Sökresultat för: ystad

Under dagtid anordnades under YSJF evenemang utomhus med rubriken NEXT GENERATION. Sympatiskt nog konserter med fri entré där nyfikna kunde droppa in på Morten Café. Först till kvarn gällde. Lyckligtvis lagom soligt väder, så gott som fullsatt flera gånger och oklanderligt ljud. Egentligen orättvist att ta sig an projektet med sedvanligt kritikeröra Dels hann jag bara vid ett tillfälle höra alla toner ( behövde tajma snabb cykelfärd till konsert på Ystad Saltsjöbad), dels rör det sig om unga löften som går eller nyss gått på musiklinjer på folkhögskolor (Fridhem och Skurup mest förekommande). och i några fall utbildats på musikhögskolor. Vill ändå i välvillig anda förmedla mina reflektioner från drygt tre halvtimmars exponering på innergården. Kan tilläggas att den generösa festivalen arrangerade flera program riktade mot specifika målgrupper såsom barn och fyra äldreboenden Utgår från att detta var uppskattade inslag.

Trion TRE ÖAR kände jag till redan på förhand då jag recenserat deras skissartade, intressanta skivdebut tidigare i år. De består av Sebastian Persson på gitarr, basisten Erik Grönnesby och bakom trummorna sitter Arild Wahl. Persson komponerar och färgar följaktligen trions särpräglade sound. Man sticker ut genom sin passion för atmosfäriska landskap utan pulserande rytm. Sålunda heter debuten Tone Poem. Spelningen begynner på ett djärvt sätt med vinande ton, drömskt ackordspel och soft komp. Tidvis registreras doser av olika grad av intensitet i titlar som All About My Love och Be Silent. Överlag hörs eftertänksam mollbetonad musik. I längden tämligen stillastående sound, även om det glimtar till emellanåt med uppiggande harmonier. Hade önskat mer nerv i vad som liknar ett pågående utforskande av klanger och stämningsmättade bilder. Gitarristen vars främsta förebild är Jakon Bro, ser till att Tre Öar utmanar lyssnarens sensitivitet. Risktagandet och den okonventionella inriktningen hedrar dem, även om framförandet blev relativt introvert. Att skapa, meditativa, alternativt expanderande tillstånd är deras grej; snarare än ett tilltal baserat på slagkraftiga låtar.

Medlemmarna i KRISTOFFER SJÖSTRÖM TRIO är bandledaren på elbas, Tilda Björnberg på keyboard samt Hampus Petersson på trummor. Man bildades i höstas på Musikhögskolan i Malmö. Visar sig att Sjöström kommer från en musicerande familj. Trion bejakar ett öppet tonspråk där behaglig klang prioriteras. Fann lovande ansatser hos duktiga musiker i vad jag förmodar är original, men de unga musikerna verkar inte ha hittat sin nisch. Än så länge saknas önskvärd musikalisk utstrålning och melodier att ta med sig hem. Sjöström hade vunnit på att försöka skapa kontakt med åhörarna genom att presentera musiken. Var överhuvudtaget slående att Next Generation-akter jag bevistade, inte bemödade sig mer om att kommunicera med oss lyssnare. Om jag lite förmätet får utdela ett råd: berörda borde åtgärda denna brist.

Tredje låten har ett suggestivt tema som känns bekant. Frambringas på klaviaturen av Tilda Björnberg från Laholm. Foto på henne frontar mitt svep eftersom hon röjer sin uppenbara talang i åtskilliga fina soloinpass. I viss mån utseendemässigt och absolut på konstnärliga grunder kan likheter spåras till Anna Gréta Sigurardottir . Vad månde bliva?

WALLANDER KVINTETT bildades ifjol på S.T Sigfrids folkhögskola. Sättningen är Erik Adner Wallander (keyboard/ piano), Axel Schubert (gitarr), Mauritz Lindström (altsaxofon), Alice Castell (elbas), samt William Hector Friman (trummor). De pendlar mellan lugna och ösiga originallåtar. Man börjar soft och försiktigt i en slags cool jazz-attityd. Altsaxen banar väg i melodin. Alster från ep:n Villovägar levereras, alster skrivna av bandledaren. Volym- och tempomässigt kännetecknas deras fullsatta gig av dess behärskade, nedtonade profil. Ett sympatiskt drag!

I mina anteckningar har jag undrat om musiken gör tillräckligt avtryck. Uppstår tillräckligt lockande konturer? Mitt svar landar i att ibland hakar melodierna tag i mig, fast hade standards inkluderats hade det gynnat repertoaren. Måste vara knepigt att utveckla låtskrivarådran, hitta fram till sådant som urskiljer från andra aspirerande grupper i samma sits. Helt plötsligt händer något oförutsägbart i form av ett skrynkligt utfall med trumslagaren i centrum. Vidare märks trevliga slingor och en lyriskt svävande, lång sista låt. Bortom utmärks också av distinkta solon på gitarr och trummor.

