Sökresultat för: ystad

KYLE EASTWOOD QUINTET framför i festivalens hjärta, charmiga Ystad Teater från sent 1800-tal, en repertoar organiserad kring ett tacksamt tema: Filmmusik av kvintettens ledare och soundtrack förknippat med dennes berömde far. Kyle Eastwood har i egenskap av basist flitigt tagits i anspråk i decennier som session-musiker, dessutom släppt nio plattor i eget namn och komponerat musik till lika många av pappans filmer, vilket definierar honom som motsatsen till skuggfigur. Tidigare i år kom Eastwood Symphonics tematiskt centrerad kring soundtrack med anknytning till Clint Eastwoods långa karriär. Bandledaren inventerade London efter lämpliga musiker för sex år sedan. Beslöt sig för att engagera exempelvis pianisten Andrew McCormack, batterist Chris Higginbottom, saxofonisten Brandon Allen samt på trumpet och bygelhorn Quentin Collins. 55-årige bandledaren alternerar på kontra- och elbas. Framträdandet på YSJF är det sista på deras sommarturné.

Jan Lundgren upplyser om att han bevittnade bandet i Basel för 3-4 år sedan, varvid invitation skickades. Man drar igång via mesta möjliga jazzidiom genom att lira musik ur Bird, den trovärdigt gripande biopic jag sett på bio. Inspirerade blåsare ges solistutrymme när Charlie Parker tolkas pulserande, även om förfarandet känns som uppvärmning. Det aningen trevande draget är som bortblåst i komposition av John Williams hämtad från Licens att döda. Musikens visuella funktion gör sig påmind. Avgörande händelser skildras. Hör eggande driv i mustigt soundtrack. Noterar imponerande solo på bygelhorn av skicklige Collins, med meriter från bland andra Gregory Porter och Alicia Keys. I medley signerat Lalo Schifrin framställs ledmotiv ur Dirty Harry och Magnum Force ,action med accelererande, hotfull ton. Distinkt pumpas dramatiskt intrig fram med groovig muskulös elbas i täten. Stekhett sound med sådan densitet att odiskutabel höjdpunkt uppnås. I måleriskt, kokande sound får mannen med trumstockarna feeling. Och efter basfeature i Letters Frpm Iwo Jama möts rytmsektionen i ett kraftfullt inlägg.

För en handfull dollar tycks mig ges en radikal omdaning efter extensivt, pregnant intro på kontrabas. Trumpetare och trummis duellerar raffinerat medan McCormack vid flygeln kreerar en uppspeedad variant av temat. En ytterligare definitiv fullträff uppstår i Gran Torino vars ytterst försynta bildspråk firar triumfer, inte minst i skrynkligt rapp konversation mellan trumpet och sopransax. Oscarsvinnande ledmotivet skrivet för Adele ur James Bond-filmen Skyfall roteras snyggt med smäktande laddning. Nervigt innehåll frambesvärjs flyhänt. Samtliga visar upp avsevärd kapacitet, stökar runt med disharmoniska utfall, längst fram febrigt svepande fraser på tenorsax. Högt mixad basen accentuerar de för Bond-filmer obligatoriska crescendon.

Mannen vars utseende närmast kusligt tydligt skvallrar om i vems fotspår han delvis går, lanserar allra sist supertajt version av Henry Mancinis episka Rosa pantern,-tema, marinerad i sina smidiga taktförflyttningar. Förvandlas i öppna stråk till en cool orgie i estetik á la Jazz Messengers. Fans av filmmusik stöpt i märgfull inramning får sannerligen sitt lystmäte.. Efteråt blir jag fånigt nog starstruck. Stående ett par meter från kvintetten som signerar i tältet förmår jag inte ge dem det beröm de förtjänar.

Rikhaltiga utbudet rymmer ytterligare en konceptuell konsert baserad i filmens värld, nämligen A TRIBUTE TO KRZYSTOF KOMEDA av MARCIN WASILEWSKI ALL STARS. Polske jazzpianisten och tonsättaren Komeda (1931-1969), ryktbar internationellt främst genom soundtrack till filmer av Roman Polanski och Andrzej Wajda besökte upprepade gånger Sverige, medan svenska jazzcelebriteter gärna turnerade i Polen. En annan koppling länderna emellan och dessutom sammanbindande faktor utgör den världsberömde trumpetaren Tomasz Stanko som dog 2017. Han skrev filmmusik, samarbetade med tonsättaren och ledande svenska jazzmusiker samt hade ett långvarigt samarbete med Wasilewskis trio Simple Acoustic Trio som till dags dato existerat i snart trettio år. Pianistens All Star-sammansättning är Slawomir Kurkiewicz kontrabas, Michal Miskiewicz trummor, Tomasz Dabrowski trumpet samt på tenorsaxofon Joakim Milder – professor på KMH, konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band och vinnare av Gyllene Skivan härom året.

Som jag föreställt mig en både fängslande och utmanande konsert, delvis med rötter i 60-talets experimentella frijazzscen. Hade som novis på polsk jazz mycket begränsade förkunskaper, även om somliga stycken från Polanskis tidiga genombrottsfilmer givetvis funnits lagrade hos mig. Lätt hotfull stämning svävar i luften inledningsvis i ett intrikat ensemblespel hämtat från Kniven i vattnet, bägge blåsarna föredömligt förenade varpå animerad fortsättning tar vid initierad av glimrande pianist. Visuella beståndsdelar träder fram, gestaltar eller betonar karaktärers tillstånd. Toner sällan behagfulla kivas och kvider för att förstärka mottagandet av konstverket (läs filmerna). Ska påpekas att hattförsedda trumpetaren bosatt i Malmö släppt nio album i eget namn. Bör i likhet med föregående engelske instrumentkollegan, betraktas som en virtuos kapabel till svindlande övertoner.

Den som med van hand satt samman All Star-konstellationen, presenterar jämte berättar om vald musik signerad Komeda i ett uppehåll mitt i konserten. Vi hör låt ur Litania utgiven av tidigare nämnda Tomasz Stanko tillsammans med sex prominenta skandinaver, varav en kuriöst nog var Joakim Milder. Och som komplement till filmtematiken också utdrag ur ett komplext stycke, om jag har rätt uppgift gjordes Requiem to John Coltrane. Att därefter få ta emot kompositörens största ”hit”, gåtfullt kittlande Lullaby ur Rosemarie´s Baby utgör en stundtals lika krävande som elastisk konserts kulmen. Ledmotivet glider undflyende förföriskt iväg tack vare magnifika musiker.

Explosivt nervdaller följs upp av drömsk dynamik. Det rivigt vassa kontrasteras mot närmast omtänksamma tongångar. Somliga sekvenser kännetecknas logiskt nog av en dröjande atmosfär. Mycket längtan och oro kan anas och i ett skede forsar toner fram i en hardboppande lavaström. Ömsom fladdrigt, ömsom introspektiv inriktning. Lyhörda och samtrimmade musiker excellerar. Joakim Milder formulerar en imponerande spännvidd av känslor oavsett om det rör sig om spräck eller sångbara melodier. Ibland förmedlas anarkistisk friktion så pass intensivt att svensk jazzbiografiker påpekar för mig att detta program inte skulle funka hos hans lokala jazzklubb.

