Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

Bokrecension: Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna – den gör mig ledsen

by

depolyglottaalskarna

De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Utgiven: 2016-07
ISBN: 9789100156626
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Denna roman av Lina Wolff kretsar kring en bokmanus som tre olika personer har någon form av förhållande till – och det är en roman som handlar mycket om människors längtan efter sexuella relationer. Romanen vann Augustpriset för bästa skönlitterära roman 2016. Visst, romanen är skickligt sammanvävd och både rolig, intressant, fascinerande och tankeväckande att läsa men att den fick priset säger nog, tyvärr, mer om den rätt låga kvaliteten på årets nominerade romaner. Liksom övriga nominerade är boken skriven utan indelning i kapitel. Däremot har den tre delar, berättelsen delas upp i tre olika personer som var och en berättar sin historia – och deras berättelser vävs skickligt samman.

En sak som ger romanen ett minus för mig är att författaren använder en hel del klyschor. En kvinna beskrivs som vacker. Vadå vacker? Finns det ett bestämt utseende på kvinnor som är vackert i allas ögon? Den kvinna, Mildred, som författaren Lina Wolff kallar vacker verkar av beskrivningarna vara väldigt kurvig exempelvis. Det är inte vad jag ser som vackert hos en kvinna. Vad jag menar är att vad var och en ser som vackert skiljer sig från individ till individ. Jag kan inte se ordet vacker som en fakta, inte på det sättet som ordet används i romanen. En annan kvinna, Lucrezia, för övrigt den person som den tredje och sista delen i romanen handlar om beskrivs som avgjort ful. Hon har kantiga drag. Va? I mina ögon är den typen av utseende mycket mer tilldragande än de superkvinnliga Mildred-kvinnorna.

Att den vackra kvinnan Mildred är blind och samtidigt medial och kan se framtiden är lite kul, förstås. Men det finns några klyschor i romanen som sänker den i mina ögon, samtidigt som den var fascinerande att läsa. Den har absolut flera nivåer och håller hygglig kvalitet, absolut. Den är en av de bättre av årets sex nominerade böcker.

På en av bokbutikernas hemsidor beskrivs boken så här:
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.

Det är stort fokus på sex. Sex är vad alla karaktärer tycks söka och sex verkar också vara det som är definitionen på kärlek. Jag vet inte om det så de flesta människor ser på livet eller om det är vad författaren vill säga. Romanen får mig som läsare att fundera på hur människor fungerar och jag får rätt stor avsmak för män och deras beteenden. Jag vet inte om det är meningen. Jag blir ledsen av berättelsen. Det behöver inte vara negativt, jag lägger inte någon värdering i det. Bra kultur behöver inte göra mig glad. Men jag känner inte igen mig eller något i mitt liv i romanen och jag vet inte, det känns inte som att jag lär mig något för mig viktigt i min existens heller.

Dagens Nyheters kritiker var mer begeistrad än jag. Jonas Thente skrev:
Det finns mycket att upptäcka i ”De polyglotta älskarna”: en ovanligt bärkraftig roman, skriven såsom i en spegel.

Bokrecension: Augustprisnominerade Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

by

aftonland

Välkommen till Amerika
Författare: Linda Boström Knausgård
Utgiven: 2016-08
ISBN: 9789176458297
Förlag: Modernista

Välkommen till Amerika är en sorgesång – en djupdykning in i en familj som bär på en tung sorg, berättad av den lilla flickan som slutat prata. Den lilla flickan, ännu inte tonåring, berättar om sin ljusa familj, där allt ska vara så ljust och fint på ytan men där ett totalt mörker tagit sitt fasta grepp om dem. Flickan har slutat prata och hon bär på den tunga hemligheten att det var hon som tillsammans med gud såg till att pappan dog.

Hennes storebror sitter i sitt rum och gör musik och spikar fast dörren varje dag, så varken systern eller mamman ska kunna komma in. Han kissar i flaskor för att slippa gå ut i lägenheten och till toaletten.

Välkommen till Amerika är Linda Boström Knausgårds andra roman. Linda Boström Knausgård föddes 1972 och hennes kritikerrosade novellsamling Grand Mal kom 2011. Novellsamlingen följdes upp med romanen Helioskatastrofen [2013] som innebar Linda Boström Knausgårds internationella genombrott.

Hon har ett fantastiskt språk, det känns så äkta. Som läsare känns det som om jag kommer under huden på den lilla flickan. Samtidigt blir jag väldigt ledsen. Det är verkligen hemskt hur barn kan drabbas när föräldrar blir psykiskt sjuka – och jag känner sådan hjälplöshet. Familjen har drabbats så hårt, men verkar inte få någon hjälp. När samhället på något sätt vill hjälpa blir de fel och ingen i familjen vill på något sätt ta emot någon hjälp heller.

