Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Eld & Blod – Historien om huset Targaryen av George R. R. Martin – ingen stor litteratur utan mer en skoluppgift vi måste ta oss igenom

by

Eld & Blod -Historien om huset Targaryen
Författare: George R. R. Martin
Utgiven: 2018-11
Översättare: Ylva Spångberg
Illustratör: Doug Wheatley
Formgivare: Anders Timrén
ISBN: 9789188745828
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Eld & Blod (del 1)
Antal sidor: 395

Detta är första delen i en serie om vad som hände före de händelser som vi kan följa i den kultförklarade tv-serien Game of Thrones. Tv-serien Game of Thrones har fångar engagerade tittare världen över och under 2019 ska den sista säsongen sändas i streaming-tjänsten HBO. Förväntningarna är stora, förstås. Vem ska avgå med segern? Vem ska bli den slutliga härskaren och vem ska sitta på tronen? En av de starkaste karaktärerna som slåss om tronen är Drakarnas moder, av släkten Targaryen. Daenerys “Dany” Targaryen, som spelas av Emilia Clarke, har i näst-sista säsongen startat en kärlekshistoria med en annan av aspiranterna till tronen, Jon Snow.

Tv-serien Game of Thrones har gett skaparna stor vinst så det är inte förvånande att serien får varianter berättelser, serier och filmer, som bygger på seriens karaktärer. När författaren till Game of Thrones nu gett ut första boken i en tänkt serie om förhistorien för Game of Thrones, med fokus på släkten Targaryen ökar mina misstankar om vem som kommer att avgå med segern i kampen om Järntronen.

I denna nya bokserie (som väl lär bli en tv-serien också) börjar handlingen 300 år före Game of Thrones då Aegon I i Västeros. Med sina systrar vid sin sida besegrade han de sju konungarikena och inledde drakarnas styre. Bokserien är berättelsen om denna släkt och dess strider och politiska maktspel då huset Targaryen försvarade sin tron och styrde världen med järnhand.

Game of Thrones baseras på romanserien Sagan om is och eld av författaren George R.R. Martin. TV-serien är skapad av David Benioff och D.B. Weiss. Martin har sagt att Sagan om ringen och Rosornas krig varit hans inspiration. Jag har inte läst de romaner som Game of Thrones bygger på. När jag nu läst den första boken i förhistorien om huset Targaryen blir jag inte direkt sugen på att läsa Sagan om is och eld. Någon stor författare är George R.R. Martin inte. Trots att jag är ett stort och engagerat fan av tv-serien Game of Thrones fick jag tvinga mig själv att fortsätta läsa Eld & Blod. George R.R. Martin dramatiserar inget, han skriver som den sämsta historiebok om de olika slagen och konflikterna. Jag drar slutsatsen att det som gjort tv-serien Game of Thrones så engagerande är att skaparna av serien haft bra manusförfattare som kunna se dramat i de trista uppräknandet av strider i böckerna.

Tv-serien Game of Thrones har spelats in i Malta, Nordirland, Island, Kroatien och Marocko. Första säsongen beräknas vara den dyraste tv-serien som hittills spelats in, och de tio avsnitten ska ha kostat mer än motsvarande 312 miljoner kronor. Game of Thrones ses även som en av världens populäraste serier genom alla tider. Serien slog 2016 rekordet för mest vunna Emmys (38 stycken) och rankas även topp 5 på IMDbs lista över topprankade serier.

Att Eld & Blod – Historien om huset Targaryen kommer att ha sina läsare är väl uppenbart. Intresset för Game of Thrones är stort, men någon stor litteratur är det inte, det är mer som en läxa eller skoluppgift man helt enkelt måste ta sig igenom.

Bokrecension: Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg – mörk, mörk, mörk

by

Kärlekens Antarktis
Författare: Sara Stridsberg
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789100177140
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.

