Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

barn

Lovande smyglyssning på Sveriges Radios julkalender

by

Mathilda Lindström, Katrin Sundberg, Samuel Ram och Lennart Jähkel. Foto: Johan Ljungström/Sveriges Radio

Årets första glögg intogs till smyglyssning av årets radiojulkalender i produktionsbolaget Flits lokaler i Gamla stan. Smakprovet lovade gott – ”Allt du önskar” verkar vara en både rolig och spännande historia, som samtidigt ger en känga åt konsumtionssamhället.

Elvaåriga Elvira är trött på att det bara är hon som inte har en häftig mobiltelefon och att hennes arbetssökande mamma inte har råd att shoppa julklappar. Men en dag har hennes mamma lämnat ett meddelande om att hon åkt iväg för att söka jobb och att Elvira ska bo hos familjen Lancelot under tiden. Där konsumeras det hej vilt och sonen Sebastian har allt man kan önska sig och lite till. Snart märker Elvira emellertid att det är något som inte stämmer med familjen.

I barnrollerna hörs 12-åriga Mathilda Lindström från Vimmerby, som upptäcktes när hon spelade Ida på Astrid Lindgrens värld, och jämnåriga Samuel Ram från Stockholm. Vuxenröster är bland andra Lennart Jähkel och Katrin Sundberg.

Medverkande:
Elvira – Mathilda Lindström
Sebastian – Samuel Ram
Edward Lancelot – Lennart Jähkel
Bianca Lancelot – Katrin Sundberg
Melker – Christer Fant
Mamma Karin, Mamma Danielsson och Tant – Jessica Liedberg
Eva-Britt, Socialtanten Marie och Fröken – Eva Melander
Fanny – Alva Ehn
Maja – Alicia Cubas
Leo – Willjam Lempling
Henrik Henriksson – Roger Dackegård
Pappa Danielsson – Måns Mosesson
Lancelots vänner – Torsten Buddee Ross, Oskar Sjöberg, David Lundmark
Pianist – Kajsa Orreteg

Manus och regi – Sara Kadefors
Teknik och ljuddesign – Krister Orreteg
Musik – Leif Jordansson
Producent – Veronica Johansson
Illustrationer – Peter Bergting

Julkalendern Allt du önskar sänds i P4 den 1-24 december, vardagar kl 06.50 och 17.45, helger kl 07.50 och 13.03 och julafton kl 07.50 och 13.03 och dessutom på webben.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dvd-recension: Det vita bandet: Skoningslöst träffande

by


Ute öser snön ner. Någon mer som är filmintresserad och lite krasslig och då slipper undan julstöket någon dag och kan ägna den åt att hyra någon film? Själv lyckades jag välja Michael Hanekes flerfaldigt prisbelönade skoningslösa film ”Det vita bandet”.

Handlingen utspelar sig i en protestantisk by i norra Tyskland 1913.1914 på randen till första världskriget. Det är en berättelse om några barn och tonåringar som sjunger i kyrkokören och deras familjer: baronen, förvaltaren. prästen, barnmorskan och bönderna.

Märkliga utstuderat grymma händelser inträffar. Byns doktor råkar ut för en svår ridolycka när han rider sin morgonritt och någon har fäst en nästan osynligt hård ståltråd så hästen stupar och doktorn blir svårt skadad. Baronens lille pojke blir svårt misshandlad och hus brinner. Jag kan inte berätta alla händelser, vill ju inte förstöra filmen.

Byns pastor har sex barn som han håller i hårda tyglar. När de två äldsta barnen – som är yngre tonåren . kommer för sent hem till middagen får hela familjen lägga sig utan mat. De två tonåringarna får också beskedet att de nästa kväll vid middagen ska få tio rapp med rottingen inför sina syskon och därefter ska fadern träda på dem ett vitt sidenband som de ska få bära fram tills han och hans fru åter kan lite på dem.
I sin totala självgodhet talar pastorn om att det smärtar honom att behöva straffa dem.

När äldste sonen börjar se trött ut på dagarna inser pastorn att sonen börjat få sexuella känslor och han får sova med händerna bundna för att inte kunna röra sin snopp. Pastorn är övertygad om att pojkar kan dö av att onanera.