Missade konserten med Alicia Lindberg Kvintett (skivaktuella i höst med en mix av jazz och vispop). Hon får illustrera mina avslutande rader om sista kvällens JAM, ett jam ämnat för de hårt slitande volontärerna. Hade fått inbjudan av en artist som aldrig dök upp. På jammet uppstod som sig bör ett gemensamt givande och tagande mellan potentiella framtidsnamn och etablerade stjärnor. Alltid en pirrande känsla att på ett par meters avstånd bevittna en oplanerad jamsession när vokalister och musiker enas spontant kring tonarter och val av låt (vanligtvis standards).

Två stjärnor som var rejält uppvärmda efter att ha konserterat tidigare under aftonen var Rosalia De Souza och röstakrobaten Andreas Schaerer. Antagligen utmattade Jan Lundgren bidrog förnämligt innan krafterna tröt. Greg Earle(?) från Kanada tog hand om i princip alla basgångar. Två försigkomna ynglingar, särskilt den som tog plats först, skötte trummandet med ackuratess. Inspirerade solon levererades på tenorsax och av ovan nämnde Sebastian Persson på elgitarr, vars spel nu förändrats till öppnare, licks-baserad stil. Stimulerande att höra! Vi fick därtill njuta av triss i skönsjungande tjejer, varav en (för att knyta ihop säcken) var just Alicia Lindberg. Hon tolkade Honeysuckle Rose med bravur. Väninnan Stella Gustin (sjungit med Magnus Lindgren) visade också framfötterna vokalt. Gavs eminenta prov på charmerande säkerhet, vilket innebär att ni gör klokt i att framledes ha uppsikt över dessa talangfulla representanter ur en kommande generation.

VIVIAN BUCZEK GROUP feat SEAMUS BLAKE framträder i inbjudande Ystad Saltsjöbad. Hon omges av sin ”partner in crime”, genialiske Martin Sjöstedt vid flygeln, därtill ansvarig för arrangemang. Och till följsam rytmsektion har musiker tillhöriga noblessen i Europa engagerats, nämligen danskarna Jesper Bodilsen på kontrabas och trumslagare Morten Lund. De kompletterades av amerikanske saxofonisten Seamus Blake, känd från samarbeten med Mingus Band, John Scofield och basisten Avishai Cohen. Huvudsakligen förmedlas material från kommande album betitlat Roots. I superb ljudåtergivning iscensätts en sångfest på högsta nivå. Sprudlande Buczek ( haft ynnesten att höra och recensera henne flera gånger) är i högform. Att hon passionerat förmedlar hela spektrat av valörer smittar av sig på männen. Buczek är en fantastisk interpret, övertygar i varje frasering, dessutom finns förmågan att beröra med långtidsverkan; en imponerande kvalitet för någon som följt sin musikerpappas uppmaning om att aldrig kompromissa. Frapperande mogen publik fick sitt lystmäte tillgodosett med råge.

Underbar inledning går i nyansernas tecken, vilket inte hindrar Blake från att börja kraftfullt. Hans anmärkningsvärda teknik och känsla för att utveckla teman, gör sig påmind omgående. Efterhand sporrar man varandra till stordåd i växelverkan: snyggt stretchande tenor och Buczek jämte den formidabla pianotrion. Sångstjärnan berättar att Stevie Wonder fungerat som inkörsport till jazz och annan ädel musik, varpå en makalös, radikalt annorlunda version av Visions framförs. I Devil May Care blir det åka av. Bebop de luxe gör mig exalterad när samtliga visar vad de är kapabla till. Bodilsens basgångar garanterar sprittande sväng. Registrerar bedårande röst i Prelude to a Kiss i sällskap av en besjälad Blake, som tar fram det där extra åtråvärda. I ett par grandiosa scat-sekvenser hyllas indirekt the first lady of jazz, inte minst i en raffinerad duell med Morten Lund ( en favorit hos mig). Örhängen som Monicas vals (text Beppe Wolgers) och Imorron (text Hasse Alfredson) fick utgöra repertoarens svenska anknytning för den polskättade tonsäkra vokalisten. Sjöstedt briljerar givetvis i gripande arrangemang. Översta skiktet av instrumentalister avslutar ”kaxigt” med fräsande, hejdlöst sväng på blå botten.

JAN, LARS & EMELIE låter lite fantasilöst som namn på en minst sagt sällsam trio som konserterade under fjolårets begränsade festival. Den begivenheten spelades in och fanns tillgänglig på skiva, från och med dagen efter att de ånyo framträtt under rubriken ”The Ystad Concert II”. Trion består av Jan Lundgren (konstnärlig ledare och grundare av YSJF) vid flygeln, Lars Danielsson på bas samt den betydligt yngre fransmannen Emile Parisien på sopransaxofon. Deras respektive cv är av den imponerande omfattningen att den vetgirige uppmanas googla. (I sammanhanget högst relevant att framhålla Jans internationella projekt Mare Nostrum jämte Lars dito döpt till Liberetto.)

