Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Inget andetag är det andra likt – diktboken av Jesper Svenbro mer en bönbok

by


Vad är gud? I Jesper Svenbros nyutgivna diktbok ”Ingen andetag är dte andra likt” finns ordet gud med i de flesta dikterna. Ibland verkar gudsbilden vara något nära livsprincipen, själva livsgnistan, i andra dikter anar jag en mer traditionell kristen gudsbild med en han som gud.

De starkaste dikterna är där gudsbilden är som i dikten ”Fotsteget”, där gud finns inne i människan:
Fotsulans möte med marken,
som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds!
….
….
Min lovsång måste alltså börja med fotsteget.
Vilken lycka att gå på jorden!
Den mänskliga gången är rentav så ofattbar
att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse.
Varje steg ett sjungande fotsteg
till din ära, o Gud!

Dikten finns i bokens första avdelning som består av dikter skrivna under en konvalescens från stroke.

Jesper Svenbro sitter med i Svenska Akademin, här är lite fakta om honom från Svenska Akademin hemsida:

Jesper Svenbro, född 10 mars 1944 i Landskrona. Poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Svenbro efterträdde poeten Östen Sjöstrand på stol nr 8. Han är bosatt i Thorigny-sur-Marne utanför Paris och är directeur de recherche vid Centre national de la recherche scientifique (CNRS). Medlem av Centre Louis Gernet (Paris). Han har bl.a. tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris 1993, Bellmanspriset 2000, Ekelöfspriset 2001 och Övralidspriset 2005

Han är poet och de flesta dikterna har en mjukt, skönt språk och genomtänkt rytm som också förmedlar något, utöver orden. Det förvånar mig därför att han, som är så språkligt begåvad, så ofta använder utropstecken i dikterna. Ett utropstecken är att skrika och att överbetona något, som att inte lita på läsarna. Jag kan inte se vad utropstecknet tillför i dikten jag citerade delar ur ovan, till exempel.

inget andetag är indelade i avdelningar, den första handlar om tiden som konvalescent efter en stroke. Jag tycker bäst om tio dikter som ingår i den delen, ”Tio dikter från botandets frist”. De talar mer till mig, är mer allmängiltiga. De tankar som slår oss när vi ställs inför sjukdom och tragiska händelser drar ofta undan den hinna som hindrar oss från att de livets väsentligheter.

Att lika diktboken med en bönbok är inte mitt eget påfund, Jesper Svensbro skriver om det själv i dikten ”Genrebyte”:
”Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok
och inte en diktsamling”,
säger en uppbragt röst i mitt inre,
men jag känner mig inte tillintetgjord
av denna radikala kritik.
Då för det helt enkelt blir en bönbok!
Jag är mogen för genrebytet.
….

Svenbro själv må vara mogen för genrebytet, men Anna Hallberg, litteraturkritiker i DN gillar det inte. Hon skriver bland annat:

jag kommer på mig själv med att tänka ut tre riktlinjer där min egen läsning förlorar vad man kanske kan kalla för själ:

1. När dikten faller över i ren patologi (det finns förstås exempel på fantastiska ”sjukdomsdikter”, snarare handlar det om att dikten blir statisk och monoman, ett tvångsmässigt symtom).

2. När dikten övergår till propaganda, demagogi eller endimensionell politik (här finns också undantag, men återigen rör det sig om att bevara någon form av stilistisk spänst och estetisk aktivitet.)

3. När dikten, som i det här fallet, blir liturgi och förkunnelse. När den släpper både läsaren och dikten. När det religiösa tilltalet blir starkare än det poetiska.

Jag kan delvis ställa mig bakom Anna Hallbergs kritik, samtidigt som jag gärna läser några av dikterna om och om igen, som den dikten jag citerade lite i början av detta inlägg, där gudsbilden närmar sig något mer allmängiltigt och närmar sig livsbegreppet. Jesper Svenbro har också ett, som jag redan nämnt, vilsamt och mjukt språk, som jag gärna vilar i.

Inget andetag är det andra likt
Författare: Jesper Svenbro
ISBN: 9789100125707
Albert Bonniers Förlag

Relaterat: Recension i recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tankar kring boken Att bo granne med ondskan av Klas Åmark

by

En 700 sidor tung bok om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen av Klas Åmark som är professor på historiska institutionen på Stockholms universitet är ingen lättläst läsning.

Då syftar jag inte på språket. Klas Åmark har ett spänstigt bra språk med flyt, däremot är boken skriven som en vidareutveckling av flera olika forskarrapporter och därför fylld av referenser. Det gör att den i vissa delar blir mer trög att läsa, det är för mycket hänsyn som tas till andra rapporter.

