Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Böcker

Bokrecension: Fyrmästaren av Anna Ihrén – Mer deckarmys från Smögen

by

Titel: Fyrmästaren – Morden på Smögen
Författare: Anna Ihrén
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
ISBN: 978-91-8868-103-4

”Fyrvaktaren” är Anna Ihréns fjärde i serien kriminalromaner som utspelar sig i Smögen. Förlåt, på Smögen. Det verkar viktigt från alla håll att framhålla den lokalt använda prepositionen, förlaget betonar att författaren under hela sin barndom har tillbringat alla somrar på Smögen. Det är inte nödvändigt att ha läst de tre tidigare böckerna i Morden på Smögen-serie för att hänga med och uppskatta ”Fyrvaktaren”, den fungerar fint som fristående deckare.

Allt är på något vis välbekant även för den som aldrig satt sin fot i det lilla samhället på Västkusten. Polisernas karaktärer, bekymmer med chefer och kärleken, livspussel i radhus och storpolitik med kopplingar till Vita huset, skaldjur och vitt vin och beskrivning av genuina invånare som heter Gösta eller Signe, de som styr båtar i storm, fiskar och sköter fyrar.

Någon gång blir det för välbekant. Och en hinner inte läsa många sidor innan de ljuvliga, nyfångade räkorna dyker upp. För att citera baksidestexten: ”Efter Fjällbacka och Sandhamn… nu kommer Morden på Smögen-serien!”. Oftast är det dock bekant på ett bra vis och skönt avkopplande att läsa boken, det blir på något vis lagom mycket spänning och nyheter i en både storslaget vacker och mysig miljö.

Ibland både framstår dock bokens personer och det de säger som klichéer. Om ett konstnärspar sägs att de ”var med i faggorna av -68”. Å andra sidan uppför sig och talar verkliga människor också på det förutsägbara vis som i boken.

På det hela är det en bra deckare som kan rekommenderas som semesterlitteratur. Handlingen utspelar sig under hösten, sent i oktober när en kraftig höststorm dragit in. Till Hållö utanför Smögen kommer en tjejgäng för att tillbringa en helg på vandrarhemmet där de ska gå en konstkurs. En i kvartetten kommer dock aldrig fram – Tricia, dotter till den amerikanska ambassadören, hittas död i vattnet i Marmorbassängen, sommarens vackraste drömbad. Sedan börjar mardrömmen för flera andra.

Litteraturkritik: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall – en berättelse jag knappt kan slita mig ifrån

by

Låt oss hoppas på det bästa
Författare: Carolina Setterwall
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100172275
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kanske någon vill kategorisera det här som en berättelse om sorg. Men jag tycker att det snarare är en oerhört berörande skildring av en ung kvinna som försöker springa bort från sorgen på alla sätt hon kan komma på.

Det är en öppen och ärlig berättelse av en kvinna som förlorade sin sambo, sitt barns far, när babyn var några månader. Det är en sann berättelse av Carolina Setterwall, eller i varje fall bygger den på hennes verkliga upplevelser.

För mig är det en skildring av någon som försöker slippa möta sorgen och en berättelse av en kvinna som alltid vill och anstränger sig för att vara duktig på alla områden. Något jag tror många kvinnor kan känna igen sig i. Carolina Setterwall berättar utan att bädda in, utan att försköna.

Hennes sambo och fadern till hennes son Ivan dog när sonen bara var några månader. Bonniers förlag blev intresserade redan när hon hade skrivit inledningskapitel och gav henne stöd under skrivprocessen. Det är fascinerande att ett förlag kan ha engagerade medarbetare så en bok blir antagen innan den ens är halvskriven. Det gör mig imponerad.

Boken beskrivs så här på förlagets hemsida:
Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.

En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. Låt oss hoppas på det bästa är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.