Barnen tilltalar sin pappa med ”Herr Vater”. Ungefär ”herr fader”.

Barnen tar emot bestraffningarna tåligt, visar ingen ilska eller något hat gentemot föräldrarna. Det är en värld av disciplin som de tar för naturlig. Givetvis bubblar det då under ytan. Och de unga män som utsattes för denna sadism under sin uppväxt blev sedan de unga soldater som gick ut i första världskriget.

På baksidestexten står:
Ska vi fråga oss om dessa händelser var ett förebud för det som många år senare exploderade i Nazityskland? Föddes här fröet till de tragedier som sedan följde?

Jag tycker att det är att göra det lite för lätt för sig. Visserligen är den stenhårda disciplin som barnen levde under där något som många kan tycka är främmande idag. Men disciplin och maktutövning finns maktmissbruk finns av olika grader överallt och dessa maktens män, som pastorn har en tendens att vara svämma över i sin självgodhet. Filmen handlar om mycket mer än vad som mynnade ut i nazismens sadism. Filmen visar vad som händer när barns rätt till respekt kränks. Och det kan ske om och om igen, tyvärr, i olika religioner, i olika samhällsstrukturer …

Filmen är stark och jag kan inte riktigt komma undan. Scener ur den har bränt sig fast och jag ser dem in mitt inre då och då. Skådespelarna är mycket bra, bilderna skarpa och lämnar ändå kvar åt oss själva att tänka och fundera.

Jag håller helt med Malena Jansson i SVD:

Orsakssammanhang pekas inte ut utan antyds, publiken skrivs inte på näsan utan ges en lätt lätt vink. Och bjuds därtill, lite överraskande, på en smekning i form av en kärlekshistoria mellan den rart rundkindade magistern och den unga fnissiga barnsköterskan, vilket får filmen att enkelt kvala in som österrikarens mest ömsinta.

Johan Croneman på DN gav filmen betyg 4 när det släpptes på bio
Betyg 5 hos Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Från premiär på "Hur långt når Alfons?" – på Boulevardteatern

by


Flattr this

Vad är en människa? Hur mycket påverkar vi vår omvärld och människor vi möter?
Alfons pappa håller på att baka en kaka och ropar: ”Är du där Alfons?”
Det sätter igång funderingarna hos Alfons.
Det han andas ut, den luften och de dofter som kan följa med andedräkten när han ätit ett äpple, är det Alfons också?
Om han spottar och det gör marken mjukare, till glädje för något småkryp, är det Alfons?
Blåtiran han gav kompisen när de blev osams och slogs, är det också en del av Alfons?
När vi finns i andras minnen, är det vi?

Boulevardteatern hade premiär två gånger på lördagen den 4 december för ”Hur långt når Alfons?” – som regisserats av Ika Nord.
Föreställningen rekommenderas från fyra år. Det vimlade av barn på Boulevardteatern och själv hade jag med mig en åttaåring. Det var första gången han varit på teater och han tyckte den var bra.

Att ställa existentiella frågor i en föreställning för ganska små barn, det fungerar alldeles utmärkt. Att föreställningen går i land med det beror nog både på skådespelarna och att pjäsens regissör har bra koll på att kommunicera med mer än ord. Regissören Ika Nord är bland annat känd för att hon spelade katten Findus i Tomtemaskinen. Hon jobbar också som skådespelare, mimartist och clown. Med rörelser kan en skådespelare berätta mycket och både mim och clowneri var med.

Det är kul med Alfonsböckerna eftersom det alltid är pappan som är med och tar hand om Alfons. Att det inte alltid måste vara kvinnogöra att ta hand om barnen.
Föreställningen har behållit samma ärliga och mjuka sätt att berätta något på som böckerna har.
Pappan är så där lugn som han är och när han blir intrasslad snören inser han att det är bra att Alfons lärt sig knyta.
Det är kul att det bara är män som bakar och gör hushållsgörat i föreställningen.

