Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Horn av Joe Hill – recension

by


Ibland så nästan vet man innan man öppnar att en bok att man kommer att gilla den. Det händer inte ofta och det slutar för det mesta med en viss känsla av besvikelse. Men Joe Hills Horn tillhör faktiskt en av de få böcker som jag hade höga förväntningar på OCH som jag gillade från första bladet. Vanligtvis så är det dumt att ha höga förväntningar på både film och böcker eftersom man oftast då blir besviken. Man skapar sig liksom en ouppnåelig bild som verkligenheten inte kan mäta sig med. Men hursomhelst, nu till Horn:

Handlingen tar plats i den lilla New Hampshire staden Gideon. Huvudpersonen är Ignatius ”Ig” Perrish som förlorade sin flickvän Merrin ett år tidigare på det mest fruktansvärda sättet. Hon återfanns våldtagen och mördad ute i skogen och efter det blev Ig en utstött person i samhället. Alla tog för givet att han var den skyldige trots att inga bevis finns och han aldrig blir arresterad för dådet. Och Ig har inte mördat Merrin. Morgonen efter årsdagen av hennes mord vaknar Ig upp och upptäcker att två horn har växt ut ur hans panna. Som om detta bisarra faktum inte vore nog så börjar folk bete sig märkligt runt Ig. De avslöjar sina mörkaste hemligheter för honom. Allt som är smutsigt, mörkt och fult bubblar upp till ytan och det är Ig som får höra deras märkliga bikter. Det tar inte heller lång tid innan Ig får reda på vem det var som mördade och våldtog Merrin.

Jag skulle vilja säga att upplägget är rätt så absurt, nästan lite likt Kafkas Förvandlingen. För er som är inte är helt bekant med den så kan jag berätta att huvudpersonen i den vaknar upp och upptäcker att han blivit förvandlad till en sorts insekt under natten. Nåja, det är väl snäppet värre än ett par horn men just overklighetskänslan är densamma. Det blir en tvär kontrast eftersom den övriga miljön är väldigt naturalistisk. Hornen är inte en metafor eller något som bara finns i Igs egna huvud- nä, de är ett verkligt faktum för honom. Hans nya talang att frambringa mörka bikter är inte heller något som fungerar för Igs fördel. Han får höra hur besvikna hans föräldrar är på honom, hur de önskar att han bara skulle försvinna. Han blir målet för mycket hätska känslor.

Handlingen är uppbyggd med en ganska splittrad tidsföljd. Vi har nutiden, då Ig har sina horn, och vi får följa med i olika återblickar. Allt för att vi ska förstå den djupa kärleken mellan Ig och Merrin och för att vi ska begripa vad som egentligen hände. Även om det är berättat ur en tredje persons perspektiv så får vi se saker och ting ur en del av de olika karaktärernas egna perspektiv vilket gör det hela mycket intressant och spännande. Vi får uppleva hur snedvridet en viss situation kan uppfattas eftersom den spelas upp ur olika personers perspektiv.

Även om handlingen är ganska snävt uppbyggd så bjuder den på många överraskningar. Jag tänker inte avslöja dem och förstöra er läsning dock. Men vi förstår ju ändå att i stora drag så handlar det om Igs uppgörelse med Merrins mördare. Det som är intressant är ju det som försiggår där emellan. Ig får ju horn, han lockar fram ondskan i människor men på något sätt så är han inte ond. Han är en god människa som fått gå genom helvetet. Han ställs emot den verkliga ondskan och genom sitt fall från mänskligheten så återuppstår han i en demonisk form. Men trots detta, trots hornen och likheten med en djävul så väcker han djup sympati. Joe Hill väcker frågor om Gud och Djävulen- vem som egentligen var (eller ÄR?) ond och inte och det är mycket intressanta filosofiska spörsmål.

Jag rekommenderar Horn till varje person som vill få sig en läsupplevelse. Det går inte att säga att det är renodlad skräck eftersom handlingen egentligen är väldigt melankolisk och ledsam bort emellan. Skräcken kommer med hornen, antar jag. Det lite övernaturliga inslaget. Jag tycker egentligen inte om att betygsätta böcker eftersom läsupplevelsen skiljer sig så från person till person. Men denna skulle få toppbetyg. Om jag alltså betygsatte.