Romanen är skriven utan kapitelindelning, vilket verkar vara en stark trend nu. Flera av årets Augustprisnominerade romaner är skrivna på detta sätt. I Välkommen till Amerika fungerar det bra. Kapitelindelning hade troligen gjort onödiga avbrott.

Om jag skulle tippa är detta en av de böcker som är nominerade som har störst chans att vinna Augustpriset i år.

Bokrecension: Augustprisnominerade Aftonland av Therese Bohman

by

aftonland

Aftonland
Författare Therese Bohman
Utgiven: 2016-08
ISBN: 9789113072364
Förlag Norstedts

Aftonland är en välskriven och plågsam berättelse om Karolina, en kvinna i övre medelåldern, som lyckats väl yrkesmässigt men efter att ha brutit upp efter en längre relation mår rätt dåligt psykiskt, utan att erkänna det för sig själv. Hon börjar få ångest över att åldras ensam, att inte fått några barn. Romanen är nominerad till Augustpriset i år, 2016.

Karolina är professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och hon navigerar sig fram i den akademiska världen. Författaren Therese Bohman driver rätt bra med den akademiska världen, hon har en fräsch sarkasm. Handlingen, som är skriven i ett enda långt stycke utan kapitelindelning, fungerar väldigt bra. Även om skildringen av det svenska akademikerlivet är ironiskt tycker jag berättelsen framför allt skildrar en kvinna som fallit offer för kvinnomyten om den goda modern. Det är en stark och tidvis plågsam skildring av Karolinas självbedrägeri.

När Karolina ska börja handleda Anton, en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Anton visar brev han fått tag på som tyder på att den svenska bildkonstens historia delvis kan skrivas om. Han har hittat en häpnadsväckande nyhet.

Huvudberättelsen är dock Karolinas ångest inför att åldras och hennes skräck för att vara singel, samtidigt som hon intalar sig själv att hon lever det liv hon vill leva, ändå söker hon febrilt någon man.

Aftonland beskrivs av bokförlaget som en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella, akademiska kretsar men hela tiden finns där närvarande hennes längtan efter det sexuella och samtidigt vill hon hitta ett varaktigt förhållande – i varje man hon går till sängs med söker hon något hon efteråt inser inte fanns där. Besvikelsen ligger hela tiden bakom nästa hörn.

Det är intressant hur karaktärer blir levande för oss genom litteraturen. Karolina är en person som är väldigt olik mig själv. Jag känner nog inte ens någon som är som hon, eller om jag känner någon så är det ytligt. Hon känns som en verklig person och det är fascinerande att få komma henne så nära.

Lite fakta om författaren:
Therese Bohman är författare och kulturjournalist och debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade (2010) som följdes av den kritikerhyllade Den andra kvinnan (2014), som även nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015. Hon bor i Stockholm.

Priser och utmärkelser:
Norrköpings kommuns kulturstipendium till Moa Martinsons minne (2014)
Nominerad till Tidningen Vi:s litteraturpris 2014
Samfundet De Nios julpris
Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2015

Dagens Nyheter har recenserat Aftonland och Svenska Dagbladet och Expressen.

Kan man dö två gånger av Leif GW Persson – mycket GW är det

by

kanmandotvagganger

Kan man dö två gånger?
Författare: Leif G. W. Persson
Utgiven: 2016-09
ISBN: 9789100161415
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kriminalkommissarie Evert Bäckström är en karaktär som är svår att riktigt tro på. Han är huvudkaraktären i en serie deckare av Leif GW Persson. Evert Bäckström är alla mansgrisar sammanfattade i en och samma person. Han är fet, han gör så lite som möjligt på jobbet och vill ändå ta åt sig äran åt allt. Han dricker alkohol som andra dricker ramlösa, han föraktar kvinnor och för övrigt föraktar han alla utom sig själv. Ändå har han rätt analys direkt av vem som är skyldig. Helt klart har Leif GW Persson haft rätt roligt när han hittat på denna kufiska figur. Jag tror Leif GW vill driva med deckargenren genom att ha denna äkta mansgris som sin hjälte.

Deckare är på ett sätt fel genre för serien böcker med Evert Bäckström, det är egentligen lite svårt att säga att dessa romaner är deckare, i alla fall den senaste, “Kan man dö två gånger?”, som gav ut i september 2016. Handlingen utspelar sig i polishuset till stor del men det är inte någon aktion att tala om. Berättelsen skildrar hur några poliser löser ett komplicerat fall och författaren driver med det mesta inom polisväsendet.

