Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Augustpriset

Nomineringarna klara till Augustpriset 2012

by

Augustpriset delas i år ut för tjugofjärde gången. Bland 18 nominerade böcker kommer tre elektorsförsamlingar med sammanlagt 63 personer att rösta fram en vinnare i tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. Prisutdelningen sker vid Augustgalan måndagen den 26 november i Stockholms konserthus. Augustpriset och Lilla Augustpriset delas ut av Svenska Förläggareföreningen i samarbete med Posten. Priset är en bronsstatyett av Mikael Fare samt 100 000 kronor.

De nominerade är:

Årets svenska skönlitterära bok:

En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Norstedts.

Juryns motivering: Han vill flyga, inte kriga i Uganda. Ändå hamnar huvudpersonen i Johannes Anyurus En storm kom från paradiset i omständigheter som blir ödesdigra: rättslös fånge, hemlös flykting. Historiens vind sveper honom med sig från den östafrikanska turbulensen till varvsarbetet på Hisingen. På svindlande vacker prosa har Johannes Anyuru skrivit en roman, en sorgesång, om sin fars liv.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts.

Juryns motivering: Miiras eld kan vara den största i Sverige, när lågan från hennes trimmade cigarrettändare svärtar miljonprogrammets innertak. Hur går det egentligen till när barnen överlever barndomen? Elden är ett svar, som ges i Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Det är en roman om eldarna som brinner i storstadens utkanter, och om elden som kan brinna inuti ett flickebarn. Eija Hetekivi Olsson skriver den moderna fattigdomens landskap, på ett språk av lika delar ursinne och betvingande lust.

Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling, Natur & Kultur.

Juryns motivering: Några septemberveckor i Phnom Penh år 1955 utgör ett skälvande preludium till en kommande katastrof. Triangeldramat mellan den unge Pol Pot, hans politiska huvudmotståndare Sam Sary och den vackra Somaly, är en raffinerad orkestrering av begärets komplexitet; av maktens dynamik, erotikens politik och slumpens metodik. Honungsljus, jasminte, ett dammkorns knastrande i grammofonen – Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma besjunger fiktionens förmåga att komma sanningen in på livet.

Springa med åror av Cilla Naumann, Albert Bonniers Förlag.

Juryns motivering: Sommargästernas intåg i det halländska kustlandskapet och mötet mellan bonddottern och stadsflickan i en vild vänskap bortom föräldrakontroll och klassgränser är det minne kring vilket Cilla Naumanns roman Springa med åror cirklar. Med åren bleknar sommardrömmen och sanningen om klassamhället framträder. Kvar blir en ensam mor med ett annorlunda barn och en sträv verklighet att hantera. Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, Albert Bonniers Förlag.

Juryns motivering: Från det förintelseläger som är sinnebilden för Europas djupaste förnedring kommer Göran Rosenbergs far till en svensk idyll, en idyll innesluten i sin aningslösa blandning av välvilja och misstänksamhet. Göran Rosenberg återskapar i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz faderns långa resa, en berättelse laddad av klarsynt inlevelse som också blir en fond för skildringen av hans egen uppväxt i Södertälje. Ur denna mycket personliga historia om en far och en son växer en betraktelse med stor allmängiltighet om betydelsen av viljan och förmågan att förstå också det som är svårt och motsägelsefullt.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag.

Juryns motivering: Genom livet går strömmar av det vackra och det fula, av lyckliga resor uppåt och av förtvivlade fall mot en okänd botten. Sara Stridsbergs dramer visar oss högspänningsledningen, och kan till och med förmå oss att skratta en sekund åt den. I samlingen Medealand och andra pjäser leds gestalterna ut ur mytens och historiens skugga. Vi kan se och höra Medea, Drottning Kristina och Valerie Solanas när de talar från könets mörker. Man inte bara kan läsa dramatik – man vill det gärna när tanken och språket gnistrar så förunderligt som hos Sara Stridsberg.

Juryn för Årets svenska skönlitterära bok har bestått av ordförande Kerstin M. Lundberg, Jenny Lindh, Olav Magnusson, Jonas Modig och Malin Ullgren.

De sex nominerade titlarna till Årets svenska fackbok är:

Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin av Katrine Kielos, Albert Bonniers Förlag.

Ur regnskogens skugga. Daniel Rolander och resan till Surinam av James Dobreff, Arne Jönsson, Helene Schmitz, Bokförlaget Max Ström.

”Det står ett rum här och väntar på dig…”. Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Norstedts.

Den amerikanska högern. Republikanernas revolution och USA:s framtid av Martin Gelin, Natur & Kultur.

Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz, Albert Bonniers Förlag.

Sanningens vägar. Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen, Albert Bonniers Förlag.