Originaltitel: Horns
Författare: Joe Hill
Översättare: Gabriel Setterborg
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303216-0

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist

by


Det är alltid trist när man verkligen vill skriva något positivt om en författare eftersom man verkligen gillar det som de tidigare skrivit. Tyvärr är detta fallet med Låt de gamla drömmarna dö.

Låt de gamla drömmarna dö är en samling olika texter från John Ajvide Lindqvists egna arkiv. Det är radioprogram, korta berättelser, manuskript från tv serier och andra texter. Dessvärre så är det få som är läsvärda, de flesta försvinner ur mitt minne så fort jag vänt blad och en del av novellerna hade jag svårt att ens hålla fokus på medan jag läste. Men istället för att skriva ned hela boken så ska jag nämna de stycken jag faktiskt tyckte om och som faktiskt är riktigt bra.

Det går inte att nämna Låt de gamla drömmarna dö utan att nämna novellen med samma namn. Det är nämligen en sorts fortsättning av Låt den rätte komma in. Även om Oskar och Eli bara är skuggfigurer och det inte handlar direkt om den. De rör sig i periferin bara. Men trots det så tycker jag att denna novell ger ett bra avslut. Jag tror de flesta som läst Låt den rätte komma in har fantiserat ihop ödet för Eli och Oskar. Vad hände efter de steg av den där tågstationen egentligen? Här får du svaret. På sätt och vis. Även om själva historien är berättad ur en äldre mans (inte Oskars) perspektiv.

Den andra novellen jag blev förtjust i är Ansiktsburk. Jag antar att det är en absurd titel men själva berättelsen är också absurd så det passar bra. Det är en så kallad ”metaberättelse”. Det är en dokumentärfilmare som berättar om John Ajvide Lindqvist långsamma fall mot vansinnet under en filmfestival. Roy Andersson spelar en viss roll i berättelsen. En ganska oväntad sådan. Jag gillar den i alla fall och jag tänker inte avslöja för mycket för då försvinner själva ”knorren”. Om inte annat så kan ni söka efter ”Ansiktsburk” på youtube. Det ger inga svar men det ökar kanske förståelsen.

Den tredje och sista texten jag gillar är Alla översättares blodiga natt. Förmodligen för att själva ämnet med översätteri ligger mig varmt om hjärtat. Men det är ingen berättelse, det handlar inte om en översättare som bärsärk med en yxa en natt. Nä, det är en recension faktiskt och den tar upp en ganska viktig sak; nämligen översättarens ansvar för texten den arbetar med. Oavsett originalspråket så litar ju både vi som läsare, och författaren själv, att översättaren gör sitt bästa för att föra över originalberättelsen till ett nytt språk. Vi tar för givet att alla scener är med, att intrigen är densamma oavsett om det står på japanska, engelska, serbiska eller svenska. Men vad händer då när översättaren faktiskt inte sköter sitt jobb? John Ajvide Lindqvist tar upp ett bra exempel. Som en älskare av J.R.R. Tolkiens sagovärld så kan jag omnämna ett till exempel- nämligen Åke Ohlmarks översättning av Ringen trilogin.

Fler recensioner: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten och Expressen.

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag
ISBN: 9789170375910

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inget andetag är det andra likt – diktboken av Jesper Svenbro mer en bönbok

by


Vad är gud? I Jesper Svenbros nyutgivna diktbok ”Ingen andetag är dte andra likt” finns ordet gud med i de flesta dikterna. Ibland verkar gudsbilden vara något nära livsprincipen, själva livsgnistan, i andra dikter anar jag en mer traditionell kristen gudsbild med en han som gud.

De starkaste dikterna är där gudsbilden är som i dikten ”Fotsteget”, där gud finns inne i människan:
Fotsulans möte med marken,
som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds!
….
….
Min lovsång måste alltså börja med fotsteget.
Vilken lycka att gå på jorden!
Den mänskliga gången är rentav så ofattbar
att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse.
Varje steg ett sjungande fotsteg
till din ära, o Gud!

Dikten finns i bokens första avdelning som består av dikter skrivna under en konvalescens från stroke.

