Adele

Foo Fighters bevisade att de är framtidens arenaband när de fick hela Stockholm Stadion att gunga, M.I.A bankade skiten ur allt på Peace and Love och Patti Smith tilldelades det prestigefyllda Polarpriset.

Folk slogs för att komma in när WU LYF spelade på Trädgår’n och Prince hyllades till skyarna för hitkavalkaden han bjöd på under Way Out West men allt detta överskuggas av Amy Winehouse som plötsligt anslöt sig till 27 Club.

Nu när sommaren så sakteligen börjar dra sig mot sitt slut tänkte vi på Kulturbloggen sammanfatta musikåret 2011 (hittills) och blicka framåt mot en höst fullspäckad med godbitar.

PJ Harvey – Let England Shake

När PJ Harveys senaste album Let England Shake släpptes tyckte jag att det var årets album. Nu har det gått ett halvår och jag har fortfarande inte ändrat mig. Denna bläcksvarta krigsskildring känns redan som en klassiker och i oktober besöker hon Filadelfiakyrkan för två utsålda spelningar. 2011 ser utan tvekan ut att bli PJ Harveys år.

Kurt Vile – Smoke Ring for My Halo

Philadelphias stolthet Kurt Vile tillhör vår generations mest intressanta låtskrivare och hans fjärde album Smoke Ring For My Halo, som släpptes tidigare i år, är hans bästa hittills.

Yuck – Yuck

Yucks självbetitlade debutalbum är en riktigt distad och riffbaserad smällkaramell. När vi trodde att band som Dinosaur Jr och Teenage Fanclub var på väg att suddas ut ur musikhistorien kom Yuck, som en grungens Messias, och väckte liv i nittiotalet.

Washed Out – Within and Without

Hela fenomenet som kallas chillwave kan mer eller mindre härledas till ett band – Washed Out. Men Ernest Greene ligger inte bara bakom ett av årets viktigaste album. När de spelade på Hultsfred tidigare i år visade han också att Washed Out är ett band att räkna med på scen.

Panda Bear – Tomboy

Panda Bear (från Animal Collective) klarar sig även på egen hand. Inte fullt så mycket sampling som tidigare och mer användning av gitarrer var framgångsreceptet bakom Tomboy som är hans bästa (solo)skiva hittills. Det stundtals lågmälda drönandet blir titt som tätt till eufori men övergången är alltid lika naturlig som musiken är ogreppbar. Briljant!

The Horrors – Skying

Primary Colours var ett fantastiskt album så frågan var hur The Horrors skulle kunna överglänsa sig själva. Svaret blev Skying där de utforskar ecstasy-influerade ljudlandskap med inslag av post punk, shoegaze och new wave. Värdiga arvtagare till band som The Psychedelic Furs och My Bloody Valentine.

The Vaccines – What Did You Expect from the Vaccines

De lyssnar på Phil Spector, Beach Boys och The Jesus and Mary Chain och gör musik som låter som Phil Spector, Beach Boys och The Jesus and Mary Chain. Svårare än så behöver det inte vara. Texterna är lika simpla som geniala och vem sjunger inte med i refrängen till Post Break-Up Sex?

Elbow – Build a Rocket, Boys!

Build a Rocket, Boys! var albumet då Elbow blev ett arenaband utan att rea ut sin själ och som ingen annan lyckas världens just nu kanske bästa textförfattare Guy Garvey skriva texter om den nostalgi som alla vuxna känner då och då när de tänker tillbaka på sin barndom.

WU LYF – Go Tell Fire to the Mountain

Jag är fortfarande inte säker på om WU LYF, vilket är en förkortning för World Unite Lucifer Youth Foundation, är en satanistisk kult eller ett tungt popband med progressivt, uppbyggande låtar och en ylande sångare. Precis som Bob Dylan var på sextiotalet är WU LYF rösten för en hel generation. Inte minst är de ett tecken på att det inte är så dumt att växa upp på tjugohundratalet.

The War on Drugs – Slave Ambient

The War on Drugs är lika mycket Springsteen som My Bloody Valentine men den till synes udda kombinationen ter sig helt naturlig när vi hör Philadelphiabandets senaste skiva Slave Ambient och är inte Baby Missiles årets låt?

—

Sedan ska vi inte glömma hur hiphop-kollektivet OFWGTA med Tyler, the Creator i spetsen skapade lika många rubriker för sina kontroversiella uttalanden som för sin musik eller hur James Blake förenade soul med dubstep och skapade årets mest experimentella ljudlandskap. Att vara genreöverskridande var 2011 års trend vilket inte minst Bon Iver visade med den självbetitlade uppföljaren till For Emma, Forever Ago. I Sverige hyllades Lykke Li för den dystra, minimalistiska och hjärtskärande skivan Wounded Rhymes och skönsjungande Adele toppade listor med 21.

Men året är inte slut bara för att sommaren nästan är över. Vi har en del riktiga godbitar att se fram emot under hösten. I slutet av augusti släpper Red Hot Chilli Peppers, visserligen utan John Frusciante, sin nya skiva I’m with You och i september släpper The Rapture sitt första album på fem år. In the Grace of Your Love kommer knappast göra någon besviken.

Den isländska storheten Björk släpper också nytt i september och hon har mycket att leva upp till på Biophilia som är hennes sjunde album som soloartist. Även The Drums, Girls och Mick Jaggers nybildade supergrupp SuperHeavy släpper nytt i september.

Oktober bjuder bland annat på nya släpp av Tom Waits, Coldplay och Noel Gallagher. Spännande.

I november ger sig den surrealistiska filmregissören David Lynch in i musikbranschen. Då släpps hans debutalbum Crazy Clown Time. Att rockens suraste gubbe samarbetar med världens girigaste band har knappast undgått någon men i november ger Lou Reed och Metallica ut det gemensamma albumet Lulu.

Florence + the Machine och den klassiskt skolade gothprinsessan Zola Jesus är två andra artister som ger ut album i november.

Hela musikvärlden håller andan i hoppet om att Kate Bush, den störste av de största, ska släppa något nytt. Sångerskan har själv gett indikationer på att drömmen kan bli verklighet redan i år då hon redan ska ha skrivit material till en halv skiva.

Som ni ser, 2011 verkar bli ett makalöst år för musikälskare.