Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sökresultat för: ystad

Jag saknar dig – gripande film om förlorad syster

by

Erica och Hanna Midfjäll.

Titel: Jag saknar dig
Betyg: 4
Svensk premiär: 19 augusti 2011

Till att börja med liknar Jag saknar dig en ganska vanlig ungdomsfilm. Handlingen kretsar kring de snart 15-åriga tvillingsystrarna Cilla och Tina som kämpar med sina identiteter. Det handlar om syskon-, föräldra- och kompisrelationer i den ömtåliga period som 14-15-årsåldern är. Tina (Erica Midfjäll) är populär bland killarna och mest intresserad av smink och sin senaste förälskelse. Cilla (Tina Midfjäll) är konstnärssjälen och idealisten och drömmer om att bli regissör. Också hon blir så småningom kär, i sångaren i bandet Ailu Crash (Ludde Nilsson).

Men det finns en stor skillnad mellan Jag saknar dig och andra tonårsskildringar: att vi hela tiden är medvetna om att Cilla inte kommer att få uppleva sin 15-årsdag eftersom hon kommer att dö i en bilolycka. Trots den vetskapen – eller kanske just därför – blir Cillas död oerhört tragisk. Tårarna strömmar och det tar en bra stund innan jag kan koncentrera mig ordentligt på handlingen igen.

Jag ger Jag saknar dig en stark 4 i betyg för den trovärdiga skildringen av det vacuum som uppstår när Cilla är borta och Tina blir ensam kvar. Det känns nästan som man är en av alla runt omkring Tina som påverkas av sorg och skuldkänslor. Ja, det är väldigt sorgligt, men ändå finns det ett ljus i filmen. Samtidigt som det är en tragedi är det en utvecklingshistoria om Tina, som hittar sig själv på ett nytt sätt och som till slut kan gå vidare ur sin sorg.

Jag saknar dig ger också en fascinerande bild av hur det är att ha en enäggstvilling – en syster som är så lik en själv men som ändå kan vara så olik, av Tinas och Cillas nära relation som innehåller en hel del bråk men som är fylld av kärlek.

Jag saknar dig är en filmatisering av Peter Pohls ungdomsbok Jag saknar dig, Jag saknar dig! som han erhållit Augustpriset för. Filmen Jag saknar dig har redan belönats med publikens pris på Göteborgs filmfestival, där den hade smygpremiär, och tilldelats Unga filmjuryns pris på BUFF 2011. Äktheten i boken och filmen kan hänga ihop med att de är baserade på en verklig historia. Peter Pohl skrev romanen tillsammans med tonåriga Kinna Gieth, som själv förlorade sin tvillingsyster i en olycka. Men en stor del av filmens kvaliteter får nog också tillskrivas regin av Anders Grönros, som tidigare bland annat regisserat filmer som Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn.

Filmen är definitivt inte enbart en ungdomsfilm utan ses med behållning av alla åldersgrupper (glöm inte näsduken bara).

På fredag den 19 augusti är det premiär för Jag saknar dig i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Borås, Eskilstuna, Östersund, Skövde, Skellefteå, Kristianstad, Karlskrona, Falun, Uddevalla, Vänersborg, Nyköping, Örnsköldsvik, Ystad, Hudiksvall, Kungälv, Sandviken, Ludvika, Vimmerby, Arvika, Vara, Kalix, Hyltebruk, Hedemora, Båstad, Piteå, Boden, Nynäshman, Kiruna, Ängelholm, Höganäs, Ulricehamn, Jakobsberg, Hässleholm, Enköping, Tranås, Eksjö, Leksand, Bengtsfors, Skurup, Varberg, Skärhamn, Sollentuna, Kungsbacka, Karlshamn, Ronneby, Katrineholm, Rättvik, Tierp och Grebbestad.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Johnny Logan gör turné i svenska kyrkor i höst

by

Tyckte du också att Johnny Logan var bra i tisdagskvällens Allsång på Skansen, 2 augusti? Du har chansen att se honom i höst: Johnny Logan gör turné i svenska kyrkor i höst.