Kärlekens Antarktis är en av de mest berörande romanerna som getts under i Sverige under 2018. Många hade väntat sig att Sara Stridsberg skulle bli Augustpris-nominerad för den. Det var dock ett konstigt år när det gäller nomineringar till Augustpriset. Det var flera av de stora författarna som gett ut fantastiska romaner under året och som förbigicks av Augustpris-juryn.

Foto: Irmelie Krekin
Kärlekens Antarktis är en slags spegelvänd deckarhistoria. Deckare är fel ord, jag vet. Roman om ett brott är väl mer träffande. Vi får höra berättelsen om en ung kvinna som styckmördas. Hon är mördad, styckad, redan i första raden i romanen.

Det är en hemsk berättelse. Den går inte att värja sig emot. Och jag måste tvinga mig att läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet. Tvärtom. Sara Stridsberg behärskar ett mästerligt språk. Det är bilderna, berättelserna, exaktheten, detaljerna kring detta hemska öde. Det är en grym berättelse, mörkt, utan hopp och så kärlekslöst och så ensamt och så helt förfärligt.

Jag blir ledsen, sorgsen, ångestfylld av denna övergivna unga kvinna. Hon hade två barn. Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan.

Vi får följa allt genom den dödas ögon, den döda som far genom luften och ser allt. Hon irrar genom både de dödas värld och de levandes värld.

På förlagets hemsida står det om romanen:
Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.

Romanen är mästerligt skriven. Utan tvekan. Och det finns väl absolut skäl att höra en berättelse från den skändande, styck-mördade, utsatta, övergivna unga kvinnas synvinkel. Jag blir bara alltför berörd och vet inte riktigt varför jag läser den. Jag märken bland andra recensioner att många är djupt imponerade.

Expressens recension: I Sara Stridsbergs nya roman förs talan av en styckmördad och skändad kvinna.
Annina Rabe läser en störande vacker bok.

Ingrid Elam, svt:
Livet är som det är, barn tar det för givet även när föräldrar saknar begåvning för föräldraskap, även om de försvinner eller försummar. Återstår att se och höra, använda sina sinnen och navigera i tillvarons mörka vatten. Kärlekens Antarktis är Stridsbergs hittills starkaste och mörkaste roman, här finns ingen romantisering av utanförskapet som någon gång har skymtat i hennes tidigare romaner. Här är allt intensiv närvaro och nerv, ända in i döden.

Bokrecension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff – jag tröttnade efter halva romanen

by

Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789177950981
Förlag: Bokförlaget Polaris

En hyllad debutbok av Karin Smirnoff som gett en Augustpris-nominering i kategorin skönlitteratur i år, 2018. En roman som av förlaget beskrivs som ett nutidsdrama i glesbygdsmiljö. Romanen utspelar sig i Smalånger, en by i Västerbottens kustland, mellan Skellefteå och Umeå.

Romanen har ett innovativt språk som suger in mig direkt. Den börjar med: Jag bor till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.

Författarjaget hamnar mitt i en snöstorm och möter en främling i stormen som bjuder hem henne till sitt hus. Nej det är ingen thriller. Det kunde varit det, med den inledningen. Istället får vi följa denna Jana som besöker sin tvillingbror, stannar där och tar jobb i hemtjänsten. Hennes bror har missbruksproblem och en riktig mörk historia kring en misstänkt dödsfall och andra vidrigheter rullas upp, i ganska snabb fart.

Ett par kapitel är boken jätteintressant, jag kan knappt lägga undan boken. En bit in i boken blir jag dock svår-motiverad till att fortsätta läsa. Jag känner att jag läst denna berättelse förr. Fäder som är våldsamma, grisiga, vidriga och dessutom begår sexuella övergrepp på sina barn och mödrar som ser men vägrar se, som inte ingriper, inte hindrar det hemska. Att nästan alla i den lilla byn är inblandade i allt och har sex med varandra ganska helvilt huller om buller. Är detta svensk glesbygd?