Lite fakta om Ika Nord från Wikipedia:

Ika Nord arbetar och framträder som artist inom många olika områden – med Halmstads Teater-ensemble har hon gjort Puck i En midsommarnattsdröm, Olivia i Trettondagsafton och Claire i Jungfruleken, hon har framträtt i roller i Barcelona, Paris och Amsterdam, spelat gatuteater i ett flertal europeiska städer, undervisat på till exempel Rigas Nationalteater, Dockteatern Långa näsan vid Stockholms stadsteater, École Nationale de l’Art du Mime i Paris och Helsingborgs kulturgymnasium.

Som regissör och koreograf har Nord arbetat för bland annat SVT kanal 1 Drama och Berns Salonger, och exempel på helt egna produktioner är ”Every man and every woman is a star”, ”Teaterkalas med Ika och Åke” och ”Apan”. Hon har samarbetat med bland annat Göteborgssymfonikerna och Musik i Väst i olika musikföreställningar. 1993 fick hon svenska teaterkritikernas barn- och ungdomspris för rollen som katten Findus i TV:s julkalender ”Tomtemaskinen”. Mest känd är hon nog som den livliga och påhittiga tjejen ”Ika i rutan”.

År 2008 medverkade hon i Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in (film) i rollen som Virginia.

Föreställningen spelar fr o m 4 december, under jul & nyår samt våren 2011 på Boulevardteatern
Författare: Gunilla Bergström
Regi: Ika Nord
Musik: David Tallroth
Signaturmelodi: Georg Riedel
Scenograf/kostymör: Benita Bergfeldt-Löfgren
Medverkande Roger Westberg & David Tallroth

Mer om föreställningen på Boulevardteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

De rödgröna vinner valet om barnen får bestämma

by


En trösterik tanke inför framtiden i alla fall:
Fredrik Reinfeldt är mest populär men det blir de rödgröna som står som valvinnare på söndag – om barnen får bestämma. Under parollen ”Barnens Val” har Nickelodeon frågat 2.660 svenska barn vilken partiledare som de vill se som statsminister. I USA har de amerikanska barnen prickat in rätt vinnare i fem av de sex senaste presidentvalen.

Här är mer ur pressmeddelandet:
Fredrik Reinfeldt och Moderaterna fick enskilt störst stöd, men när de sista rösterna räknades under söndagsnatten, en vecka före det ”stora valet”, så får de rödgröna totalt 51 procent av rösterna medan alliansen får nöja sig med 49 procent. Sämst gick det för Lars Ohly och Vänsterpartiet som endast har stöd hos fem procent av barnen.

– Barnens val syftar till att ge barnen en röst inför höstens riksdagsval. Det är en tradition inom Nickelodeon som pågått i över 20 år, bland annat i USA, Tyskland och England. Under parollen ”Kids Pick the President” har barnen i USA prickat in rätt vinnare i presidentvalet fem av sex gånger sedan 1988, säger Jenny Frisk kanalchef för Nickelodeon.

Resultat Barnens Val 2010:
– 26 %: Moderaterna, Fredrik Reinfeldt
– 25 %: Miljöpartiet, Maria Wetterstrand & Peter Eriksson
– 21 %: Socialdemokraterna, Mona Sahlin
– 9 %: Centerpartiet, Maud Olofsson
– 8 %: Folkpartiet, Jan Björklund
– 6 %: Kristdemokraterna, Göran Hägglund
– 5 %: Vänsterpartiet, Lars Ohly

Den första rösten lades under årets Almedalenvecka i Visby och omröstningen har fortsatt på valsajten www.nickelodeon.se/barnensval hela sommaren. Inledningsvis gick Miljöpartiet starkast som enskilt parti men de fick i slutänden backa till förmån för Moderaterna. Totalt lades 2 660 röster i valet.

– Det var en riktig nagelbitare in i det sista men till slut blev det ändå de rödgröna som drog det längsta strået. Vår undersökning om politik bland barn visar att miljön och andra mjukare frågor är klart viktigast, och det lyser igenom även i Barnens Val, säger Jenny Frisk kanalchef på Nickelodeon.

I en tidigare undersökning frågade Nickelodeon 2 641 barn i åldrarna 6-15 om politik och valet i höst. För barnen är de viktigaste områdena miljön (48%), att hjälpa fattiga i andra länder (43%) och att ta hand om sjuka (37%). I botten hamnar försvar och militär (13%).