Det som gör boken tung är förstås dess innehåll. Att inse hur fega många svenska makthavare var under andra världskriget. Sverige lät tyska soldater åka genom Sverige när nazisterna ockuperat vårt norska grannland. Sverige upprätthöll handelsförbindelser med Tyskland och försåg den nazistiska stridsmaskinen med malm och annat de behövde. Allt i namn av neutraliteten. Okey, den mesta järnmalmen innehöll för mycket fosfor för att kunna användas till vapentillverkning.

Läskigt är också att se hur svenska makthavare vände kappan efter vinden och först när stridslyckan uppenbart vände för tyskarna. Fast det var lite sent för många judar då. Med en generösare flyktingpolitik under 1930-talet skulle Sverige ha kunnat rädda många judiska flyktingar från döden. Generösare kvoter under de första krigsåren, då judar ännu hade möjlighet att utvandra från Tyskland och ockuperade länder, skulle också ha rättat många liv.
När den svenska politiken förändrades från hösten 1942, d ar gränserna stängda och judarna skickades direkt till koncentrationslägren.

Fast att Sverige först under sista åren av andra världskriget började distansera sig från Tyskland behöver inte bara tolkas som opportunism. Tysklands naziregim blev också brutalare och det kom mer information om vad som verkligen skedde.

Klas Åmark framstället, som den forskare han är, inget som svart eller vitt. Det kan inte ha varit enkla beslut för beslutande svenska makthavare. Vad hade skett om Sverige tagit tydligare ställning mot Tyskland? Hade Sverige dragits in i kriget? Både Norge och Danmark var ockuperade av tyskarna. Hur långt ska ett lands makthavare gå för att hålla landet utanför krig?

Tyvärr fanns det en hel del politiker, främst på högersidan, som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida, vilket alltså skulle innebära att strida på samma sida som de tyska nazisterna mot Ryssland.

Boken tar mycket noggrant igenom vad nazismen stod för och det svenska förhållandet till Tyskland under kriget både när det gäller handel och kultur och flyktingfrågor. Ett kapitel tittar också närmare på Svenska kyrkan, politiken och nazismen.

Nazismen var ingen byråkratisk ideologi och de var usla administratörer. Hitler byggde upp naziorganisationen på starkt ledarskap. Ledaren bestämde allt och om högste ledaren var missnöjd med någon underledare kunde han sparka den direkt. Det skapade en tydlig osäkerhet och gav ledare som var beredda att slicka röven på sin ledare utan att ifrågasätta order, allt för att rädda sig själv och skapa fördelar åt sig själv.
En hemsk tanke är vad som kunde ha skett i Europa och världen om nazisterna varit bättre administratörer. Kanske hade de lyckats vinna kriget om de varit duktigare på byråkrati och varit smartare när de krigade. Det är kanske det tyngsta att tänka på – det som slår mig allra mest när jag läste den tjocka boken.

Att bo granne med ondskan
Författare: Klas Åmark
Recensionsdatum: 2011-02-08
ISBN: 9789100124939

Relaterat:
Expressen
Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett måste för alla kattägda eller felina älskare: Simon Tofields Simons katt

by


http://www.brombergs.se/images/Omslagsbild/Mellan/3966.jpg

Simon Tofield är en brittisk animatör med stort intresse för det inhemska naturlivet och för sina fyra katter. Dessa katter har gett honom inspiration till ett flertal korta animerade filmer. Den första av dem, Cat Man Do kom den 4 mars 2008 och följdes snabbt upp med nästa film Let Me In senare samma dag.

Filmerna fick stort gensvar hos alla kattälskare runt om i världen som kunde känna igen sig i knasigheterna som katten utsatte sin husse för. Ett knappt år senare i januari 2009, efter flera animationer, tillkännagavs det att Simons katt skulle ges ut i bokform! Canongate släppte albumet Simon’s Cat Book i oktober 2009 i Storbritannien och släpptes senare i flera andra länder av andra bokförlag. Här i Sverige släpptes den på Brombergs Bokförlag, Simons katt i en alldeles egen bok.

Nu kommer den andra boken om Simons katt – på andra sidan staketet. En ljuvlig bok som mestadels utspelar sig utomhus och som berättar hur Simons katt och förmodligen de allra flesta andra katter beter sig när de inte är i närheten av människor. Som upphovsgivaren Simon Tofield själv berättar på den officiella hemsidan, gav det honom en möjlighet att få ge uttryck för hans kärlek till vildlivet och naturen.

Då skaran av fans har vuxit, finns det både en officiell hemsida och en Youtubesida att vända sig till när lusten av att få glädjas åt katters påhittighet blir stor. Det finns även lite smått och gott att införskaffa sig, bland annat en iPhone applikation.

