Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Böcker

Ny bok skildrar den underskattade möbelklassikern pinnstolen

by

Nu kommer Träsmak, en bok om pinnstolen – en något bortglömd men ytterst närvarande svensk klassiker. Författaren Mats Palmquist hyser ett långvarigt specialintresse för möbeln och äger själv en stor samling pinnstolar. Nu har han skrivit ett vackert illustrerat verk som dokumenterar möbelns historia och utveckling.

Ett pressmeddelande berättar:
Träsmak tar oss med på en fascinerande resa från 1850-talet fram till idag, från pinnstolens småländska ursprung till dagens designexperiment. Läsaren möter formgivare, arbetare och fabrikörer som alla på något sätt har utvecklat möbeln.

Det var när Mats Palmquist ville undersöka pinnstolens förflutna som han upptäckte bristen på böcker i ämnet. Han bestämde sig då för att själv fylla den luckan.

– Långsamt väcktes tanken: Finns det ingen bok om pinnstolar får jag väl skriva den själv. Det här är den bok som jag själv saknade, konstaterar Mats Palmquist.

I sin bok visar Mats Palmquist hur mycket det faktiskt finns att säga om denna kanske mest svenska möbel av dem alla.

– Det sägs att pinnstolen är den enda demokratiska möbeln, eftersom den inte gör någon skillnad på vem som sitter på den. Den är lika obekväm för alla, skojar författaren.

Första recensionsdag: 7 oktober

Mats Palmquist är journalist, skribent och grafisk formgivare. Han hyser ett stort och långvarigt intresse för möbelformgivning.

Historiska Medias främsta kännetecken är utgivningen av populärhistorisk och samhällsnära sakprosa samt historiska romaner och deckare. Bland våra författare finns välkända namn som Antony Beevor, Anna Lihammer, Dick Harrison och Maria Gustavsdotter.

Bokrecension: 7 x Chin Lit – spännande besök i kinesisk miljö

by

7 x Chin Lit
Författare: Yi A, Yu Na, Shijiang Li, Xiaowen Ren, Ying Hong, Bai Lin och Kou Cao
Redaktör: Eva Ekeroth
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-08
Översättare: Adam Sarac, Eva Ekeroth ,Roger Heshan Eriksson, Linus Fredriksson, Marta Östborn och Mikael Salomonsson
ISBN: 9789188227294
Förlag: Chin Lit

En räv flyttar en dag in till en människa och det sätter igång en mystisk process. Människan börjar längta mer och mer till sin barndoms trädgård och ett annat liv och sakta börjar en magisk förvandling. Berättelsen om räven och människan är magisk-realistisk novell skriven av den kinesiska författaren Lin Bai som föddes under 1950-talet i Guangxi i södra Kina. Novellen är en av nio noveller i novellsamlingen “7 x Chin Lit” där sju kinesiska författare medverkar.

Novellerna är rätt olika sinsemellan. “Vår tids kärlek” av Hong Ying är en skrämmande framtids-dystopi medan “Räven” är mystisk magisk. Gemensamt för alla novellerna är förstås att de är skrivna av kinesiska författare och det sätter en stark prägel på berättelserna. Även om ämnena de tar upp är existentiella frågor som alla människor kan känna igen sig i har de alla en stark kinesisk stämning. De utspelar sig i kinesisk miljö vilket märks på miljöbeskrivningar och på detaljer som mat och hur relationer mellan människor och mellan människor och stat och myndigheter fungerar. Det är så intressant och spännande att flyttas in i denna kinesiska miljö.

Det enda negativa med samlingen är novellen “Siaren” av A Yi som nästan helt är skriven på en svårläst kursiv stil. Den kursiva stilen har valts för att det ska förstås som ett brev. Det är synd för det var mycket svårt att läsa texten som dessutom var skriven på ett surrealistiskt sätt som de franska surrealisterna med André Breton i spetsen på 1920-talet skulle var stolta över. I “Siaren” följer vi ett inte helt begripligt tankemönster hos en person som ser sig som världens nya frälsare och samtidigt bär på en tung bitterhet mot sitt liv och hur han behandlats i livet av människor och myndigheter.

Det publiceras en halv miljon tryckta titlar av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi i västvärlden läser som är skriven av en kines.

I “7 x Chin Lit” får vi möte sju kinesiska författare i sammanlagt nio noveller.