Observerar omväxlande, snygg ljussättning; förmodligen framtagen för att påminna om skiftande stämningar i filmscener. Marcin Wasilewski bevisar med sitt flödande anslag varför han åtnjuter sådan respekt i branschen, Och rytmsektionens förtjänstfulla agerande måste framhävas, bidrog till en mycket lyckad livebegivenhet. Tveksamt om jag skulle lyssnat lika hängivet under andra omständigheter. Efter stående ovationer ges extranummer som doftar Miles och dennes 60-tals kvintett. ( högsta betyg i min bok) Snabbfotad ekvilibristisk dänga framförd med majestätisk kontroll vars titel sannolikt var Kattorna.

MARILYN MAZUR´S SHAMANIA spelar mitt på dagen på Teatern. Den omtalade danska rytmläggarens kvinnokollektiv består inklusive henne själv av åtta personer. På scen syns på piano och keyboard den i Köpenhamn bosatta japanska pianisten Makiko Hirabayashi, Lisbeth Diers på percussion och congas, Ida Gormsen på elbas, den svenska sångerskan Josefin Cronholm som har sitt säte i Danmark samt i blåssektionen Lis Wessberg på trombon, Lotte Anker på saxofoner samt på trumpet och gethorn Hildegunn Öiseth från Norge. Några har hörts live flera gånger tidigare i andra formationer medan jag saknade kunskap om andras karriärer. Minns att jag sett grupp ledd av Mazur – uppmärksammad för samarbeten med Miles, Wayne Shorter, Gil Evans och Jan Garbarek – på Nef och häromåret ingick hon och pianisten i combo anförd av Öiseth som SR spelade in i Lerum. Cronholms senaste alster Milton på svenska recenserades för övrigt i K-bloggen tidigare i somras och gig av henne på Nef har också blivit föremål för en text.

Ett entusiastiskt auditorium ”konfronteras” med innovativa språng rotade i rituella inslag. Orkestern som debuterade live 2015 och gett ut två album återknyter till den instinkt, vars urkraft Mazur menar styrde kvinnors gemenskap i gamla samhällen. Prisade projektledaren med mångkulturellt ursprung förfogar, tillsammans med den för mig välbekanta Diers (en favorit) över en arsenal av attiraljer. I presentation nämns exempelvis nigeriansk lertrumma, congas, bongotrummor, mbira och stämd gonggong. Därtill finns förstås konventionellt trumset och ett antal prasslande pinaler.

Orkestern lanseras under parollen ”värdet av goda grannar vilka vi kan dela extraordinära upplevelser med”. Överraskar genom att äntra scen på parad var och en ljudande med instrument. Man behöver vara beredd på ett visst mått av avantgardism, vars anstrykning av kakafoni märks omgående. Skulle sammantaget ha önskat att mer av suggestivt groove förekommit, på bekostnad av oberäkneligt utforskande. Skenbart impulsiva vändningar och otyglade övergångar får mig att associera till Frank Zappa och hans musiker, särskilt i bångstyrigt atonala Virtual Towers. Toner slungas ut, knycklas ihop och uppstår extremt töjbara former. Inledningsvis bökas det lekfullt bland vilt växande utskott. I ny kontrasterande fas fokuserar samtliga på att utvinna ett taktilt tillstånd när klanger framställs unisont i till exempel Gongs For Peace.

Mazur introducerar efter hand den sick-sackande väv hon draperat uppflammande utbrott och suggestiva stråk i. Österländskt sökande med västerländskt beat! Blir upphetsande när gemensam urkraft med oklanderlig balans vräker på,. Musiken flödar då framåt med bandlös elbas som ankare i en fri roll. Fäster mig vid samstämmigheten i Cicular Chant som utvecklas till pulserande groove, högst troligt det närmaste Marilyn Mazur´s Shamania kommit en veritabel hit. Shadow Tune lanseras, låt med feature från Hirabayashi och Cronholm växelvis vacker eller oskön. Norskans lyriskt mättade solo på gethorn ackompanjeras fint av syntslinga.

Eftersom komplexa strukturer överlag dominerar och ofta initieras av lika duktig som utmanande blåssektion, infinner sig en slags befrielse i sprillans färskt finalnummer. När gasen trampas i botten serveras smaskig fusion, vilket gör mig belåten. Cronholm som mestadels sjunger ordlöst tar sig, assisterad av kör, an en engelsk text där refrängen lyder ”Together Again”. Kvinnorna gör här skäl för orkesterns namn i ett hypnotiskt tassande tunggung á la Kip Hanrahan. Trots eller möjligen tack vare en salig blandning av uttryck, orsakar deras happening till konsert stor respons. På begäran framförs en sammanhängande melodi, vars optimistiska grundackord väcker förhoppningar om en ljusare framtid.

ELARIA ORCHESTRA bildades för fem år sedan av Erika Hammarberg och Lina Lövstrand. Härom året släpptes spänstig debut Ikigai (the meaning of life), bestående av originallåtar med lyster och substans. Recenserade i uppskattande ordalag både skivan och releasespelning på Sthlm Jazzfestival. Nästan i samma veva uppstod tillfälle att återigen publicera intryck av Elaria, när deras besättning på sexton personer sammanstrålade med landets leading jazzlady Rigmor Gustafsson. Torde vara tämligen unikt att ett av våra för närvarande mest kvalificerade storband leds av kvinnlig duo, som var för sig dessutom skriver merparten av materialet. Lövstrand är saxofonist och lysande flöjtsolist medan Hammarberg fram till nu ägnat sig åt att dirigera, arrangera och skriva majoriteten av repertoaren. Som framgår av fotot ovan har den sistnämnda nu beslutat sig för att sätta sig på pianopallen ( officiell premiär på YSJF). Deras konsert går av stapeln vid lunchtid i inbjudande ljus lokal på Ystad Saltsjöbad. Orkestern motto: att på inkluderande grund framföra ny jazzmusik. Kan intyga att hög standard upprätthålls av komponister, ensemble och, solister, ett omdöme som kontinuerligt bekräftas och får näring på festivalen.

Inte alldeles enkelt att ringa in deras moderna sound. Nordiskt lyriskt och europeiskt spetsigt tonspråk kryddas med konventionellt ösiga synkoper från duktiga blåssektioner; utan att sköna linjer sammantaget överges för komplexa irrfärder. Utrymmet medger inte att alla på scen listas, nöjer mig med några musiker som gör skillnad. Rytmsektionen består av två prominenta namn, nämligen batterist Hannes Sigfridsson jämte Lars Ekman vars kontrabas låg tämlig högt i mixen, lyckligtvis utan att överrösta andra instrument. Lövstrand och tenoristen Magnus Dölerud (recenserat dennes senaste skiva) är flitigt sysselsatta inledningsvis, färgar fint i features. Tar ett tag innan övriga blåsare får träda fram.

