skrivande och insatser som dramaturg med arbete som lärare, gästföreläsare och handledare i filmskrivande och han arrangerar också egna kurser i att skriva för film.

Sedan några år tillbaka driver han en blogg om att skriva för film, du hittar den här.

Boken ”Att skriva filmmanus” har också en egen webbplats.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Långsamhetens nej av Thomas Nydahl

by

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Det frågar sig Thomas Nydahl i Långsamhetens nej, som är ett försök att beskriva tidens hårda tempo och vad som kan vara ett möjligt alternativ. Hans bok belyser konsumismens, de snabba transporternas och det av oljud och reklam präglade landskapet. Mot det ställer han platsens och långsamhetens liv, ett liv där tystnaden är välgörande och eftertanken präglar vardagen.
Går det att motstå en bok med denna beskrivning?
Jag kan det i alla fall inte. Många av oss som bor i Stockholm, jobbar inom webben och med sociala medier i realtidsflödet kan känna oss fångade i en tidspuls som går alldeles för snabbt. Det kan kännas som om vi inte hinner tänka ibland, inte hinner få våra tankar och känslor i samklang med allt vi upplever. Det är ett enormt flöde som hela tiden pågår av nyheter och kulturevenemang. För oss som kulturbloggare kan det vara helt otroligt ibland, detta urval av inbjudningar till musik, teater, film och andra evenemang, som vi är bjudna på och vill gå på och vill uppleva. Men det finns en gräns för när upplevelserna inte kan bearbetas. När vi bara behöver få vara i tystnad, få gå och strosa eller skrota hemma.

Jag slängde mig över boken ”Långsamhetens nej” av Thomas Nydahl.
Det är en slags essä, indelad i en mängd kortare avsnitt med tankar om allt möjligt, framför allt om samhället.

Det här citatet skrev jag ner för det vill jag spara, det är från sidan 69:
Jag kan inte ens föreställa mig att de återkommande svältvågorna över norra Afrika ska avta, så länge vi har en ekonomisk ordning som bygger på den privata roffarinstinkten.

Det är något jag känner igen och själv har formulerat på olika sätt här i bloggen. En annan känsla jag känner igen är följande rad:
Vi samtalar oss till synes framåt, men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutas.

Jo, ibland känns samtal meningslösa, att inget riktigt blir sagt. Ibland föredrar jag att vara ensam framför att spilla bort tid på att träffa människor som jag ändå inte kan tala med på rktigt, inte kan möta med sanningen utan man bara ska spela upp att allt är så tjusigt och allt är så bra och perfekt, eller vad det nu är som ska spelas upp utan att vi ska mötas på riktigt.

Mycket i boken känns som att tala med en nära vän. Vissa delar kan jag reta mig på, och det kan ju faktiskt också ingå i vänskap. Vänskap behöver inte betyda att tycka likadant i allt.

Thomas Nydahl vägrar mobiltelefon, vilket kommer fram flera gånger i essäboken. Jag tänker att det måste finnas ett annat förhållningssätt gentemot teknik än att totalvägra. Att lära oss ta tillvara på möjligheterna att nå varandra via ny teknik utan att bli sönderstressade borde vara målet.

Ibland utstrålar Thomas Nydahl ett slags gubbig förakt för nutidens kultur som musiken och kulturskribenter.

Det finns inte en tidning vars kultursidor numera kan fånga mitt intresse, sidorna också i de mest ansedda tidningar svämmar över av förutsägbara tidskommentarer och en litteraturkritik som mest av allt är ett poserande med den egna uppsättningen präktigheter och väl inövade politiska eller sociala åsiktspaket.

Ett stycke i boken som gör mig konfunderad är när han beskriver en bussresa där han retar sig på ungdomar som bråkar på arabiska och han beskriver slöjklädda kvinnor och hur hans lilla skånska stad inte längre är sig lik. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter där. Skulle gärna höra honom utveckla det.

Som ni kan märka är det en essäbok som väcker tankar och reaktioner – och det är bra. Jag kommer att återvända till den och fundera vidare och säkert hitta fler citat som är bra.

Författaren har själv en blogg och här har han samlat några reaktioner på boken.