Språket är, som jag nämn, innovativt. Karin Smirnoff skriver som jag tänker mig att många på den beskrivna bygden talar. Meningarna är korta, de är enkla och mycket nära talspråket. Det är förstås ett medveten stilistiskt grepp av Smirnoff. I romanen finns inga kommatecken och stor bokstav förekommer bara i början av en ny mening. Alla egennamn skrivs ihop med liten bokstav, som “janakippo”. De dialektala uttrycken används utan förklaring.

Det är fascinerande i början men sedan blir det mest som manér. Jag tänker på ett råd jag hört en gång om svordomar på en teaterscen. Om en karaktär svär mycket: låt karaktären svära friskt någon minut eller två: alla som ser föreställningen kommer att uppleva det som att den karaktären svär hela tiden. Det räcker att sätta svordomarna några gånger så sitter det som om de förekom hela tiden. På samma sätt tänker jag att det går att skildra glesbygdens språk med korrekt svenska. Det går att ge oss den känslan och det intrycket utan att skriva så i hela romanen.

För mig del blev jag rätt trött på romanen efter att ha läst halva. Men många litteraturkritiker håller inte med mig. Therese Eriksson i Svenska Dagbladet tycker tvärtemot mig kring detta och skriver i en recension:
Får man framställa folk på glesbygden hursomhelst? Jag misstänker att frågan skulle kunna väckas av Karin Smirnoffs roman (såvitt det fanns folk som brydde sig om hur glesbygdens människor framställdes). Personligen älskar jag att Smirnoff utan förbehåll tar ut svängarna rejält, när hon låter Jana vandra från hemtjänsten till jaktlaget, från sin traumatiska barndom in i armarna på den våldsamma John. Författaren rör sig bland människor som sällan skildras som något annat än som avskräckande exempel, och det utan att vara ett dugg spekulativ.

Sydsvenska Dagbladets recensent skrev:
Smirnoff sällar sig medstörsta naturlighet till en Sara Lidman, Torgny Lindgren och NikanorTeratologen, men med en heltigenom egen ton och djupsvart humor.

Här berättar Karin Smirnoff och hur boken kom till:

Litteraturkritik: Augustprisnominerade En shtetl i Stockholm

by

En shtetl i Stockholm
Författare: Kenneth Hermele
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789176811054
Förlag: Weyler Förlag

En shtetl är ett judiskt ord för en judisk by, eller en grupp av människor med judisk bakgrund som lever nära varandra i en storstad. Kenneth Hermele berättar i den självbiografiska romanen En shtetl i Stockholm om sin uppväxt i en Stockholm. Båda hans föräldrar kunde komma till Sverige och Stockholm och under andra världskriget och överleva Hitlers Nazi-Tysklands utrotning av det judiska folket, men de hade båda släkt och vänner som inte klarade sig lika bra. Kenneths föräldrar hann fly från polska Suwalki respektive Berlin strax före katastrofen tillsammans med mor- och farföräldrarna. Kenneth och hans bror lever med judar omkring sig och går i en judisk skola, där många av barnen har psykiska åkommor efter vad deras familj och släkt får genomleva.

Berättelsen är stark och jag lär mig mycket om att växa upp som judiskt barn i Sverige efter andra världskriget. Kenneth Hermele berättar, som jag upplever det, både ärligt och med stor värme. Han kan se både det positiva och negativa med sina föräldrar. Han lämnar ut många talande detaljer men ändå känner jag omtanken och kärleken mellan honom och hans föräldrar.

Kenneth och hans bror och föräldrar bor i en fastighet som kallas judehuset. Familjen umgås ed hans judiska släkt och föräldrar träffas på den ortodoxa synagogan på S:t Paulsgatan. Pojkarna går i den judiska skolan. Familjen lever helt enkelt i en judisk shtetl, ett samhälle mitt i samhället.