Efter kompositörens fina pianointro i titellåt levererar nämnde saxman ett briljant solo som successivt expanderar. Den renommerade instrumentalisten Patrik Skogh hade hoppat in som vikarie på första trumpet. Och i trombonsektionen fanns två för mig kända ansikten, multiinstrumentalisten Lisa Bodelius och Göteborgsbaserade Ella Wennerberg.

Några nya låtar lanseras, varav optimismen spirande i Curtain (L. Lövstrand) är en fullträff, liksom kreativa behandlingen från samma tonsättare av vår mest omtyckta skolavslutningspsalm. Sommarnattsvals rymmer i sitt första led påtaglig skönhet framtagen på sedvanlig pianotriosättning, i harmonik närmast ikonisk i sina influenser från nordiskt vemod. I en storbansfest utan svackor ska fler toppar framhävas. Syftar på spanskklingande , underbart orkestrerade Paso Doble och gåshudsframkallande extranumret Berget. Definitivt formidabla liveversioner! I den förra låten sträcks fraser ut sublimt gånger två av Johan Christoffersson på altsax och vi serveras därtill dramatiska sekvenser, upphetsande röj med fräcka böjar. I en annan passage erövrar Erik Tengholm (driver skivbolaget som gett ut Ikigai) publiken med mäktiga toner på trumpet. Andra solister som vid något tillfälle förgyller en ytterst välljudande konsert med högkvalitativa kompositioner, är bland andra Emma Josefsson på barytonsaxofon, Ella Wennerberg och på bastrombon Klas Eriksson. Gillar vad egensinniga Elaria Orchestra åstadkommit, stärker sin ställning som ett av landets mest skarpsinnigt, välljudande ensembler.

GUSTAV LUNDGREN FRENCH CONNECTION svarar för en makalös uppvisning i Klosterkyrkan. Sitter med skymd sikt. Ställer jag mig vid sidan av pelare kan på scen skådas svenska gitarrfenomenet (har för JAZZ recenserat två av hans album) ihop med instrumentkollegan Rémi Oswald och kontrabasisten Edouard Pennes. Fransmännen har musicerat tillsammans sedan tonåren. Trion excellerar i ett program kallat ”Django Tribute”., en resa genom hundra år av gitarrjazz med tonvikt på Django-sound. Hyllade gitarristen snart lika gammal som sin hjälte Django Reinhardt (1910-1953) blev driver eget skivbolag, spelar specialdesignat instrument och hade redan i början av 2000-talet turnerat i 37 länder. Antar att pionjären bakom Franska Hotkvintetten, romsk jazz, inte behöver någon ingående presentation. Vi får lära oss att han tog intryck av exempelvis Valse Musette, Benny Goodman, Satchmo och impressionismens tonsättare.

Lundgren är trygg ciceron, berättar att man tagit med sig massor av låtar, inser att omdisponering krävs under de drygt sjuttio minuter som står till buds. Konserten som sägs vara en slags releasefest flödar av tekniska finesser, dock bibehålls på ett förunderligt vis känslan för melodiers teman. Standardmelodin You Took Advantage Of Me avlöses av intrikat flödande ackordföljder, vilka hämtat inspiration från Debussy med flera. Låter som om Lundgren och Oswald turas om med att anföra och kompa. Deras intuitivt uppövade, hisnande samarbete väcker beundran. Att höra trion som funnits sedan 2010 fläka på i en av stilbildarens sex valser gör mig upprymd.

En fullsatt Klosterkyrka kan fröjdas åt idealisk akustik, vilket adresseras. Huvudansvarige från Fasching harangeras. Basisten Pennes flyter enormt elegant in i väven av harmonik och kvicka vändningar. Roterar inom sin kompletterande roll oavsett om det handlar om ekvilibristiskt handlag eller reflekterande struktur. Gitarrernas konverserande befinner sig i samma härad som supergitarristerna på Friday Night In San Fransico (vilka jag hört live var för sig) med osannolikt grandios interaktion.. Stämmor flätas in i varandra oerhört raffinerat. En absolut höjdpunkt visar sig vara ett original av det svenska esset, en svängig blues fylld av oväntat mycket grooviga takter. Tillförsel av rytmiska ingredienser sker via trummande på instrumenten. Behagligt dröjande sound genomsyrar soundtrack till Orfeo Negro. Måste återigen betonas vilken bländande teknik man exponerar. En tillställning som i andras händer skulle kunna blivit enahanda är det motsatta. Likt cirkusartister har de förmodligen gjort sina tiotusen timmar.

Vi får ytterligare original av Lundgren, varav ett delvis påminner om schlagern Besame Mucho, All Of Me, stompig snyggt utsmyckad sak betitlad Swing 42 (D. Reinhardt), theme ur Cinema Paradiso (A. Morricone) vars kloka framförande verkligen låter musiken andas, Sjörök (G. Lundgren) där vissa passager är fullkomligt briljanta, ett finalnummer där toner publikfriande fladdrar iväg med total kontroll samt i extranummer prydligt exekverad standard. ”Onödigt bra” skulle dräpande domen ironiskt ha avkunnats från kollegor.

Cyklar en av dagarna ut till Saltsjöbad nyfiken på hur det hedersuppdrag PELLE ”TRAZAN” JONASSON fått kommer utfalla. Inklusive honom själv bakom trumsetet finns på scen fyra internationellt verksamma personer rekryterade av ”Trazan” assisterad av Johan Hörlén av vilka jag förstås känner till just altsaxofonisten JOHAN HÖRLÉN som förekommer på över hundra album. Hans bas är numera WDR Big Band i Köln. I samma renommerade storband under ledning av Bob Mintzer (hedersgäst YSJF 2022) ingår amerikanske kontrabasisten JOHN GOLDSBY. Vid flygeln sitter tyske professorn, arrangören och kompositören OLAF POLZIEHN medan JOANNA PASCALE från Philadelphia frontar i några nummer. Dagen före när de repade var första gången kvintetten umgicks tonalt, vilket självfallet inte kunde märkas. Så fungerar erfarna jazzproffs.

Pelle Jonasson, främst förknippad med XL-Big Band ( hörts live ett par gånger), avslöjar att han var Jan Lundgrens första trummis. Kompositionerna under denna festivalbeställning hämtas från olika upphovsmän. Om jag inte missförstod har den sammanhållande länken arrangerat musiken för sin utvalda sättning. Blev förtjust i approachen, i ett tillgängligt sound med delikatesser som utan att bli mesigt, tilltalade både oss jazzkännare och ,inbillar jag mig, ovana öron.. Håller inte med kollega som efterlyste mer komplexitet.

Stilig och på samma gång frejdig öppning i det projekt sympatiske mannen med underliga smeknamnet arbetat på under ett års tid. Första solot formuleras spetsigt distinkt av reslige Johan Hörlén i Well And Where tagen från en cd med honom och elegant musicerande basist. Låt av just eleganten Goldsby tar vid. Fäster mig vid boppigt tonspråk i prydlig, intelligent utformad ballad. Fångar upp Hörléns fina ton, vare sig han spelar expressivt snabbt eller mjukt återhållsamt. Kan möjligen i somliga passager efterfråga en mer urskiljbar stil. Forgotten But Not (J. Goldsby) visar sig vara en pigg melodi med finstilta konturer, sådana varje musikälskare oavsett preferenser kan njuta av.