Ett par gånger tidigare när Lundgren och Danielsson spelat i skilda sammanhang (möjligen också tillsammans) på festivalen, har konklusionen blivit att ”bättre kan det helt enkelt inte bli”. Motsvarande tankegång uppstår efter min första kontakt med detta ofattbart sofistikerat, samverkande triumvirat. För att tala klarspråk bevittnade recensenten ett mästarmöte. Man lanserar låtar skrivna av någon av dem. Osäker på om musik utöver den från nämnda skiva Into The Night framfördes. Hur som helst startar spelningen med Glädjens blomster och I Do. Finns ofta en folkmusikalisk anstrykning i deras fängslande sound. Toner söker sig skenbart fram, skenbart därför att det råder ingen tvekan om att herrarna vet vad de sysslar med, var de befinner sig och vart de ämnar. I hypnotiskt beat leder virtuosen Parisien sina vänner i vad som förefaller vara en slavisk dans. I den rogivande titellåten vars sammanlänkande kluster framkallar glädjetårar seglar den ljust ljudande saxofonen iväg. Tillfälligt bryts magin genom impro-hyss ett par gånger. Dissonanser tar vid, genomströmmas av hoppande, skrynkliga infall eller lekfullt, eggande beat med Lars i spetsen. Övergår vid ett tillfälle i bluesiga solosekvenser. Man kompletterar varandra fullkomligt grandiost, vilket innebär att Jan synes styra vid förhållandevis få tillfällen. Lars komposition Asta var otroligt vacker, så utomjordiskt bedårande att skönheten inte kan återges verbalt. Och allra sist följer han upp med fjäderlätt, ivägglidande pärla. Som framgått går kemin på scen nästan att ta på. Bör betecknas som innovativ fulländning!

CECILIA PERSSON & CENNET JÖNSSON ”Premiere” är ett nyskrivet beställningsverk från YSJF och Musik i Syd. Lyckligtvis kommer det kunna spridas vidare via Jazzradion. Pianist Persson (Paavo, Lina Nyberg Band, Norrbotten Big Band) och saxofonist Jönsson (Tolvan) – illustra impro-musiker som även gett ut skivor i eget namn – hade till uruppförandet tillverkat spänstiga låtar var för sig. För att paletten av klanger skulle kunna realiseras, knöts fyra ytterligare renommerade musiker till projektet: trumpetaren Tobias Wiklund, accordionisten Lisa Långbacka och som rytmsektion basisten Tommy Andersson och Lisbeth Diers från Danmark bakom trummor och rytmattiraljer. Sextetten som träffats en gång för att repetera, är enormt rutinerad, verksam på skilda håll inom många stilar och skiftande sättning.. Var beredd på sekvenser av spräcklig, utsvävande art. Förbluffas nästan av spännande musik som rymmer så mycket mer.

Märktes att musikerna trivdes med utmaningen att lära sig krävande låtar och få utlopp för sin kreativitet i solon. Kompositionerna har ena foten i handfast sångbara melodier, den andra i tämligen fladdrig fri form. Vibrerande, enastående påpasslig rytmsektion håller ihop strukturen. Och när eminente Wiklund går loss i ett av sina fyrverkerier hamnar de vid ett tillfälle i vig duell med honom. Oförglömliga solon presterades av trumpetaren. Stimuleras av Diers tassande rytmmattor och av ett par finstämda solon från Långbacka, som gärna hade fått vara än mer i framkant. Persson pendlar raffinerat mellan oberäkneligt spel och reflekterande teman, medan sopransaxen är det instrument som mest breder ut sig, inom och utanför ramarna. Jönsson är fortfarande en auktoritet att räkna med. I Haiku groove (Jönsson) hörs emellanåt lite Balkan-stuk. Cecilia Perssons Zillra(?) utvecklas till ett introspektivt äventyr i folkmusikalisk skepnad. Tveklöst en höjdpunkt! Jönsson hade till sina barnbarn skrivit två separata låtar, vilka han omnämner som naivt riffande respektive vaggvisa. Dessa och lejonparten av duons verk, är prov på finurlig musik. Innehållsrik utan att kantra genom överlast. En udda, kul sak som tänjer gränserna präglas av hektiska intervaller. En låt som också finns i orkestrerad tillägnar Persson de kämpande kvinnorna i vården. Frondosidad träder fram som ett smeksamt smycke, långsamt i lyrisk tonart. Som ett kongenialt, kort appendix får vi på lyxiga Saltsjöbad en melodi som skrider fram i vördnad. (Kunde efteråt, trevligt nog, byta några uppskattande ord med Lisa Långbacka och Cennet Jönsson).

