Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bestival

Lyssna: Michael Molloy and Alex Evans – Rise & Fall

by

molloy

På väg hem från den brittiska festivalen Bestival förra året kraschade en av bussarna som slussade publiken från festivalområdet till hamnen vid Isle of Wight. Femtio personer skadades och tre människor dog i olyckan. Michael Molloy, en artonåring från Liverpool, var en av de som tragiskt nog dog en alldelles för tidig död.

Nu ger Sunday Best, en systerorganisation till Bestival, ut hans singel Rise & Fall. Låten skrevs ett år innan olyckan och spelades in i juli 2012. Så här säger hans kvarlevande bror Joe Molloy:

”It was Michael’s ambition to have his music recognised by the wider world. He never fulfilled that ambition so we, his family, are fulfilling it for him. Michael can never come back and we will never cease to grieve for him. We think about him every hour of every day. But Michael’s passion for music and his talent was one of the qualities which defined him and we want the rest of the world, through his music, to understand and appreciate in a small way just what a special human being he was. The release of the single is both in memoriam and in celebration and we wish to thank Sunday Best and all of the people who have supported Michael over many years. They know who they are.”

Du kan lyssna på låten här:

Bestival fyller på sin line-up med James Blake, Parquet Courts och Savages

by

jamesblake

I september äger Bestival för tionde året i rad rum på ön Isle of Wight strax söder om det brittiska fastlandet. Programmet imponerar redan med akter som Elton John och The Knife, men nu fyller de på med ytterligare ett antal spännande akter – däribland James Blake, Parquet Courts och Savages.

Bland de andra akterna som presenterades i dagens släpp hittar vi Courtney Pine, Max Romeo, Willy Moon, The 1975, Clean Bandit, London Grammar, The Child Of Lov, Musical Youth, Evian Christ, Molotov Jukebox, Moulettes, ’Introducing’ Recreate ’Discovery’ Live, Filthy Boy, Wheelchair Sports Camp, Ady Suleiman, Hudson Taylor, Champs, Woodpecker Woolians, Lloyd Yates, Barbarossa, The Keepsakes, Isaiah Dreads, Parlour Flames, Charley Macaulay and Devilman.

Här kan du höra Borrowed Time från Parquet Courts debutalbum Light Up Gold som släpptes tidigare i år:

Elton John, Snoop Dogg och The Knife dragplåster när Bestival presenterar årets line-up

by

bestival

Med temat ”All aboard” äger den brittiska festivalen Bestival för tionde året i rad rum på Isle of Wight mellan den 5 och den 8 september. Efter att de presenterat de första pusselbitarna i årets line-up tidigare ikväll står det nu klart att dragplåstren blir Elton John och Snoop Dog.

2013 markerar 40-årsjubileet av Goodbye Yellow Brick Road, så här säger Elton John:

“I haven’t played any of the major festivals in the UK in recent years, so when the opportunity to play Bestival came up I was very interested. I’ve heard that the Bestival audience comes in fancy dress and I can’t wait to see that, they must all look amazing from the stage. At various times I have worn enormous feathered head-dresses, cloaks, hot pants, jumpsuits, clown suits, Donald Duck, Minnie Mouse, French Maid, The Eiffel Tower and The Statue of Liberty onstage! Wearing fancy dress makes us all feel less inhibited so I think it’s a great way to enjoy live music.”

Även band som M.I.A, The Knife och Johnny Marr plus uppstickare som Tom Odell, Peace och Merchandise är klara, du kan se hela line-upen här:

besti2

Kulturbloggen möter Toy

by

Toy bildades i London för två år sedan och har bland annat turnerat med The Horrors och Primal Scream. Den 10:e september gav de ut sin självbetitlade debutskiva via Heavenly Recordings (du kan läsa vår recension här). Tre av medlemmarna – Tom Dougall (sång), Dominic O’Dair  (gitarr) och Maxim ”Panda” Barron (bas) – spelade tidigare i ett band som hette Joe Lean & The Jing Jang Jong. Med förstärkning av Charlie Salvidge på trummor och den spanska keyboardisten Alejandra Diez går de i en mörkare, mer psykedelisk riktning. Kulturbloggen mötte upp den i paisleyskjortor klädda kvintetten i deras minivan i samband med deras spelning på Bestival.

Hur skulle ni själva beskriva er skiva?