Turnéplanen, enligt DN:
Turnéplan: 20/9 Ystad, 21/9 Karlskrona, 24/9 Vimmerby, 26/9 Frändefors, 28/9 Uppsala, 29/9 Falun, 30/9 Sveg, 2/10 Bollstabruk, 3/10 Gävle, 4/10 Hudiksvall, 7/10 Grängesberg, 8/10 Bollnäs, 9/10 Färila, 10/10 Östersund, 11/10 Bureå, 13/10 Stensele, 17/10 Linköping.

I Allsången sjöng Johnny Logan ”Hold Me Now”, som han tävlade med i Eurovision 1987.
Så här såg det ut då:

Johnny Logan som är född i maj 1954 har vunnit Eurovision Song Contest åt sitt hemland tre gånger, både som artist och som låtskrivare:
1980: What’s Another Year?, som Logan framförde men inte själv skrev. Låten blev mycket framgångsrik.
1987: Hold Me Now, som både skrevs och framfördes av Logan. Den har blivit en av de mest kända eurovisionsvinnarna genom tiderna.
1992: Why Me?, som Logan skrev, men som framfördes av Linda Martin.

Johnny Logans officiella hemsida.

Bilder från allsången.

Fler som rapporterar om detta: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Cosi fan tutte i Kammaropera Syd:s version

by


Det har bildats en ny operaensemble här i Skåne nämligen Kammaropera Syd. Ensemblen består av sex sångare och en pianist, Johan Reis. Om sångarna kan du läsa mer här.

I sommar har man satt upp W A Mozart´s ”Cosi fan tutte” i en förkortad version. Detta innebär att föreställningen är på omkring två timmar, men också att man har valt att ha en inspräng dialog, vilket förmodligen är helt nödvändigt för dels att föra fram handlingen dels för att kompensera de bortklippta delarna.

Sammanlagt har man gett tre av fyra föreställningar med premiär på Kulturhuset Anders i Höör. Utöver två föreställningar på biografteatern Scala i Ystad ger man en föreställning på Husebybruk i Växjö den femte augusti.

Själv såg jag den andra föreställningen på Scala den 16 juli, inför en nästan helt fullsatt salong. Först och främst vill jag konstatera att bara att sitta i salongen på Scala var en angenäm överraskning.

Det kan direkt konstateras att jag blev mycket imponerad av uppsättningen och flera av sångarna har jag ju hört tidigare i andra sammanhang. Detta gäller sopranerna Laine Quist och Elinor Fryklund. Laine har jag hört som medlem i Malmö Operakör och någon enstaka uppsättning och Elinor Fryklund minns jag från en Britten-uppsättning ”Våldtäkten på Lucretia” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Kalle Leander, som sjöng Ferrando såg jag senast som Nemorino i Kärleksdrycken på Folkoperan, men jag minns honom också som borgmästaren i Mozart´s ”La finta giardiniera” på Drottningholms slottsteater förra året. Hans röst leder mina tankar direkt till en ung Jussi Björling och jag kommer med spänning att följa hans vidare öden.

Övriga sångare hörde jag för första gången, men helt klart blev jag imponerad av Charlotte Ohlander som sjöng Dorabellas parti, men också Adam Roth lät lovande och framförallt agerade han sceniskt bra tillsammans med Kalle Leander.

Laine Quist, som Fiordiligi och Elinor Fryklund gjorde bra ifrån sig och särskilt roligt var det att konstatera att Elinor Fryklund också besitter en komisk ådra.

Föreställningens svagaste kort anser jag att Emil Ibjer svarade för med sin sånginsats i rollen som Don Alfonso, men sceniskt klarade han sig bra.

Aftonens största överraskning svarade pianisten Johan Reis för. Jag tyckte att han fick fram nyanser i Mozart´s musik som jag annars vanligtvis inte uppfattar på våra stora operascener till exempel Kungliga Operan.

