Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Berns

White Lies på Berns

by

whitelies0209

White Lies spelade sina dystra men storslagna popmelodier på Berns och självklart var Kulturbloggen på plats.

Det här är tredje gången jag ser White Lies i år. Resan från när de, i samband med att debutskivan släpptes, var ett av förbanden till The Cure i 02 Arena till att de nu själva står som huvudnummer på Berns har varit intressant att följa. Framför allt eftersom de utvecklats såpass mycket på såpass kort tid. En festivalsommar och att vara förband åt Coldplay verkar ha gett bandet både den erfarenhet och den självsäkerhet på scen som betyder så mycket.

Inledande Farewell to the Fairground och avslutande Death tillhör årets bästa låtar. Däremellan är höjdpunkterna To Lose My Life och Talking Heads-covern Heaven.

White Lies har liksom Muse, Glasvegas och Vampire Weekend (och så vidare) potentialen att bli ett av framtidens stora arenaband. Spelningen på Berns hösten 2009 kommer jag minnas som då White Lies tog steget från en-gångs-fenomen till att bli ett av samtidens bästa rockband.

Teddybears live på Berns – gratis

by

teddybears_for_free
Den 3 September ska du göra ett monumentalt kryss i din kalender.
Då kommer nämligen Teddybears att bjuda på en spelning på Berns, helt totalt GRATIS.
Ja just det – inträde 0 kronor!

Ni som var nere på Way Out West i Göteborg förra helgen och inte fick plats i det överfulla tältet får alltså en chans till nu. Och ni lyckliga som var där och såg det vet att det kommer att bli en övermänskligt über-bra show.

Det behövs ingen Bobby Fisher för att räkna ut kommer att bli fullt, extremt fullt, så se till att vara på plats i god tid.

Torsdag 3 september 21.00.
Åldersgräns 20 år.
Teddybears live på Berns. 0kr.

Teddybears hemsida

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Röyksopp till Stockholm i oktober

by

royky

Ladda för norsk popexport av hög klass 30 oktober till Berns, Stockholm,. Då kommer Röyksopp.

Om klubbelectronica är far till Röyksopp, är det obeskrivligt storslagna, melankoliska, nordnorska fjällandskapet deras moder. Det må vara på världens klubbar som Svein Berge och Torbjörn Bruntland leker och bygger sandslott med sin poptronica, men det är vidderna, bergen, de djupa vikarna, kylan, luften och självinsikten från norr som är deras historia, deras rötter och deras inspiration.

Naturligtvis är det därför världen är för evigt förälskad i Röyksopp – mot den nordiska, miljöpräglade melankolin finns inga hjärtats brandväggar. Bergenpojkarnas patenterade eufori med beats har en underton av vemod som gräver i våra ryggrader och lämnar avtryck som bara riktigt speciell musik gör. Debuten (2001) var fylld med spår som hade den där blandningen: ”Eple”, ”Poor Leno” och den bitterljuva ”Remind Me” (med Erlend Öye från Kings Of Convenience på sång), gav oss spring i benen såväl som tankfullhet. Och även om ”The Understanding” (2005) var mer electroifierad, var exempelvis ”Only This Moment” ett skräddarsytt bevis på att elektronisk musik kan ha mer själ än vilken gitarrförsedd, kärlekstörstande, vit man som helst. Att gästmusorna Karin Dreijer, Robyn, Lykke Li – Sveriges bistånd till Röyksopp – lägger ytterligare ande till det melodiska blippbloppet på ”Junior” (2009) vet ni säkert. Ni vet säkerligen också att de som lever utan ”Junior” eller de andra plattorna lever tomma, gråa liv.

Men Röyksopp – Norges viktigaste kulturella markör sedan A-Ha, Bobbysocks och brunost – är inte här för att förkunna ideologi eller existentiell eftertanke. De är här för att göra lite sommar åt oss. Hur två snubbar med laptops fixar att göra en underbar konsert? Tja, underskatta inte potentialen i en grym känsla för estetik och liveinstrument som komplement till elektroniken. Det som är sofistikerad dansmusik och pop på skiva är en karneval på scen.