Panda: Vi har spelat tillsammans i två år och det här är vår första skiva. Den innehåller olika element men svirlande gitarrer är definitivt något vi tycker om.

Hur skulle ni beskriva de olika stämningarna på skivan?

Dominic: Det är många humörsvängningar. Det är alltifrån euforiskt till melankoliskt. Det finns glada bitar, coola bitar och så finns det kassa bitar.

Drifting Deeper tillhör definitivt den mer melankoliska sidan.

Charlie: Det är min favoritlåt på skivan.

Panda: Den låten var rolig att spela in. Den är producerad av Dan Carey som även producerade senaste Bat for Lashes-skivan. Vi lekte runt med olika ljud i studion, den är råare live.

Tom: Vi kommer antagligen ge ut mer experimentell musik som en EP någon gång snart. Det är närmare hur vi egentligen vill låta.

Dominic: Det är en av anledningarna till att skivan är så varierad – när vi spelade in den testade vi fortfarande nya saker.

Experimenterar ni mycket med låtarna när ni spelar live?

Tom: Vissa av oss är mer fast i hur låtarna ska låta, men vi gitarrister har mer frihet. Sedan finns det instrumentala breaks då vi kan improvisera.

Alejandra: Vi har medvetet lämnat utrymme för improvisation.

Panda: Alla låtar har utvecklats live.

Hur har låtarna kommit till?

Panda: Ibland kommer någon av oss med en initial låtidé. Sedan lägger vi alla till våra delar och låten utvecklas till någonting komplett annorlunda, så låtskrivandet är en kollektiv process.

Vilka är era influenser?

Panda: Sonic Youth, Broadcast. Vi gillar olika saker.

Dominic: New York-punk som Television och The Velvet Underground, konstig elektronisk musik från 60-talet och soundtrack från italienska skräckfilmer.

Tom: Pulp, Roxy Music och My Bloody Valentine.

Tycker ni att någon av influenserna speglas i musiken?

Panda: Influenserna vi nämnde är den musik vi lyssnar på mest, men jag tror att allt du lyssnar på inspirerar dig på något sätt. Vi försöker att inte vara direkta men man kan inte hjälpa att några influenser kastas in.

Tom: Folk jämför oss ofta med band vi inte lyssnar på. En person jämförde oss med The Church som vi aldrig ens hade hört talas om innan. I många recensioner har vi liknats vid Neu bara för att vi sagt i en intervju att vi gillar dem, men i själva verket låter vi inte alls som dem. Sätt på en skiva med Neu så låter det helt annorlunda från oss. Enda likheten är de motoriska trummorna. Varför kan folk bara inte njuta av musiken för vad det är?

Charlie: Jag tror att jämförelser behövs för att väcka intresse hos folk.

Panda: Ett band som vi är inspirerade av är Hawkwind och hur de skapar långt psykedeliskt svirlande oväsen.

En låt som sticker ut på skivan är My Heart Skips a Beat.

Panda: Den är mer poppig än resten av våra låtar, men vi lyssnar även på pop. Vi älskar euforiska melodier.

Tom: Den innehåller ljusa toner, men den är råare live. Den presenteras ur ett annat perspektiv. I studion ville vi inte förstöra den.

Dominic: Live har den jämförts med The Jesus and Mary Chain. Folk verkar vara splittrade när det gäller just den låten. De antingen älskar eller hatar den. Drifting Deeper och My Heart Skips a Beat är våra två extremer.

Charlie: Vi lyssnar på mycket konstiga saker men ibland känner vi för att lyssna på något kärleksfullt och drömskt. Det beror på vilket humör vi är på.

I november spelar ni i Sverige. Har ni något att säga till era svenska fans?

Panda: Charlies flickvän är svensk, så han får säga något på svenska.

Charlie: Tack så mycket för… listening to the album.

Panda: Vi ser fram emot att spela. Skicka vår kärlek och säg hej!

