Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

August Strindberg

Strindbergs Intima Teater har tjuvstartat Strindbergsåret med Lycko-Pers resa

by

Lycko-Pers resa av August Strindberg
Strindbergs Intima Teater, Stockholm
Premiär: 10 december 2011

Strindbergs Intima Teater tjuvstartar Strindbergsåret med en uppsättning av den annorlunda Strindbergspjäsen Lycko-Pers resa. På hemsidan skriver teatern:

”Lycko-Pers resa” är en av de märkligaste pjäser som Strindberg skrivit. Han är i högform. Han är rolig, finurlig och gravallvarlig. Han är stollig och klok som en pudel. Här finns tomtar på loftet och råttor i trossbotten, talande statyer och kvastar. Det bjuds på ung kärlek och brustna illusioner. ”Lycko-Per” är ett sagospel om pojken Per som vandrar ut i världen för att söka lyckan. Det är äventyr på julafton som har allt. En önskering. Ett kyrktorn som öppnas mot friheten. Så börjar Strindbergs vandringsdrama.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Tillsammans med rollfigurernas kostymer och masker är scenografin det mest fascinerande med pjäsen. Fem akter och sju scenbilder skapas med hjälp av snillrik mekanik, fantasifullt snickeri och detaljer som ett blått tyghav som läggs ut över publiken – med hål för våra huvuden.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Medverkande:
Henrik Dahl, Nina Jeppsson, Mattias Lech, Jonas Nilsson, Lotta Ramel, Janne Tavares, Oskar Thunberg, Sara Turpin.
Regi: Richard Turpin. Musik: Janne Tavares.
Scenografi: Sören Brunes.
Kostym: Ulrika van Gelder.
Mask: Siv Molin Glans.
Ljus: William Wenner.
Regiassistent: Johanna Holmström.
Föreställningstekniker: Charlotta Halleröd.

På bild: Nina Jeppson, Sara Turpin. Foto: Bengt Wanselius

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Modern version av Strindbergs Dödsdansen på Stockholms stadsteater

by

Dödsdansen av August Strindberg
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär: 2 december 2011

Inför Strindbergsåret 2012 spelas Dödsdansen på Stockholms stadsteater i en modern tolkning med texten bearbetad av Mia Törnqvist och i regi av Ragnar Lyth. Stockholms stadsteater skriver i ett pressmeddelande:

Havsutsikten från villan är underbar. Båten guppar i sjöboden. Snart firar Edgar och Alice sitt silverbröllop. Eller firar och firar. I 25 år har de hittat på nya lekar för att stå ut med varandra. Och när vännen Kurt kommer på besök brakar helvetet loss på riktigt.

– Moderniseringen är ett inte försök att köra över Strindberg utan att synliggöra pjäsen. Strindberg skrev en samtidspjäs när han skrev Dödsdansen, ett drama om en värld som publiken på den tiden kände igen. Därför ville jag göra en uppsättning som dagens publik kan spegla sig i, säger regissören Ragnar Lyth.

Pjäsen utspelar sig i en lyxvilla i skärgården istället för i en isolerad garnisonsstad i havsbandet som i originalet. Makarna Edgar (Allan Svensson) och Alice (Pia Johansson) lever bland designmöbler, stilrena material och har den senaste ljudanläggningen.

– När Strindberg skrev pjäsen var havsbandet en plats för förvisning men idag är det en åtråvärd plats.

För mig var det riktigare att beskriva att Edgar och Alice har allt i sitt liv och bor i ett paradis, ändå skapar de sitt eget fängelse, säger Ragnar Lyth.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Skådespelarna imponerar i de känsloutlevande rollerna. Allan Svensson är perfekt som den högmodige Edgar, Pia Johansson som den allt mer demoniska Alice och Niklas Hjulström som den fundersamme men lättmanipulerade Kurt. Rollen som Edgar ligger nära andra roller som Allan Svensson nyligen spelat på Stadsteatern, såsom Roy Cohn i Angels of America och Paul i Vänner. Det skulle vara roligt att få se honom som en helt annan typ av person någon gång.

Föreställningen använder sig, vilket har blivit väldigt vanligt på teatern den senaste tiden, av projiceringar som en del av scenbilden. I den här uppsättningen tycker jag att det fungerar ovanligt bra. Den vackra havsutsikten som omvandlas till störningar, bilder från Edgar och Alice liv och de digitala siffrorna som tickar mot ett hotande slut – allt bidrar till handlingen och stämningen på scenen.