Varje sorg är unik och samtidigt finns det gemensamma upplevelser som de flesta som drabbats av plötslig och oväntad sorg då en nära och älskad ung människa går ur tiden. Carolina Setterwall beskriver en del situationer som jag känner igen så väl. Jag förlorade vår yngste son när han var 21 år. Det finns också stora skillnader förstås. Den som förlorar ett barn återvänder aldrig till ett vanligt liv, även om det ser ut så på ytan. För den som förlorat ett barn har tryggheten i livet försvunnit. Vi vet att allt aldrig blir bra igen. Därför finns det förstås delar i Carolina Setterwalls sorgbearbetning som inte alls stämmer inte på hur mitt liv är och mina upplevelser. Men det finns mycket jag känner igen.

Hon berättar hur efter begravningen försvinner många av de som ställde upp i början och allt blir rätt tyst och tomt. Ändå verkar carolina ha haft många både släktingar och vänner som ställer upp mycket på henne.

Hon beskriver ärligt och utan pekpinnar hur grinig och bitter den sörjande kan vara emellanåt. Jag beundrar hennes ärlighet och att hon inte målar allt i rosa. Hon beskriver sitt och sambons liv innan tragedin inträffade och visar att allt inte var rosenrött.

Skulden som, jag tror, alla som förlorar någon plötsligt, alltid känner, beskriver hon så starkt och hur alla försöker sopa dessa tankar under mattan. Det finns alltid något den överlevande tänker på och funderar: kunde jag gjort på ett annat sätt, om jag hade valt si och så istället hade döden inte inträffat. Dessa känslor finns nog alltid, i olika grad, och behöver bearbetas och mötas.

Det finns så mycket där vi alla reagerar olika. Carolina Setterwall bad sina vänner att slänga sambons kläder direkt efter att han dött. Hon ville inte se dem. För mig och många andra föräldrar som förlorat barn är kläderna och deras doft av det förlorade barnet oftast något vi vill ha kvar för alltid. Carolina Setterwall flyttade ganska snabbt från lägenheten också, hon ville inte bli påmind om sambon hela tiden. För mig är det tvärtom, jag vet inte om jag någonsin vill flytta från den lägenhet vi har där vi har ett rum som var vår förlorade sons. Det finns inget som är rätt eller fel. Varje sorg är unik. Men när jag läser Carolina Setterwalls berättelser känner jag igen något från andra sörjande som förlorat en sambo. Många av dem uttrycker samma fråga: “När ska jag bli som vanligt igen?” Den frågan har jag aldrig hört någon förälder som förlorat ett barn ställa. För det är så uppenbart att livet aldrig kan bli som vanligt igen. Men jag tänker att det är den attityden som styr i det västerländska samhället där vi ska vara unga, vackra, lyckliga och framgångsrika och där sorg och saknad inte får synas eller finnas till, ett västerländskt samhälle där döden inte ska synas och ingen ska tro att döden finns.

Berättelsen handlar inte bara om att förlora sin sambo utan är en träffande beskrivning av nutidsmänniskan. Jag tänker att romanen lika mycket skildrar människor i dagens Sverige oavsett om de drabbats av något oväntat dödsfall. Det är nästan bokens största styrka. Hon skildrar hur vi så ofta drömmer om hur det ska bli när vi flyttat in i den nya lägenheten, eller när vi förlovat oss, eller när vi återgått till jobbet efter föräldraledighet, när vi gjort än det ena, än det andra. Men verkligheten blir aldrig som i våra drömmar.

Det är bra flyt och det är en roman/berättelse jag knappt kan slita mig ifrån. Jag dras in i det och tycker jag är med där och känner alla personer. Det är inte lyrisk skönlitteratur av allra högsta klass men Carolina Setterwall har ett bra språk och djup i handlingen där jag som läsare inte får allt skrivet rent ut utan jag får tänka och känna själv. Framför allt känna och minnas och gräva i mitt eget liv och mina upplevelser.

Bokrecension: Swing Time av Zadie Smith – Att skriva sin tid

by

Swing Time
Författare: Zadie Smith
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-016927-5

Zadie Smiths senaste roman, Swing Time, har blivit hyllad och kallad hennes bästa – med all rätt, det är en bred och inträngande roman som behandlar klass, ras och kön och rör sig över flera decennier och kontinenter i en allt mer globaliserad värld utan att någonsin förlora fokus på skildringen av de människor och de öden som skildras.