Bestival dag 3: MS MR, Jessie Ware, Two Door Cinema Club och New Order

by

Bestival, dag 3
8 september 2012

Lördagen är den dag då Bestival-publiken klär ut sig. Årets tema var wildlife så festivalområdet blev en safari full av besökare som klätt ut sig till olika djurarter. Efter att ha strosat runt och sett en och annan ströakt på olika scener blev min första riktiga spelning för dagen MS MR på Psycheldelic Worm-scenen. Precis som namnet antyder är MS MR en duo bestående av en miss och en mister. De vill förbli anonyma. De kommer från Brooklyns djupaste vråer men gör en slags gotisk electropop som känns väldigt anpassad för Storbritannien. De tolkar Patrick Wolf och skulle kunna bli bästisar med Charli XCX. På scen får de sällskap av två medmusiker vilket gör det mer till en liveupplevelse än om det bara hade varit samplade instrument. Missens röst är dramatisk på samma sätt som Florence från Florence + the Machine är i vissa lägen och hon sjunger ofta om hopplöshet och misär. I singeln Hurricane, vilken spelas som sista låt, sjunger hon bland annat ”welcome to the inner workings of my mind / so dark and foul, I can’t disguise”. Om du inte har sett musikvideon till Hurricane så gör du bäst i att göra det så fort som möjligt. Den slår Lana Del Reys Video Games i antal 90-talreferenser per sekund. Betyg: 3.

Efter att Azealia Banks föga förvånande ställde in sin spelning snurrades schemat på Big Top-scenen runt så att Jessie Ware började en timme senare. Detta resulterade i viss förvirring. Några som tagit sig till scenen hade antagligen förväntat sig att se Disclosure (som ju remixat Running) istället, men de som hittat rätt bjöds på en fantastisk belöning. Om MS MR var dramatiska så vrider Jessie Ware, som i sann Bestival-anda är utklädd till en katt, redan i öpnningslåten Devotion upp dramatiken ytterligare ett snäpp. Hennes starka R&B-röst möter reverbdränkta gitarrer och sofistikierade 80-talsljudbilder på ett sätt som gör låtarna väldigt stora och mäktiga. Innan Taking in Water beklagar hon sig för att vara förkyld men det märks inte på rösten överhuvudtaget. 110% i all ära, men det bästa sparas till sist. Wildest Moments och Running älskas av publiken och det känns som att en ny prinsessa av pop är född. Betyg: 4.

Efter lite klassisk funk/soul i form av Sister Sledge och Earth, Wind & Fire var det nordirländska Two Door Cinema Clubs tur att inta Main Stage. Bandets energi är imponerande och smittar av sig till hela publikhavet. För bara två år sedan gav Two Door Cinema Club ut sin debutskiva Tourist History men britterna älskar sin dans-punk och suktar efter allt som påminner om Bloc Party eller Franz Ferdinand, så det är inte helt konstigt att Two Door Cinema Club redan kan spela på en så här stor scen. Det bjuds även på material från den nyss utgivna uppföljaren Beacon, framförallt Sleep Alone går hem hos publikmassan. Under Pyramid får bandets frontman Alex Trimble publiken att knäppa fingrarna i takt till musiken. Annars är det äldre låtar som What You Know, Something Good Can Work och avslutningsnumret I Can Talk som är höjdpunkter. Spelningen, som är som ett enda långt indiedisco, är en perfekt uppvärmning inför New Order som är kvällens huvudakt. Betyg: 4.

Oavsett vad du tycker om maskinen som numera är New Order är vi nog alla överens om att de saknar sin motor i oborstade basisten Peter Hooks frånvaro. Han är lika viktigt för New Order som Ian Curtis var för Joy Division. Varje låt är ett stycke musikhistoria och deras inflytande på dagens elektroniska musik går inte heller att undgå. Men till en början känns det väldigt darrande. Regret funkar. The Perfect Kiss med den medföljande videon om stadsliv är dessutom riktigt bra. Men det är undantag, det känns som att någonting saknas.

Efter en timme händer något och Bernard Sumners skämt blir plötsligt lite roliga. Blue Monday tillhör dagens höjdpunkter och det är rätt charmigt när Sumner skämtar om att stämma Morrissey innan bandet river av Temptation. Och engelsmännen tröttnar aldrig på att sjunga Love Will Tear Us Apart. Låten utsågs nyligen av brittiska musikmagasinet NME till de senaste sextio årens bästa låt. Den avslutande hyllningen till Ian Curtis och Factory Records är snyggt gjord men när det står ”Forever Joy Division” på storbildsskärmen känns det som att de först kan bli sams med Peter Hook för att denna solidaritet mot Joy Division ska bli trovärdig och inte bara ett billigt sätt att vinna sympatier och extra pengar i kassan. Betyg: 3.

Foto: Emma Andersson