
KYLE EASTWOOD QUINTET framför i festivalens hjärta, charmiga Ystad Teater från sent 1800-tal, en repertoar organiserad kring ett tacksamt tema: Filmmusik av kvintettens ledare och soundtrack förknippat med dennes berömde far. Kyle Eastwood har i egenskap av basist flitigt tagits i anspråk i decennier som session-musiker, dessutom släppt nio plattor i eget namn och komponerat musik till lika många av pappans filmer, vilket definierar honom som motsatsen till skuggfigur. Tidigare i år kom Eastwood Symphonics tematiskt centrerad kring soundtrack med anknytning till Clint Eastwoods långa karriär. Bandledaren inventerade London efter lämpliga musiker för sex år sedan. Beslöt sig för att engagera exempelvis pianisten Andrew McCormack, batterist Chris Higginbottom, saxofonisten Brandon Allen samt på trumpet och bygelhorn Quentin Collins. 55-årige bandledaren alternerar på kontra- och elbas. Framträdandet på YSJF är det sista på deras sommarturné.

Jan Lundgren upplyser om att han bevittnade bandet i Basel för 3-4 år sedan, varvid invitation skickades. Man drar igång via mesta möjliga jazzidiom genom att lira musik ur Bird, den trovärdigt gripande biopic jag sett på bio. Inspirerade blåsare ges solistutrymme när Charlie Parker tolkas pulserande, även om förfarandet känns som uppvärmning. Det aningen trevande draget är som bortblåst i komposition av John Williams hämtad från Licens att döda. Musikens visuella funktion gör sig påmind. Avgörande händelser skildras. Hör eggande driv i mustigt soundtrack. Noterar imponerande solo på bygelhorn av skicklige Collins, med meriter från bland andra Gregory Porter och Alicia Keys. I medley signerat Lalo Schifrin framställs ledmotiv ur Dirty Harry och Magnum Force ,action med accelererande, hotfull ton. Distinkt pumpas dramatiskt intrig fram med groovig muskulös elbas i täten. Stekhett sound med sådan densitet att odiskutabel höjdpunkt uppnås. I måleriskt, kokande sound får mannen med trumstockarna feeling. Och efter basfeature i Letters Frpm Iwo Jama möts rytmsektionen i ett kraftfullt inlägg.

För en handfull dollar tycks mig ges en radikal omdaning efter extensivt, pregnant intro på kontrabas. Trumpetare och trummis duellerar raffinerat medan McCormack vid flygeln kreerar en uppspeedad variant av temat. En ytterligare definitiv fullträff uppstår i Gran Torino vars ytterst försynta bildspråk firar triumfer, inte minst i skrynkligt rapp konversation mellan trumpet och sopransax. Oscarsvinnande ledmotivet skrivet för Adele ur James Bond-filmen Skyfall roteras snyggt med smäktande laddning. Nervigt innehåll frambesvärjs flyhänt. Samtliga visar upp avsevärd kapacitet, stökar runt med disharmoniska utfall, längst fram febrigt svepande fraser på tenorsax. Högt mixad basen accentuerar de för Bond-filmer obligatoriska crescendon.
Mannen vars utseende närmast kusligt tydligt skvallrar om i vems fotspår han delvis går, lanserar allra sist supertajt version av Henry Mancinis episka Rosa pantern,-tema, marinerad i sina smidiga taktförflyttningar. Förvandlas i öppna stråk till en cool orgie i estetik á la Jazz Messengers. Fans av filmmusik stöpt i märgfull inramning får sannerligen sitt lystmäte.. Efteråt blir jag fånigt nog starstruck. Stående ett par meter från kvintetten som signerar i tältet förmår jag inte ge dem det beröm de förtjänar.

