Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Barnfilm

Filmrecension: Rum 213 – en skräckfilm för barn

by

Rum 213
Betyg 3
Biopremiär 24 februari 2017

Det är sommarlovet efter sexan Tolvåriga Elvira är på kollo. Hon var inte särskilt förtjust i att åka dit och när bästa kompisen blev sjuk och inte kunde följa med försökte Elvisa slippa på så många sätt hon kunde komma på. Men det hjälpte inte. Hennes mamma kör henne obevekligt till kollo. När hon kommer dit blir hon placerad i samma rum som Bea och Meja. Deras rum fick en stor vattenskada och flickorna får flytta in i rum 213, ett rum som varit stängt i många, många år. Flickorna får snart höra skrämmande saker om rummet, där en flicka för sextio år sedan dog.

Underliga saker händer. Saker försvinner, Bea har läskiga mardrömmar och ibland vaknar de andra tjejerna av hennes skrik. När Meja tar foton på Elvira så ersätts Elvira av ett vitt sken.

Rum 213 bygger på Ingelin Angerborns bok med samma titel och har nu spelats in som en skräckfilm för barn. Målgruppen är absolut barn. Som vuxen publik blir jag aldrig särskilt rädd. Filmens styrka är att den är som de bästa skräckfilmerna, den är mer smygande i berättelsen. Bland de tristaste som finns är skräckfilmer där monster springer med stora käftar och allt accelererar och husen och mark vibrerar och skakar och det kommer monster med stora käftar. Rum 213 går i de bästa rysarnas fotspår, den skapar det läskiga och spännande med små medel. Det är bra. Däremot blev jag som vuxen aldrig riktigt rädd. Det är filmens minus.

De allra, allra bästa barnberättelserna och barnfilmerna engagerar och talar till oss vuxna lika mycket som till de minsta. Där missar Rum 213, även om den är mycket välgjord för övrigt. Den är snyggt fotad och bra berättad.

En av filmens styrkor är att den ger bra infallsvinklar till saker att prata med barn om. Den säger något viktigt om ”spöken” – eller andar eller själar från de som lämnat tiden. De behöver faktiskt inte vara farliga. Min personliga övertygelse är att andar inte är farliga, bara kontaktsökande. Men det är förstår min personliga inställning. Men filmen ger underlag för att prata om sådana saker. Det är bra.

Kung Fu Panda 3 – trailer

by

kungfupanda3

Den 18 mars 2016 är det dags för familjefilmen KUNG FU PANDA 3. Po återförenas med sin biologiska panda-pappa som varit försvunnen och tillsammans reser de till ett hemligt pandaparadis där de får hänga med en massa nya filurer. Men när den övernaturlige skurken Kai far genom Kina och besegrar den ena kung fu-mästaren efter den andre måste Po göra det omöjliga: träna en by med klumpedunsar som bara vill ha kul att bli ultimata Kung Fu Panda-kämpar.

Här är den första trailern som släppts.

Filmrecension av tecknade Tavlan

by

Tavlan
Betyg: 3
Premiär: 7 december 2012

Det vimlar av barn på galapremiären av Jean-François Laguionies och Anik Lerays teckande film Tavlan. Filmen inleds inuti en tavla som dess konstnär inte har färdigmålat, där bor de högfärdiga, kompletta individerna i ett slott där de ofärdiga inte är tillåtna att vistas. De allra minst önskvärda är ”kludden” vilka bara är blyertsskisser. I centrum finns paret Ramo, en komplett, och Claire, en ofullständig, som kämpar för sin förbjudna kärlek. Ramo, som inte håller med om de andra fullkomligas ideal, jagas bort och flyr på en båt tillsammans med Claires bästa vän Lola (också en ofullkomlig) och kluddet Penna, och råkar hamna på andra sidan tavlan. Där fortsätter de sitt äventyr med att i andra tavlor söka efter konstnären i hopp om att han ska komma tillbaka och fullborda tavlan.

Tavlan är en originell och estetiskt fin film som ser annorlunda ut än de flesta av dagens tecknade filmer. Inledningen fram till ungefär mitten visar potential och symboliken med de kompletta i tavlan och de ofärdiga/kludden – de Andra, som vid ett tillfälle till och med används som slavar, är träffande. Framåt slutet blir jag dock skeptisk över vilket budskap filmen till slut ger: Ramo kämpar i början för de ofärdigas rätt att bli accepterade i samhället, och säger att Claire är perfekt som hon är, men när chansen ges målar han ändå klart henne så att de ska vara lika. Och när alla tillslut fått måla klart sig själva blir de kompletta hänförda av hur vackra de ofullkomliga (som nu också blivit kompletta) är, och allt förtryck de utsatts för är plötsligt helt bortglömt. Sedan tycker jag personligen att filmens magi förtas av den svenska dubbningen, men en svensk version är helt förståelig med tanke på filmens målgrupp.

Kort sagt, Tavlan börjar bra, men slutet gör mig besviken. Men alla barn som fyller biosalongen håller sig ändå tysta och lugna under filmens cirka 80 minuter, och det säger ändå någonting. Bara de inte tar till sig filmens – jag antar omedvetna – budskap att det helt enkelt är bäst att bara vara som alla andra.