Jesper Svenbro sitter med i Svenska Akademin, här är lite fakta om honom från Svenska Akademin hemsida:

Jesper Svenbro, född 10 mars 1944 i Landskrona. Poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Svenbro efterträdde poeten Östen Sjöstrand på stol nr 8. Han är bosatt i Thorigny-sur-Marne utanför Paris och är directeur de recherche vid Centre national de la recherche scientifique (CNRS). Medlem av Centre Louis Gernet (Paris). Han har bl.a. tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris 1993, Bellmanspriset 2000, Ekelöfspriset 2001 och Övralidspriset 2005

Han är poet och de flesta dikterna har en mjukt, skönt språk och genomtänkt rytm som också förmedlar något, utöver orden. Det förvånar mig därför att han, som är så språkligt begåvad, så ofta använder utropstecken i dikterna. Ett utropstecken är att skrika och att överbetona något, som att inte lita på läsarna. Jag kan inte se vad utropstecknet tillför i dikten jag citerade delar ur ovan, till exempel.

inget andetag är indelade i avdelningar, den första handlar om tiden som konvalescent efter en stroke. Jag tycker bäst om tio dikter som ingår i den delen, ”Tio dikter från botandets frist”. De talar mer till mig, är mer allmängiltiga. De tankar som slår oss när vi ställs inför sjukdom och tragiska händelser drar ofta undan den hinna som hindrar oss från att de livets väsentligheter.

Att lika diktboken med en bönbok är inte mitt eget påfund, Jesper Svensbro skriver om det själv i dikten ”Genrebyte”:
”Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok
och inte en diktsamling”,
säger en uppbragt röst i mitt inre,
men jag känner mig inte tillintetgjord
av denna radikala kritik.
Då för det helt enkelt blir en bönbok!
Jag är mogen för genrebytet.
….

Svenbro själv må vara mogen för genrebytet, men Anna Hallberg, litteraturkritiker i DN gillar det inte. Hon skriver bland annat:

jag kommer på mig själv med att tänka ut tre riktlinjer där min egen läsning förlorar vad man kanske kan kalla för själ:

1. När dikten faller över i ren patologi (det finns förstås exempel på fantastiska ”sjukdomsdikter”, snarare handlar det om att dikten blir statisk och monoman, ett tvångsmässigt symtom).

2. När dikten övergår till propaganda, demagogi eller endimensionell politik (här finns också undantag, men återigen rör det sig om att bevara någon form av stilistisk spänst och estetisk aktivitet.)

3. När dikten, som i det här fallet, blir liturgi och förkunnelse. När den släpper både läsaren och dikten. När det religiösa tilltalet blir starkare än det poetiska.

Jag kan delvis ställa mig bakom Anna Hallbergs kritik, samtidigt som jag gärna läser några av dikterna om och om igen, som den dikten jag citerade lite i början av detta inlägg, där gudsbilden närmar sig något mer allmängiltigt och närmar sig livsbegreppet. Jesper Svenbro har också ett, som jag redan nämnt, vilsamt och mjukt språk, som jag gärna vilar i.

Inget andetag är det andra likt
Författare: Jesper Svenbro
ISBN: 9789100125707
Albert Bonniers Förlag

Relaterat: Recension i recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tankar kring boken Att bo granne med ondskan av Klas Åmark

by

En 700 sidor tung bok om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen av Klas Åmark som är professor på historiska institutionen på Stockholms universitet är ingen lättläst läsning.

Då syftar jag inte på språket. Klas Åmark har ett spänstigt bra språk med flyt, däremot är boken skriven som en vidareutveckling av flera olika forskarrapporter och därför fylld av referenser. Det gör att den i vissa delar blir mer trög att läsa, det är för mycket hänsyn som tas till andra rapporter.

Det som gör boken tung är förstås dess innehåll. Att inse hur fega många svenska makthavare var under andra världskriget. Sverige lät tyska soldater åka genom Sverige när nazisterna ockuperat vårt norska grannland. Sverige upprätthöll handelsförbindelser med Tyskland och försåg den nazistiska stridsmaskinen med malm och annat de behövde. Allt i namn av neutraliteten. Okey, den mesta järnmalmen innehöll för mycket fosfor för att kunna användas till vapentillverkning.

Läskigt är också att se hur svenska makthavare vände kappan efter vinden och först när stridslyckan uppenbart vände för tyskarna. Fast det var lite sent för många judar då. Med en generösare flyktingpolitik under 1930-talet skulle Sverige ha kunnat rädda många judiska flyktingar från döden. Generösare kvoter under de första krigsåren, då judar ännu hade möjlighet att utvandra från Tyskland och ockuperade länder, skulle också ha rättat många liv.
När den svenska politiken förändrades från hösten 1942, d ar gränserna stängda och judarna skickades direkt till koncentrationslägren.

