Sökresultat för: ystad

30/7 – 2/8

Ystad med omnejd

Blivit tradition att under nästan varje festival anordna konsert med en solopianist och då i någon av stadens kyrkor. Inom parantes kan inflikas att undertecknad är den ende som recenserat varje konsert ingående i Ystad Winter Piano Fest (2021 x 6, 2022 x 6). Vad beträffar pianokonserten på årets YSJF hölls den i S:ta Maria kyrka och valet föll på MATTIAS NILSSON. Denne musiker från Bjärred med lång karriär utomlands var alert och lät mig upptäcka hans talang, i samband med debuten Dreams of Belonging 2017, varvid citat ur min recension använts i marknadsföringen. Premiär live skedde för min del på pianofestival i Göteborg. Sedan dess har det blivit åtskilliga konserter, varav flera recenserats. Av sångerskor han ackompanjerat i jazzig kontext ska framgångsrika samarbeten med Sharôn Clark och Janis Siegel betonas.

I samband med 15-års jubileum som professionell musiker med uppdrag utomlands (numera över tvåtusen konserter i trettiosex länder) intervjuades Nilsson här. Förutom att hört honom på Utopia, Dergårdsteatern i Lerum och i Trollhättan, har jag haft ynnesten att höra tre solokonserter i kyrkor i Göteborg. (Vill vara transparant och berätta att vi dinerat tillsammans efter konserter, vilket skulle kunna ses som att alltför nära kontakt etablerats för att kunna vara självständig bedömare.)

Den senaste Phontastic-stipendiaten skriver eget material lika betagande som Stefan Nilsson, tolkar standards och folkvisor, blues och gospel, och improviserar över såväl soundtrack som stycken av Europas främsta tonsättare. Kyrkan med sin karaktäristiska akustik var välfylld. Miljön är 45-åringen väl förtrogen med, även om jag tror att detta var debuten på YSJF. I samma kyrka spelade han för tio år sedan.

Pianistens framtagna låtlista förför genom sin mix av välkänt och rariteter. Anslående öppning hugger tag i en, melankoliska mästerverket Fool On The Hill (P. McCartney) gör sig påmint. Följs av signaturmelodin till Alfons Åberg skriven som bekant av Georg Riedel, en melodi av hopp och lidelse jag hört i storbandstappning med Göteborg Jazz Orchestra, i närvaro av kompositören. Improvisatoriska tillägg adderas finurligt i flertalet nummer. Barnvisan avslöjar pianisten, har i b-delen likheter med verk av Dvo¨rák. Höjdpunkter duggar tätt! Nästa attraktion är en gungande bluesig sak betitlad Triple Door Blues av Jessica Williams, nytt namn för mig. Nilsson redogör för sina val fast långt ifrån all info uppfattas. Lyckligtvis kan vad som spelas på flygeln fastslås då jag fått låtlista. Efter Michel Petrucciani-komposition från 1993 levereras en annorlunda version av Somliga gå i trasiga skor där tråden skickligt fångas upp vid varje digression. Improviserandet praktiseras oerhört elegant, ofta på ett fenomenalt sätt. Det skandinaviskt folkliga plockas snitsigt in i sammanhängande avdelning, i vilken Riedel återkommer. Känner igen ett av Tommy Körbergs paradnummer hämtat från Astrid Lindgren och Emil i Lönneberga.

Avvägningen i löpningar inklusive utbroderade sekvenser är sofistikerat genomförd. Klangrikedomen i anslaget bidrar också till behållningen. Somliga solopianister har tidigare år spelat för länge. Mattias Nilsson klockar in på idealisk tid, får plats med extranummer. Då lanseras en mycket vacker melodi, Answer Me (G. Winkler) vars original ursprungligen hade annan titel. Mannen med den häpnadsväckande kreativiteten låter dröjande harmonier signerade Piazzolla flöda, ger oss vidare romantiskt ledmotiv av Francis Lai ur fransk 60-tals film (engelsk titel Live For Life), kärleksballad ur amerikanska sångboken av Richard Rodgers spelas samt Reel ur Disney-produktionen Tinker Bell. Kunde efteråt meddela pianisten att jag verkligen gillade vad som uträttades.