Officiell hemsida: http://www.simonscat.com/

Youtubes hemsida: http://www.youtube.com/user/simonscat?blend=1&ob=4

Iphone app: http://www.simonscat.com/purrfect_pitch.html

Av: Jessika Ahlström

Originalets titel: Simon´s Cat Beyond the Fence
ISBN: 978-91-7337-239-8

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Gracie av Veronika Malmgren, en kortroman från en debuterande författarinna

by

Klara skall snart åka hem till Sverige efter ett år i den lilla staden Manning i Kansas. Runt staden breder ändlösa fält med vete, majs och solrosor ut sig och små sömniga samhällen ligger utspridda längs motorvägen som försvinner i fjärran.
Klaras vän Penelope har en sandfärgad Delta 88 cabriolet. Bilen heter Gracie och är flickornas enda sätt att ta sig någonstans. Under varma, tryckande kvällar fäller de ner taket och kör ut på fälten.

Det första som slår mig när jag börjar läsa är hur snarlikt språket är gamla noveller ur Mitt Livs Novell, Starlet och böckerna Kram, Puss, Love,love,love och Älskar, älskar inte av Hans-Eric Hellberg. Upplägget är även det väldigt snarlikt. Ett lite smådrömskt, luftigt och naivt språk som skildrar hur vänskapen är mellan två tonåriga flickor.

Därefter skiljer sig handlingen en del från Hellbergs ökända serie. Visst rör det sig om en djup vänskapsrelation mellan flickorna Penelope och Klara men något uttalat sexuellt finns inte med. Helt klart finns det undertoner i form av pubertal nyfikenhet och avundsjuka men vare sig flickorna eller de pojkar de umgås med ter sig särskilt världsvana. Det hela är lika drömskt småstadsmässigt som många svenska noveller från sent sjuttio- och tidigt åttiotal eller slöa lantortsfilmer från staterna.

Gillar man den sortens berättelser, som om man är kvinna kan te sig lite lagom nostalgiskt, är det en trevlig liten bok att läsa och koppla av med. Språket flyter på bra även om handlingen inte riktigt leder någonstans. Då Veronika medgav att hon själv hade varit utbytesstudent i en liten håla i Kansas och att hon hade hämtat inspiration från den upplevelsen blir det svårt att inte se henne framför sig som Klara även om hon också bestämt sa att det inte är en självbiografisk berättelse.
Har man själv växt upp i en landsort där allt är sig likt större delen av tiden och smärre händelser blir stora samtalsämnet känns det inte lika intressant att läsa boken, om man nu inte känner för en litterär söndagsfilm – lite lagom slö, drömsk och somrigt kvalmig.

Jessika Ahlström

Gracie
Veronika Malmgren
ISBN: 978-91-7337-298-5

Relaterat: Rapport från bloggträff med Veronika Malmgren

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Bokrecension: Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

by

Susan Abulhawa Morgon i Jenin

Det är morgon i det palestinska flyktinglägret i Jenin och Amal hör hur ett vapen osäkras och känner metallen mot sin tinning. Året är 2002 och där i resterna av ett blodbad av civila, kvinnor och barn känner hon ingen fruktan för döden – för hon vet att hon ska överleva. Kaoset och våldet hon just genomlevt återuppväcker en flod av minnen. Vi får genom Amals berättelse följa 4 generationer palestinier från tidigt 1900-tal fram till idag. En historia som börjar i de bördiga dalarna utanför Jerusalem med oliv- och fruktodlingar och slutar i Philadelphia, USA.

Morgon i Jenin skulle kunna vara en bok fylld av hat, hämnd och politisk propaganda. Men någonstans i de svarta skildringarna, av våld, tortyr och bottenlös sorg – andas boken hopp och försoning. Den glöder av avgrundsdjup kärlek. Av viljan och rätten att existera sida vid sida.

Abulhawa ger mig ett nytt perspektiv. Hon ger ansikten och röster som aldrig tidigare nått genom bruset, hon bjuder in till en berättelse som varit skymd bakom stereotyper av självmordsbombare och ansiktslösa flyktingläger. Mellanöstern som för mig, varit förknippat med en konflikt så komplicerad och så tröstlös att jag inte kunnat ta in, är plötsligt en plats jag vill ha mer av.

Genom att vara politisk men aldrig ensidig skildrar författaren sexdagarskriget 1967 och massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila genom en människas ögon, genom en kvinnas röst, genom en mors kärlek, genom en fars desperation. Genom skratt, gråt, sång och poesi följer jag Amal, hennes släktingar, grannar och vänner genom livet.

Morgon i Jenin drabbar mig. Personporträtten är levande, landskapsbeskrivningarna som fagra tavlor. Det är vackert på västbanken. För första gången kan jag se det. Det böljande språket är likt arabisk utsmyckning, sirligt dansande mot mig. Morgon i Jenin är en av mina största läsupplevelser. Jag vill ha mer.

Alexandra Åbrandt

Morgon i Jenin
Författare: Susan Abulhawa
Norstedts förlag
ISBN: 978-91-1-302614-5

En bokcirkel för alla har också skrivit om ”Morgon i Jenin” liksom Göteborgsposten och Expressen Kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,