Utser i knivskarp konkurrens JAN LUNDGREN & GEORG RIEDEL till den konsert som utstrålar mest värme från såväl scen som salong. Med hänvisning till sin 87-åriga existens hade giganten Riedel tänkt sluta spela, men blev i våras övertalad av Jan Lundgren inför bejublat framträdande i Stockholm. Då fanns fler prominenta basister i programmet. Till YSJF ville hedersgästen själv interagera med den fabulöse pianisten. Duon spelar svensk musik, mestadels skriven av dem själva i ett program betitlat Lockrop, deras duoskiva från 2005 varifrån merparten av konsertens innehåll emanerar. Riedel har som bekant skapat eller varit delaktiga i framtagandet av ett antal ädelstenar, vars melodier tillhör det mest genuina vi har. ( I ett rapsodiskt samtal på Ystad Konstmuseum gör upphovsmannen några nedslag i somliga ikoniska verk ur en kopiöst lång, bred och kvalitetsmärkt karriär).

Allt görs med utsökt instinktiv omsorg, inklusive mellanrummens ifyllande med egna tillägg i kristallklart mjukt ljud. Förvånas över andelen improvisationer som förekom i låtar vi är förtrogna med. Härlig livekänsla! I princip hela evenemanget med sin folkloristiska profil, hakar tag i mig. Suger sig fast ordentligt gör en låt av doldisen Reinhold Svensson, vars medryckande tema får musiken att lyfta. Blir förstås Blues för Jan Johansson och klassiska visor ur Jazz på svenska. Lundgren hyllar Siljabloo medan Riedel dedikerar Arne till ”Dompan”. Vidare förses vi med nyskrivna, aningen dystra alstret Tankar om natten, förnämliga Stenhuggaren och en lika förnämlig rytmiserad gånglåt. Till de närvarandes förtjusning framförs Idas sommarvisa och ytterligare illustrerad barnmusik. Helhetsintrycket accentueras av gåshudsframkallande Emigrantvisa, vilket medför stående ovationer.

Spelet på duo genomförs i jämvikt mellan lyriskt reflekterande och uppsluppna element. Ljusa och mörka toner från respektive instrument målar ljuva mönster, bortsett från instrumentens separata, fängslande utflykter. Haft förmånen att lyssna på båda dessa storheter ganska ofta under 2000-talet. Vad beträffar Lundgren ( total koncentration på scen trots att han tjänstgör som främsta ansiktet utåt för YSJF) slår det mig att han besitter en avgörande egenskap. Exakt rätt längd på pauseringar, vilket bidrar till att göra honom till en av våra främsta pianister alla kategorier. Ett adelsmärke även Riedel omfamnar med sina enormt välavvägda betoningar. Märker en fenomenal samhörighet emellan dem musikaliskt. Magisk upplevelse!

Nybildade storbandet SCANDINAVIAN JAZZ ORCHESTRA möter ISABELLA LUNDGREN är ytterligare ett ambitiöst projekt vars livepremiär sker på Ystad Teater. Idén kläcktes för närmare två år sedan av medlemmarna i Fredbergs Orkester. Repertoaren består av nyskrivna sånger som kan jämföras med bred underhållning från sådär ett halvsekel tillbaka i tiden, tänk Hasse & Tage eller shower i teverutan. Musiken har gjorts av pianisten Jesse Emmoth, medan bland andra Kalle Lind och Babben Larsson knåpat ihop märkvärdiga, i bästa fall underfundiga texter. Mats Hålling, Katrine Windfeld, Cecilia Persson samt Claus Sörensen har levererat arrangemang. En av grundarna, Emil Fredberg, agerar vokalist, tillika presentatör i sångcykeln man kallar ”Stories No One Has Heard”, fast texterna framförs på svenska.

Storbandets medlemmar är en osedvanlig mix av respektingivande rutin och talangfulla förmågor. Om sammansättningen kan man utbrista ”kors i taket”, eftersom tolv stycken (inklusive gästvokalist) är kvinnor. Utrymmet medger inte att samtliga omnämns. I spetsen för de etablerades skara kan framhållas Karin Hammar (trombon), Karolina Almgren (sopransax) och nyligen prisade Cornelia Nilsson bakom trumsetet. Andra som låtit tala om sig är exempelvis gitarristen Charlotta Andersson, trombonisten Ebba Åsman jämte Julia Strzalek på altsax. Mest strålglans av samtliga på scen kommer otvivelaktigt från Isabella Lundgren, sedan Gyllene Skivan-utmärkelsen 2014 befinner sig stjärnan estetiskt i första klass .

Ofrånkomligt inträffar besvikelser på festivaler. Kom aldrig in i denna märkliga musik, blev istället sammantaget uttråkad, även om undantag kan redovisas. (En i orkestern tyckte efteråt att jag skulle ge musiken fler chanser.) Kändes så främmande med referensen till daterad revymusik uppblandad med sångstil á la Brecht/ Weill med svårsmälta ”upp-och-ner-betoningar”. Emil Fredberg må vara duktig, men rösten kuggade inte alls i min omloppsbana. Och tyvärr funkade inte Emmoths stundtals musikalinfluerade stil på mig, fast den behandlats av proffsiga arrangörer och stöds av jubilerande KMA. Hittade få lockande inslag som lodar på djupet.

