Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

1Q84 av Haruki Murakami, tankar och någon slags recension av första och andra boken

by

Haruki Murakami har blivit en kultförfattare i västvärlden – och för den delen i Japan också. Hans böcker har sålt oerhört världen över och exempelvis romanen ”Norwegian Wood” har filmatiserats och släpptes på bio i våras. Nu har hans kanske allra mest omtalade bok släppts: ”1Q84”.
”1Q84” är en enda berättelse i tre volymer. De två första utkom i april i år, 2011.
När ”1Q84” släpptes i Japan sålde hela upplagan slut första dagen, och inom en månad hade den sålt i över en miljon exemplar.

Murakami är en mycket ojämn författare. Han skriver stundtals väldigt spännande, med fascinerande metaforer, men han blir ibland också övertydlig, tjatig, tar om samma saker. Hans böcker är ofta fartfyllda och spännande bitvis, men har också många delar som är sega, som känns mer som utkast och inte färdigförfattat.

Jag har nu läst de första två delarna av ”1Q84” och upplever att de är mer spännande är alla andra böcker jag läst av honom. Den handlar om två människors öden som löper parallellt: Aomame som är en trettioårig kvinna som är kampsportsinstruktör och yrkesmördare, fast hon tar bara uppdrag att mörda vidriga kvinnoförtryckande män. Tengo är lika gammal som henne och han är en matematiklärare som har ambitioner att skriva romaner. De två har träffats när de gick i småskolan, då gick de i samma klass.
Tengo får i uppdrag att skriva om en roman som är skriven av en 17-årig flicka. Berättelsen ”Luftpuppan” är en mystisk berättelse om en värld med två månar. Tengo liksom Aomame hamnar både i den världen, med två månar, en värld som är en slags parallellvärld till den vanliga världen. I den vanliga världen är det 1984 men i världen med två månar är det 1Q84.

Det finns en hel del mytiskt, mystiskt, fascinerande som Murakami lyfter på förlåten till och låter oss ana. Bara det att dra paralleller med 1984 ger ju upphov till ett sätt att tolka berättelsen.

Den kanske skummaste recension läste jag i DN, av Jonas Thente:

Men i denna – hittills – osmälta gryta av religion, metafysik och existentiella projektioner finner jag den häpnadsväckande kombinationen av buddism och keltisk – framför allt irländsk – ritualia och folktro. Irländarna hade förmodligen kallat little people för wee folk men menat ungefär samma sak. Fast bara ungefär, för vad Haruki Murakami har gjort är att skapa en helt ny mytologi av två gamla. Och han har vävt in dem i en ekande urban berättelse om alienation och rotlöshet.

Hur han kan få in buddismen i de första två böckerna, det är något jag skulle vilja höra honom utveckla. Jag är själv medlem i en buddistisk organisation sedan tjugo år tillbaka. Murakami är ovanligt västerländskt inriktad och ovanligt lite japansk för att ha blivit en världskänd japansk författare, eller bestsellerförfattare. Kanske är det för att han inte är så japansk som han slagit så internationellt?
Visst, det finns några korta passager i böckerna som kan sägas förmedla buddistiska tankar, men det är inte mycket. Eftersom jag läste Jonas Thentes recension innan jag började läsa de två första böckerna i berättelsen letade jag medvetet efter buddistiska passager i böckerna.

Nej, jag hittade inte särskilt mycket. Jag undrar om det är så att människor som inte själva är aktiva inom buddismen har en massa fördomar om vad buddism är och blandar ihop det med allt som är lita asiatiskt?

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:

Jag kan inte påstå att ”1Q84” är något mästerverk. Men jag gillar den. Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå.

Malin the writer är liksom jag rätt skeptisk till en hel del i böckerna:

Det är inte jättespännande men jag vill ändå läsa vidare, inte för att jag direkt är nyfiken på vad som ska hända sen, utan mer på att jag väntar på att något riktigt stort ska hända överhuvudtaget. Det går lite långsamt, är lite segt. De första kapitlen var bra men sen blev det långa, långa, långa tråkiga dialoger. En person som pratar så länge att det passerar flera sidor.