Juryn för Årets svenska fackbok har bestått av ordförande Thomas Willtorp, Lena Smedsaas, Jenny Beckman, Hélène Benno och Karin Sidén.

Till Årets svenska barn- och ungdomsbok har nominerats:

Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Rabén & Sjögren.

Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Alfabeta.

Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum, Bonnier Carlsen.

Elin under havet av Sofia Malmberg, Rabén & Sjögren.

Jag är världen av Mårten Melin, Hegas.

Ekvationskalkyler av Erik Hultin, f. 1995, Billdal.

Route 66 av Ulrika Nettelblad, f. 1992, Umeå.

Det avgörande skottet av Elin Stenlöf, f. 1994, Västerås.

Rapport från norra Norrlands fjälltrakter av Maja Tinnerwall, f. 1991, Vikbolandet.

Stensyskon av Anna Hoogland, f. 1994, Halmstad.

Juryn har bestått av ordförande Stefan Skog, Helena Ahlin, Helena Didehvar, Ester Roxberg och Katarina Lycken Rüter. Lilla Augustprisets vinnare utses genom att juryns röster vägs samman med en publik omröstning som pågår mellan den 22 oktober och 19 november.

Bokrecension: Ingenbarnsland – Eila Hetekivi Olsson

by

Titel: Ingenbarnsland
Författare: Eila Hetekivi Olsson
ISBN: 9789113038544
Förlag: Norstedts

Miira förstod inte den svenska ”vargen kommer”. Varför skulle de vuxna höra sämre om barnen skrek flera gånger och högt, det borde ju vara tvärtom, resonerar hon i boken Ingenmansland av Eija Hetekivi Olsson. Själv undrar jag var om alla vuxna är lika störda som världen Miira lever i. Alltså inte bara knarkarna och fyllona som finns i förorten utan de som alla de som jobbar i skolan där hon går och alla de andra som hon möter. De få som ser Miira och tar henne på allvar hinner bara visa sig innan de försvinner igen. I boken är det en mycket ensam flickas tankar man möter och som inga vuxna lyssnar på. En alternativ titel är Vuxenfrilandet.

Hetekivi Olsson skildrar med ett eget och drivet språk insidan av stadsdelen Gårdsten där Miira växer upp. Men platsen hade lika gärna kunnat vara någon annan där samhällets olycksbarn flockar sig. Där är pundare och fyllon inget man är rädd för utan ett lika normalt inslag som det är för ungarna att snatta för höga nöjes skull eller för att man inte har pengar att handla för.

Hon går i en finskspråkig klass som hon själv (liksom lärarna) dömer ut som en sämre sorts än de svenska, och hon funderar ofta över vad hon ska göra för att kunna bli statsminister eller kirurg. Det första vill hon bli för att kunna ta från de snobbiga och ge till de sopiga. Röja järnet som en riktig Robina Hoodinen. Det andra för att kunna byta mammans utslitna ryggkotor till nya så att hon slipper ha ont. Men att det är just en finsk klass är inte det viktigaste tycker jag. Det kan inte vara en djärv gissning att många andra kan skriva under på att det finns svenska skolklasser som också döms ut tidigt om bara tillräckligt många av eleverna inte beter sig som de vuxna förväntar sig.

Hon röker och super, slåss och klottrar så det är långt ifrån en ängel man möter. Hon är en unge bland många andra som ingen i vuxenvärlden verkar sätta något hopp till. Men med en inre kraft och rättvisepatos som jag inte vet varifrån hon hämtar gör att hon inte ger upp.
De vuxna lever i en finskspråkig värld medan Miira någorlunda förmår att orientera även i den svenska som hon vet ses som den bättre. Hemma är det inte den ekonomiska fattigdomen som härskar men väl fåordigheten. De ständigt värkande kropparna och maktlösheten i livet övergår i detsamma i föräldraskapet, inte bara hemma hos Miira utan också hos hennes kompisar. Hon tar tidigt kommandot hemma när de vuxna inte förmår. Kommer och går som det behagar henne utan att få några frågor. Första fyllan tigs ihjäl och möts bara av en spyhink som mamman ställt bredvid sängen. Alla beslut som rör henne bestämmer hon själv och föräldrarna nickar med, och redan vid tioårsåldern tvingas hon bli vuxen parallellt med det barn hon är. Just i detta, i tigandet, blir klass och invandrarskap blir så tydligt menar jag. Vanmakten och att andrahandsrättigheterna ger ständigt tystnaden bränsle. Bristen på svenska gör att barnen och de vuxna byter plats med varandra.
Hetekivi Olsson ger även en bild av hur det är när tjejer tar för sig och tar plats, det mantra som årskull efter årskull av unga flickor har fått sig imatat. Miira säger ifrån, ibland med nävarna, när killar förnedrar och när lärare gör skillnad på kön – och får betala med sämre betyg. Inte för att ett läshuvud är något att skryta med i hennes kompisgäng men hon vet ju att hon är värd bättre än siffrorna som står i betyget: ”Engelskaläraren har sänkt hennes betyg för att hon är omöjlig att le emot”, tänker Miira. Betygen som hon inte mörkar för kompisarna är dock bra och det får henne att stoltskämmas, ett av författarens många egenskapade och träffsäkra uttryck. För bra betyg ger ingen status i den här verkligheten.