Fast att Sverige först under sista åren av andra världskriget började distansera sig från Tyskland behöver inte bara tolkas som opportunism. Tysklands naziregim blev också brutalare och det kom mer information om vad som verkligen skedde.

Klas Åmark framstället, som den forskare han är, inget som svart eller vitt. Det kan inte ha varit enkla beslut för beslutande svenska makthavare. Vad hade skett om Sverige tagit tydligare ställning mot Tyskland? Hade Sverige dragits in i kriget? Både Norge och Danmark var ockuperade av tyskarna. Hur långt ska ett lands makthavare gå för att hålla landet utanför krig?

Tyvärr fanns det en hel del politiker, främst på högersidan, som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida, vilket alltså skulle innebära att strida på samma sida som de tyska nazisterna mot Ryssland.

Boken tar mycket noggrant igenom vad nazismen stod för och det svenska förhållandet till Tyskland under kriget både när det gäller handel och kultur och flyktingfrågor. Ett kapitel tittar också närmare på Svenska kyrkan, politiken och nazismen.

Nazismen var ingen byråkratisk ideologi och de var usla administratörer. Hitler byggde upp naziorganisationen på starkt ledarskap. Ledaren bestämde allt och om högste ledaren var missnöjd med någon underledare kunde han sparka den direkt. Det skapade en tydlig osäkerhet och gav ledare som var beredda att slicka röven på sin ledare utan att ifrågasätta order, allt för att rädda sig själv och skapa fördelar åt sig själv.
En hemsk tanke är vad som kunde ha skett i Europa och världen om nazisterna varit bättre administratörer. Kanske hade de lyckats vinna kriget om de varit duktigare på byråkrati och varit smartare när de krigade. Det är kanske det tyngsta att tänka på – det som slår mig allra mest när jag läste den tjocka boken.

Att bo granne med ondskan
Författare: Klas Åmark
Recensionsdatum: 2011-02-08
ISBN: 9789100124939

Relaterat:
Expressen
Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett måste för alla kattägda eller felina älskare: Simon Tofields Simons katt

by


http://www.brombergs.se/images/Omslagsbild/Mellan/3966.jpg

Simon Tofield är en brittisk animatör med stort intresse för det inhemska naturlivet och för sina fyra katter. Dessa katter har gett honom inspiration till ett flertal korta animerade filmer. Den första av dem, Cat Man Do kom den 4 mars 2008 och följdes snabbt upp med nästa film Let Me In senare samma dag.

Filmerna fick stort gensvar hos alla kattälskare runt om i världen som kunde känna igen sig i knasigheterna som katten utsatte sin husse för. Ett knappt år senare i januari 2009, efter flera animationer, tillkännagavs det att Simons katt skulle ges ut i bokform! Canongate släppte albumet Simon’s Cat Book i oktober 2009 i Storbritannien och släpptes senare i flera andra länder av andra bokförlag. Här i Sverige släpptes den på Brombergs Bokförlag, Simons katt i en alldeles egen bok.

Nu kommer den andra boken om Simons katt – på andra sidan staketet. En ljuvlig bok som mestadels utspelar sig utomhus och som berättar hur Simons katt och förmodligen de allra flesta andra katter beter sig när de inte är i närheten av människor. Som upphovsgivaren Simon Tofield själv berättar på den officiella hemsidan, gav det honom en möjlighet att få ge uttryck för hans kärlek till vildlivet och naturen.

Då skaran av fans har vuxit, finns det både en officiell hemsida och en Youtubesida att vända sig till när lusten av att få glädjas åt katters påhittighet blir stor. Det finns även lite smått och gott att införskaffa sig, bland annat en iPhone applikation.

Officiell hemsida: http://www.simonscat.com/

Youtubes hemsida: http://www.youtube.com/user/simonscat?blend=1&ob=4

Iphone app: http://www.simonscat.com/purrfect_pitch.html

Av: Jessika Ahlström

Originalets titel: Simon´s Cat Beyond the Fence
ISBN: 978-91-7337-239-8

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,