Rikhaltiga utbudet rymmer ytterligare en konceptuell konsert baserad i filmens värld, nämligen A TRIBUTE TO KRZYSTOF KOMEDA av MARCIN WASILEWSKI ALL STARS. Polske jazzpianisten och tonsättaren Komeda (1931-1969), ryktbar internationellt främst genom soundtrack till filmer av Roman Polanski och Andrzej Wajda besökte upprepade gånger Sverige, medan svenska jazzcelebriteter gärna turnerade i Polen. En annan koppling länderna emellan och dessutom sammanbindande faktor utgör den världsberömde trumpetaren Tomasz Stanko som dog 2017. Han skrev filmmusik, samarbetade med tonsättaren och ledande svenska jazzmusiker samt hade ett långvarigt samarbete med Wasilewskis trio Simple Acoustic Trio som till dags dato existerat i snart trettio år. Pianistens All Star-sammansättning är Slawomir Kurkiewicz kontrabas, Michal Miskiewicz trummor, Tomasz Dabrowski trumpet samt på tenorsaxofon Joakim Milder – professor på KMH, konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band och vinnare av Gyllene Skivan härom året.
Som jag föreställt mig en både fängslande och utmanande konsert, delvis med rötter i 60-talets experimentella frijazzscen. Hade som novis på polsk jazz mycket begränsade förkunskaper, även om somliga stycken från Polanskis tidiga genombrottsfilmer givetvis funnits lagrade hos mig. Lätt hotfull stämning svävar i luften inledningsvis i ett intrikat ensemblespel hämtat från Kniven i vattnet, bägge blåsarna föredömligt förenade varpå animerad fortsättning tar vid initierad av glimrande pianist. Visuella beståndsdelar träder fram, gestaltar eller betonar karaktärers tillstånd. Toner sällan behagfulla kivas och kvider för att förstärka mottagandet av konstverket (läs filmerna). Ska påpekas att hattförsedda trumpetaren bosatt i Malmö släppt nio album i eget namn. Bör i likhet med föregående engelske instrumentkollegan, betraktas som en virtuos kapabel till svindlande övertoner.

Den som med van hand satt samman All Star-konstellationen, presenterar jämte berättar om vald musik signerad Komeda i ett uppehåll mitt i konserten. Vi hör låt ur Litania utgiven av tidigare nämnda Tomasz Stanko tillsammans med sex prominenta skandinaver, varav en kuriöst nog var Joakim Milder. Och som komplement till filmtematiken också utdrag ur ett komplext stycke, om jag har rätt uppgift gjordes Requiem to John Coltrane. Att därefter få ta emot kompositörens största ”hit”, gåtfullt kittlande Lullaby ur Rosemarie´s Baby utgör en stundtals lika krävande som elastisk konserts kulmen. Ledmotivet glider undflyende förföriskt iväg tack vare magnifika musiker.
Explosivt nervdaller följs upp av drömsk dynamik. Det rivigt vassa kontrasteras mot närmast omtänksamma tongångar. Somliga sekvenser kännetecknas logiskt nog av en dröjande atmosfär. Mycket längtan och oro kan anas och i ett skede forsar toner fram i en hardboppande lavaström. Ömsom fladdrigt, ömsom introspektiv inriktning. Lyhörda och samtrimmade musiker excellerar. Joakim Milder formulerar en imponerande spännvidd av känslor oavsett om det rör sig om spräck eller sångbara melodier. Ibland förmedlas anarkistisk friktion så pass intensivt att svensk jazzbiografiker påpekar för mig att detta program inte skulle funka hos hans lokala jazzklubb.

Observerar omväxlande, snygg ljussättning; förmodligen framtagen för att påminna om skiftande stämningar i filmscener. Marcin Wasilewski bevisar med sitt flödande anslag varför han åtnjuter sådan respekt i branschen, Och rytmsektionens förtjänstfulla agerande måste framhävas, bidrog till en mycket lyckad livebegivenhet. Tveksamt om jag skulle lyssnat lika hängivet under andra omständigheter. Efter stående ovationer ges extranummer som doftar Miles och dennes 60-tals kvintett. ( högsta betyg i min bok) Snabbfotad ekvilibristisk dänga framförd med majestätisk kontroll vars titel sannolikt var Kattorna.