Förlaget berättar om boken:
A YI är polisen som sadlade om till författare och höjs nu till skyarna av litteraturkritiker och Nobelpristagaren Mo Yan. LIN BAIs karaktärer är ofta kvinnor och kvinnlig sexualitet är ett vanligt tema. Genom magisk realism skildrar REN XIAOWEN ofta människor långt ned på samhällsstegen vars öden vi får inblick i. CAO KOU tillhör 70-talistgenerationen författare i Kina som ofta betraktas som den ”bortglömda generationen”. Han skildrar inga stora saker utan skriver snarare om ingenting alls, eller de där småsakerna i livet som man känner igen så väl. NA YU har belönats med bronspris i ”Xihu Cutting-Edge Literary Prize” och en av hennes romaner har filmatiserats. I LI SHIJIANGS novell uppstår en dispyt mellan en prostituerad och hennes kund över huruvida den söndriga sedeln verkligen gavs av henne i växel när han betalade. HONG YING är mest känd för sina autobiografier men skildrar här framtiden där en sexuellt överförbar sjukdom härjar i världen och där männen blir obotligt sjuka men kvinnorna kan botas genom mer sex med män …

Bokrecension: Nuckan av Malin Lindroth – I nuckans tid

by

Titel: Nuckan
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts, 2018
ISBN: 9789113086927

Malin Lindroth har skrivit en fantastisk bok på många vis. Den har med all rätt också fått mycket goda recensioner. Modig, självutlämnande, allmängiltig – läs ”Nuckan”! Jag visste inte hur mycket jag längtat efter en text som denna, om detta. Önskar bara att jag kunnat läsa essän långt tidigare.

Författaren lyfter den kanske mest föraktade av alla slags kvinnor – om vi nu ska kategorisera människor – och ger henne utrymme och röst. Den ensamma, överblivna, hon som är längst ner i människors hierarki. Kvinnan som hamnat på glasberget.

Att inte fler texter handlar om ofrivillig ensamhet beror sannolikt på att det är så skambelagt att vara bortvald. Mycket av det svåra i livet går att tala om; misslyckade förhållanden, död och sorg, missbruk av sex och droger, aborter och ofrivillig barnlöshet. Den som försöker tala om sin egen ensamhet möts ofta bara av besvärad tystnad på ett så kraftfullt vis att det tycks vara värre att vara ensam, bortvald, än att lida av psykisk ohälsa.

Inte sällan vänds skammen, och ältandet av det egna misslyckandet på kärleksmarknaden, till ilska och hat. Inte minst i olika slags mansförbund och i forum på nätet spyr drabbade ut sitt kvinnoförakt. Storheten, en av storheterna, i boken ”Nuckan” är det analyserande och icke dömande draget i Lindroths text. Essän är ungefär motsatsen till att hitta felet hos andra.

Författaren försökte för några år sedan sig på att tänka på sig själv som just nucka. Tanken är att denna illa sedda kvinnosort bar på nyckeln till en tystnad hon väntat länge på att låsa upp.

Det är ibland närmast smärtsamt att läsa om Malin Lindroths egna erfarenheter. Inte för att de på något vis är ”unikt förfärliga” utan tvärtom, för att de påminner så mycket om de egna erfarenheterna och tankarna. Det är starkt att så öppet berätta om det personliga, kräver både mod och klar blick, att skriva om det i dag mest förbjudna.

I skildringarna av människors råd och tips, eller avfärdande, måste sägas att de skildras på ett väldigt fint vis. Tolerant och ödmjukt. Det krävs inte särskilt långt ensamliv för de flesta att bli irriterade på oönskade relationsråd, förklaringar och amatörpsykologi.

Nu skyggar jag fortfarande för just ordet NUCKA. Liksom någon av de personer Malin Lindroth prövat ordet på tänker jag på tjocka glasögon, knut på huvudet, frigida… Eller på tuffa killgänget som skrek just ”jävla nucka” till mig i högstadiet. Det var det värsta, värre än att vara ”dålig, slampig” och så långt bort det gick att komma från flickorna som väckte kärlek och förälskelse. Att vara nucka var att vara totalt oönskad, oknullbar för att tala med Lindroth.

”Nuckan” tar också upp just denna tredje kategori, den lägsta, där det tidigare bara talats om motsatsparet hora/madonna. Nuckornas skara kanske inte ens har varit värd att se, än mindre lyssna till? Detta trots att de så kallade nuckorna, som Lindroth visar, under vissa perioder utgjort en stor del av befolkningen. Men kanske var det omöjligt att tänka att de var riktiga människor.

