Coco
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 februari 2018
Oj, oj, oj – det var länge sedan jag blev så tagen av en film. Så omskakad, så många känslor som far runt, så mycket att tänka på, så vackert, så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt. Disney/Pixars senaste animerade familjefilm, Coco, har fått två Oscarsnomineringar: för bästa sång och för bästa animerade film. Om de vinner dessa två nomineringar är det mycket välförtjänt.
Den tar upp den viktiga frågan om liv och död som i vårt västerländska sekulariserade snabbköpssamhälle är såväl bortglömd som undangömd och tabubelagd. Existentiella frågor som skildrar att det finns en möjlighet att det finns något mer än det materiella livet eller existensen får knappt ställas i dagens Sverige. Här kommer nu Disney/Pixar med en både underhållande, rolig och berörande berättelse om en pojke som tar sig till de dödas värld för att leta reda på en förfader.
Pojken som filmen handlar om heter Miguel och växer upp i ett samhälle i Mexico. Han älskar musik. Det måste han hålla hemligt för sin stora släkt. Miguel lever i en familj där släktbanden är täta och viktiga.
Hans släkt hatar musik sedan generationer tillbaka. Det beror på att hans farmors morfar gav sig av för att spela musik för världen och aldrig kom tillbaka till sin fru och sin lilla dotter. Den lilla dottern Coco är Miguels farmors mor, en gammal söt och rynkig gammal kvinna som inte säger så mycket och sakta tycks bli mer och mer dement.
När Cocos pappa övergav familjen fick mamman som ensamstående försörja sig och sin dotter och det gjorde hon genom att lära sig till skomakare. Sedan dess är alla i deras släkt skomakare och det förväntas Miguel också bli när han vuxit upp. I smyg drömmer han om att ägna sig åt musik. I smyg har Miguel lärt sig att spela gitarr och sjunga.
Dia dos Mortos närmar sig. Det är en helg som delvis påminner om vår allhelgona-helg eftersom familjerna den helgen går till kyrkogårdar och minns de som inte längre lever. Men som den skildras i filmen firas den mycket mer och familjen tänker sig att just denna helg kan de döda komma tillbaka och umgås. De döda kommer andligt sett. Det är då viktigt att strö marken med blomblad och att sätta upp foton på de som dött, allt för att hjälpa dem att ta sig fram till sina anhöriga.
På Miguels släkts altare med foton på de anhöriga som gått ur tiden finns överst ett foto på Cocos mamma och där pappan står bredvid, men hans ansikte är bortrivet. När Miguel undersöker fotot närmare upptäcker han att en gitarr finns på fotot. Gitarren står alldeles bredvid kroppen på hans förfader med det bortklippta ansiktet. Gitarren ser precis ut som gitarren som tillhör Ernesto de la Cruz, Mexikos mest berömda musiker. Ernesto de la Cruz är Miguels idol och förebild. Miguel bestämmer sig för att hämta den gitarren, den finns i det museet som staden byggt till den stora musikern ära.
Det är en mystisk natt då andevärlden kommer på besök och något magiskt händer och Miguel hamnar som levande i de dödas värld, i andevärlden. Där bestämmer han sig för att leta reda på Ernesto de la Cruz.
Berättelsen är spännande, välgjord och jag tror ingen kan se den utan att bli berörd. Animationerna är så fantastiska. Jag tänker se om filmen minst en gång bara för att sitta och njuta av alla detaljer i bilderna. Jag tänkte i så fall första helt koncentrera mig på hunden Dante, som har så många skiftande uttryck och rörelsemönster, ja välgjort så in i minst detalj.
Musiken är underbar. Ja helt underbar. Denna smäktande romantiska mexikanske gitarrbaserade musik går inte att låta bli att sjunga med och av och till spritter fötterna igång och vill dansa.
Coco är en riktig Disney/Pixar-film för hela familjen. Den har något för alla. I Sverige är den tillåten från sju år och kanske kan det vara lite läskigt med skeletten för de minsta. Men skeletten är väldigt fint gjorda och deras karaktär är roliga och oftast snälla så jag tror barnen klarar av det.
Det vore väldigt bra om vi kan börja våga prata med om den delen av livet: döden. Ingen kan vara säker på om det finns något efter livet eller inte. Varför inte vara mer öppna med frågan, låt oss våga tro att det kanske finns något. Vad har vi att förlora? Disney/Pixar tar itu med ämnet på ett uppfriskande respektlöst sätt