MARILYN MAZUR´S SHAMANIA spelar mitt på dagen på Teatern. Den omtalade danska rytmläggarens kvinnokollektiv består inklusive henne själv av åtta personer. På scen syns på piano och keyboard den i Köpenhamn bosatta japanska pianisten Makiko Hirabayashi, Lisbeth Diers på percussion och congas, Ida Gormsen på elbas, den svenska sångerskan Josefin Cronholm som har sitt säte i Danmark samt i blåssektionen Lis Wessberg på trombon, Lotte Anker på saxofoner samt på trumpet och gethorn Hildegunn Öiseth från Norge. Några har hörts live flera gånger tidigare i andra formationer medan jag saknade kunskap om andras karriärer. Minns att jag sett grupp ledd av Mazur – uppmärksammad för samarbeten med Miles, Wayne Shorter, Gil Evans och Jan Garbarek – på Nef och häromåret ingick hon och pianisten i combo anförd av Öiseth som SR spelade in i Lerum. Cronholms senaste alster Milton på svenska recenserades för övrigt i K-bloggen tidigare i somras och gig av henne på Nef har också blivit föremål för en text.
Ett entusiastiskt auditorium ”konfronteras” med innovativa språng rotade i rituella inslag. Orkestern som debuterade live 2015 och gett ut två album återknyter till den instinkt, vars urkraft Mazur menar styrde kvinnors gemenskap i gamla samhällen. Prisade projektledaren med mångkulturellt ursprung förfogar, tillsammans med den för mig välbekanta Diers (en favorit) över en arsenal av attiraljer. I presentation nämns exempelvis nigeriansk lertrumma, congas, bongotrummor, mbira och stämd gonggong. Därtill finns förstås konventionellt trumset och ett antal prasslande pinaler.

Orkestern lanseras under parollen ”värdet av goda grannar vilka vi kan dela extraordinära upplevelser med”. Överraskar genom att äntra scen på parad var och en ljudande med instrument. Man behöver vara beredd på ett visst mått av avantgardism, vars anstrykning av kakafoni märks omgående. Skulle sammantaget ha önskat att mer av suggestivt groove förekommit, på bekostnad av oberäkneligt utforskande. Skenbart impulsiva vändningar och otyglade övergångar får mig att associera till Frank Zappa och hans musiker, särskilt i bångstyrigt atonala Virtual Towers. Toner slungas ut, knycklas ihop och uppstår extremt töjbara former. Inledningsvis bökas det lekfullt bland vilt växande utskott. I ny kontrasterande fas fokuserar samtliga på att utvinna ett taktilt tillstånd när klanger framställs unisont i till exempel Gongs For Peace.

Mazur introducerar efter hand den sick-sackande väv hon draperat uppflammande utbrott och suggestiva stråk i. Österländskt sökande med västerländskt beat! Blir upphetsande när gemensam urkraft med oklanderlig balans vräker på,. Musiken flödar då framåt med bandlös elbas som ankare i en fri roll. Fäster mig vid samstämmigheten i Cicular Chant som utvecklas till pulserande groove, högst troligt det närmaste Marilyn Mazur´s Shamania kommit en veritabel hit. Shadow Tune lanseras, låt med feature från Hirabayashi och Cronholm växelvis vacker eller oskön. Norskans lyriskt mättade solo på gethorn ackompanjeras fint av syntslinga.

Eftersom komplexa strukturer överlag dominerar och ofta initieras av lika duktig som utmanande blåssektion, infinner sig en slags befrielse i sprillans färskt finalnummer. När gasen trampas i botten serveras smaskig fusion, vilket gör mig belåten. Cronholm som mestadels sjunger ordlöst tar sig, assisterad av kör, an en engelsk text där refrängen lyder ”Together Again”. Kvinnorna gör här skäl för orkesterns namn i ett hypnotiskt tassande tunggung á la Kip Hanrahan. Trots eller möjligen tack vare en salig blandning av uttryck, orsakar deras happening till konsert stor respons. På begäran framförs en sammanhängande melodi, vars optimistiska grundackord väcker förhoppningar om en ljusare framtid.