En av Murakamis absoluta svagheter gör sig också ofta påmind i den här boken, och det är när han ska porträttera något erotiskt.
”Hur var Fukaeri klädd?”
”Klädd? I helt vanliga kläder. Jeans och en tunn, åtsittande tröja.”
”En som framhävde brösten?”
”Ja, nu när du säger det, så var det faktiskt så. Den framhävde hennes bröst väldigt snyggt. De såg ut som nybakade bullar.”

Jag tycker de första två böckerna var mer lättlästa och flöt på bättre än Murakamis andra böcker, men ändå känns det som att de i flera partier inte är färdigskrivna: de är för tjatiga, tar om samma saker och har inte de litterära kvaliteter som andra delar av berättelsen når upp till.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur första boken.

1Q84 DEL 1 OCH 2
Haruki Murakami
Norstedts
Övers: Vibeke Emond
Första boken: ISBN: 9789113023083
Andra boken: ISBN: 9789113034577
Norstedts

Relaterat: Recension i Göteborgsposten och Boktoka

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Boken om mig själv av Kajsa Grytt

by

Jag har en aversion mot memoarer. Memoarer som beskriver korta liv bara för att de skall ges ut av någon som är just nu känd och i ropet. Förlagen tävlar om att kändispublicera böcker mer eller mindre utan krav på kvalitet och som jag uppfattar det något att berätta som berör. Därför är jag så himla glad över att Nordstedt publicerat Kajsa Grytts bok ”Boken om mig själv” för den är så tvärtemot mina fördomar det kan komma.

Det är något magiskt när man läser den här boken, jag kan inte förklara, för det är inte språket i sig. Den är skriven i vardaglig prosa, men oerhört medryckande. Den saknar snirkliga berättelser och skeenden, avskalad är ett ord jag vill använda. Så oerhört självutlämnande att den bitvis känns så privat att den som inte vet eller har mött Kajsa, ändå kan komma henne oerhört nära. Kanske bitvis så nära att vi känns som smygtittare.

Vi känner igen oss, jag gör det, även om hennes liv är så långt från mitt i många stycken, så känns det välbekant. Jag kan uppleva rädslan och oron över att inte bli tagen på allvar, sökandet efter en roll i livet. En roll som för Kajsas del av naturliga skäl rör sig i musikens värld. Den känns som en viktig bit, men oerhört levande blir det när hon berättar om arbetet med missbrukare på Västberga Gård och andra ställen. När hon tränger sig förbi fängelsebyråkratin för att bli rösten för de många kvinnor som sitter i fängelse. När hon på största allvar och utan bitankar låter deras texter bli det som når oss utanför murarna för att beskriva vad kvinnor bakom galler känner och vill säga, när ingen annan lyssnar. Det finns en stark koppling mellan kamraterna som går under i missbruk, lever med missbruk men där Kajsa själv lyckas hålla sig vid sidan om, för att i en annan tid bli den som vill bidra till en bättre värld utan heroin och kriminalitet.

Det som griper mig mer, är också hennes berättelser om kärlek och längtan efter någon som bara finns där för henne. Det vimlar förbi förhållanden, längre eller tillfälliga, drömmar, men att lyckas beskriva uppbrott och passion utan att såra den som är andra parten är starkt. Relationen med Plura låter oss märka att det fanns en längtan efter något bestående, hon följer honom länge ända in till kranen (langaren) i samma fåfänga förhoppning tror jag som andra kvinnor som lever med män som missbrukar – de kanske lägger av om de älskar tillräckligt.

”Boken om mig själv” är ömsint och försiktig, där två liv lever parallellt. Kajsa idag och igår. Vi kan följa karriären med Tant Strul, försöken till andra konstellationer, kampen mot skivbolagen som vill se hits och säljande låtar, som inte ger utrymme för att driva det udda.