Efter ett knippe polerade delikatesser kliver Joanna Pascale in i handlingen., vokalissa som gett ut fyra album och besökt YSJF minst tre gånger. Tar sig först an delikat ballad varvid utsökt kommunikation med Hörlén uppstår. Underbart finlir! Mjukt invirade toner lyckas undvika att bli utslätade. Vi får veta av fint fraserande Pascale att hon gärna botaniserar i sångbokslådan längst ner. En av de obskyra pärlorna plockas ur soundtrack från 1948. Förvisso framförs också med bravur I Remember You och The Song Is You. Mycket känslor pressas in i aptitlig sång med texter som pockar på uppmärksamhet. Stringenta, glädjerusiga tolkningar framförs med lysande teknik.

Projektledaren hedrar Nisse Sandström genom att framföra dennes Backgammon som han spelat in på egen svensk-dansk produktion med upphovsmannen, en målande saxofonist som varit en slags mentor för Hörlén. Hör elegant vispspel, basfeature och lödigt lir från saxofonist. Värdefulla, rent av avgörande, bidrag till helheten tillförs av Olaf Polziehn. I superb akustik ges pianisten i en låt huvudrollen, tar sig fram i utsökta löpningar uppbackad av rytmsektion adderande sväng. Vokala extranumret heter I Just Dropped By To Say Hello. Sångerskans favoritballad utvecklas till en synnerligen ömsint finish med vackert, idylliskt solo från Hörlén. Sammantaget övertygande prestationer från samtliga i en förunderligt ledig stil.

JAN LUNDGREN & HANS BACKENROTH framför i stort sett en liveversion av fjolårets rogivande och finurliga duoplatta Jazz Poetry inspelad live i Berlin. Sättningen flygel och basfiol kan tyckas udda, fast kombinationen av melodi- och rytminstrument är klockren. De rutinerade och flitiga musikerna har, vilket jag förmånligt kunna registrera vid många tillfällen, samarbetat otaliga gånger live. På duo har de dock först nyligen samverkat. Konstnärlige ledaren för YSJF och Montmartre i Köpenhamn och kapellmästaren från Jazz på Skansen. Blir naturligt att Lundgren överlag styr skeendet, även om den melodiskt inriktade basisten också ges utrymme att emellanåt prägla en jazzigt kammarbetonad konsert. Egendomligt nog råkar de vara lika gamla minus en dags övervikt för Lundgren. Backenroth som medverkat på cirka 150 skivor släppte för ett par år sedan en lysande hyllning till Charlie Parker som er recensent beslöt sig för att ha som Gyllene Skivan-kandidat.

Inledande Kristallen den fina är ett konstnärligt styrkebesked, lockar eftertänksamt fram obeskrivlig skönhet. Följs upp av skivans öppningsspår, en sprittande sak med antydan till boogie woogie. Hänryckt publik förses med ytterligare två lysande original signerade Lundgren. Dels Unexpected Return tillägnad Bengt Hallberg (de båda gjorde gemensamt en skiva), dels Svante dedikerad till livligt fyrfota husdjur. Ivriga hund-låten ges en kul knorr på slutet. Omväxlande kompositioner håller mycket hög kvalitet, bevisar att man främst rör sig i melodiskt konstruerade landskap. Samstämmigt sätt att förhålla sig till pauseringar därtill, medför att ljuv musik uppstår.

Backenroth introducerar deras första cover She´s Leaving Home (Lennon/ McCartney) , en fullkomligt bedårande instrumental ballad, tolkad med jazziga tillägg där man inom sig hör en ung Paul McCartneys intonation. Stråkarna som garnerar George Martins mästerliga orkestrerin,g gör den till ett ytterst lämpligt val av cover, liksom varsamt, vackert framskridande duetten A Thousand Kisses Deep (L. Cohen / M. Robinson), konsertens allra ljuvligaste stund. Omsorgen om detaljer förför. Vidare innehåller programmet skandinavisk folkmusik, bland annat polska av Mats Edén från Groupa. Backenroth färgar med svängigt intro och duon synkar virtuost i outro. Det Improviseras bländande i repetitivt tema. Basisten anför också i två taktfast drivande alster signerade instrumentkollegorna Oscar Pettiford respektive NHÖP.

Mozarts Lacrimosa får sig en rejäl omdaning, stöps om i suverän korsbefruktning. I extranummer excelleras i boppig harmonik utförd i högt tempo, I genrebrytande klassiker signerad Bird kommer stråken fram. Lekfullt och oerhört njutbart när flow uppstår hos två så intimt musicerande vänner som till fullo behärskar sina arbetsverktyg i fenomenalt samspel.

NEXT GENERATION: OHOJ var första bandet som stod på scen på innergården hos Morten Café i den sidoverksamhet som etablerades för ett antal år sedan. Formatet NEXT GENERATION innebär att talanger som går utbildningar på folkhögskola eller Musikhögskolan i Malmö ges möjlighet att nå ut. Livescenen är ett slags skyltfönster då då det är fri entré till konserter som pågår i ungefär en trekvart. OHOJ som tidigare i år släppte sitt debutalbum (där tre välbekanta namn gästar) består av Jon Mellerby på altsaxofon, Olle Lannér Risenfors på kontrabas och bakom trummorna sitter Hampus Petersson. Trion sägs utforska divergerande uttryck genom färgsprakande, reflekterande låtar.

Monk-kompositioner i ovanligt vårdad tappning inleder. Smeksamma tongångar Richard Rodgers tar vid. Man befinner sig stilmässigt förvånansvärt långt ifrån bökande, berömda saxofontrios. Broderas snyggt av Mellerby med föredömligt understöd av dynamisk rytmsektionen, inte minst trumslagaren. I låt skriven av just Petersson bjuds på solo från rytmläggaren. Upplyses om att ballad tillägnad kär katt är deras mest spridda låt på Spotify, ett alster dekorerat med glödande finurlighet. OHOJ:s förehavanden genomsyras av skönjbar melodisk kärna. Emellanåt riskerar de att bli förutsägbara, mer nerv kan behöva tillföras.

Yttre förutsättningar bortom arrangörens kontroll påverkar möjligen min koncentration. Efter hand faller nämligen två regnskurar. Eget material varvas med standards som The Song Is Ended och Without A Song vars tolkning av Sonny Rollins betonas. Ett av deras original kännetecknas av skönt släpigt backbeat. Hör en lovande trio med uppenbar potential, hemfallen åt svepande och sammanhängande struktur. Batteristens innovativa energi en bonus!