Med utgångspunkt i Smiths nordvästra London på 1980-talet startar berättelsen om vänskapen mellan två flickor i tioårsåldern som båda älskar dans. Till skillnad från bästa vännen Tracey saknar berättarjaget förutsättningar för att nå framgång som dansare – lärarinnan visar hur hennes fotavtryck blir helt platta – men är minst lika passionerad i sökandet efter musik, rytmer, efter svarta artister och filmer som visar också andra stjärnor än vita.

Det är en ärlig och exakt skildring av livet i och kring de kommunala bostadshusen i ett av storstadens mindre välbeställda områden. Varken förskönande eller någon beskrivning av misär, bara rättframt och med öppna ögon skildrat av den som var där och långt senare kan förmedla det hon sett och de mönster som finns. Och det är fantastiska skildringar av det lilla livet, av relationen till föräldrarna men framför allt till den bästa kamraten.

Flickorna delar även erfarenheten av att ha en vit förälder och en svart, av att vara ”halvblod”. Men är också tidigt medvetna om skillnaderna mellan dem, något modern är noga med att betona: Tracey är uppfostrad på ett annat, underförstått sämre, vis och inte alls lika smart – platta fötter är enligt mamman inget hinder för att förflytta sig till den värld hon strävar efter både för sin egen del och för dotterns.

Bokens mamma är, liksom författaren Zadie Smiths egen mamma, född i Jamaica och invandrad till London. Romanen är också dedikerad till modern. Porträttet är mångfasetterat men ytterst är det modern som från början till slutet står för den (sociala) rörelse som kommer dottern till del. Det är så levande berättat att det går att känna moderns andetag, lukterna i det lilla köket där modern försöker tillaga mat som ”är rätt” eller ”spännande, något med ockra”. Men oftast får utbrott på tiden matlagningen tar från hennes studier (till skillnad från Traceys mamma som bestämmer att det blir Findus pannkakor och sedan genomför uppvärmningen seriöst.)

Slump och möjligheter till studier förändrar världen för bokens barndomsvänner. Den ena blir assistent till en världsstjärna i MTV-åldern, den andra kvar i barndomsstaden där drömmarna om danskarriären blir allt mer fjärren genom barnafödande, svek och något mörkt och hotfullt som tynger ner tillvaron i nuet.
Det är bland annat det som romanens jag återvänder till för att utforska, både fysiskt och i minnet. Vad var det som hände, vad formade henne och Tracey – och vad formar historien?

Perspektiven förskjuts, från Londons arbetarkvarter till New York och Västafrika, från barnets syn till den vuxna kvinnans. Zadie Smith följer tankemönster och trådar från barndomen och ser strukturerna. Och inte minst rytmerna. ”När musiken förändras, förändras också dansen” för att använda det ordspråk hos hausafolket i Västafrika som författaren själv väljer att lyfta.

Bokrecension: 1968 av Jan Guillou

by

1968
Författare: Jan Guillou
Språk: Svenska
Utgiven: 2017-08
Formgivare: Eric Thunfors
ISBN: 9789164205155
Förlag: Piratförlaget

Eric är nyexaminerad jurist och socialist. Han är barnbarn till mellanbrodern av de tre fattiga norska fiskarpojkar som genom slump fick utbildning på dåtidens förnämsta tekniska utbildning i Tyskland och blev stenrika. Tiden har gått och Eric är huvudpersonen i “1968” som är den sjunde boken i Jan Guillous bokserie om 1900-talet.

Som bokens titel säger utspelar sig handlingen i stort sett under ett år, 1968. Året är mytomspunnet och mycket hände det året som påverkar samhället och människornas liv idag. Ja egentligen hände väl inte allt just det året men ändå har årtalet fått bli en symbol för de förändringens vindar som ven över västvärlden.