Det är lärorikt att i ”Nuckan” läsa om historien, hur ensamstående kvinnor länge inte kunde få egen bostad om de inte var lärare (lärarinnor) eller sjuksystrar.

Det är också intressant när Malin Lindroth lyfter fram kvinnor i historien, talar om deras betydelse, som Bertha Pappenheim – mest känd som Anna O, i Freuds fallbeskrivning – och Margareta Kjellberg, känd som Harry Martinsons välgörare: ”En mycket snäll dam”, som han uttryckte det. Och jag undrar med Malin Lindroth om också inte dessa kvinnor, nuckor, också snuddade vid förbjudna tankar som kunde få en att rasa ner i ett träsk av skam: Varför hon och inte jag?

Kanske lite märkligt är ett bestående intrycket av essän är glädje. Historien om vägen till nuckskap är också berättelsen om en befrielse. Jag hoppas verkligen att nuckans tid har kommit nu.

Bokrecension: Fyrmästaren av Anna Ihrén – Mer deckarmys från Smögen

by

Titel: Fyrmästaren – Morden på Smögen
Författare: Anna Ihrén
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2017
ISBN: 978-91-8868-103-4

”Fyrvaktaren” är Anna Ihréns fjärde i serien kriminalromaner som utspelar sig i Smögen. Förlåt, på Smögen. Det verkar viktigt från alla håll att framhålla den lokalt använda prepositionen, förlaget betonar att författaren under hela sin barndom har tillbringat alla somrar på Smögen. Det är inte nödvändigt att ha läst de tre tidigare böckerna i Morden på Smögen-serie för att hänga med och uppskatta ”Fyrvaktaren”, den fungerar fint som fristående deckare.

Allt är på något vis välbekant även för den som aldrig satt sin fot i det lilla samhället på Västkusten. Polisernas karaktärer, bekymmer med chefer och kärleken, livspussel i radhus och storpolitik med kopplingar till Vita huset, skaldjur och vitt vin och beskrivning av genuina invånare som heter Gösta eller Signe, de som styr båtar i storm, fiskar och sköter fyrar.

Någon gång blir det för välbekant. Och en hinner inte läsa många sidor innan de ljuvliga, nyfångade räkorna dyker upp. För att citera baksidestexten: ”Efter Fjällbacka och Sandhamn… nu kommer Morden på Smögen-serien!”. Oftast är det dock bekant på ett bra vis och skönt avkopplande att läsa boken, det blir på något vis lagom mycket spänning och nyheter i en både storslaget vacker och mysig miljö.

Ibland både framstår dock bokens personer och det de säger som klichéer. Om ett konstnärspar sägs att de ”var med i faggorna av -68”. Å andra sidan uppför sig och talar verkliga människor också på det förutsägbara vis som i boken.

På det hela är det en bra deckare som kan rekommenderas som semesterlitteratur. Handlingen utspelar sig under hösten, sent i oktober när en kraftig höststorm dragit in. Till Hållö utanför Smögen kommer en tjejgäng för att tillbringa en helg på vandrarhemmet där de ska gå en konstkurs. En i kvartetten kommer dock aldrig fram – Tricia, dotter till den amerikanska ambassadören, hittas död i vattnet i Marmorbassängen, sommarens vackraste drömbad. Sedan börjar mardrömmen för flera andra.

Litteraturkritik: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall – en berättelse jag knappt kan slita mig ifrån

by

Låt oss hoppas på det bästa
Författare: Carolina Setterwall
Utgiven: 2018-03
ISBN: 9789100172275
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kanske någon vill kategorisera det här som en berättelse om sorg. Men jag tycker att det snarare är en oerhört berörande skildring av en ung kvinna som försöker springa bort från sorgen på alla sätt hon kan komma på.

Det är en öppen och ärlig berättelse av en kvinna som förlorade sin sambo, sitt barns far, när babyn var några månader. Det är en sann berättelse av Carolina Setterwall, eller i varje fall bygger den på hennes verkliga upplevelser.

För mig är det en skildring av någon som försöker slippa möta sorgen och en berättelse av en kvinna som alltid vill och anstränger sig för att vara duktig på alla områden. Något jag tror många kvinnor kan känna igen sig i. Carolina Setterwall berättar utan att bädda in, utan att försköna.