Boken har ingen kapitelindelning och är i stället indelad i tre delar, en om hans mamma, en om hans pappa och en om honom själv. Föräldrarna är väldigt olika. Mamman är en judisk ortodox kvinna som håller hårt på traditionen. Pappan är en betydligt mer sekulär judisk entreprenör som kämpar hårt och lyckas skapa en god ekonomi åt familjen. Kenneth är splittrad mellan föräldrarna. Som barn står han nära sin mamma men det judiska är för honom med ritualerna än någon genomträngande gudstro. Pappan hamnar lite utanför familjen som aldrig riktigt förstår hur stort det är att ha ekonomisk trygghet, tack vara pappans hårda arbete.

Det är intressant uppväxtskildring, både för att jag får en insyn i hur det var att växa upp i en judisk familj under 1950- och 1960-talet men också som en uppväxtskildring överlag. Kenneth Hermele har en starkt öga för detaljer. Det är nästan för mycket emellanåt. Dramaturgin, berättelsen, förlorar i fart och engagemang något för att han är alltför generös med detaljer.

Kenneth Hermele är ekonom och författare med ett tjugotal skrifter om utvecklingsfrågor bakom sig. Han bor och verkar i Göteborg. Detta är hans debut som berättare, och det är väl det som märks, att boken är mycket självbiografisk men inte lika skönlitterär.

Bokrecension: Människan är den vackraste staden av Sami Said – en av de starkaste av de romanerna som är nominerade till Augustpriset 2018

by

Människan är den vackraste staden
Författare: Sami Said
Utgiven: 2018-08
ISBN: 9789127155022
Förlag: Natur Kultur

Sami Saids nya roman, Människan är den vackraste staden, är helt klart en av de starkaste av de romaner som är nominerade till Augustpriset 2018. Det är en berörande roman som jag har svårt att tänka mig att någon kan läsa opåverkad och Sami Said har ett språk rakt igenom som drar in mig som läsare otroligt nära huvudkaraktären. Det går inte att värja sig.

De första sidorna var röriga eftersom det är full fart direkt och det är inte traditionellt skrivet utan vi släpps in i huvudet på huvudkaraktären som heter San Francisco (ja han har namnet efter den berömda amerikanska staden) och hans tankevärld. När jag landat i hans språk och sättet att skriva njöt jag och bara lät mig själv följa med. Det är som de franska surrealisterna fast mer begripligt.

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Han söker efter det papper som betyder en väg in till frihetslandet och gemenskap. Under sitt sökande möter han andra som längtar som han. Var och en har sin strategi. Manni sdelar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, tror att män i kostym är ute efter honom. Isol har med ett vapen i väskan. Madam sköter om parken på ön efter sin framlidna man.
Och Yei är en vän som San Francisco tappat någonstans på resan och återfinner igen.

San Francisco är utan bostad, han har inga pengar och ingen familj. Han ringer vänner och bekanta och ber om ett lån och sedan går han till Western union och hoppas att någon ska ha skickat pengar. Där, i väntrummen på Western union, möter han andra människor med sedan öden som alla ska skicka eller ta emot pengar från det ”första landet” (som alltså inte kallas ”hemlandet”). Denna del av berättelsen är som en egen roman i romanen med symbolik och samtidigt en skildring av en parallell, global ekonomi.

Fakta om Sami Said:
Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med den Augustpris-nominerade romanen Människan är den vackraste staden .

Ur Sydsvenskans recension:
Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Ur Göteborgs-Posten:
Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Ur Aftonbladet:
Att börja läsa Sami Saids nya roman är som att presenteras för en fantasifull, impressionistisk och rätt speedad person. I stället för bruksprosans banala och väl inrepeterade hälsningsfraser vaknar jag till som ur en lång dvala och inser att det är en livs levande människa jag har framför mig, som dessutom har ett livs levande språk. Och att det är dags att skärpa sina sinnen. Så har det varit sedan Sami Said debuterade 2012 med prisbelönta Väldigt sällan fin – och så är det fortfarande.

Ur Expressen:
Med sin nya roman närmar sig Sami Said storheten hos P O Enquist och Mare Kandre.