Förvisso alltid glädjande att ta del av Lundgrens sångkonst. I ett av numren hörs hennes vidunderligt genomträngande stämma i swingmelodi syresatt av blues, vilket genererar bra drag i orkestern. Noterar också fryntlig duett med Fredberg. Åtskilliga som ingår i SJO har avsevärda meriter och har under lång tid frontat egna band, varför dessa polerade sånger framstår som slöseri med resurser. Syftar på toppkrafter inom svensk jazz som Karl-Martin Almqvist, Fredrik Lindborg, Karin Hammar, Mårten Lundgren samt Karolina Almgren, varav de flesta ändå fick stå i rampljuset i omgångar. Hade dock hoppats att de skulle förekomma i ett storslaget sammanhang, bortskämd som jag är med formidabla bedrifter från svenska storband. Otillräckligt att storbandet mest kommer till sin rätt i ett par instrumentala alster. Bäst bevarad i minnet av solisterna är Julia Strzalek, vars känsliga fraser förde tanken till en viss Garbarek.

SOFIA 4 signalerar könstillhörighet. Förkortningen utläses Support of female improvising artists, ett globalt nätverk bildat 2014 vars initiativtagare heter Nicole Johänntgen (gästat YSJF flera gånger) från Schweiz. Ånyo var alt- och sopransaxofonisten ledare för detta stimulerande projekt. Till årets upplaga hade hon värvat en tysk gitarrist som förtjänstfullt ersattes av Susanna Risberg. Vidare syntes Stina Andersdotter (recenserade hennes debutrelease på Nef) på kontrabas och från Rom, den periodvis i Sverige verksamme trumslagaren Cecilia Sanchietti. Målet för SOFIA är att öka antalet kvinnor på jazzscenen. Prisade saxofonisten – släppt hela sjutton album – lyckades i förening med sina vänner med precis allt de företog sig under sitt bejublade premiärframträdande i Saluhallen. I förstklassig akustik inleder den pianolösa kvartetten med Mörka skogen (Risberg). Det trevande sida vid sida med attack. Låter luftigt. Blir förtjust i alster av italienskan som fint praktiserar vispspel. Nicoles vackra toner på sopran för tankarna till Wayne Shorter. Ett par gånger frågar en spjuveraktig anförare ”are you ready för some action?” Dessa grooviga beatbaserade sekvenser bidrog till min och övrig publiks upprymdhet, liksom inhopp av röstakrobaten och landsmannen Andreas Schaerer. Då utbryter rytmfest! Hör licks snyggt broderas av Risberg och trummande i baktakt. Rytmsektionen ser till att det stundom svänger kopiöst, på ett beräknande oftast behärskat vis. Oväntat rockig vibe noteras, vilket enbart känns fräckt. Sprakar och gnistrar om altsaxspelet. Behagligt småputtrig låt av Andersdotter är influerad av resa till Ghana.

Presentatören för denna harmoniska fullträff förtäljer att hon i SOFIA 4 vill lämna sin trygghetszon. Förutom vad som ovan berömts sjunger Nicole berörande vid flera tillfällen. Som fågelskådare kan hon inte motstå Blackbird (McCartney). Hör dessutom svävande sång á la Neil Young i Ystad II vars melodi avrundas likt ett vokalt mantra. Den komponent i tillfälliga konstellationen som jag var minst bekant med blev en ny favorit, nämligen lyhört, metodiskt spelande Cecilia Sanchietti. Inalles en pyramidal konstnärlig triumf vars ordinarie program avslutas i seren stil. Därefter vidtar smittsamt beat med pumpande bas och allra sist smeksam ballad i form av betagande vaggvisa. Cirka sjuttiofem minuter sound och samspel alstrar stort leende inombords, kommer sannolikt omvandlas till ett ljust minne att blicka tillbaka på.

Blev inbjuden till exklusiv solokonsert i Klosterkyrkan med NICOLE JOHÄNNTGEN, ett extrainsatt event ämnat för festivalens sponsorer. På artistens begäran saknas livefoton från denna andaktsfulla stund, varför jag illustrerar med saxofonisten från jamsession under festivalen (övriga på bilden basisten Johnny Åhman och Gustav Nilsson Kotte). 80-talisten trakterar i kyrkan altsaxofon, med en fäbless för långa, svepande linjer i en slags cirkulär teknik. En hållning som accentueras genom att målmedvetna Johänntgen rör sig långsamt i cirklar, i den upplysta salen medan hon formulerar sitt tonspråk. Vid introducerandet av sitt improviserade stycke sägs att vi tas med på en resa. Inledningsvis väsande blåsljud. Den meditativt organiserade konserten försiggår i ett kontinuum med inlagda rytmiska finesser ( speciell klaffteknik eller loopar). Kvardröjande klang likt ett subtilt eko utgör fascinerande signum. Hör ECM-konturer, självfallet renons på uptempo.. Hade stort utbyte av en vilsam, meditativ soloakt, som för otränade öron nog kunde te sig en smula sömnig.

