De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Utgiven: 2016-07
ISBN: 9789100156626
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Denna roman av Lina Wolff kretsar kring en bokmanus som tre olika personer har någon form av förhållande till – och det är en roman som handlar mycket om människors längtan efter sexuella relationer. Romanen vann Augustpriset för bästa skönlitterära roman 2016. Visst, romanen är skickligt sammanvävd och både rolig, intressant, fascinerande och tankeväckande att läsa men att den fick priset säger nog, tyvärr, mer om den rätt låga kvaliteten på årets nominerade romaner. Liksom övriga nominerade är boken skriven utan indelning i kapitel. Däremot har den tre delar, berättelsen delas upp i tre olika personer som var och en berättar sin historia – och deras berättelser vävs skickligt samman.
En sak som ger romanen ett minus för mig är att författaren använder en hel del klyschor. En kvinna beskrivs som vacker. Vadå vacker? Finns det ett bestämt utseende på kvinnor som är vackert i allas ögon? Den kvinna, Mildred, som författaren Lina Wolff kallar vacker verkar av beskrivningarna vara väldigt kurvig exempelvis. Det är inte vad jag ser som vackert hos en kvinna. Vad jag menar är att vad var och en ser som vackert skiljer sig från individ till individ. Jag kan inte se ordet vacker som en fakta, inte på det sättet som ordet används i romanen. En annan kvinna, Lucrezia, för övrigt den person som den tredje och sista delen i romanen handlar om beskrivs som avgjort ful. Hon har kantiga drag. Va? I mina ögon är den typen av utseende mycket mer tilldragande än de superkvinnliga Mildred-kvinnorna.
Att den vackra kvinnan Mildred är blind och samtidigt medial och kan se framtiden är lite kul, förstås. Men det finns några klyschor i romanen som sänker den i mina ögon, samtidigt som den var fascinerande att läsa. Den har absolut flera nivåer och håller hygglig kvalitet, absolut. Den är en av de bättre av årets sex nominerade böcker.
På en av bokbutikernas hemsidor beskrivs boken så här:
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.
Det är stort fokus på sex. Sex är vad alla karaktärer tycks söka och sex verkar också vara det som är definitionen på kärlek. Jag vet inte om det så de flesta människor ser på livet eller om det är vad författaren vill säga. Romanen får mig som läsare att fundera på hur människor fungerar och jag får rätt stor avsmak för män och deras beteenden. Jag vet inte om det är meningen. Jag blir ledsen av berättelsen. Det behöver inte vara negativt, jag lägger inte någon värdering i det. Bra kultur behöver inte göra mig glad. Men jag känner inte igen mig eller något i mitt liv i romanen och jag vet inte, det känns inte som att jag lär mig något för mig viktigt i min existens heller.
Dagens Nyheters kritiker var mer begeistrad än jag. Jonas Thente skrev:
Det finns mycket att upptäcka i ”De polyglotta älskarna”: en ovanligt bärkraftig roman, skriven såsom i en spegel.