Text: Mikaela Gustin

Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen – nu på dvd

by

Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen
Betyg 4
Släpps på dvd 22 februari 2012

När Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen släpps som dvd/bluray är målgruppen de barnfamiljen med barn i förskoleåldern. Vi får en fint tecknad berättelse på lite drygt en timme med den honungsälskande lilla nallebjörnen och hans vänner.

Det är mjukt och gulligt med fina teckningar och en berättelse som presenteras i lugn takt. Ibland växlar filmen över till bilder ur en bok, vilket ger ännu mer känsla av att sitta och lyssna på någon som läser. Ibland är det också bilder där Puh vandrar över några rader i boken, alltmedan han är på jakt efter ”Håning”.

Alla karaktärerna är med: den hoppetossiga Tigern, Kängu och Ru, Ugglan, åsnan Ior, Kanin och Nasse.
Christoffer Robin är däremot inte med så mycket, eftersom han blivit tillfångatagen av en hemsk figur, om vi nu ska tro på Ugglan som egentligen läser fel på ett upphittad lapp.

Långfilmen ”Nalle Puhs Film – Nya äventyr i Sjumilaskogen” är inspirerad av tre berättelser från A.A. Milnes böcker. Filmens utseende kommer direkt från Milnes böcker. Filmmakarna var måna om att den skulle ha både den klassiska vattenfärgskänslan från förr och att behålla det lite ruffa handtecknade utseendet som normalt förfinas i de flesta animerade filmer.

Karaktärerna hoppar bokstavligen från boksidorna in i filmen, berättar John Lasseter, filmens verkställande producent. Och ibland tar de till och med med sig hela ord och bokstäver. Det är klassisk Nalle Puh.

Det är skönt med barnfilm utan överdriven action och att berättelsen får ta tid. De olika figurerna möter vi ju i verkligheten också: Ugglan som låtsas kunna mer än han kan och Ior som alltid ser allt pessimistiskt, Nasse som är trogen men inte tror så mycket på sig själv, Nalle Puh som är hungrig nästan jämt men har ett stort hjärta, Kanin som är praktisk och löser det mest och Tigern som är överaktiv som en del unga som har fått bokstavsdiagnoser

Berättarrösten är skön, den bryter av i handlingen och lugnar ner farten och fördjupar känslan av att sitta och lyssna på någon som läser.

Om du läser Nalle Puh-böckerna känner du igen delar av handlingen: Ior förlorar sin svans, Christoffer Robin är försvunnen, Nalle Puh är på jakt efter honung och när hela gänget utom Nasse trillat i en grop hänger det på Nasse att rädda dem. Han måste våga gå genom den skogen som blir skrämmande när det börjar mörkna och det blåser och man är en liten Nasse.

Den håningsälskande björnen med den lilla hjärnan men det stora hjärtat är förmodligen världens mest älskade nallebjörn. När ”Nalle Puhs Film” kom på bio i höstas och Puh och hans vänner gick på jakt i Sjumilaskogen efter Iors försvunna svans, traskade de rakt in på förstaplatsen på biotoppen. Filmen har setts av över 140.000 biobesökare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension av barnfilm: Mästerdetektiven Basil Mus

by

Mästerdetektiven Basil Mus
Betyg 3

Orginaltitel: The Great Mouse Detective
Produktionsår: 1986
Speltid: 1 timme 11 minuter

Ett kvartssekel efter premiären, lagom till den svenska ljusa sommaren, släpper Walt Disney dvd:n med sin tecknade klassiker om mästerdetektiven Basil som löser mysterier i det mörka och dimmiga London före förra sekelskiftet.

Och miljön lockar än – det är något kusligt i bilderna av staden i sig som har ett sug även om musen i sin filthatt mer påminner om de snälla artsfränderna som fixar Askungens balklänning än om jakten på Jack the Ripper.

Mysteriet som Basil ska lösa, bland annat med hjälp av ett Sherlock Holmskt förstoringsglas, är försvinnandet av dockmakaren som på svenska fått namnet Fladderson. Hans dotter Olivia kontaktar den berömda dektektivmusen som genast förstår att det rör sig om en kidnappning utförd av en medhjälpare till professor Rottigan, Basils ärkefiende. Den skumme professorn planerar att ta över makten i hela imperiet i förlängningen.

” Det händer inte så mycket”, ”för lite action” och ”lite seg” var omdömet i barnpanelen, bestående av fyra killar: 8, 11, 12 och 13 år. Men alla tyckte att Disneys film var mycket bra tecknad och gillade särskilt bilderna av London.

Panelen gillade också karaktärerna, särskilt de skumma och onda individerna. De var roliga, tyckte alla. Och så gillade de filmmusiken och låten ”The World’s Greatest Criminal Minds” som finns med som en bonus, tillsammans med spel och information om hur filmen gjordes.

Filmen bygger på serien ”Basil of Baker Street” av Paul Galdone och Eve Titus, som inspirerats av Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. När filmen visades på bio i Sverige var åldersgränsen 7 år.
Lilly Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,