MALIK är en kvartett vars ledare och låtskrivare heter Sofia Ahnfelt som spelar altsaxofon. Övriga medlemmar heter Melker Edenroth (gitarr), Magnus Adestedt (elbas) samt Helmer Larsson (trummor). Grabbarna kommer från Stockholm. Låtarna beskrivs som okonventionella i välorganiserade arr. Pianolösa kvartetten har tagit sitt namn efter en storm och gjort en ep. Rytmsektionen backar upp antingen spröda eller framfusiga klanger från blås- och stränginstrument. Fäster mig i förstone vid ett attraktivt sound med snirkligt cirkulära melodier. En av låtarna som stimulerar mest är på duo – gitarr + altsax – och influerad av Portugals stränder.

Djärvt på gränsen till övermod att helt förlita sig på original, låtar som har titlar som Chikan och Början. Den senare andas melankoli, vilket vidgar uttrycket. Att enda kvinnan frontar en nybildad instrumental grupp kan ses som ett gott tecken i tiden. Den duktiga saxofonisten är begiven på måleriska fraser. Stundtals blir det dock händelsefattigt, med stänk av monokroma drag. .Som om avsikten vore att kreera specifika tillstånd. Uppfriskande då att introverta mönster ibland späds ut med rätlinjigt ösiga takter. I finalen tog Edenroth med oss på en underhållande utflykt och Helmer Larsson slog i en sekvens följe, något som gjorde avtryck.

2-5/8 2023

Ystad med omnejd

I helgen avslutades fjortonde upplagan av landets mest resursstarka jazzfestival sommartid. Den drogs igång av lokal förening med huvudansvariga festivalgeneralen Thomas Lantz och konstnärlige ledaren Jan Lundgren, vilka sedan dess behållit sina viktiga befattningar. Publikt facit blev 8 000 biljetter, varav tio utsålda konserter jämte en stämning inte sällan manifesterad i stående ovationer. Sista dagen sände Jazzradion (P2) live från Ystad Teater. Åtskilliga konserter spelades in, vilket förstås framgent kommer glädja hängivna lyssnare. Organisationen vilar på vikten av att vara serviceminded jämte outtröttliga insatser från en stor skara volontärer, vars varma bemötande gör att vi tillsammans blir till en slags community, sugna på extraordinära upplevelser. Arrangerande Ystad Jazz i samarbete med Musik i Syd slapp med undantag för ett par skurar regn och rusk, fick istället ungefär lika oförutsägbara förhållanden som stundom den rika musikgenren associeras till. Lyckligtvis gjorde Hans sitt intåg först efter att YSJF avverkats på bästa sätt. Programmet kunde genomföras enligt plan utan förseningar eller tekniskt krångel. Uppseendeväckande!

Som traditionen påbjuder utses två ambassadörer, hedersgäst, konstnär som gör festivalaffisch vars original auktioneras ut samt någon som föräras uppdraget att blåsa in YSJF som tornväktare. I år var det Angela Strandberg tur att i fyra riktningar uppe i S:ta Mariakyrkan inviga festivalen Kulturbloggen bevakat utförligt sedan 2017. Därtill lirade hon och hennes band Mama Shakers glada toner i täten på sedvanliga populära paraden. Ett par sena öppna jam i barmiljö tillhör också den inarbetade stimulerande rutinen. Där kunde man bland flera höjdpunkter unikt nog få njuta av konstnärlige ledarens elförstärkta klaviaturspel i exempelvis tajt tolkning på kvartett i Work Song. Utanför festivalens hjärta Ystad Teater skedde signeringar i tältet, där också annan festivalrealetad merch fanns till försäljning. Schemat är lagt på så vis att man i teorin hinner med att täcka varje konsert, undantaget de som äger rum ett par mil bort i Löderup.

JAN GARBAREK GROUP FEATURING TRILOK GURTU fascinerade oavbrutet i två timmar på stadens Teater i tilldragelsen med dyraste biljetterna. Övertygad om att publiken överlag ansåg att de fick valuta för sin investering, även om ett par avvikande röster märkligt nog kunde snappas upp. Vägran att meddela sig emellan låtar på annat sätt än via leenden och utsträckta armar kan ha bidragit. För mig som i närtid hört den magnifikt potenta gruppen tre gånger (recenserat från Sthlm Jazzfestival), var det som om festivalens hedersgäst tillsammans med sina handplockade medmusiker, samlad sammanfattade en drygt femtioårig karriär. Dennes lättidentifierade sound kan ses som synonymt med stilbildande skivbolaget ECM:s historik. Genombrottet skedde ju i Keith Jarretts berömda europeiska kvartett. Minns att jag såg Garbarek på Liseberg sent 80-tal. Enda skivan i min ägo, Legend of the Seven Dreams, kommer från denna konstnärligt framgångsrika epok. Tyckte mig absolut känna igen fragment från perioden, men saknar tillgång till facit. Norske legendariske saxofonisten omges av indiske percussionisten Trilok Gurtu, Rainer Brüninghaus (ingick redan på ovan nämnda album) från Tyskland på keyboard och flygel samt den i Portugal bosatte brasilianske elbasisten Yuri Daniel.

Föga överraskande utvecklas en böljande angenäm konsert till raffinerad Världsmusik – hisnande crescendon balanserade av eftertänksamma moment – i minst lika hög grad som den brister ut i jazziga språng. Jag landar i att det specifikt nordiska, vad som brukar kallas fjordjazz, inte explicit betonas denna gång även om det i omgångar färgar soundet. Tystlåtne mannen som belönats med kunglig ordern anför inledningsvis med romantisk anstrykning i rytmiskt svävande sekvenser. Västerländska toner blandas med rytmer från öst eller annorstädes i organisk process, som stundtals står tillbaka för skenbart impulsiva, hastiga förändringar. Förändringar vilka ofta initieras på val av tempo och blåsinstrument. Låter givetvis annorlunda beroende på om tenor-, böjd sopransax eller som i en passage flöjt trakteras. Det är omväxlande suggestivt, vackert eller kargt expressivt och intensivt.

Kvartettens makalösa ensemblespel luckras ofta upp i rafflande dialoger vilka innehåller några av konsertens kulminerande stunder. Ibland överges unisont spel för omfattande solistiska avdelningar. Banbrytande rytmläggaren Trilok Gurtu ges generöst med utrymme. Dels höghastighetsrappande sittande på cajon, dels i bländande fantasifull uppvisning ackompanjerad av likartat tungvrickande. Ömsom energiskt, ömsom subtilt. Brüninghaus och Daniel ges också möjlighet att improvisera fram spännande solon genom kontraster. Slapbass-avsnittet och riffandet till loopad slinga var fräckt, något som Garbarek förmodligen införlivat live på senare år och på flygeln kombineras i en dramatisk åktur kontrapunkt med Keith Jarret-influenser.

Utan att försumma leveransen av svindlande melodier plus stråk av dissonanser, hörs genomgående influenser från olika kulturers folkmusik, vilket uppskattas. Maximalt ekvilibristiska urladdningar förbyts till skönt avspända ballader och vice versa. Hedersgästens omisskännliga strålande saxofonspel definierar honom.. När Garbarek stretchar i solo på sopran tänker jag på lockrop i fjällen. Det ödsligt avskalade ställs på sluttampen sinnrikt mot ett infernaliskt trancetillstånd, i ett tidigare skede till och med en sorts ”baktung” boogie woogie. För att vara kompositioner stundom gränsande till avantgarde rymmer en fantastisk konsert anmärkningsvärt stor dos beatbaserade tongångar. Magiska timmar i idealisk akustik blev en strålande start på programmet på Ystad Teater, som jag absorberar längst fram bland kollegor, varav en initierad beskrev vad som förekom med begreppet etnojazzfusion.