Mycket i romanen är högintressant och viktigt att ta upp. Västersympatisörer kunde bli misshandlade av polis men hade ingen chans att få någon rättvisa utan tvärtom var det inte ovanligt att den som blivit misshandlad ställdes inför rätta för att ha försvarat sig eller visat ilska när han eller hon blivit slagen av polis. Stora delar av samhällets myndigheter, från regerande socialdemokratin till polisväsendet och säkerhetspolisen och självklart den borgerliga oppositionen var i hög grad misstänksamma gentemot socialister och FNL:are (folk som demonstrerade för Vietnams frihet och bar FNL-märke).

Säkerhetspolisen i många västeuropeiska länder avlyssnade vänsterfolk. I Tyskland hade en del yrken som lärare och jurister yrkesförbud om de var socialister. Guillou får in dessa uppgifter på ett snyggt sätt i romanen genom att huvudkaraktären Eric får ett jobbuppdrag i Tyskland och han har en kusin och vänner i Köpenhamn i Danmark, så vi får läsa om hur vänstersympatisörer i Tysklandland, Danmark och Sverige har olika taktik för att slippa polisens ögon.

1968 var året för många FNL-demonstrationer för Sydvietnam och mot den amerikanska krigföringen. Många trodde att USA skulle äntligen dra sig ur sitt krig där.

En viktig historisk händelse som romanen också tar upp är att 1968 var året då tjeckerna trodde att de skulle kunna förändra sitt kommunistiska styrelseskick till en socialism med mänskligt ansikte, alltså kunna få lite mer demokrati och yttrandefrihet men Sovjetunionen gick in med militära styrkor och kväste förändringarna.

Romanen är den sjunde boken i serien om 1900-talet. Jag har läst alla böcker i serien, men jag tror att det går att läsa denna också utan att ha läst de övriga även om det förstås ger mervärde att kunna hela familje- och släkthistorien.

Som alltid med romaner av Jan Guillou är karaktärerna stela och uppstyltade, de talar som om de läste fakta ur böcker och huvudkaraktären är en variant på en Hamiltonfigur: ni vet, en hjälte till man, snygg, bra på sex, gentlemanna-mässig, jämställd, intelligent, ambitiös, välklädd och vinexpert. Det går inte att komma ifrån att det känns lite som att läsa dålig kiosklitteratur när jag sträckläser hans böcker. Han är en bra berättare, men ingen kan säga att Jan Guillou tillhör våra litterära giganter.

Det gör dock inget den här gången. Romanen är förstås lättläst med flyt – även om jag undrar om det är slarv eller ska vara någon särskild effekt med att författaren växlar mellan att skriva om Eric som han i tredje person och i första person, som ett jag och ett vi.

Jag kan inte låta bli att tänka att Eric i mångt och mycket är ett alias för Jan Guillou själv. Den unge Eric är jurist med vänstersympatier, han kommer från en borgerlig bakgrund och har fransk släkt och han skriver romaner på kammaren. Fast en bra bit in i romanen dyker ytterligare en figur upp som ofta är en symbol för Jan Guillou själv, nämligen Erik Ponti. Det är lite kul: Eric blir kompis med Erik Ponti: dubbel-Guillou.

Även om Jan Guillous karaktärer är rätt enkelt beskrivna hade jag stor behållning av romanen och jag tycker bättre om denna är de övriga i serien. Det var kul att läsa om den stora advokaten Henning Sjöstrand som var omstridd för att han var smart att utnyttja publicitet i medier. Henning Sjöstrand lyckas väl ekonomiskt och blir av sina belackare kallad Henning Penning – så det är rätt uppenbart vilken person i verkligheten som varit förebild för den karaktären.

Eric blir skickad till Tyskland för att följa en tor rättegång där inför den svenska rättegången i fallet med neurosedynskandalen. Neurosedynskandalen inträffade under det tidiga 1960-talet då läkemedelssubstansen talidomid (i Sverige marknadsförd under varunamnet Neurosedyn) ledde till födseln av missbildade barn och ett okänt antal fosters död. Läkemedlet var ett sömnmedel som bland annat togs av många gravida kvinnor, då det troddes vara säkrare än äldre sömnmedel. Internationellt är skandalen känd under namnet talidomid, i Tyskland under det lokala varunamnet Contergan.