Musik skall vara lönsam. Vi följer arbetet med att skapa en musik idag, men allt reser sig med frågetecken om vem hon själv är. Vem är Kajsa? Ibland skymtar hon med sonen Fabian, där faller bitarna på plats. Inte kycklingmamma, inte curlingföräldern utan mamman som ger utrymme och möjligheter för sonen. Där skymtar en kort bild av den starka men också sökande mamman, som inte lever igenom utan lever med Fabian.

Kajsa Grytt är en sammansmältning av vänster-Sverige där det fortfarande var möjligt för överklassen att slå sig ihop med arbetarklass. Hennes liv cirklar från relativt tryggt förhållande med släktingar som erbjuder oaser, men också den stora sorgen med skilsmässan mellan föräldrarna. Hon växer upp i en tid då vi alla trodde på förändring genom olika aktiviteter, i en tid då droger betraktades som en del av livet och förändringen. I gränslandet där man måste slå ner fötterna och säga hit men inte längre. Det räddade liv och det räddade Kajsa. Vi luktar på faran för att finna att vi inte bemästrar den.

Jag är övertygad om att många i min och Kajsas generation samt insatta runtomkring, kan läsa den här boken och bara så njuta, känna och förstå. Men jag är tveksam om den unga generationen som borde läsa den, kan ta till sig boken utan att ställa frågor om alla de band och musiker som fanns och finns parallellt med Kajsa sätter hinder. Joakim Thåström väcker några unga hjärnor men alla nicknames på kända och okända musiker, kan kännas lite mycket. Varför vill jag att unga människor skall läsa den, jo för att det finns så mycket av känslor, tankar kring om vem eller vilka vi är. Rädslor, brister i tillit och självkänsla. Om vi läser kan vi bli stärkta i att våga söka en egen väg.

Kajsa skriver:
Det är en ny tid nu. Vi måste slipa våra huvuden, våra argument. Jag är inte vad jag äger. Jag är mina värderingar och mina handlingar. Jag är mina tankar om mig själv, andra och världen. Jag är alla. Jag är världen.

Titel: Boken om mig själv
Författare: Kajsa Grytt
ISBN: 9789113032719
Förlag: Norstedts

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den onödige mannen av Erik Helmerson

by

Det handlar om makt och vanmakt, om överordning och underordning i mer eller mindre uttalade hierarkier – om människor, kort sagt. Huvudmänniskan i romanen ”Den onödiga mannen” heter Peter Håkansson och det är hans upplevelse av att dras allt längre ner i maktlöshetens träsk som skildras.

Dialogen är exakt, liv trovärdigt återgett av någon med utvecklat gehör. Det ger romanen dess allmängiltighet, väcker intresset för människorna och de frågor som de brottas med, bortom den konkreta verklighet som är bokens. Och det väcker igenkännandet, all attraktions grund men också förmåga att skapa obehag och rädsla.

Journalisten Peter Håkansson är lite drygt 40 år, finner sitt yrke allt mer ofritt och sin karriär allt mindre framgångsrik, äktenskapet är livlöst, fotbollskvällarna ger inte längre samma gemenskap heller, dottern glider längre och längre bort i sitt ointresse.

Det är den yttre ramen och den fungerar kanske för att författaren valt en miljö han själv känner väl till och inte studerat in, som läsare blir den snart osynlig som det självklara – för historien lika betydelsefull som om Peter bott i Bromma i stället för Enskede eller någon annan trevlig närförort till huvudstaden.

Han är en man som inte kan skydda sin dotter från övergrepp simhallen, som efteråt duckar för förövarna, som misslyckas med att fixa jobbet när han äntligen får chansen att göra ”nåt stort”, som knappt vågar närma sig sin fru. Undergångskänslan växer sig allt starkare, kontakten med dem han älskar allt mer frusen. Med allt större kraft kommer däremot tankarna på att han saknar existensberättigande, att han är en onödig man.

Som den moderna roman det här är försöker Peter i den faktiskt tala om problemen och sin rädsla, först med sin nära kompis Carl (i samband med en fotbollsmatch). Men försöken att tala med dem som står honom nära, eller tidigare gjort det, kommer främst att tydliggöra hur olika människor utvecklas och hur lätt det blir att tala förbi varandra. Det blir stelt och konstigt – eller än värre, totalt obegripligt – som för de andra föräldrarna på föräldramötet där Peter, efter en maratondiskussion om farlig trafik utanför skolan, ironiskt föreslår att de ska kasta några bomber.