Festivalens sena kvällskonsert i Klosterkyrkan lockade många. Där framförde den franske pianisten GRÉGORY PRIVAT en solokonsert som utgick från hans senaste av sex album, betitlat Yonn. Det består av eget material. Upptäckte andligt präglade pianisten uppvuxen på Martinique i fjol, som medlem i Lars Danielssons Libretto på jazzfestivalen i Stockholm. Blev förtjust då, nu i helfigur när han sjunger både ordlöst och på kreol renderar musicerandet i viss besvikelse. Finns överlag en passionerad monotoni, vilket kunde ha undvikits om bollplank (motsvarande producent i studio) konsulterats, någon som vågat ta fram ”rödpennan” i kill – your- darlings-estetik. Emellanåt störde hans införlivande av teknik i form av pedal som förlänger toner, grepp som gjorde det knepigt att få till rent ljud. Förvisso fanns inslag som attraherade. Och majoriteten av publiken, som åtlydde uppmaning att deltaga i sångövning, charmades av öppenheten. Gav hjärtligt bifall! Nynnandet från kvinnliga åhörare påminde om hur det kan låta i konserter av Shai Maestro. Privats respons tillbaka utmynnade i hans mest jazziga approach.

Flygeln med dess 88 tangenter hanteras med yviga rörelser i kluster av flödande ackord. Märks att han utbildats ii och ägnat sig åt klassisk pianospel, fast han framstår som genrefri. Privat visar en fäbless för sprudlande löpningar, framvällande klanger, vilja att tala om vad musiken symboliserar samt att i intervaller krydda med stark sång. Drivkrafter som genererar mättnad, hade problem med att få kläm på hans idiom. Tonfallet i röst och melodier påminner om den vibe som kännetecknar exempelvis Manu Katche. Berättar att han för in element av magi, förundran och barnets oförställda blick i skapandet, ser på musik som ett gemensamt språk. Mitt i solokonserten sker ett stilbrott genom långsamt stycke där det broderas infallsrikt. Hör annars mer av dramatiska stegringar än jag föreställt mig på bekostnad av meditativa konturer. Kramade i finalen ur allt han hade inom sig. Tonspäckad extas uppnåddes. Se en förhållandevis kortfattad text om detta event som en värdering, ett talande tecken.

Kom efter resan till mysiga staden i Skåne fram i så pass tid att jag hann närvara sista timman på konserten ute i Saltsjöbad med den världsberömda hammondorganisten RHODA SCOTT & SISTERS IN JAZZ. De har spelat tillsammans i cirka tjugo år. 85-årige veteranen som en gång i tiden upptäcktes av Count Basie och i över fyrtio år haft Frankrike som hemland bildar team med Julie Saury, framstående trumslagare från Frankrike och polska musikern Izabella Effenberg som släppt tre album i eget namn. Förutom vibrafon spelar Effenberg glasharpa, varom hon berättar och karismatiskt demonstrerar. Blev som en karismatisk fristående show när vi upplyses om olika glas och hur de noggrant stäms med specifikt vatten. Tack vare hennes utvikning får förväntad groovy orgeljazz sällskap av experimenterande kammarmusik.

Måste erkänna att jag inte hade koll på veteranen. Hon som varit kantor i Paris i fyra decennier vars katalog omfattar hela 40 skivor. I omgångar bjuder Rhoda Scott på medryckande, rullande souljazzigt gospelsound på sin genuina B 3:a med tillhörande Leslie-kabinett, assisterad av groovy skicklig trumslagare jämte underfundigt spelande musiker ur yngre generation på vibrafon. Publiken i den så gott som fullsatta lokalen jublade över vad som framfördes i en brokig blandning. Enda komposition Saury totat ihop, en skön sak med uppbruten rytmik, blir första låten för mig.

Låter mycket vackert, som ett utförligt intro när glasharpan ljuder med utvidgade vinande klanger, varpå smeksamma toner från orgeln tar vid kompletterade med fint vispspel. Fjäderlätt ballad (möjligen från West Side Story) framstår som ytterligare höjdpunkt. Avlöses av uppåtsträvande boppig melodi som sitter som en smäck. Ypperliga resonansen bör betonas, gör lyssningen exceptionellt givande. I en utflykt från trions batterist får jag flashback till Monk, mästaren av aviga rytmer. Sugande vemodet i Someday My Prince Will Come utvecklas till en välsmakande pralin. Scotts original Take A Ladder från 1969 kännetecknas av avspänt beat med alla i trion i framkant. Intensiteten stegras på slutet varför extranumrets extatiska eufori känns fullkomligt logisk. Då serveras souligt lekfull version av Ray Charles paradnummer What´d I Say. En legendar på spelhumör insisterar på att publiken ska gå in i låtens ”call and response” upplägg.

BILL CHARLAP TRIO från USA tillhör också, har jag förstått om inte annat så i efterhand, de akter jag borde haft koll på. Pianisten uppväxt i musikerfamilj befinner sig på scen på tillsammans med basisten David Wong och batteristen Carl Allen. Samtliga verkar vara något av favoriter hos jazzkännare. Den delikata musikern vid flygeln med över trettio album i bagaget har samarbetat med giganterna Gerry Mulligan, Phil Woods, Scott Hamilton och Wynton Marsalis. Samarbetet med nyligen avlidna Tony Bennett resulterade i en Grammy. Hos elegant ekiperade gentlemän finns en medvetenhet om att de inte behöver bevisa att de är värdiga att hamna i rampljuset. Därför inleder de i frapperande cool, oerhört avspänd stil. Målmedvetet söker man sig fram i What Are You Doing The Rest Of Your Life (Legrand/ Bernstein) respektive Yesterdays (Kern).. Sublimt förädlas en konserverande form, som snarare borde rubriceras tidlös – hämtad ur amerikanska sångboken. För att understryka sin kapacitet får publiken erfara att även virtuost samspel behärskas till fullo.

I sitt inledande presentationssjok avslöjar Charlap att Duke Ellington inkluderats tre gånger på raken. Utan prål dekoreras å det ljuvligaste. Gradvis går trion på offensiven efter sin underbart subtila start. Caravan genomsyras av osviklig tajming från förnämlige Carl Allen och Love You Madly av sprittande gung som öppnar upp för behagligt improviserande. Mood Indigo lanseras i underbart avskalad tappning, tryfferad i bluesig arom. Temat tas vidare på ett fenomenalt sätt.