CLAES CRONA & PETER ASPLUND ger en fullsatt Klosterkyrka ”DOUBLE PLAY”. Pianisten Crona och den generationen yngre Asplund musicerar gärna tillsammans, fast mestadels i annat format än på duo. För den jazzintresserade behöver dessa näppeligen presenteras. Har tämligen ofta hört dem live var för sig eller tillsammans senaste tio-femton åren, båda med många musikaliska bollar i luften och samarbeten med såväl inrikes som internationella berömdheter, inte sällan vokalister. Crona har spelat med bland andra Benny Goodman, Putte Wickman, Lee Konitz, också kompat Petula Clark, Svante Thuresson och åtskilliga fler röster. Flera av trumpetaren, sångaren, låtskrivaren, estradören, producenten och pedagogens senaste projekt har jag recenserat i påtagligt positiva ordalag. Dubble Gyllene Skivan-vinnaren Asplund driver storband med Magnus Lindgren och i eget namn plus en omtyckt julshow med flera remarkabla sångerskor. Han är ”skyldig” till det mest genuina ståpäls solot/intro som förekommit i nutida svensk musik från sin medverkan hos Bo Kaspers. Crona & Asplund tillhör kategorin ”synts ofta på scener” under YSJF.

Spelningen inför ett fullsatt hängivet auditorium omspänner pärlor ur en hundraårig låtskatt, hyllar några storheter som i år skulle ha levat ett sekel. Fanns inte tillräckligt med tid mellan föregående konsert, varför jag cyklandes kommer fram aningen för sent. Får reda på att första melodi jag hör hämtats från Grammis-belönade Double Play med Crona & Wickman, standard betitlad When I Fall In Love. Ska påpekas att utmärkta kammarkonserten förtretligt nog inramas av stundtals besvärande efterklang, vilket inte hindrar Asplund från att demonstrera vilken otrolig kapacitet han besitter på trumpet och flygelhorn, medan än mer rutinerade Crona med några undantag intar en understödjande roll i raffinerade sammanflätningen. Kombinationen av melodiinstrument kan väl inte påstås vara vanligt förekommande, vill puffa för plattan med Paul Bley & Chet Baker som jag har på vinyl.

Två hundraåringar som firas med ackuratess är Gunnar ”Siljabloo” med sitt sväng jämte Asplunds kanske främsta förebild, det vill säga Mel Tormé (The Velvet Fog). Av den anledningen tolkas med van vighet Lullaby Of Birdland (G. Shearing). Idkas då både avancerad scat och oklanderlig sång i crooner-stil. Två händelser utanför annonserat innehållet förtjänar att redovisas. Dels en slingrande symbolisk berättelse från Asplund om nässelfjärilar och vad de med fantasins hjälp kan representera. Ömsint magi vars inslag jag ändå ställer mig tveksam till. Dels en ljuv duett med samarbetspartnern Vivian Buczek i The Way You Look Tonight (J. Kern/ D. Fields) där båda går loss i frejdig scattande.

Hyllningen med Secret Love till Harry ”Sweets” Edison som Claes Crona spelat in platta med utgör en av de definitiva höjdpunkterna.. Framförs raffinerat med sordin. Vidare uppstår maximal förtjusning i ljuvlig ballad framförd för att uppmärksamma trumpetaren Rolf Ericssons meriterande karriär och i romantiskt mästerverk signerat Johnny Mandel broderas elegant av Crona när han avlöser Asplunds briljerande på flygelhorn. I anknytning till somliga tolkningar berättar pianisten på begäran om olika anmärkningsvärda samarbeten. Spelningen på duo avslutas fulländat. Svante Thuressons gärning hedras genom att Memories Of You tolkas. Omnämns som förebild av sångaren från Södertälje. Assisterad av delikata löpningar sprids makalösa fraser på trumpet Publikens respons resulterar i ljuvligt extranummer feat flygelhorn, där klangen från flygeln tillför örongodis. Vi gläds åt yster standard i mediumtempo.

OBS Inte långt efter att sista tonen klingat ut kunde Peter Asplund höras i S:ta Maria Kyrka i ärofulla rollen som festival-tornväktare. En uppgift han löste alldeles strålande när svepande melodifragment framfördes från tornet i fyra riktningar. Fick en förnimmelse av att tema ur West Side Story förekom (har inte kollat om det stämde).