Så vävs klass, kön och invandrarskap ihop men det är varken en offerskildring, en hjältesaga eller en romantiserad misär som Hetekivi Olsson har skrivit. Hon har lyckats att skildra livet genom barnets ögon där även den sunkigaste förort är den trygga hemmabanan trots utanförskapet. Där blandas skratt med ilska och där Miiras insikter om utanförskapet och risken att inte kunna ta sig ur det växer i takt med kompisar faller ifrån och hon själv mognar. Bokens svaghet är att lågstadie-Miiras språk inte känns riktigt äkta, men det är lätt att ha överseende med eftersom orden i resten av boken brinner av verklighet.

Text: Heli Kärkkäinen

Recension av Augustvinnaren Korparna av Tomas Bannerhed

by

Titel: Korparna
Författare:Tomas Bannerhed
Förlag: Svante Weyler Bokförlag
ISBN: 978-91-85849-54-3
Augustpristagare 2011

Det är så mörkt och hotfullt att jag inte vill läsa och så bra att jag inte kan sluta – Tomas Bannerheds skildring av en på en gång främmande och bekant förfluten tid och plats är en stor berättelse, skriven med en självklarhet och säkerhet som är närmast märkligt ren. Korparna intar ett tomrum i svensk litteratur och under läsningen växer den kanske konstiga känslan av att det är märkligt att ingen skrivit romanen tidigare. Och den är fantastiskt spännande.

Berättelsen är konkret och fantastiskt bra förankrad i 1970-talets småländska landsbygd. Familjen och tiden är skildrad utan koketteri eller det slags name dropping på prylar som är vanlig i all slags konstnärliga försök att gestalta tidsanda. Trots det, eller kanske tack vare det, framstår det land människorna lever i så tydligt: det känns som en helt annan tid men samtidigt evig, en blytung stagnation där seklers tradition håller fast människor vid jorden.

Det unga berättarjaget, pojken, ser faderns allt mer galna försök att inpränta vikten av att hålla fast vid arvet – gården, den magra jordplätten, slitet och försakandet. Pojken lyfter blicken och finner spänning och tillflykt i fågelskådningen. Även för läsaren är det spännande med hans upptäckter.

”Korparna” är Tomas Bannerheds debutroman. Det är ett epitet som inte säger något om bokens kvaliteter, tvärtom: i debutroman som beskrivning ligger något ofärdigt och i bästa fall lovande frön till framtida ”färdiga” böcker. Men Bannerheds första utgivna verk är om något just färdigt, avklarnat, något som en enig kritikerkår också talat om då det gäller den hyllade debuten.

Text: Lilly Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bokrecension: Flod av Carolina Fredriksson

by

Flod
Författare: Carolina Fredriksson
Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-012615-5

På en obestämbar plats, under bron nära floden Kadin, bor Alka och Kappen i en husbil. De är två barn som lever utanför samhället, ensamma med sporadiska besök av den unga kvinnan Ina. Historien utgår från Alka, en flicka på kanske 12-13 år och hennes tankar och känslor. Pojken Kappen är yngre och helt beroende av den äldre flickans omsorger och av hennes världsbild. Med hjälp av Alkas fantasier lyckas de båda ta sig igenom vardagen som innehåller både hunger och död.

Carolina Fredrikssons debutroman Flod, som var en av de nominerade böckerna till Augustpriset 2011,  är en annorlunda bok. Carolina Fredriksson ger en poetisk skildring där den karga verkligheten blandas upp med barnens drömvärld och den äldsta flickans minnen av en kåkstad som inte längre finns.

Trots att tempot är ganska långsamt och miljöskildringen begränsar sig till husbilens allra närmaste omgivning är Flod en roman som håller fast läsaren. Alka och Kappens öde engagerar och man vill gärna veta mer om vad som har hänt och vad som kommer att hända. Och även om vi bara bjuds fragment av historien och aningar om vad som kan komma så känns det som om det är tillräckligt. När historien tar slut har man chansen att själv bygga vidare med sin egen fantasi.

Läs recensioner av Flod i DN, SvD, GD och GP.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings – suger in mig i hans tankar

by

Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377

Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.

Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.

Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.

Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.

Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).

För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.

Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.

Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv

Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.

Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.

Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.

Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:

Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,