Trions utstuderade pauseringar är närmast osannolikt högklassiga, firar triumfer i exempelvis romantiskt anlagda ballader såsom Round About (Duke/ Nash). Utan att hemfalla åt alltför pretentiös metodik verkar en sofistikerad touch vara deras signum. Visar sig ha uppnått den remarkablå nivå jag hörde från Brad Mehldau Trio live i P2 härförleden. Antar att klassiska Bill Evans Trio utgjort ett riktmärke. Från Allen och Charlap förmedlas en kvick dialog i Tea For Two, vilket gör oss begeistrade. Mitt i ljuvligt behaglig harmonik vitaliseras jazzfesten oväntat genom flyhänt uppvisning. Blir nästan perplex av hur snabbt det bär iväg efter knappt en timme med välfunna inpass från David Wong (kunde höras på jam natten före konserten) och dynamon bakom trumsetet. Eminenta, delikat spelande rytmsektionen har ett minst sagt imponerande cv, tillhör de mest respekterade i branschen. Är osäker på i vilken omfattning de samexisterat, även om det låter som om de utgjort makalöst flexibel rytmsektion en ansenlig tid.

Stardust borde enligt den utsökte trioledare, er skribent tacksam stiftat bekantskap med på max tio meters avstånd, vara nationalsång i det vidsträckta land där jazzen föddes. Introt på piano liksom övergången till refrängen adderar en portion magi. Tonerna hänger imaginärt kvar, vibrerar i luften. I vad som tillkännages som sista melodin, blixtrar man till ånyo i fartfyllt äventyr. Självklart går den lysande trion sina hängivna lyssnare till mötes. Framför en ljuv, nedtonad standard jag borde kunna titeln på. Av anteckningar framgår att jag fick för mig att In A Sentimental Mood tolkades. Hur som helst en minnesvärd konsert! Den undvek skickligt risken att bli utslätad, istället hundraprocentig extravagans och melodiskt styrd i skiftande tempo. Skrev jag att ljudet var perfekt balanserat?

Andra upplagan av Ystad Winter Piano Fest

28-29/12 2022

Ystad Saltsjöbad

Arrangör: Föreningen Ystad Jazz i samarbete med Ystad Saltsjöbad

Först på scen under andra dagen är Anna Gréta trio vars förehavanden jag har viss förkunskap om. Hört isländska Anna Gréta Sigurdardóttir – bor i Stockholm sedan tiden vid KMH – ett antal gånger live och fick dessutom nöjet att recensera hennes debut Nightjar In The Northern Sky (ACT 2021) i tidskriften JAZZ (Orkesterjournalen). Hon har övertygat både i smågrupper och i några av landets skarpaste storband.

Albumet markerar starten på ett självpåtaget uppdrag som singer songwriter, där pianisten sjunger sina egenkomponerade sånger på engelska. För att ringa in hur utsökt det låter kan rösten beskrivas som en symbios av Norah Jones och Sophie Zelmani. Svalt passionerad med andra ord. Det är första gången jag hör artisten sjunga live. Cd:n är inspelad på Island med isländska musiker (en av dem hennes pappa, berömd saxofonist och pedagog) för att få fram öns karga natur, vilket producenten lyckats utomordentligt väl med. Trion Anna Gréta tagit med sig till festivalen består av flitigt anlitade Konrad Agnas på trummor och Johan Tengholm (medverkar på ett spår på skivan) på kontrabas. Tre heta jazznamn ur samma unga generation som etablerat sig senaste 5-10 åren.

Stockholmsbaserade isländskan som tidigare tilldelats Monica Zetterlund -stipendium (i kategorin nykomlingar), fick i samband med konserten ta emot Ystad Jazz Piano Award, vars syfte är att främja en begåvad yngre pianist. Prisceremonin föregår spelningen och Jan Lundgren agerar utdelare. I öppningslåten hörs passande nog ypperligt, reflekterande spel över klaviaturen. Kompet är delikat sparsmakat, omgärdar berörande mollklanger. Sugs in i försynt beatbaserade melodier, att beteckna som ljuvligt poetisk pop snarare än jazz, även om det jazziga stundom tränger igenom.

Anna Gréta talar kortfattat om vad som levereras. Vi hör i tur och ordning till att börja med Mountain, Nowhere (ny låt om skogsmystik), titellåten som anspelar på intresset för ornitologi vars sköra vemod sveper oss med i musiken. En av mina inhemska favorittrumslagare alla kategorier, det vill säga Konrad Agnas, beter sig subtilare än någonsin. Efteråt berättas för mig att sångerna med drag av visa medfört stimulerande omställning. Sleepless innehåller ett snyggt, smådramatiskt pianointro. Därefter ändras skepnad. Tengholm och Agnas tillverkar ett rullande angenämt groove. Tilltalande interaktion uppstår.

Flera nya låtar ”luftas”. Body Remembers tillägnas de kvinnor på Grönland vilka på 70-talet utsattes för övergrepp organiserat av danska staten. Johan Tengholms tassande basintro leder tanken till klagosång. Låten utvecklas genom raffinerad struktur i medium-tempo med strålande feature från pianisten. I första hand är hon en lyriker som sällan tar till de stora gesterna, vilket inte hindrar att svängiga tongångar kan åstadkommas. Något jag kom att uttrycka beundran inför var det faktum att rytmsektion inte behövde noter.

Vad fanns mer på låtlistan? Jo, udda balladtakter tangerande mjuk r & b-formel som döps till Catching Shadows, bitterljuva What Are You Doing New Years Eve från 1947 som gör att koppling till sofistikerade Diana Krall känns relevant, splitter nya Staying With The Love, jullåt av Irving Berlin samt rörande avslutning solo, i låt jag tror fått titeln Count Your Blessings. Uppfriskande att mönstret några gånger bryts. Kan handla om pregnant basgång i sticket, oväntat kvicka löpningar eller ökad energitillförsel från Agnas. I de i olika utsträckning softa kompositionerna, genomgående med poetiskt utformade texter, blir det tydligt vilken exceptionell talang Anna Gréta besitter. Hon är paradoxalt nog en självständig eklektiker, lysande på att erövra en publiks hjärtan. Extranumret var så naket att andäktig stämning uppstod, välförtjänta applåder hölls inne ett par sekunder. Magiskt ögonblick!

Bobo Stenson trio tvingades ställa in. Ersattes med kort varsel med den äran av CARSTEN DAHL TRIO, som inte hade haft gig i Sverige på sjutton år. Sammansvetsade triumviratet består av trions smått excentriske ledare vid flygeln, Lennart Ginman (hört med bland andra Sinne Eeg) på kontrabas och bakom trumsetet sitter Frands Rifbjerg. Vi får veta att pianistens gamla trio blixtinkallats för tjänstgöring. Om efternamnet på batteristen verkar bekant, beror det på att han är son till en berömd förläggare och författare (Klaus), som jag läst några romaner av. Sedan sent 90-tal har Carsten Dahl trio släppt minst åtta plattor. Kan inte erinra mig ha sett musikerna från danska huvudstaden förut.