Regissören Tord Nihlén svarade också för en utmärkt insats och både scenografi och kostymdesign av Inger Torebo passade alldeles utmärkt till handlingen som jag tror var förlagd till 1960-talet.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det skall bli spännande att följa ensemblen Kammaropera Syd i fortsättningen.

Recension av kärleksfilmen Kyss mig

by

Titel: Kyss mig
Betyg: 4
Sverigepremiär: 29 juli 2011

Svenska Kyss mig är i mångt och mycket en traditionell kärleksfilm: paret som planerar sitt bröllop – allt ser bra ut på ytan med något fattas – den ena parten stöter på en charmig person som han/eller hon mot sin vilja blir förälskad i och som får honom/henne att se sig själv och efter några dramatiska vändor ställs bröllopet in i sista sekunden.

I Kyss mig är det 30-åriga Mia (Ruth Vegas Fernandez) som lever det välordnade livet med ett bra arbete som arkitekt och eget företag tillsammans med blivande maken Tim (Joakim Nätterqvist . Det är ett perfekt liv i vitt och beige, men hos Mia finns tillbakahållen gråt under ytan som hotar att spräcka fasaden. Skillnaden i den här storyn är att den charmiga personen som Mia blir kär i inte är en man utan vackra Frida (Liv Möjnes).

De senaste åren har det blivit allt vanligare att skildra homosexuell kärlek mellan män på vita duken. Lesbisk kärlek är däremot fortfarande ovanligt, vilket har bidragit till att Kyss mig har fått ganska stor uppmärksamhet i förväg. Producenten Josefin Tengblad har intervjuats bland annat i P1s Kino.

Förutom att Kyss mig är en kärleksfilm är det också ett familjedrama. Mia och Frida träffas på en fest för Mias pappa Lasse och Fridas mamma Elisabeth som ska förlova sig med varandra. Lena Endre och Krister Henriksson gör, som väntat, starka biroller som Elisabeth och Lasse. Skildringen av familjefesten och Mias relation till sin pappa och inledande avundsjuka på Fridas kompisförhållande till lillebror Oskar (Tom Ljungman) känns äkta. Det känns inte fullt lika trovärdigt att styvsystrarnas spirande vänskap så snabbt blossar upp till den passion som vänder upp och ned på hela deras tillvaro.

Kyss mig är välspelad och jag ger filmen en 4 i betyg framför allt för skådespelarprestationerna. Handlingen flyter bra men vi får aldrig riktigt lära känna de två huvudpersonerna på djupet, så den känns ändå lite tunn. Kanske beror det på att hela filmen blivit lite väl tillrättalagd med sin politiskt korrekta historia, med premiär så här ett par dagar innan Pride-festivalen kör igång i Stockholm.

Kyss mig har Sverigepremiär den 29 juli i: Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Falköping, Strängnäs, Ängelholm, Höganäs, Ulricehamn, Jakobsberg, Enköping, Kungsbacka, Ronneby, Leksand, Varberg, Piteå, Katrineholm, Ystad, Sölvesborg och Simrishamn.

Läs mer om filmen på sf.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Premiären av Benjamin Brittens kammaropera, ”The Turn of the Screw” blev en sällsam se- och hörvärd historia

by

Foto: Petter Magnusson

Årets sommaropera på Läckö är en historia som bygger på skräcknovell av den amerikanske novellförfattaren Henry James. Samtidigt är föreställningen ett avbrott mot Läckös Rossinitradition, vilket jag särskilt välkomnar inte för att jag har något speciellt emot just Rossini´s buffor, men jag är inte helt övertygad om nödvändigheten av att man måste förmås att skratta vid ett operabesök just på sommaren.

Nu är det ju inte varje säsong man ger buffaoperor på Läckö och förra årets succé, ”Den tjuvaktiga skatan” kan man ju inte heller rubricera som en buffa. Inte heller var det första gången Läckö ger en Britten-opera. Jag minns fortfarande att jag njöt av hans ”Albert Herring” för några år sedan.