Vägen ur förstelningen kommer oväntad, troligen också för huvudpersonen själv. Befrielsen från ett ok betyder inte alltid att det blir rätt eller ens bättre, men det blir annorlunda. Som ofta på riktigt.

Lilly Hallberg

Bok: Den onödige mannen
Erik Helmerson
Förslag: Norstedts
ISBN 978-91-1-302826-2

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Horn av Joe Hill – recension

by


Ibland så nästan vet man innan man öppnar att en bok att man kommer att gilla den. Det händer inte ofta och det slutar för det mesta med en viss känsla av besvikelse. Men Joe Hills Horn tillhör faktiskt en av de få böcker som jag hade höga förväntningar på OCH som jag gillade från första bladet. Vanligtvis så är det dumt att ha höga förväntningar på både film och böcker eftersom man oftast då blir besviken. Man skapar sig liksom en ouppnåelig bild som verkligenheten inte kan mäta sig med. Men hursomhelst, nu till Horn:

Handlingen tar plats i den lilla New Hampshire staden Gideon. Huvudpersonen är Ignatius ”Ig” Perrish som förlorade sin flickvän Merrin ett år tidigare på det mest fruktansvärda sättet. Hon återfanns våldtagen och mördad ute i skogen och efter det blev Ig en utstött person i samhället. Alla tog för givet att han var den skyldige trots att inga bevis finns och han aldrig blir arresterad för dådet. Och Ig har inte mördat Merrin. Morgonen efter årsdagen av hennes mord vaknar Ig upp och upptäcker att två horn har växt ut ur hans panna. Som om detta bisarra faktum inte vore nog så börjar folk bete sig märkligt runt Ig. De avslöjar sina mörkaste hemligheter för honom. Allt som är smutsigt, mörkt och fult bubblar upp till ytan och det är Ig som får höra deras märkliga bikter. Det tar inte heller lång tid innan Ig får reda på vem det var som mördade och våldtog Merrin.

Jag skulle vilja säga att upplägget är rätt så absurt, nästan lite likt Kafkas Förvandlingen. För er som är inte är helt bekant med den så kan jag berätta att huvudpersonen i den vaknar upp och upptäcker att han blivit förvandlad till en sorts insekt under natten. Nåja, det är väl snäppet värre än ett par horn men just overklighetskänslan är densamma. Det blir en tvär kontrast eftersom den övriga miljön är väldigt naturalistisk. Hornen är inte en metafor eller något som bara finns i Igs egna huvud- nä, de är ett verkligt faktum för honom. Hans nya talang att frambringa mörka bikter är inte heller något som fungerar för Igs fördel. Han får höra hur besvikna hans föräldrar är på honom, hur de önskar att han bara skulle försvinna. Han blir målet för mycket hätska känslor.

Handlingen är uppbyggd med en ganska splittrad tidsföljd. Vi har nutiden, då Ig har sina horn, och vi får följa med i olika återblickar. Allt för att vi ska förstå den djupa kärleken mellan Ig och Merrin och för att vi ska begripa vad som egentligen hände. Även om det är berättat ur en tredje persons perspektiv så får vi se saker och ting ur en del av de olika karaktärernas egna perspektiv vilket gör det hela mycket intressant och spännande. Vi får uppleva hur snedvridet en viss situation kan uppfattas eftersom den spelas upp ur olika personers perspektiv.

Även om handlingen är ganska snävt uppbyggd så bjuder den på många överraskningar. Jag tänker inte avslöja dem och förstöra er läsning dock. Men vi förstår ju ändå att i stora drag så handlar det om Igs uppgörelse med Merrins mördare. Det som är intressant är ju det som försiggår där emellan. Ig får ju horn, han lockar fram ondskan i människor men på något sätt så är han inte ond. Han är en god människa som fått gå genom helvetet. Han ställs emot den verkliga ondskan och genom sitt fall från mänskligheten så återuppstår han i en demonisk form. Men trots detta, trots hornen och likheten med en djävul så väcker han djup sympati. Joe Hill väcker frågor om Gud och Djävulen- vem som egentligen var (eller ÄR?) ond och inte och det är mycket intressanta filosofiska spörsmål.