EMILE PARISIEN QUARTET från Frankrike står på Ystad Saltsjöbads scen vid lunchtid. Miljön precis vid havsstranden är minst sagt inbjudande. Årets Tornväktare framförde med sin kvartett material ur senaste albumet Double Screening. Sopransaxofonisten som jag hört på album med accordionisten Vincent Peirani betraktas som ett visionärt nytillskott. Han har musicerat med flera lända namn och tilldelats tungt vägande utmärkelser. Gruppens line-up är förutom dess frontman pianisten Julien Touéry, basisten Ivan Gélugne samt trumslagare Julien Loutelier. Vi hör enbart original skrivna av kvartettens medlemmar, intelligenta och raffinerade låtar med utrymme för avantgardistiska utflykter, vilket inkluderar parti med preparerad flygel (lät som att hacka is). Det är lika omtumlande som intressant, näppeligen något jag skulle roa mig med i skivväg. Utmärkande drag är bland annat exceptionellt elastiska låtar som tenderar att tillföra fladdrig profil. Vidare den uppiggande lusten att stoppa in fragment av sångbara melodier i fri form-avsnitt. Att sopransaxens ton inte är lika gäll som jag förutsett underlättar lyssnandet. Också fördelaktigt att man gärna botaniserar i meditativa tillstånd, lågmälda linjer.

Basisten är ständigt sysselsatt, får ligga i. Och bakom trumsetet identifieras en skicklig trumslagare, får mig att utbrista: ”Brian Blade-light”. Pianisten påminner stundom om den utmanande Cecil Taylor. Vill påstå att batterist Loutelier jämte Parisien är mästare på sina instrument. Eftersom albumet har titlar som #Hashtag och Spam indelade i sektioner, meddelar Parisien att man jobbat tematiskt. Kompositionsmässigt vimlar det av taktbyten och osmidigt utbuktande harmonier. Registrerar sköna kontraster med nya mönster som uppstår i en spännvidd från meditativa passager och österländskt beat till skrynkliga eruptioner. Händelserika musiken kan ett par gånger jämföras med upphetsade dialoger, på väg att urarta. Som framgår utsätts publiken av fabulös kreativitet.

Invigningskonserten förlänades ett udda, glatt gäng, nämligen WONDER BRASS BAND från Frankrike. De består av Sarah Meguellati (sopransaxofon), Eline Groulier (trombon), Caroline Marceillac (sousaphone) samt Wilma Ambrosio (percussion). Samtliga sjunger medan Marceillac i skämtsam stil dessutom presenterar på knapphändig engelska. Frank Zappa formulerade sitt credo som en fråga: ”Hör humor hemma i musik”? Wonder Brass Band svarar obetingat JA. Från olika musikalisk bakgrund väver de samman allehanda influenser – latin, funk, karneval, vals, swing etc. Allt förpackat i ironiskt hållna framträdanden. Inspiration hämtas från bland andra Boris Kovacs tangor, Cesária Évora, Mongo Santamaria och Dirty Dozen Brass Band. Synkad koreografi, sväng och sentiment, egna kompositioner och arr samt duktiga solister är deras koncept. De bildades 2001, då som gatumusiker. En syssla det händer att de fortfarande praktiserar (skedde exempelvis i Ystad). Har kvartetten kollegor på samma höga nivå, eller är de unika i Europa som mini-brassband kan man undra?

Sättningen täcker registret från bas till diskant, vilket utgör en väsentlig byggsten i deras låtskrivande. Den otympliga sousaphonen låter snarlikt tuban medan cymbal, koskälla(?) och andra tillbehör fiffigt monterats på bastrumman. Bortsett från enstaka insatser i framkant står instrumenten för grunden och ackompanjerar övriga blåsare. Raffinerat utformat! Man öppnar med tranceliknande groove för att övergå till exempelvis bitterljuv cirkusmusik, Carmen-vibbar, Piazzolla, cha cha,, jam-betonat funkigt beat (publiken reagerar genom att klappa takten), vals. Snacka om skiftande stilar! Noterar hur finurligt stämmor korresponderar med varann. För att öka graden av variation hörs också fin stämsång. Glimtvis går mina associationsbanor till filmmusik ( La Strada, Zigenarnas tid). Konserten med sin obestridliga charm blir emellanåt bångstyrig, utan att kakafoni uppstår. Sväng och skönhet premieras. Och Meguelatti är en fena på sopransax. Ändå blir jag inte jättebegeistrad efteråt. Känns som att fransyskornas idéer håller i ungefär en trekvart, vilket får anses vara ett mer än godkänt.