För ordningens skull känns det angeläget att poängtera att jag egentligen inte är någon älskare av Brittens musik, även om jag gillar hans ”Peter Grimes” och framförallt ”Billy Budd”, men jag har ändå på senare tid börjat lyssna in mig på hans verk. Detta har varit möjligt eftersom i min skivsamling har två av hans samlingscd:n nämligen Britten Operas I och II.

Särskilt inför årets sommaropera har jag lyssnat in mig på just ”The Turn of the Screw”, något som jag för övrigt alltid gör när jag skall se ett verk som jag inte tidigare har sett eller hört. Det kändes bra att ha gjort detta när jag satt på borggården. Denna gång under regntaket och till hussvalornas ackompanjemang.

Mitt första intryck av musiken var inte odelad positiv och detta hör förmodligen samman med förra veckans premiär av Verdi´s ”La Traviata” på Skånska Operan. Det är som du säkert förstår två helt vitt skilda tonspråk. Dessutom har jag nder veckan lyssnat på musik av S.J. Pettersson (”A Dreamplay”) och delar av Richard Wagners ”Nibelungens ring”. Kontrasten var alltså stor.

I slutet av första akten började musiken att ändra karaktär eller kanske är det helt enkelt så att jag hade börjat vänja mig vid musiken. Hur som helst om mitt omdöme om första akten var så där så blev det riktigt bra i andra akten och då tänker jag framför allt på det musikaliska.

På sångarnas prestationer kan man absolut inte klaga, tvärtom. Det är dock svårt att utse vem som är bäst och det är faktiskt inte heller nödvändigt.

Det var ibland svårt att urskilja sångtexten, speciellt bland sopranerna och detta berodde i stort sett på konkurrensen med slottets svalkör. Alla tre kvinnliga sångare får dock betyget väl godkänt, men mest imponerad var jag som vanligt av herrarnas prestationer och detta gäller särskilt Daniel Frank som sjöng Quints parti. Håkan Starkenberg upprepade fjorårets succé och var utmärkt i sitt korta parti och dessutom skötte han sina vaktmästareuppgifter bra.

Mycket bra var också de båda ungdomarna och särskilt bra var den unge mannen som sjöng Miles parti, Oskar Fagelund Svenberg. Astrid Montén som sjöng Floras parti var också mycket bra. Båda ungdomarna visade dessutom prov på god scennärvaro.

Sceniskt blev andra akten rena lyftet tillsammans med musiken blev det en starkt förtätad stämning precis som det skall vara vid en skräckföreställning.

Även om musiken inte tillhör den mest lättillgängliga så gjorde orkestern en alldeles utmärkt insats under ledning av den engelskfödde- och englandsutbildade dirigenten Simon Phipps.

Sammanfattningsvis var det en fin och ovanlig operaupplevelse vi fick oss till livs i går kväll. Ett råd till dig som skall se föreställningen råder jag att försöka lyssna på musiken i förväg och glöm inte att läsa librettot i den utmärkta översättningen av Catarina Gnosspelius, som finns tillgängligt på Läckös hemsida. Du kan också nå texten via denna direktlänk

Nu lämnar jag Lidköping vid Vänern i strålande solsken och beger mig till nästa operaäventyr W A Mozart´s ”Cosi fan tutte” på Scala i Ystad.

Recensioner
LidköpingsNytts recension
Svd:s recension
GP:s recension
DN:s recension
GT:s recension
Aftonbladets recension
Produktionsteam
Dirigent:Simon Phipps
Dirigent 2, 3 samt 5/8:Johan Larsson
Regissör:Patrik Sörling
Kostym:Karin Erskine
Mask och peruk:Gunilla Bratt
Ljusdesign:Markus Granqvist

Sångare
I rollerna:
Guvernanten – Karolina Andersson
Mrs Grose – Angela Rotondo
Peter Quint – Daniel Frank
Miss Jessel – Nina Ewald
Berättaren – Håkan Starkenberg