Jag rekommenderar Horn till varje person som vill få sig en läsupplevelse. Det går inte att säga att det är renodlad skräck eftersom handlingen egentligen är väldigt melankolisk och ledsam bort emellan. Skräcken kommer med hornen, antar jag. Det lite övernaturliga inslaget. Jag tycker egentligen inte om att betygsätta böcker eftersom läsupplevelsen skiljer sig så från person till person. Men denna skulle få toppbetyg. Om jag alltså betygsatte.

Originaltitel: Horns
Författare: Joe Hill
Översättare: Gabriel Setterborg
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303216-0

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist

by


Det är alltid trist när man verkligen vill skriva något positivt om en författare eftersom man verkligen gillar det som de tidigare skrivit. Tyvärr är detta fallet med Låt de gamla drömmarna dö.

Låt de gamla drömmarna dö är en samling olika texter från John Ajvide Lindqvists egna arkiv. Det är radioprogram, korta berättelser, manuskript från tv serier och andra texter. Dessvärre så är det få som är läsvärda, de flesta försvinner ur mitt minne så fort jag vänt blad och en del av novellerna hade jag svårt att ens hålla fokus på medan jag läste. Men istället för att skriva ned hela boken så ska jag nämna de stycken jag faktiskt tyckte om och som faktiskt är riktigt bra.

Det går inte att nämna Låt de gamla drömmarna dö utan att nämna novellen med samma namn. Det är nämligen en sorts fortsättning av Låt den rätte komma in. Även om Oskar och Eli bara är skuggfigurer och det inte handlar direkt om den. De rör sig i periferin bara. Men trots det så tycker jag att denna novell ger ett bra avslut. Jag tror de flesta som läst Låt den rätte komma in har fantiserat ihop ödet för Eli och Oskar. Vad hände efter de steg av den där tågstationen egentligen? Här får du svaret. På sätt och vis. Även om själva historien är berättad ur en äldre mans (inte Oskars) perspektiv.

Den andra novellen jag blev förtjust i är Ansiktsburk. Jag antar att det är en absurd titel men själva berättelsen är också absurd så det passar bra. Det är en så kallad ”metaberättelse”. Det är en dokumentärfilmare som berättar om John Ajvide Lindqvist långsamma fall mot vansinnet under en filmfestival. Roy Andersson spelar en viss roll i berättelsen. En ganska oväntad sådan. Jag gillar den i alla fall och jag tänker inte avslöja för mycket för då försvinner själva ”knorren”. Om inte annat så kan ni söka efter ”Ansiktsburk” på youtube. Det ger inga svar men det ökar kanske förståelsen.

Den tredje och sista texten jag gillar är Alla översättares blodiga natt. Förmodligen för att själva ämnet med översätteri ligger mig varmt om hjärtat. Men det är ingen berättelse, det handlar inte om en översättare som bärsärk med en yxa en natt. Nä, det är en recension faktiskt och den tar upp en ganska viktig sak; nämligen översättarens ansvar för texten den arbetar med. Oavsett originalspråket så litar ju både vi som läsare, och författaren själv, att översättaren gör sitt bästa för att föra över originalberättelsen till ett nytt språk. Vi tar för givet att alla scener är med, att intrigen är densamma oavsett om det står på japanska, engelska, serbiska eller svenska. Men vad händer då när översättaren faktiskt inte sköter sitt jobb? John Ajvide Lindqvist tar upp ett bra exempel. Som en älskare av J.R.R. Tolkiens sagovärld så kan jag omnämna ett till exempel- nämligen Åke Ohlmarks översättning av Ringen trilogin.

Fler recensioner: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten och Expressen.

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag
ISBN: 9789170375910

Läs även andra bloggares åsikter om , ,