Officiellt pågick landets sommartid förnämsta jazzfestival 4-7/8, även om en konsert med storband och Viktoria Tolstoy som hemlig gäst ägde rum dagen efter i Löderup. Allt i programmet skedde enligt plan, trots brandlarm på Ystad Teater. Nytt för i år var trevliga gratisevenemang utomhus under rubriken Next Generation och att ett par konserter anordnades i nybyggda Saluhallen med succéartat utfall. Duktiga staben av volontärer och konstnärlige ledaren Jan Lundgren har jobbat fram fungerande rutiner efter drygt tio år. Beundransvärd organisation ger festivalens dess vänliga inramning. En dag viktes åt att uppmärksamma 250-års jubilerande Kungliga Musikaliska Akademin, en annan åt vokalmusik. Stämningen var på topp, inte minst för att spelsugna artister äntligen kunde få möta publik, förvisso corona-reducerad enligt gällande restriktioner. I egenskap av skribent blir man gentilt omhändertagen på ett sätt som saknar motstycke. Som att befinna sig i en bekymmersfri bubbla på jakt efter musikaliska kickar.

Jazzradion i P2 fanns på plats, spelade in de mest attraktiva programpunkterna. En av festivalens två ambassadörer syntes på åtskilliga begivenheter, nämligen Susanna Alakoski (både läst och träffat henne tidigare). Till hedersambassadör utsågs Georg Riedel, en 87-årig gigant i svenskt musikliv ( lyckades byta några ord med honom efter att han blivit intervjuad om sin imponerande gärning). Nyinstiftade Priset Ystad Sweden Jazz pianoaward – (Next Generation) tilldelades den danske pianisten Zier Romme.

CAROLINE HENDERSON från Danmark – med svensk mamma och amerikansk jazzmusiker som föräldrar – lanseras av arrangören som superstjärna. På cv:t: tretton studioalbum, åtskilliga priser, känd skådespelerska och honorerad med riddarkors. Får bekänna att den lysande sångerskan är ett namn jag saknat relation till.. Aviserade blåssektionen är frånvarande. Istället har sångerskan med sig en pianotrio bestående av kapellmästare Nikolaj Hess, Mikkel Hess vid trummorna samt Daniel Franck på bas från Helsingborg. I en exceptionellt bred repertoar identifieras flera höjdpunkter, också habila inslag utan önskvärd lyster. Vi får en brokig blandning av Ellington, Bacharach, Nina Simone,, Sonny & Cher, flera örhängen från soundtrack och ett betydelsefullt original om Hendersons rotlösa livsresa. I en närmast sakral Lou Reed-låt firar Mikkel Hess på vispar och brodern Nikolaj genom sitt anslag, triumfer med rullande hypnotiskt beat, medan den repetitiva melodiska figuren i Nick Drakes nakna River Man snyggt exekveras.. Och sångerskans frändskap med agiterande Nina Simone i Four Women går inte att ta miste på. Trumslagaren kom in i en andra andning mitt i konserten, demonstrerade därefter superb återhållsam feeling. Förvisso kompetenta, når inte medmusikerna upp till samma nivå även om de släpper sig fria ordentligt i en passage. Artistens klara, ganska mörka stämma, fraserar ypperligt. Förutsåg musik av mer beatkaraktär. Inriktning avpassad för festivalen? Dock sympatiskt att tämligen högt mixad akustisk bas stod för tyngden, själva bottenplattan. Oklanderlig prestation från kvartetten, fast jag ville som helhet bli mer tänd på deras musicerande.

YAMANDU COSTA bjöd på makalös solokonsert på sitt nyss införskaffade brasilianska, sjusträngade instrument. Hade pinsamt nog inte lyssnat på denne världsledande instrumentalist, vars tillställning är en kombination av uppvisning och melodisk ”häxkonst”. Alla fingrar har fullt upp genom teknik på ofattbar nivå, övad på sedan sju års ålder. Idag är han tonsättare, med mest fokus live på latinamerikanska stilar, baserade på danser och folkmusik. Publiken på Ystad Teater häpnar och jublar över att EN man är i stånd att frambringa dessa hisnande rytmer, dessa överlagrade melodistämmor. Definitivt en sagolikt skicklig musiker i samma tradition som racer-gitarristerna på Friday Night In San Fransisco (Al Di Meola hedersgäst 2017, också sett övriga gitarrister i det triokonceptet) Den för tillfället i Europa bosatta supervirtuosen är utrustad med charmig aura. Han som turnerat världen över i trettio år med bländande teknik, verkar mån om att samtidigt visa upp personliga drag, sin bohemiska karaktär. Underhållande stil odlas följaktligen i mellansnack. Noterar fullkomligt otroliga slutackord i varje låt, eldfängda utbrott varvas ett par gånger med finstämda långsamma stycken. Visslar stundtals, nynnar och framför ordlöst en vacker milonga. En ny lysande låt betitlad Forza framförs liksom en elegant vals. Genom sitt trollbindande musicerande ser han till att tiden rusar iväg. Att konserten pågår i cirka sjuttiofem minuter framstår som oförklarligt. Även om han spelar akustiskt är Costas närvaron elektrisk och alla älskare av klassisk gitarr med kolossal spännvidd får sitt lystmäte Klangerna inklusive de halsbrytande vändningarna tas upp perfekt av rätt inställda mikrofoner. Stor eloge till ljudteknikern.