Lekfullt innovativ approach understryker att man vet exakt var man har varandra, att man vill ha roligt tillsammans. Kompet reagerar rutinerat på Dahls infall, hans originella löpningar. Redan i första låten ges utrymme för ett solo från Ginman. Och i andra låten får Rifbjerg feeling. Enligt ytterst ansvarige på scen ägnar sig männen åt 100% improvisation. De existerar i samförstånd i en fri dimension, påstå inte ha en aning om vart ingivelser från anföraren leder dem. Musicerandet genomströmmas av oberäknelighet jämte inbördes koncentrerat lyssnande. Extremt hög grad av närvaro upprättas, särskilt Dahl lever sig in i tonerna efter ett speciellt rörelseschema.

Konserten präglas av boppigt pulserande, avigt krängande melodier som ändå håller ihop. Vilka referenser poppar upp hos mig? Vill nämna Paul Bley, Monk och Bill Evans. Danskarnas entusiasm yttrar sig som en slags expansiv rörlighet genomsyrad av avancerade rytmiska figurer. Fjärde låten lät som en välkänd ”dänga”. Over The Rainbow eller motsvarande. Meddelas att de spelar vad de får lust till ur amerikanska sångboken, exakt vad avslöjas inte. Inslagen av kontraster trollbinder. Vispar och fjäderlätt anslag kan övergå i sprudlande attacker. Här och var läggs fräcka bluesfraser in. Tämligen säker på att Take The A-Train framförs och i den vevan bländar Rifbjerg oss med ett metodiskt fyrverkeri.

Trion glänser med diverse utvikningar i My Funny Valentine, den inkännande tolkningen är helt enkelt superb. Otrolige stabile Lennart Ginman förekommer sällan i mina anteckningar, gör ändå allt rätt, praktiserar walking bass i minst en sekvens. Bidrar också till sugande groove på slutet när Frands Rifbjerg sitter i förarsätet. Vad som förmedlas är på samma gång tillgängligt och intrikat, en kvalitetsmarkör i sig. Extranumret dedikerades till Dahls fru som var på plats. För ändamålet valdes en lyrisk, högtidligt anstruken pärla. Praktfullt spelande pianist sade sig besväras lite av en skada i ena handleden, något publiken inte märkte av. Konserten blev något kortare än övriga utan att det bekom någon.

Duon JOHN BEASLEY & MAGNUS LINDGREN avslutar på kvällen pianofesten. Multiinstrumentalisten från Västerås bör betraktas som ett geni, ett ytterst produktiv sådan.. Kvitton på vad han åstadkommit under 2000-talet är exempelvis inval till Musikaliska Akademien, engagemang i ledande europeiska orkestrar, kunglig medalj jämte en rad priser. Han är en av ledare för Blue House Jazz Orchestra, framträtt på Nobelprisceremonin, gästat ungdoms- och amatörorkestrar och stod för formidabla arr när Gregory Porter gjorde succé med BBB i min närvaro. Äger signerat ex av Batucada Jazz.

I Texas uppväxte fjorton år äldre pianisten, arrangören och producenten tillhör kategorin framgångsrika musiker jag fram tills nyligen inte haft större kännedom om. Pinsamt erkännande, inte minst för att jag för drygt trettio år sedan såg honom i Miles Davis liveband i Holland. Detta bekräftades av John Beasley i samtal med mig efter spelning på intima Unity i Göteborg i höstas. Ur meritlistan kan framhållas kompositör/ producent för åtskilliga teve-shower, turnerat med Sergio Mendes och Freddie Hubbard, Grammy plus flera nomineringar, ledare för firandet av Internationella Jazzdagen, samarbeten med Dianne Reeves, Steely Dan, Chaka Khan, Christian McBride med flera. Dessutom värt att notera att Beasley är hjärnan bakom ett projekt i tre volymer kallat MONKéstra, kan intyga att inte minst vol.2 bjuder på härligt avigt sväng med visst tuggmotstånd i modern tappning.

Duon träffades på festival I Asien vilket bland annat resulterat i albumet Bird Live (2021) med SWR Big Band, baserat i Stuttgart där Lindgren för närvarande är artist in residence. Skivan har erhållit tre Grammy-nomineringar. Inspelningen blev klar alldeles innan pandemin bröt ut.

Männen som uppträder i svart har bestämt sig för att kommunicera med publiken också verbalt. Sympatiskt att ge oss bakgrund. Medan Beasley sitter vid flygeln roterar Lindgren på scen med sina tre blåsinstrument: tvärflöjt, tenorsaxofon samt klarinett. I inledningen hämtad från African Suite (Duke Ellington) sker tvära kast vilka utgår från flöjtens skira sound. Beasley håller mästerligt samman den knixiga melodin. Infallsrik upptakt följs upp med Confirmation (C. Parker). Instrumenten flätas samman maximalt intuitivt och dito virtuost. Vi får veta att duon skrivit arren gemensamt.

Efter ett längre mellansnack framförs All The Things You Are i en fräscht annorlunda version med feature tenorsax. Beasley står för formidabla tillägg i en egen avdelning. Oväntat att denna smeksamma standardmelodi efter ett tag ömsar skinn, förvandlas till spräcklig tendens. Musikerna vill mer än att behaga, har uppenbart tagit beslut om att delvis fjärma sig från mainstreamfåran. Intrikata Beautiful tillägnas Wayne Shorter, som båda haft förmånen att sammanstråla med. Vad dessa musiker med spetskompetens framställer är ofta ganska komplext, laddat med friktion. Blev mycket diskant, varför jag ibland kunde sakna en basist.

För några år sedan recenserade jag i entusiastiska ordalag Lindgren live vid ett par tillfällen då flöjtprojektet Stockholm Underground lanserades. Och han som givits epitetet ”Europas bästa jazzflöjtist” bjuder på egen flöjtsektion med infogade loopar. Ett magiskt moment! Beasley replikerar med sin soloavdelning. Inser då vilken kapacitet pianisten har, den fullfjädrade musikern blir en ny favorit. Weather Report anno 1985 kom med på ett hörn, (faller sig naturligt efter att Beasley i höstas turnerade med Bohuslän Big Band i ett program med musik av ikoniska fusiongruppen). Face On The Barroom Floor (W. Shorter) akustiskt på piano och sax kan lämpligen representera konsertens krångligaste inslag. De elastiskt uttänjda tonerna blir mer introverta, skrynkligare än jag föreställt mig.

I en slags eggande vals förs vi tillbaka till ren njutning, böljande bebop. Rafflande melodiska linjer premieras i latininfluerad låt. Prisade amerikanen ackompanjerar sin genialiske vän som nu spelar klarinett i ett stycke musik från ett av hans album. Minnesvärd, fantastiskt potent avslutning genom att Jan Lundgren utsattes för en kupp. De samspelta paret blev bönhörda när festivalens konstnärlige ledare lirade fyrhändigt med baskerförsedde stjärnan. De bytte till och med plats ett par gånger. Om mina öron uppfattade rätt spreds i salen temat ur folkvisan Auld Lang Syne, varvades i en kavalkad innehållande bluesiga fragment, Take Five och dylikt. I detta jam- betonade potpurri där saxofonen svarade snyggt på samtliga infall stortrivdes såväl publik som utövare. En värdig och i högsta grad underhållande final! Bortsett från lite problem under en konsert var ljudkvalitén prima.