Stockholms stadsteater har valt att inte ta med den andra delen av pjäsen, som Dramaten gjorde i sin uppsättning 2007. Det gör att fokuset på den äktenskapliga dödsdansen blir tydligare och mer avgränsad. Pjäsen slutar där den började och inget har egentligen hänt. Eller har det? Är det inte så att åtminstone Edgar har utvecklats, då han genom en nära döden-upplevelse kände ett hopp som han förut inte haft. Kanske finns det är chans för ett lyckligt 25-årsfirande för Edgar och Alice trots allt.

Bild: Allan Svensson och Pia Johansson. Foto: Carl Thorborg

Läs mer på Stockholms stadsteater.

Fröken Julie på Stockholms stadsteater, recension, tankar efter premiären

by

Fröken Julie
Stockholms stadsteater
Premiär 28 oktober 2011

August Strindbergs pjäs “Fröken Julie” är en svår pjäs. Det är ett obehagligt drama med den oundvikliga undergången för kvinnan från överklassen som vill leka med en man från arbetarklassen.
Förlagschefen Karl Otto Bonnier var den som först erbjuds manuset av Strindberg. Den 10 augusti 1888 skickade Strindberg dramat till Karl Otto Bonnier. Tio dagar senare kom svaret där Bonnier tackade nej. Dumt men begripligt. “Fröken Julie” är inget lätt drama med sina tre roller där ingen är sympatisk.

Dramat “Fröken Julie” spelades först på scen efter flera år och då utomlands, först på privata tillställningar. Det tog sjutton år innan “Fröken Julie” första gången uppfördes i Sverige, i en enskild föreställning av det unga teatersällskapet Lilla teatern från Stockholm. 18 september 1906 uppförde August Falcks turnésällskap i ett offentligt sammanhang för första gången “Fröken Julie” i Sverige på Akademiska föreningen i Lund.

Sedan dess är “Fröken Julie” det Strindbergdrama som spelas mest, både nationellt och internationellt.

Jag tror att “Fröken Julie” är en av de drama som flest i Sverige också känner till. När jag gick i gymnasiet läste vi pjäsen och jag tror att många fortfarande får läsa om den i utbildningen. Alla har vi våra bilder av Jean, Fröken Julie och Kristin.

“Fröken Julie” utspelar sig under en midsommarkväll, natt och tidig morgon. Fröken Julie är grevens dotter som har stannat kvar ensam på gården under midsommar, tillsammans med personalen. Hon är ung och mår rätt dåligt efter att nyligen slagit upp en förlovning. Hon dansar med personalen och upptäcker att betjänten Jean dansar mycket bra. Hon hänger sig på honom, tvingar honom att dansa fler gånger, tvingar honom att dricka med henne medan han försöker komma bort, vill slippa. Han har sin flickvän Kristin som arbetar i köket. Fröken Julie dricker öl och fortsätter att tvinga sig på Jean. När de tillbringat natten tillsammans ändras positionerna. När Jean haft sex med henne har hon fallit och han har fått högre status. En liten stund är han beredd att rymma med henne, men när hon det visar sig att hon inte har tillräckligt med pengar är han inte längre intresserad.

Dramat “Fröken Julie” har många lager och betydelser trots att den räknas som en naturalistisk pjäs. Helt klart är dramat en skildring av klassamhället men också en träffsäker beskrivning av spelet mellan könen och visar hur män alltid har övertaget. En man som har sex behöver inte skämmas efteråt, medan kvinnan har fallit. Är hon dessutom från en högre samhällsklass än mannen har hon fallit djupt.

“Fröken Julie” kan spelas på många sätt och många som var där i premiärpubliken hade sett den i minst i en uppsättning tidigare. Det hörde jag när jag tjuvlyssnade på folk i publiken. “Kan det här komma i nivå med Persbrandt?” hörde jag dem säga. Mikael Persbrandt spelade Jean, Maria Bonnivie hade rollen som Fröken Julie och Ingela Olsson som Kristin i Dramatens uppsättning 2005.

Vilken utmaning för skådespelare och regissör att sätta upp ett drama som många automatiskt kommer att jämföra med tidigare uppsättningar. Jag såg aldrig den uppsättningen 2005 och därför kan jag inte jämföra. Och väl är det. Varje uppsättning bör ses i sitt sammanhang.

Helena Bergström har regisserat och hon har valt att förlägga tiden till tidigt 1900-tal. Nadja Mirmiran spelar en utagerande Fröken Julie som pendlar mellan övermod och barnslighet. Hon är bortskämd och leker med sin personal och Jean utan att ta minsta hänsyn till vad följderna kan bli för dem och henne. Visserligen är hon ett offer för en kvinnoroll i en värld och en tidsepok där kvinnan inte får ha egen sexualitet. Ändå är det  svårt att känna sympati för henne trots att hon på sätt och vis är ett offer, det är ändå hon som satt igång allt.