Långsamhetens nej
Författare: Thomas Nydahl
ISBN10: 9197656798
ISBN13: 9789197656795

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tour Quai – tredje boken i deckarserien som utspelar sig i en värld av mjukisdjur

by


När bokförlaget lanserade ”Amberville”, första delen i Tim Davys serie om en deckare som utspelar sig i en värld av gosedjur uppvaktades bloggvärlden intensivt med olika lustiga presenter, som en purjolök som kom med posten.
Tim Davys är en pseudonym, vem det är vet vi inte än. Konstigt nog har de traditionella mediernas redaktioner inte försökt jaga fram vem det är som ligger bakom.
Kanske för att serien inte riktigt blivit den succé den skulle kunna bli. Det är ett rätt spännande koncept: en mer hårdkokt deckare som utspelar sig i en miljö av gosedjur. Alla karaktärer är mjukisdjur.
Ingen av de tre böcker som kommit ut har varit illa skrivna, men något har saknats i deckarnas upplägg för att riktigt fånga den stora publiken.
Tour Quai är den tredje boken i serien. Om jag uppfattat det rätt är ytterligare en fjärde och avslutande del planerad.

Johan Hilton i Expressen är besviken:

Det är ungefär lika beskedligt och gymnasistfilosofiskt som det låter, dock välskrivet, underhållande och snabbläst.
Men nog har skicklige Davys förutsättningar att göra mer av sitt Mollistown än det här. Hög tid för teddybjörnarna att visa klorna på riktigt i den kommande och avslutande delen.

Jag kan tänka mig att om en bra filmregissör sätter tänderna i böckerna och vässar berättelsen och spelar in den i förföriskt ljussättning i halvdunkel och med dessa gosedjur med vässade tänder, då kan det trots allt bli en stor världssuccé.

Tourquai
Författare: Tim Davys
ISBN10: 9100124907
ISBN13: 9789100124908

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension av Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette – ”Jag kan bara säga att jag älskar er” av Margareta Beckman

by

Det är några synnerligen levande porträtt som Margareta Beckman nedtecknat i denna bok. Utifrån de många källor som hon har haft till förfogande redogör hon, i den utsträckning man kan med hjälp av enbart skriftliga dokument, hur vardagen tedde sig för inte enbart huvudpersonerna Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette men även de närmaste runt omkring dem.

Hon väljer genomgående att avstå från spekulationer, hon tar upp de mest omtalade och med hjälp av de källor som finns försöker hon att nysta fram sanningen så nära man kan komma efter de drygt 200 år som förflutit.

Beckman har även tilldelat olika kapitel åt olika bifigurer i relationen; Royal Suédois (det regemente som Axel slutligen efter år av åtrå förde befäl över), Madame Royal (Marie-Antoiettes äldsta dotter Marie Thérèse Charlotte) och Le Dauphin (den omtalade kronprinsen som försvann från Tempeltornet där kungafamiljen bodde sista tiden av Revolutionen innan Robespierres fall).

Deras historier involverar och i allra högsta grad påverkar Axel och Marie-Antoinette, precis som den rika korrespondens som fördes. Axels älskade pappa Fredrik Axel von Fersen, hans syster Sophie Piper, Gustav III, Marie-Antoinettes mor kejsarinnan Maria Theresia, hennes bror Joseph II och brorson Frans II samt till åtskilliga andra (personregistret i slutet är omfattande), ger läsaren en inblick i parets personliga tankar och upplevelser. Skildringar från närståendes memoarer och ögonvittnen ger ytterligare liv åt händelseförloppen som skildras i dessa två levnadsöden.

Relationen mellan de båda? Onekligen går det inte att tvivla på den starka passionen och den innerliga kärleken som uppstod mellan Axel och Marie-Antoinette. Huruvida de faktiskt var älskande i en mera köttslig tappning lär vi nog aldrig riktigt få veta – såvida någon inte kommer på ett sätt att återställa överstrykningarna i breven mellan de båda. Klart är i alla fall att tillfällen fanns det gott om och att det franska hovet nog hellre hade en diskret utlänning som drottningens älskare än en inhemsk sådan med omfattande önskningar från en ännu större ätt bakom sig. Att Axel dessutom hade Ludvig XVI:s välsignelse som nära vän och trogen undersåte till kungafamiljen är nog även det ytterligare orsak till att tro det möjligt.

Margareta Beckmans digra bakgrund som militärhistoriker märks tydligt, hon är noga med att klart fastställa datum, ort och årtal för att kronologin skall bli så korrekt som möjligt. Det gör det bara ännu sorgligare att då upptäcka den bristande korrekturen. År 1700 var inte Marie-Antoinette fjorton år, inte heller var hon en nioåring 1755. Utöver dessa missar och några övriga slarvfel är det en synnerligen intressant läsning.

Fischer & Co

ISBN 978-91-86597-03-0

Av Jessika Ahlström

Fler recensioner:
Dalarnas Tidningar
Östgöracorren
Helsingborgs Dagblad

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,