John Oates
Hamburger Börs, Stocholm, 15 april 2012
Betyg 4
John Oates spelade för första gången som soloartist i Stockholm när han äntrade scenen på Hamburger Börs. Senast han spelade på svensk mark var med duon Hall & Oates. Charmig med sitt lockiga mörka hår, iklädd grå jeans och grå väst över grå tshirt stod han omgiven av sitt band som bestod av en keyboardist, en trummis, en basist och en gitarrist och själv spelade han på halvakustisk gitarr i de första låtarna och växlade sedan mellan sin elgitarr.
Han lovade att överraska oss med sin repertoar och det gjorde han. Han bjöd på en ovanligt blandad kompott av RnB, soul, folk, bluegrass, rock och blues. Första avdelningen var med RnB och först ut var låten ”Lady Rain” i en ganska bluesig tappning. Den följdes upp av en annan låt från samma album, låten ”When the Morning Comes”,
RnB-sektionen för kvällen avslutade han med en av de stora hitlåtarna från eran med ”Hall & Oates”, nämligen låten ”Maneater”.
Som ett litet mellanstick inför nästa sektion som han kallades ”folk” spelade han en ny sång som ännu inte var inspelad på skiva, en skön countrysoulsång med titeln ”A Different Kind of Groove”.
Under den delen av konserten han kallade ”folk” spelade han bland annat ”Leaving On a Jetplane” som är skriven av John Denver men är mest känd med Peter, Paul & Mary.
Folkrock eller om vi mer ska kallade det folkcountry är inte riktigt John Oates starkaste kort. Hans version av den här klassikern blev en mer mjuk RnB-variant.
Han bjöd på en nyskriven låt till som han kategoriserade under ”folk”-sektionen: ”A Day In A Life of An American Man” som han framförde ensam, utan sitt band.
På sitt kommande album kommer han också att ha med låten ”Dance Hall Girls” av Alan Frazer, som är en av de sånger John Oates lyssnade på när han växte upp i en liten amerikansk småstad under sextiotalet.
Efter RNB och folk-kategorin följde funk-delen där han kom loss ordentligt i en riktigt bra funkig nyskriven låt, inte den heller inspelad på skiva än: ”Six Men Gonna Lay You Down”.
Funk är inte oväntat en avdelning som fungerar bra för John Oates och publiken tände till ordentligt till ragtimelåten och till en klassisk bluegrass-sång som i Oates variant med soul/blues.
Men sedan kom den avdelning som överraskande nog var han allra starkaste kort: Blues.
Vilken bluesröst han har. Oates annars soulkrämiga röst blev härligt bluesraspigt hes. Konserten som varit helt godkänd höjdes flera snäpp. Vilken bluesman. Mer blues med John Oates – det vill jag ha.
Sista delen av konserten, före extranumren, ägnades åt rock´n´roll, påstod han. Men John Oates rock´n´roll är minst lika mycket RnB och soul. Så är det. Publiken gillade det, verkade det som, och när extranumren blev några riktigt fartfyllda rocklåtar åt rockabillyhållet till var det många som tog sig förbi de framdukade borden och dansade framför scenen till bland annat ett svängig Chuck Berry-låt (som jag tyvärr inte kommer ihåg vad den heter.) Fullt ös var det – och behöver jag nämna att publiken som suttit vid bord reste sig för stående ovationer?
Foto: Lena Dahlström
Läs även andra bloggares åsikter om John Oates, recension, musik, Hamburger Börs, soul, RnB, blues