Hon är en bra bild av överklassens spel med andra människor och hur de sedan vill skylla ifrån sig. Bitvis under föreställningen såg jag henne som en psykopat som är helt okänslig för andra människors känslor och situation och hon vill ha allt efter sina villkor. Hon struntar totalt i vad konsekvenserna blir för andra.

Björn Bengtsson spelar en mer undergiven Jean än jag brukar tänka mig honom. Första halvan är han ståtlig och duktig, det märks att han satsar och vill komma någon vart. Det är lätt att tro på honom då. När han väl haft sex med Julie tycks han hA förlorat sin tro på sig själv och när greven ringer i klockan har Jean sjunkit ner och är en lydig hund igen.

Helena Bergström har själv haft rollen som Fröken Julie i två tidigare uppsättningar. I ett pressmeddelande säger hon:
– Nu när jag regisserar kan jag äntligen prata direkt med honom och söka svar på mina frågor.

Helena Bergström säger också:
– För mig är Fröken Julie ett modernt relationsdrama om hur svårt det är att leva. Pjäsen handlar om tre människor där kön, bakgrund och klass lägger sig som ett filter mellan dem och gör det omöjligt för dem att mötas. Jag hoppas att publiken kommer att känna att Julie hade kunnat räddas.

Helene Bergströms uppsättning av “Fröken Julie” skildrar framför allt tre människor som definitivt talar förbi varandra, som inte kan mötas för de vill så olika saker, de har så olika bakgrund och så olika förväntningar på livet. Känns det som att det kunde finnas hopp för Julie?
Jag vet inte. Kanske om hon mött en annan mer romantisk Jean. Kanske. Fast å andra sidan är Julie labil. Hon kryper när hon inte har makten men är redo att sitta på höga hästar så fort hon får chansen. I en annan tidsepok, i ett annat samhälle, där en natt med sex inte har särskilt stor betydelse, hade dramat inte blivit något drama.

Föreställningen är knappt två timmar och har ingen paus. Det har dykt upp en rad kortare föreställningar under höstsäsongen, som är bra val för den som vill gå på teater och sedan gå ut efteråt.

Stundtals tyckte jag föreställningen tände till men en del passager var mer sega. Jag hörde några av mina bänkkamrater kommentera efteråt att de nästan somnade. Så illa var det inte, tycker jag. Emellanåt fångade föreställningen absolut mitt intresse, speciellt spelet fram till att Jean fick med Julie till sitt rum. Farten tror jag kommer att rätta till sig när den spelats några gånger.

Att den är seg är ju också för det är en obehaglig, otrevlig berättelse utan något hopp. “Fröken Julie” är ingen underhållande berättelse i sitt grundmanus. Den högadliga överklassflickan som leker med folket går obönhörligen mot sin undergång. Greven däremot, som är man, sitter lugnt kvar med makten, även när han är frånvarande och aldrig syns har han som överklass och man all makt.

I rollerna:
Fröken Julie Nadja Mirmiran
Jean Björn Bengtsson
Kristin Sofi Helleday
Statist Daniel Storbjörk
Anders Nilsson
Christian Hasselström
Matilda Tjerneld
Jasmina Tukiainen

Av August Strindberg
Regi Helena Bergström
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Jimmy Meurling

Foto: Håkan Larsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Leka med elden på Stockholms stadsteater – visar passionens kraft och lättflyktighet

by

Leka med elden av August Strindberg
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 14 oktober 2011

Passion kan vara en förtärande kraft, men också flyktig och inte mycket att lita på. August Strindbergs skrev “Leka med elden” 1892. Pjäsen handlar om Knut och Kerstin, gifta sen tio år, som väntar på att deras vän Axel ska komma på besök. Knut och Kerstin bor i sitt sommarställe i skärgården. Förra sommaren gästade Axel dem också men gav sig av hals över huvud. Knut misstänker att det var för att han blev förälskad i Knuts fru Kerstin. Det kan vara farligt att leka med passionen.

Strindberg var helt klart inspirerad av egna upplevelser. Sommaren 1891 vistades August Strindberg på Dalarö och umgicks flitigt med målaren Robert Thegerström. Efter en tid blev Strindberg känslomässigt intresserad av Thegerströms fru Elin. Då gav Strindberg sig brådstörtat iväg. Programbladet för föreställningen berättar att Strindberg i ett brev till sin kusin Gotthard skrev: “Är upprigtigt rädd för mina känslor gentemot Fru Thegerström, och vill varken bli olycklig eller göra andra olyckliga.”