Tradition under YSJF är också satsningen NEXT JAZZ GENERATION vars konserter i år arrangerades utomhus i behaglig väderlek i mysig och spatiös trädgård tillhörande fiket Bäckahästen centralt beläget. Flytten hit visade sig vara en hit för dessa spelningar med fri entré för framträdanden av grupper, vilka genomgående bildats under studier på folkhögskolor (Skurup/ Fridhem). I samarbete med Ystad Kommun och Musik i Syd (festivalens huvudfinansiär) lanseras några av regionens lovande och aspirerande ungdomar. Ett halvdussin konstellationer spelar på den tillfälliga scenen cirka en trekvart var. Hann höra några av dessa och förmedlar lite intryck och omdömen.

På bilden ovan syns TILDE BERRIO GARCIÁ, en Malmöbaserad kvartett döpt efter gitarristen med spanska rötter som är deras låtskrivare. Hon omges av Simon Bertilsson på tenorsax jämte en rytmsektion bestående av kontrabasist Martin Bengzon och trummisen Isak Ribbnäs. Publiken utlovas varierad spis i improviserande anda, från lugna och enkla melodier till det oslipade och dissonanta med spansk touch. Utropstecken för deras öppna och därmed inbjudande sound som pendlar emellan drömsk och rytmiskt sprudlande estetik. Ljust hållet tonspråk med tilltalande ackordföljder ger mersmak, ett sympatiskt intryck. Bertilsson är en driven yngling, kompletterar med melodileveranser till den grad att han bitvis dominerar. Kul med duktig kvinnlig bandledare, vars främsta styrka kanske inte är komponerandet än så länge. Låtarna har titlar som Gula tältet och Gröna plätten. Hittar absolut kvaliteter i kvartettens samspel som gärna söker sig fram. En låt på sluttampen var välgörande subtil med flera features.

På grund av praktiska skäl hördes endast tre låtar med WONDERS OF STEVIE. Oerhört frustrerande då att mina nedtecknade impulser tycks ha försvunnit. Gruppen som sprider Stevie Wonders episka katalog med jazzigt stuk frontas av Alice Wilgotsson. Sångerskan omges på nyckelpositionen keyboard av Max Danielsson, Emil Boesen på saxofon/ EWI, Emma Ståhl på gitarr samt en rytmsektion med elbasisten Victor Lill-Johansen jämte trumslagare Linus Hansson. Saknar tyvärr uppgift om vem eller vilka som arrangerat de souliga hits man valt ut. Uppfriskande konstnärliga friheter togs i bland annat Overjoyed utgiven 1985, glättigt ösiga Signed, Sealed & Delivered från 1970 och i ,om jag minns rätt, det sugande beat som Higher Ground är uppbyggd på.

Lyssnade från halva första låten till sista tonen på det gig BRIO från Stockholm genomförde mitt på dagen. Gitarrbaserade trion består av diskrete strängbändaren Ragnar Bergholm Larsson i en ECM-influerad knåpande stil tillsammans med Sigrid Vahlin som trakterar kontrabas samt batterist Noa Linnros. Eget material blandas med standards av en enhet som redan lirat på Umeå Jazzfestival. Kurt Rosenwinkel och John Coltrane sägs vara två av de främsta inspirationskällorna. Deras konsekventa hållning kan beundras, samtidigt som oviljan att flirta med ovana lyssnare sannolikt medför svårigheter att nå ut. Skönhet och finlir i bågar kunde skönjas, men också ett inåtblickande sound kretsande i snarlika cirklar. Har för mig att inslaget mönster bröts ett par gånger. Inte minst banade trumsolo vägen på slutet. (Trist att anteckningarna förkommit.)

KARIN TIGNE med BIG BLOWIN´ BAND utgör mellanakt i konsertpaketet på Charlottenlund. Snart 50-åriga lokala storbandet har ackompanjerat bland andra Svante Thuresson, Isabella Lundgren, Filip Jers och Peter Asplund. De följer sina noter under ledning av Ola Denward och bland de sjutton medlemmarna återfinns ett par kvinnor. Ska skjutas in att jag delvis hade matpaus och inte hade full koncentration på denna trevliga livemusik. Big Blowin´ Band hanterar harmonierna med trygg hand, får det att svänga snyggt när de unisont. krämar på. Emellanåt kan de i likhet med många andra lokala amatörorkestrar låta lite strömlinjeformade. Enligt uppgift anses Karin Tigne vara en av södra Sveriges vassaste soul- och gospel röster. När hon är solist med sitt tiomannaband inriktad på soul och bluesrock gör hon avtryck, vilket jag inte tvivlar på efter att hört drygt hälften av melodierna där hon står framför storbandet inklämda på den mindre scen närmast slottet. I minnesanteckningarna står att hon sjunger förbluffande bra, exempelvis i Like Being In Love.

