https://www.bokus.com/bok/9789100142698/lazarus/
Lazarus
Författare Lars Kepler
Serie Joona Linna (del 7)
Antal sidor 600
Utgivningsdatum 2018-10-19
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100142698
Lars Kepler är tillbaka med den sjunde deckaren om Joona Linna. Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. De har verkligen lyckats slå internationellt med sina deckare. Kaninjägaren var 2016 års mest sålda bok i Sverige och Lars Kepler är ugiven i 40 länder och har sålt 13 miljoner böcker över hela världen.
Jag läste de första böckerna av Kepler och då tyckte jag de var spännande och bra skrivna. Jag vet inte om det är jag som förändrats eller deras sätt att skriva, denna sjunde bok fick jag tvinga mig att läsa. Det kändes som en tråkig skoluppgift, något jag var tvungen att läsa klart.
Jag får väl svenska deckarfantaster på mig nu. Kepler tillhör de mest hyllade. Men, för att vara riktigt ärlig: vad säger denna berättelse? Vad ger den mig för känslor och tankar om livet och existensen? Handlingen
Våld av så äcklig grad att jag får spykänslor, men i vilket syfte? Underhållningsvåld? Behöver vi frossa i mer våld för att … Ja varför? Mänsklighetens historia har mycket våld i sig. Finns det någon djurart som dödar sina egna i lika stor utsträckning? Att skildra våld kan absolut vara berättigad. Absolut. Litteratur och alla kultur berättar något för oss om hur det är att leva. Kultur öppnar våra ögon och låter oss besöka platser och världar vi kanske aldrig själva kommer till men ändå säger de oss något om hur det är att leva, att finnas till. Också väldigt äckligt våld kan säga något. Men det finns också filmer och böcker och annan kultur som inte berör mig alls, där våldet mest är till för underhållning. Så upplever jag det extrema våldet som skildras i Lazarus.
Handlingen går att läsa utan att ha läst samtliga tidigare böcker i serien om Linna men det underlättar helt klart att ha läst serien. Jag tycker det oftast är ett minus om en bok kräver att läsaren läst allt tidigare i en serie, fast det är vanligt att det är så.
Jag värjer mig för språket också. De båda författarna har ett överflöd av detaljer där de skildrar miljö. De skildrar med både känsla, lukt, synintryck och ljud. Det är skickligt. Men det är ofta vara utsmyckning. När riktiga mästare skriver har varje detalj i miljön, varje beskrivning av ett ljud, en känsla, en bild, något som tillför berättelsen något till dess helhet, ingen detalj finns där bara för sin egen skull. Så är det inte hos Kepler i Lazarus. Det är många detaljer som bara flödar över till ingen nytta för helheten. Detaljerna ger ingen mångfacetterad fördjupning av berättelsen. I handlingen skildras en gravskändare som samlar likdelar och i handlingen får vi också höra om en seriemördare som hållit människor fångna levande i åratal i kistor under jorden. Det är liksom för mycket och jag undrar vad säger det om livet och människor omkring oss? Jag kan inte hitta något som det säger mig om hur människor kan bete sig. Det är liksom för mycket och till ingen inspiration för mig i livet.
Nu vet jag inte om det är jag som förändrat mig efter att ha läst många deckare och sett ännu fler på tv-serier, att jag helt enkelt kräver något utöver det förväntade i själva sättet att berätta, i karaktärsskildringarna för att jag ska fastna för en deckare. Jag vill att deckaren ska berätta något viktigt, antingen skildra samhället eller säga något om de existentiella frågorna. Tiden är för dyrbar för att spilla bort på underhållning utan något syfte. Lazarus av Kepler är tyvärr en besvikelse för mig.