Författaren har fångat något mycket allmänmänskligt. Händelserna skulle kunna utspela sig i dag också, med nutida människor. Passionen kan slå till och vara stark och helt omöjlig att stå emot, men den är inte att lita på. Att följa passionen kostar och vem är beredd att betala vad det kostar?

Knut och Kerstin är dessutom oförskämt förmögna. De lever på räntor och behöver inte arbeta. Knut är konstnär men har inte klarat att måla på senare tid och Kerstin är uttråkad hemmafru och lever i tristess. Kusinen Adele lockar både Knut och Knuts pappa. Knuts rika föräldrar bor nära dem och springer ut och in i huset och lägger sig i. Knuts pappa har byggt huset åt dem för att på så sätt kunna tvinga dem att tillbringa somrarna i deras närhet. Den delen av föreställningen är förstås svår att ta till sig för en person som mig, som alltid försörjt mig själv och aldrig fått något till skänks. Att de lever i ett sådant bortskämt tillstånd både har och har inte med passionen att göra. Kanske människor som måste jobba för att försörja sig inte har tid att falla för tillfälliga passioner? Kanske uttråkade människor har lättare att ta till lek med andras känslor?

Föreställningen är mycket välspelad. Gerhard Hoberstorfer som Knut är klockrent rätt. Han imponerar alltid, jag tror inte jag sett Gerhard Hoberstorfer göra en dålig roll. Behöver jag ens nämna att Johannes Bah Kuhnke är lika rätt i rollen som Strindbergs alter ego: kluven och bränd efter skilsmässan han håller på att genomföra med sin fru, han både dras till Kerstin men vill ändå inte komma henne för nära. Petronella Barker är lite obehaglig i rollen som Kerstin, vilket jag tror är meningen. Vad är det för spel hon driver med sin man och med vännen?

Dekoren är enkel med en liten lätt soffa i mitten, en stol på vänstra sidan och stora luftiga halvt genomskinliga vita gardiner på sidorna som fladdrade i luftdraget och gav små skuggor som gav känslan av att allt kunde tjuvlyssnas på.

Dialogen är rolig men ändå fylld av allvar. August Strindberg är definitivt en av världens bästa dramatiker som träffsäkert skildrar människor som vi är, varken onda eller goda.

“Leka med elden” är en föreställning att rekommendera för den som vill se bra teater men inte vill att det ska ta hela kvällen. Föreställningen är en timme, utan paus. Den passar in perfekt för den som vill se något bra på teatern men också hatid över att gå ut och äta något efteråt eller ta ett glas vin med en vän.

Från Stockholms stadsteater om “Leka med elden”:

August Strindberg debuterade som dramatiker 1869 och hann därefter skriva ett 60-tal dramer innan sitt sista drama Den stora landsvägen 1909. Leka med elden tillkom under 1892 då han gjorde comeback som dramatiker med hela sju pjäser varav sex enaktare. “Det är komedi, och icke lustspel; och en mycket allvarlig komedi, der menskorna dölja sin tragedi under en viss cynism”, skrev August Strindberg själv om Leka med elden.

Fotograf Carl Thorborg Bildtext Petronella Barker och Johannes Bah Kuhnke i Leka med elden. Premiär 14 oktober på Klarascenen.
Premiär 14 oktober på Klarascenen
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Ellen Ruge
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt

I rollerna:
Fadern Niklas Falk
Modern Yvonne Lombard
Sonen Gerhard Hoberstorfer
Sonhustrun Petronella Barker
Vännen Johannes Bah Kuhnke
Kusinen Josefin Ljungman


Foto: Carl Thorborg
Petronella Barker och Gerhard Hoberstorfer i Leka med elden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Stående ovantioner för Kjell Bergqvist på premiären av Fadern på Stadsteatern

by


Kraftiga applåder ekade och publiken stampade i golvet och visslade för att visa hur mycket de älskade föreställningen av Strindbergspjäsen “Fadern” som hade premiär på Stockholms stadssteater lördag 28 augusti. Och när Kjell Bergqvist kom in på scen ensam reste sig publiken för stående ovationer.

August Strindbergs Fadren har fått ny titel, en mer modern stavning: “Fadern” när Philip Zandén regisserar och Ryttmästaren spelas av Kjell Bergqvist och hans motståndare hustrun Laura av Eva Röse.
För motståndare är vad makarna i Fadern är. Det som spelas upp är ett äktenskap i sönderfall och den slutliga striden kommer när fadern bestämmer att dottern Bertha ska flytta till staden för att studera till lärarinna och mamman, Laura, absolut inte vill att dottern ska flytta.