Grammisvinnarna ANDERS JORMIN, LENA WILLEMARK och KARIN NAKAGAWA kallar sitt projekt ”Trees of Light”. Jormin, numera professor i improvisation på hemmaplan i Göteborg, tillhör landets mest respekterade kompositörer och kontrabasister genom sitt undersökande förhållningssätt, exempelvis i Bobo Stenson trio. Riksspelman Willemark är sedan drygt trettio år omtalad för sina framgångsrika folkmusikaliska samarbeten. På senare år har hon kunnat avnjutas i en vidunderlig konstellation tillsammans med Jonas Knutsson och Mats Öberg. Nakagawa från Japan är musiker, kompositör, dansare och målare. Hon har blivit en av få experter på tusenåriga instrumentet koto, som inför varje ny melodi behöver stämmas om, vilket oundvikligen innebär att övriga i trion måste avvakta, förmedla bonusinfo till publiken. Festivalens kammarmusikaliska inslag sker passande nog i S:ta Maria Kyrka. På repertoaren förekommer främst egna tonsättningar av dikter vokalt tolkade av glädjespridaren Willemark. Hon sjunger lysande med ansenligt omfång dikter från bland andra sitt kära Älvdalen, Japan, återupptäckta Anna-Greta Wide, nobelpristagare Tranströmer och göteborgaren Jörgen Lind. Frånsett vissa basgångar inget jazzigt, snarare korrekt att kalla vad de gör för konstmusik, lyrisk seriositet invirad i fängslande impro-språng. Den dubbelt medaljerade hedersdoktorn och ledamoten i KMA framhåller att spelningen är den första sedan pandemin, enligt henne ett reningsbad. Ovanliga sättningen tre stränginstrument jämte österländska harmonier kräver viss koncentration hos mottagaren. Publiken lyssnar på helspänn! Fröjdas extra mycket åt en bröllopspolska på koto, Jag är den långa isens kvinna jämte sångerskans komposition Vilda vindar. Nöjd att jag äntligen kunde del av trions kreativitet live.

Forna argentinska musikalartisten LILY DAHAB, numera bosatt i Berlin med sin make Bene Aperdannier, har besökt festivalen tidigare. Karismatiske Dahab som fanns med i rollistan på storfilmen Evita, har bott i Spanien och släppt tre album. På nya lyckade scenen i rymliga Saluhallen omges den skönsjungande damen av Jo Gehlmann på gitarr från Tyskland, colombianen Camilo Villa som alternerar mellan upprätt bandlös bas och konventionell elbas, Topo Gioia från Argentina på percussion samt ovan nämnde Apendannier på piano, keyboard och melodika. Bandet har sin bas i Tyskland. Den lättillgängliga musiken överraskar mig, då jag hade bespetsat mig på mer djupverkande tongångar. Men energiknippet slår mynt av sin bakgrund, röstresurser ideala för smäktande soundtrack och sentimentala musikalnummer. Lyckligtvis är rytmsektionen utsökt när den färgar soundet, faktiskt mer spännande än deras melodimakande kompanjoner. Den obestridliga stjärnan ransonerar inte på sin stämma, när hon tar oss med på en resa i musikens tecken runt latinamerikanska kontinenten. Vi serveras folklore, Piazzolla, Violetta Parras berömda visa, flameco-vibbar, låtar från Uruguay, Argentina, Katalonien med mera.

Deras gig har rubriken Under the Same Sky och i just titellåtens stick mer än antyds potentialen. I en pärla till ballad från samtida tonsättare märks ljuvt, diskret anslag från pianisten. Hänförs av sofistikerade rytmer jämte gitarrsolo i Hurry (låten från Uruguay), glödheta flamenco-avdelningen med gitarr och slagverk i framkant sant Dahabs helhjärtade engagemang och tonsäkra leverans. Melodierna förflyttar sig annars mestadels rakt fram utan underliggande dynamik, förvisso, kryddade med dramatiska utspel. Musiken fäster alltför sällan. Registrerar genomgående istället populärmusik med nära nog ytliga tendenser, vilket möjligen kan bero på ovana öron. Kan meddela att publiken överlag uppskattade denna expressiva och generösa konsert desto mer.