Hennes sambo och fadern till hennes son Ivan dog när sonen bara var några månader. Bonniers förlag blev intresserade redan när hon hade skrivit inledningskapitel och gav henne stöd under skrivprocessen. Det är fascinerande att ett förlag kan ha engagerade medarbetare så en bok blir antagen innan den ens är halvskriven. Det gör mig imponerad.

Boken beskrivs så här på förlagets hemsida:
Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.

En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. Låt oss hoppas på det bästa är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.

Varje sorg är unik och samtidigt finns det gemensamma upplevelser som de flesta som drabbats av plötslig och oväntad sorg då en nära och älskad ung människa går ur tiden. Carolina Setterwall beskriver en del situationer som jag känner igen så väl. Jag förlorade vår yngste son när han var 21 år. Det finns också stora skillnader förstås. Den som förlorar ett barn återvänder aldrig till ett vanligt liv, även om det ser ut så på ytan. För den som förlorat ett barn har tryggheten i livet försvunnit. Vi vet att allt aldrig blir bra igen. Därför finns det förstås delar i Carolina Setterwalls sorgbearbetning som inte alls stämmer inte på hur mitt liv är och mina upplevelser. Men det finns mycket jag känner igen.

Hon berättar hur efter begravningen försvinner många av de som ställde upp i början och allt blir rätt tyst och tomt. Ändå verkar carolina ha haft många både släktingar och vänner som ställer upp mycket på henne.

Hon beskriver ärligt och utan pekpinnar hur grinig och bitter den sörjande kan vara emellanåt. Jag beundrar hennes ärlighet och att hon inte målar allt i rosa. Hon beskriver sitt och sambons liv innan tragedin inträffade och visar att allt inte var rosenrött.

Skulden som, jag tror, alla som förlorar någon plötsligt, alltid känner, beskriver hon så starkt och hur alla försöker sopa dessa tankar under mattan. Det finns alltid något den överlevande tänker på och funderar: kunde jag gjort på ett annat sätt, om jag hade valt si och så istället hade döden inte inträffat. Dessa känslor finns nog alltid, i olika grad, och behöver bearbetas och mötas.

Det finns så mycket där vi alla reagerar olika. Carolina Setterwall bad sina vänner att slänga sambons kläder direkt efter att han dött. Hon ville inte se dem. För mig och många andra föräldrar som förlorat barn är kläderna och deras doft av det förlorade barnet oftast något vi vill ha kvar för alltid. Carolina Setterwall flyttade ganska snabbt från lägenheten också, hon ville inte bli påmind om sambon hela tiden. För mig är det tvärtom, jag vet inte om jag någonsin vill flytta från den lägenhet vi har där vi har ett rum som var vår förlorade sons. Det finns inget som är rätt eller fel. Varje sorg är unik. Men när jag läser Carolina Setterwalls berättelser känner jag igen något från andra sörjande som förlorat en sambo. Många av dem uttrycker samma fråga: “När ska jag bli som vanligt igen?” Den frågan har jag aldrig hört någon förälder som förlorat ett barn ställa. För det är så uppenbart att livet aldrig kan bli som vanligt igen. Men jag tänker att det är den attityden som styr i det västerländska samhället där vi ska vara unga, vackra, lyckliga och framgångsrika och där sorg och saknad inte får synas eller finnas till, ett västerländskt samhälle där döden inte ska synas och ingen ska tro att döden finns.

Berättelsen handlar inte bara om att förlora sin sambo utan är en träffande beskrivning av nutidsmänniskan. Jag tänker att romanen lika mycket skildrar människor i dagens Sverige oavsett om de drabbats av något oväntat dödsfall. Det är nästan bokens största styrka. Hon skildrar hur vi så ofta drömmer om hur det ska bli när vi flyttat in i den nya lägenheten, eller när vi förlovat oss, eller när vi återgått till jobbet efter föräldraledighet, när vi gjort än det ena, än det andra. Men verkligheten blir aldrig som i våra drömmar.

Det är bra flyt och det är en roman/berättelse jag knappt kan slita mig ifrån. Jag dras in i det och tycker jag är med där och känner alla personer. Det är inte lyrisk skönlitteratur av allra högsta klass men Carolina Setterwall har ett bra språk och djup i handlingen där jag som läsare inte får allt skrivet rent ut utan jag får tänka och känna själv. Framför allt känna och minnas och gräva i mitt eget liv och mina upplevelser.