Dialogerna visar så tydligt hur ord tränger sig in i tankarna och de grälande att missförstå, för att de inte längre vill förstå. Regissören har valt att sätta upp Strindbergs pjäs på ett roligare sätt än den brukar, dessutom. Kjell Bergqvists sätt att ta itu med rollen som Ryttmästaren mycket fysisk, hans manliga självsäkerhet strålar ut i varenda por och i gången med knäcks brutalt och pendlar mellan förtvivlan och stolthet.

En liten krydda som jag hade lite extra kul åt var Jonas Hellman-Driessen som Doktor Östermark. Läkaren är en härlig karikatyr på pösmunkar till myndighetspersoner som blir uppblåsta när de får en roll att spela i ett drama i andra människors liv. Så träffande att se hur dessa pösmunkar med makt kan förstöra istället för att bygga upp.
Ett äktenskap som blir så fel som det mellan Ryttmästaren och Laura behöver ju stöd och hjälp att i samtal hitta varandra, oavsett om de sedan ska gå skilda vägar eller inte.

I dagens samhälle finns ju faderskapstest. Ett sådant test skulle givetvis kunna ta bort de förtärande tvivel som slår rot i Ryttmästaren. Men det är inte grejen egentligen. När misstroendet slår rot spelar det inte någon roll vilka fakta som finns. Då hör vi bara de ord vi vill höra och som ger ännu mer grogrund för konflikten.

Och som oftast när två makar hatar varandra är det barnet som hamnar i kläm. Inte bryr sig modern om vad barnet vill. Inte fadern heller. Det är maktkamp mellan dem.
En tröst är väl att i det långa loppet växer barnet upp och går sin egen väg i livet. Hur mycket de vuxna än bråkar om barnen kan de ändå inte låsa in barnet, det blir en vuxen människa som går sin egen väg i livet. Men de vuxna kan ta bort mycket av barnets tillit till världen genom att sätta sig själva i främsta rummet.

“Fadern” är en berättelse om mansrollen som förtär männen, men den går att se som en helt annan slags berättelse också. Tycker jag i alla fall. En berättelse om hur omgivningen kan driva en människa in i psykisk sjukdom. Det är lite av en styrka i en föreställningen att det som sker, sker i betraktarens öga. Att föreställningen öppnar för flera sätt att se den på.

Om jag har några reservationer mot föreställningen är det i så fall på Eva Röses roll som Laura. Hon är ung och mycket söt, en vacker Laura. Men hon verkar inte pendla i känslorna gentemot Ryttmästaren utan hon är sig ganska lik hela tiden. Så antingen är det för att hon redan gett upp allt hopp om äktenskapet och vara drivs att hatet mot sin make – och då är hennes sätt att spela helt rätt, förstås.
Eller så ska hon pendla lite, tvivla lite mer på sina känslor och i så fall kanske det sätter sig efter några föreställningar.

Tidningen Axess har intervjuat regissören och är lite ifrågasättande inför uppsättningen:

Idag intervjuas skådespelaren och regissören Philip Zandén i SvD. Anledningen är hans uppsättning av Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Redan intervjuns inledning ger anledningar till viss oro. På frågan om vad han tänkte när han läste om pjäsen inför uppsättningen, svarar Zandén: “Jag tänkte att jag inte kan göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer… ja du vet, det kändes inte meningsfullt”
Desvärre följs svaret inte upp av någon följdfråga om varför det inte skulle vara meningsfullt. Eller en följdfråga om varför han överhuvudtaget kom på idén att sätta upp en pjäs som uppenbarligen i sig själv inte har tillräckliga kvaliteter för att duga att sättas upp på Stadsteatern. Varför då inte helt enkelt välja en
annan pjäs? Eller skriva en ny pjäs?

Jag tycker det är en något märklig kommentar. För visst kan en pjäs vara intressant även om regissören vill ändra och sätta in den i nyare sammanhang.

I rollerna
Ryttmästaren Kjell Bergqvist
Laura Eva Röse
Bertha Josefin Ljungman
Doktor Östermark Jonas Hellman-Driessen
Pastorn Ulf Eklund
Amman Lena-Pia Bernhardsson
Nöjd Alexander Stocks
Kalfaktorn Michael Jonsson
Svärmodern Lilian Johansson

Mer om föreställning på Stocksholms Stadsteaters hemsida.

Bilden ovan:
Foto: Petra Hellberg
Bildtext: Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg

Kjell Bergqvist, Josefin Ljugman och Eva Röse i Fadern av August Strindberg.

Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern

Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Jonas Hellman-Driessen, Kjell Bergqvist och Ulf Eklund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,