Enligt uppgifter i wikipedia föddes totalt 10.000 missbildade barn i 46 länder. Enbart i Sverige föddes 186 missbildade barn. Av dem dog 66 under de två första veckorna efter födelsen. Inte förrän 2012 bad företaget som utvecklat produkten, Grünenthal, de drabbade om ursäkt.

En av romanen intressanta delar är också skildringarna av intrigerna inom vänstern. Ibland var vänsterrörelsen då som en sekt där de engagerade hade synpunkter på varandras val av bil och klädsel och givetvis vilket jobb någon tog. Ja det är mycket som är intressant i “1968” och som ger lite av en bas för att förstå hur vårt samhälle ser ut idag.

En lång rad författare är klara för Sveriges största deckarfestival Crimetime Gotland 2017

by

Elly Griffiths (UK), Jane Harper (AUS), Unni Lindell (NO), Torkil Damhaug (NO), John Ajvide Lindqvist, Camilla Läckberg, Malin Persson Giolito, Jens Lapidus, Katarina Wennstam, Mari Jungstedt, Denise Rudberg, Anna Jansson, Martin Widmark och Helena Willis är klara för deckarfestivalen Crimetime Gotland 2017.

Ett pressmeddelande berättar:
Årets upplaga av Sveriges största deckarfestival Crimetime Gotland har hyllats av både medverkande och besökare. Nu har de första klara författarna för nästa års festival presenterats. 2017 års festival äger rum den 3–5 augusti 2017 i Visby.

Bland gästerna märks flera internationella deckar- och thrillerförfattare som medverkar på festivalen för första gången; Elly Griffiths (UK), Jane Harper (AUS), Unni Lindell (NO) och Torkil Damhaug (NO).

Brittiska stjärnan Elly Griffiths ser mycket fram emot att besöka Crimetime Gotland och att få dela festivalscen med svenska deckarförfattare som hon beundrar.

– I feel delighted and honoured. Sweden has so many brilliant crime writers that it’s a real privilege for an overseas writer to receive an invitation. I’m a big fan of Camilla Lackberg’s books. I can’t wait to visit Gotland! I’m particularly interested in all the archaeological discoveries that have been made on the island, hälsar Elly Griffiths.

Även svenske skräckmästaren John Ajvide Lindqvist gör premiär på Crimetime Gotland, och medverkar tillsammans med stora delar av Sveriges deckarelit så som Camilla Läckberg, Malin Persson Giolito, Jens Lapidus, Mari Jungstedt, Anna Jansson, Denise Rudberg och Katarina Wennstam.

– Jag ser fram emot att berätta om min nya roman X– den sista platsen och sprida lite existentiell grådaskighet i den gotländska glamouren. Sedan är jag alltid nyfiken på att se om mina läsare finns i verkligheten, säger John Ajvide Lindqvist.


Nästa års festival bjuder på ett tre dagar långt, varierat program med en rad upplevelser. Några av de mest populära programpunkterna från 2016 som brottsplatsundersökning med kriminaltekniker, skrivarskola, afternoon tea och mordutflykter med Mari Jungstedt och Anna Jansson, står på schemat. Programmet på barn- och familjescenen i Almedalen är gratis, och gästas av bland andra favoriterna Martin Widmark och Helena Willis (LasseMajas Detektivbyrå).

– Nästa år får festivalen en ännu starkare internationell inriktning samtidigt som vi fortsätter att lyfta fram både stora och nya svenska deckarstjärnor och en spännande barn- och familjescen. Vi är också glada att kunna tillmötesgå många besökares önskemål om att tidigarelägga festivalen till början av augusti, då betydligt fler deckarälskare får möjligheten att uppleva sommarens stora deckarfest, säger Carina Nunstedt, festivalchef.

Totalt medverkar över 50 författare på Crimetime Gotland 2017. Resten av namnen presenteras senare i vinter. Hela festivalprogrammet presenteras i maj.