30/7 – 2/8

Ystad med omnejd

Jazzfestivalen sommartid med mest resurser och sannolikt högst trivselfaktor i landet avslutades i helgen. Blickar tillbaka över årets högklassiga, genremässigt spretande upplaga. Konstaterar förbluffad att så gott som allt arrangemangsmässigt klaffade. Inga plötsliga avbokningar, inga förseningar eller missöden samt obefintligt eller minimalt med tekniskt trassel. De 80 volontärerna och programkommittén med konstnärlige ledaren Jan Lundgren i spetsen uträttar i vanlig ordning stordåd. Kommer spontant fram till att ett dussintal akter var alldeles strålande.

Beroende på tidpunkt för vald resa som blev en annan på grund av tillstötande komplikation på grund av olycka, missades helt smyginvigningen med Lars Danielsson & Leszek Mo’zd’zer (recenserade dem lyckligtvis utförligt häromåret när de gästade Lerum), vars konsert nu på Saltsjöbad omtalades som oförglömlig. För taktfasta musiken på sedvanliga paraden (se bild ovan) stod NB! Brass Band från Danmark. En nymodighet var att ett annat band, i detta fall Kottes kvartett, spelade på Stortorget före och efter jazzparaden tågade förbi. En annan nyhet var att Next Generation höll till i Bäckahästens spatiösa trädgård. Eminente Peter Asplund hade efter avslutad konsert engagerats som festival-tornväktare, en ansvarsfull uppgift han självfallet löste med ackuratess.

KISMET beskrivs som en gemensam skapelse av engelske basisten Dave Holland och den generationen yngre amerikanske träblåsaren Chris Potter, vilka också spelar tillsammans i annan kvartett med samma sättning döpt till Aziza. Två jazzkändisar vars egna grupper jag hört live i Göteborg. Gitarristen Kevin Eubanks saknas emellertid vilket gav Potter på tenorsax och basklarinett mer solistutrymme. Trumslagaren heter Marcus Gilmore, även han med stjärnstatus efter samarbeten vilka sträcker sig från Chick Corea till Norah Jones. Haft ynnesten att få se honom med just Potter. Lite tillspetsat kan sägas att trion med sina prisade medlemmar har ena foton i fri form medan den andra stadigt förankrad i boppig terräng.

Varje år utser YSJF en hedersgäst. I år föll valet på 78-årige Dave Holland vars berömmelse som bekant tog fart i och med att han rekryterades av utforskande Miles Davis på ett par banbrytande album och därefter kommit med ett trettiotal skivor i eget namn. Blev märkligt nog ingen ceremoni, istället passade vitale basisten på att tacka för en lika hedrande som förtjänstfull utmärkelse. Naturligt nog presenterar åldermannen trions repertoar, nämner att spelningen avslutar pågående turné och att man har med sig egen ljudtekniker. Akustiken var följaktligen förnämlig! Blev en uppseendeväckande miss i kommunikationen vad beträffar tilldelad speltid, vilket gjorde att de höll på i cirka en timme och trekvart – även utrustad med cykel kom jag fram något för sent till nästa konsert. Vi kastas rätt in i slingrande, långvarigt tonspråk i medium-tempo med feature av inspirerad tenorist i Triple Dance Formidabla rytmsektionen bäddar för Potters hängivna vandringar i en räcka chorus.

Musiken är skriven av antingen Holland eller Potter. Man får en uppfattning om hur etablerad den sist nämnde är genom att framhålla vinster i omröstningar, tjugosex egna alster och medverkan på skivor med Paul Motian och John Patitucci, dessutom gästat geniförklarade Steely Dan och Grammy-belönade Lizz Wright. På mysiga Ystad Teater tillåter han sig dock att bli onödigt introvert emellanåt, vilket är enda randanmärkning av en stimulerande tillställning. En kollegas rubrik betonar att kraft och känsla kännetecknar konserten. Som antytts kombineras pulserande groove med dissonanta avvikelser. I mycket välartikulerade basgångar från Kismets ryggrad töjs det uppfriskande i deras melodier. I Far Away (C. Potter) blir det premiär för basklarinett som välkommen omväxling, en tassande ballad som utvecklas till suggestiv pärla där Gilmore använder filtklubbor. Kontrabasistveteranen demonstrerar sin betydelse för modern jazz och ECM påpassligt i ett par belysande sekvenser.