Trots att jag tycker alla karaktärer är överdrivet skildrade och inte särskilt trovärdiga och trots att oavsett om det är kvinnor eller män tycks alla prata och resonera på samma sätt som Leif GW gör i TV och trots att boken inte är mycket till skönlitteratur kunde jag ändå inte låta bli att läsa ut den för jag blev nyfiken på själva mordgåtan och ville veta hur allt gått till.

Handlingen startar med att sjöscouten Edvin har satts i land på Ofärdsön i Mälaren för att plocka svamp. Istället hittar han en halvt begravd dödskalle. Trots att Edvin bara är tio år har han genast situationen klar för sig. Han lägger kraniet i en plastpåse, rymmer från scoutlägret och åker raka vägen hem till sin granne – kriminalkommissarie Evert Bäckström.

Evert Bäckström och hans kollegor upptäcker snart att kraniet är från en person som redan är död, alltså som varit dödförklarad och begravd redan, i Thailand. Frågan är då hur kraniet kunnat hamna på en ö i Mälaren. Den döda personen kremerades så det kan inte vara någon som stulit liket. Hur kunde det gå till? Hur kan en människa bli dödförklarad och begravd och sedan flera år senare mördas eller begå självmord? Det är en fascinerande gåta Leif GW Persson ställer oss inför.

Under utredningens gång får vi insyn i både det svenska rättsväsendet och det thailändska polisväsendet. Och han driver med det mesta och han kan göra det tryggt, för han känner till sitt område.

Så trots att det inte är mycket till aktion och trots att karaktärerna är ironiskt tillyxade ville jag inte lägga undan boken utan läste ut den i ett nafs. Jag skulle vilja säga att berättelsen är Leif GW Perssons sätt att driva med en hel del i samhället idag. Ja mycket Leif GW är det helt enkelt. Fast i positiv bemärkelse. Det är inte skönlitteratur som kommer att ge något Nobelpris, men roligt och ironiskt är det och överdrivet på många håll. Ja som sagt: mycket Leif GW är det.

Bokrecension: Övergången av Michael Connelly – ännu en träffsäker Harry Boschdeckare

by

overgangen

Övergången
Författare: Michael Connelly
Språk: Svenska
Utgiven: 2016-08
Översättare: Patrik Hammarsten
ISBN: 9789113071664
Förlag: Norstedts
Serie: Harry Bosch (del 20)

Det är den 20:e deckaren i Michael Connellys serie om Los Angeles-polisen Harry Bosch. Att det är en bok av många i samma serie märks på flera sätt, inte negativt. Språket flyter på, det är en spännande och lättläst deckare av en författare som kan sitt område. För alla oss som fastnat för Harry Bosch är det absolut en riktigt sommarpresent att åter få följa med på ett av Harrys äventyr.

Harry Bosch har äntligen gått i pension efter alla år som polis i Los Angeles. Han inbillar sig själv att han ska syssla med att sätta ihop och renovera en motorcykel. Att hålla sig från polisyrket är dock inte så lätt. Att snoka och leta reda på sanningen är vad han ägnat sitt liv åt och vad han vill göra. Fast han förstås intalar sig att han är nöjd med tillvaron som pensionär.

Han har en halvbror, Mickey Haller som är försvarsadvokat. Mickey Haller behöver Harrys hjälp. Han ska försvara en klient som är åtalad för ett seuxalmord. Mickey Haller är övertygad om att hans klient är oskyldig, trots att klientens dna hittats i sperma i den mördade kvinnan.

Harry blir övertalad av sin halvbror att åtminstone titta lite närmare på fallet. Harry upptäcker då att klienten kan vara oskyldig och lurad i en fälla. Det betyder att det finns en mördare som går fri. Harry har svårt att se sig själv som medhjälpare åt en försvarsadvokat. Det går helt emot vad han hela sitt yrkesliv sysslat med och han vet att han inte kommer att bli populär bland sina tidigare kollegor om han tar uppdraget. Men när Harry Bosch får korn på en mördare då kan inget stoppa honom.

Som alltid i Michael Connellys deckare om Harry Bosch är det visserligen en spänningsroman men framför allt en berättelse om korruption inom det amerikanska rättsväsendet och i det här fallet speciellt inom polisväsendet.

För oss som gillar Harry Bosch är det en lättläst deckare med flyt och spänning. Möjligen att den är lite för professionellt skriven – att det märks att Connelly vet precis hur han ska få upp spänningen lagom mycket. Jag kan också tycka att författaren är lite för snäll mot rättsväsendet, han har varit hårdare i en del tidigare romaner. Nu är det mer enstaka poliser som är rötägg och inte ett stort system som kan drabba oskyldiga. Den korrumperande kårandan finns med, men mest som en bakgrund.