Aftonbladet berättar att det verkar som om Sverigedemokraterna backar. De verkar inte finnas med i barnens val alls. Också bra.

Relaterat: SVT om valläget bland vuxna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Malin Persson Giolito: Bara ett barn

by


Malin Persson Giolito har skrivit en bok om en liten sjuårig pojke, Alex Andersson, som far mycket illa. Hans lärare och skolans sjuksköterska upptäcker att någon bränt honom med cigaretter, bland annat.
Han får en advokat, Sophia Weber, som är romanens huvudperson.

Boken handlar om ruggiga händelser, om våld och brott mot barn som går i arv. Hur vuxna bestämmer över utsatta barn.

Malin Persson Giolito som skrivet boken är jurist, född 1969, och efter tio års anställning på en av Sveriges största advokatbyråer arbetar hon som handläggare på Europeiska kommissionen. Det är imponerande att läsa om henne och att hon skaffade sin utbildning på fyra olika universitet i Sverige, Frankrike och Belgien. Hon debuterade 2008 med romanen ”Dubbla slag”.

På ett ställe i boken skriver hon om advokaten Sophia, att hon först gick en utbildning som var mer kreativ men som hon inte trivdes på. Först när hon bytte till mer byråkratisk och administrativ utbildning kände hon att hon var rätt. Det tror jag är en bra beskrivning av författarinnan själv. Det är ett viktigt ämne att ta upp om de utsatta barnen och att visa hur fel många myndigheter kan agera. Men romanen är inte litterär.

Miljöbeskrivningarna känns påklistrade, som om de var med för att man måste ha miljöer med. De tillför inget för berättelsen. Bra miljöbeskrivningar säger lika mycket som dialoger. Rätt använda fördjupar miljöbeskrivningar läsupplevelsen. En del miljöbeskrivningar förmedlar till och med annat är situationen som beskrivs.

Dessutom lyckas författarinnan inte att få mig att ens tycka om advokaten som ändå ska vara huvudpersonen. Att en romans eller deckares hjältefigur kan vara trygg eller misslyckas med sina privata relationer kan vara intressant, kan tillföra och fördjupa karaktären. Men att inte känna någon sympati alls för personer gör boken svår att läsa. När hon fattar så trögt jämnt blir det bara för mycket. När Alex ungefär halvvägs in i romanen ger nyckeln till lösningen och varken Sophia eller någon annan fattar det som läsaren fattar, då är det svårt att engagera sig och tvinga sig att läsa ut romanen.

Ingen av karaktärerna får mig att känna engagemang för berättelsen. Vi når aldrig in i Alex.
Den enda person i boken jag kan känna någon slags sympati för eller förståelse för är hans lärare.

Vissa av karaktärerna är så typbeskrivna att det är helt omöjligt att se dem som karaktärer. De är bara typer, som polismannen Adam Salah.

Här gästbloggar författarinnan hos Yourlife och skriver om boken:

Hela arbetet med boken blev mycket tyngre än vad hon till en början föreställde sig. Visserligen är hon van att läsa högvis med utredningar, men den här researchen kröp under huden på henne.

– Jag tror att jag är så rationell och distanserad, men det var en jättejobbig bok att skriva. Så här i efterhand kan jag ju ge rådet: ta inte ett sabbatsår för att få kvalitetstid med familjen och skriv en bok om utsatta barn samtidigt… Jag mådde inte bra.

En bokcirkel för alla har också bloggat om boken, men tyckte inte alls som jag:

”Bara ett barn” är en engagerande bok. Jag satt som helt uppslukad på pendeln för att sen sätta mig i soffan och fortsätta läsa när barnen hade lagt sig. ”Bara ett barn” tar upp ett jobbigt ämne på ett mycket bra och välskrivet sätt. En mycket bra bok som kryper in under skinnet och tar på hjärtat.

Bara ett barn
Författare: Malin Persson Giolito
ISBN10: 9164203301
ISBN13: 9789164203304

Här berättar författarinnan Malin Persson Giolito om boken:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,