Senare levereras enastående extatiskt tillstånd av mannen med ljuvliga ”chops”. Publiken lyssnar som vore den en enda kropp på tre samverkande enheter där förstås fokus raffinerat skiftas. Blir en speciell intensitet med sättningen träblås – kontrabas – trumset. Vi lyssnar till bland annat Grand Park Steet Assembley, Quiet Fire, Lucky Seven, Okinawa samt Good Hope. I sistnämnda titel färgad av energin i saxintrot utvinns rytmer likt virtuosa piruetter. I härligt avspänt extranummer sträcks ut utan krusiduller av en superb trio som förbluffar genom att spela utan noter.

Två tungviktare avlöser i festivalens hjärta första kvällen. Drygt två timmar senare äntrar nämligen MIKE STERN BAND samma scen, ikonisk gitarrist jag sett minst tre gånger på Nef varav senaste gången resulterade i både signering av cd och recension i OJ. En kick att som recensent sitta alldeles nedanför scen när ett all-star band med fusion i blodet tar vid. Efteråt fick jag dessutom möjlighet att träffa huvudpersonen och framför allt hans basist och nya saxofonist. Stern känd för sitt sound med långa vinande toner och drivna riffande är på strålande spelhumör. Innan den med rätta mycket populära gitarristen blev soloartist samarbetade han förvisso med Blood, Sweat & Tears, Billy Cobham, Michael Brecker, Bob Berg, Jaco Pastorius med flera. Var dock obestridligen med en nystartande Miles Davis han skrev in sig i historieböckerna. Soundet förknippat med den tidens mytomspunne Miles blev genombrottet, utgör bottenplattan i karriären. Stern presenteras som en av de främsta inom samtida (elektrifierad) jazz.

Bandet vi beskådar består av hustrun Leni Stern på gitarr, Jimmy Haslip på elbas, Dennis Chambers bakom trummorna samt den i Köpenhamn boende Gabor Bolla på tenorsax som jag sett med Kathrine Windfeld. Ska framhållas att ungraren gör sitt första gig med gruppen, en utmaning han löser med den äran i en stil som mixar Michael Brecker med David Sanborn. Haslip (medgrundare till Yellow Jackets) och Chambers bör betraktas som oöverträffade inom en krävande genre och de banade väg för Ozz Noy på Jazzfestivalen i Stockholm (recenserade den gången). Minns också avtrycket Chambers gjorde på North Sea Jazz Festival för trettiofem år sedan.

Man drar igång med Like A Thief (L. Stern) specialskriven för hustruns afrikanska stränginstrument ngoni. I denna tassande start sjunger Leni på ett sätt som leder tanken till melodier av Sting medan rytmsektionen interagerar fjäderlätt. Hastigt ändras skepnad till oemotståndlig, fladdrig funk-fusion fullproppad med riff. Mike nyttjar en av sina pedaler när avsevärt högre växel läggs in. Hans medlemmar assisterar lyhört då typiska ekvilibristiska drag blottas. Somliga ösiga riff känns igen i Connections respektive Echoes (två paradnummer) varvid njutningen övergår i ren lycka när medryckande teman broderas ut.

I ett rasande tempo ges utrymmen åt var och en. Låtar med enormt driv korsas med stämningsfullt långsamma kontraster, något som utvecklats till den ödmjuke mannens signum. Tunggung uppstår i konversation emellan Chambers – Bolla och i sekvens därpå centrerad kring rytmsnillet i clinch med bandledaren. Leni har sammanlagt ett halvdussin fängslande solon men avstår från att hänga med i övrigas höghastighetsaktioner. I en gladlynt, frapperande lättsam komposition, sjunger Mike ordlöst. Sin vana trogen tittar han ibland storögt på publiken, går närmare scenkanten och inväntar efter fräcka ackordföljder vår reaktion. Ett av dennes försynta intron påminner om skalövningar, fascinerar i alla fall. Inte utan att man undrar hur mycket plats som viks åt improvisationer, även om Bolla självfallet behöver följa med i noterna. Stern är ingen pedal-freak utan nöjer sig med att snyggt koppla upp sig på ett par av dem han förfogar över.