I sommaren har Röyksopp gjort monumentala succéer på Way Out West, Arvikafestivalen, Öyafestivalen och Roskildefestivalen. Den känslan tar de med sig till Berns och till dig i oktober.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Filmklippen från Al Greens hyllade konsert på Berns

by


Alla musikskribenter som var på Al Greens konsert på Berns i Stockholm verkar helt saliga efteråt.

Al Green är kärlekens mästare, skriver Mattias Dahlström i DN:

Al Greens återhållsamhet har mer än något annat gjort honom till en av soulmusikens största genom tiderna. Memphis-pastorn har ett större register än de flesta, på Berns visar han både det och att rösten är oerhört välbehållen.

Stefan Thungren på SVD kallar det ”en religiös upplevelse”:

Green har dessutom den goda smaken att hålla konserten lika tajt som en Willie Mitchell-produktion, på en timme och tjugo minuter finns det inte så mycket tid till tröttsamma utfyllningar, även om ett Motown-potpurri skulle kunna bockas av i den kategorin. Det avslutande partiet inleds med Tired of being alone för att sedan glida in i den fantastiska I’m still in love with you och låta soulhistorien darra i luften. När han sedan vinkar adjö genom att sträcka ut Love & happiness likt en euforisk houselåt som aldrig vill sluta dansa, då vet vi att vi har sett en av de sista soullegendarerna från den magiska eran.

Hos Rockfoto kan man kika på sköna bilder från konserten.

Här är några filmklipp från konserten:

Let’s Stay Togheter – Live at Berns

Here I I’m

Andra bloggar om: , , , , , ,

Spiritualized på Berns – filmklipp och recension

by

Spiritualized, eller Jason Pierce, kan förena gospel och frågor om liv och död med ångestpsykedelisk musik som ingen annan. Under sin karriär som musiker har han gett ut skivor som sinsemellan varit helt olika: en platta kan vara gospel och religiös och en annan psykedelisk rock med hur mycket ångest som helst i sig.

Just nu är Jason Pierce på turné och i veckan har han spelat både i Göteborg och i Stockholm. Skivan han har med i bagaget, som ackompanjerar turnén släpptes tidigare i år: ”Songs in A & E”. Den skrev han strax före en svår sjukdom. Han fick dubbelsidig lunginflammation och riskerade att dö. När han mot alla odds frisknade till gjorde han klar skivan.

Den är en skiva med drag av lite av varje ur hans karriär, men nästan hymner som Harmony och andra mer rockiga spår. Men på turnén nu fyller han ljudrummet med både gospel och flera av sina tidigare ångestskrikande psykedeliska låtar.

Jag har svårt att tänka mig att någon lämnade Berns efter midnatt utan att vara starkt påverkad av Spiritualized. Det lär inte gå att stå där utan att ryckas med.

Får himlen att gråta, skrev Aftonbladet efter konserten i Göteborg.

Här är recensionen i Svenska Dagbladet.

Förra året spred den 43-årige Pierce sin magiskt vackra gospelkärlek på Emmabodafestivalen. Den här gången har han bestämt sig för att låta det oharmoniska ställa sig i vägen för det orkestrala. Det är inte längre som att strosa runt i ett hymnparadis, utan mer som att befinna sig i ett litet rum omgiven av rörliga gitarrväggar.


Musiktidningen Sonic har en rolig recension där två brorsor som mailar varandra efter konserten:

Johan: Helt klart. Vad tycker vi om att Jason hade solbrillor på sig hela showen igenom?
Jens: Jag tycker att det är bra att han tänker på sin hälsa och har solbrillor på sig hela tiden. Eftersom han stod I profil hela spelningen så utsattes han för mycket starkt ljus och det kan aldrig vara nyttigt. Skämt åsido så är det få personer som klarar av att komma undan med att ha solbrillor inomhus. Jason är en av dem som klarar det. Richard Ashcroft är en annan. Sätter upp Liam Gallagher i den kategorin också. Inte Noel.
Johan: Och längden?
Jens: Konserten var inte för lång i alla fall. Ett tecken på en bra/väl avvägd konsert är om man aldrig börjar titta på klockan och jag har ingen aning om hur länge konserten pågick (förutom att jag vet när jag kom hem ungefär).
Johan: Lämpliga sista ord!

Spiritualized – Walking with Jesus, från spelningen på Berns

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,