Läckra licks och supertajt samspel är byggstenar jämte sinnrika kontraster och melodier som fäster. I ypperlig sektion spelas det så varsamt det är möjligt, vilket genererar stor skönhet. Föga förvånande uppstår på slutet delikat publikfrieri i en minst sagt rask rökare. Haslip firar triumfer följt av en otrolig insats från Chambers, vars excellerande i uppbrutna rytmer medför att Mike och basfantomen surfar på extasens vågor. Sällsynt att få bluesig sång från denne djupt respekterade musiker, något som sker i enda covern – Red House (J. Hendrix). Efter Leni Sterns sista solo uppstår en berikande gitarrduell. Publikens respons resulterar i två extranummer. Rytmtillverkare Chambers är fullkomligt fenomenal på slutet. Milda makter vilket furiöst tempo och kontroll man lirar med. Samtliga på scen uppvisar flow.i den komposition som torde vara Snakes (B. Berg) från tidigt 90-tal. En konsert som blev en oemotståndlig framgång, vilket de tycktes medvetna om själva.

CATHRINE RUSSELL framträder vid lunchtid på Ystad Saltsjöbad ackompanjerad av prisade Matt Munisteri på halvakustisk (?) gitarr (tillika arrangör av musiken) jämte kontrabasisten Tal Ronen. Måste tillstå att sångerskan som vårdar arvet efter amerikanska sångboken med stor ömhet och en fäbless för att lansera gjorda fynd, inte var någon jag lagt på minnet. Detta trots flera Grammy-nomineringar och bakgrundsstämmor hos inga mindre än exempelvis Steely Dan, Paul Simon, Jackson Browne och David Bowie. Varken dessa meriterande jobb eller turnéer med Bowie omnämns av Russell, däremot i samband med att repertoar introduceras, berättas om hennes föräldrars musikkarriärer – pappa ledare för remarkabelt storband och sedermera konstnärlig ledare för självaste Louis Armstrongs band medan mamma varit basist hos Ruth Brown, har examen från Julliard och spelat med Wynton Marsalis. Genombrottet för egen del inträffade utanför jazzen på 90-talet i och med turnerande och studiojobb med Donald Fagen, Steely Dan och Bowie.

Sparsmakade kompet håller givetvis högsta standard. Det svänger ytterst raffinerat trots frånvaron av pådrivande trummor och piano.. Duon tar utsökt tillvara på tillfällen att uttrycka sig i stick, ser i övrigt till att vokalisten kan skina i såväl svängiga melodier som berörande ballader. Tror jag hört mångsidige Munisteri tidigare som förgyllt inspelningar med exempelvis ”Little” Jimmy Scott, Madeline Peyroux, Lizz Wright samt Grammy-belönad produktion med Loudon Wainwright och stått på scen med kollegor som Bucky Pizzarelli och Frank Vignola. Tal Ronen kommer ursprungligen från Israel, studerade för John Pattituci, leder egen grupp och på 80-talistens cv finns samarbeten med Jimmy Cobb, Frank Wess och Sheila Jordan.

Ska omgående framhållas att Russells röst var vad en entusiastisk publik i första hand tog med sig. Hon fraserar fantastiskt och textar så att varje stavelse når lyssnaren. Framgår med önskvärd tydlighet att autenticitet är idealet för en lysande interpret vars musikalitet emellanåt lider brist på personlighet. Afrikansk-amerikansk vintagejazz, och blues förädlas av en vokalist som omdömesgillt avstår från att brista ut i over-the-top-tolkningar. Avskalade och nyanserade inriktningen överraskar mig, artar sig till en konstnärlig fullträff. Få titlar anges, istället fokuseras på upphov och vem låten förknippats med. Billie Holiday och Ray Charles förekommer flera gånger i en spännande repertoar från en en karismatisk kvinna som gärna framför rariteter, är förtjust i kärlekssånger, texter med substans och alldeles förträffligt sprider juveler inom swing och r& b. Flera låtar hämtas från albumet i fjol tillsammans med pianist.

Nu blev denna del av mina rapporter från YSJF mer som tre sammanförda recensioner än ett svep. Därför dags att avrunda genom att förmedla höjdpunkter från den halvannan timme vi fröjdades åt Cathrine Russell och hennes ackompanjemang. I Don´t Need No Doctor tillhörde konsertens definitiva utropstecken liksom bluesig balladen In The Dark insjungen av Dinah Washington och ett Louis Armstrong-alster från 1938 skrivet av hennes far golvar oss i swing med sting. Andra distinkta krön är Ain´t That Love (R. Charles) med delikat stick på gitarr, bas-feature som accentuerar ballad känd genom Nat King Cole samt hängivna inlevelsen i extranumret, en sugande fullträff signerad Ruth Brown.