Gränsfall
Regi Hugo Hansén
Översättning Hugo Hansén och Björn Lönner
Musik Daniel Douhan
Scenografi Jenny Nordmark
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Playhouse Teater den 26 september 2019
Den spräckliga ridån går åt sidan och vi ser en blå rektangel som föreställer ett rum. Det är minimalistiskt med rekvisita som för att poängtera att det är skådespelarna som kommer att fylla ut all den lämpliga plats som fyllas ska. Det visar sig att den tolkningen verkligen kommer att göra sig gällande under kvällen. Här stjäls ingen uppmärksamhet från aktörerna.
Föreställningen belyser mycket krasst att det där med egna barn och andras ungar är en realitet vi måste räkna med i andras- och i vårt eget liv. Det går inte att gömma sig bakom klyschor. Om du kan rädda ditt eget skin eller framstå som finare än vad du egentligen är, för egen vinnings skull, så kommer de flesta av oss att ta den gyllene- och enkla vägen. Det låter inte fint, men vad sjutton. Nu tänker jag kosta på mig att bli cynisk också. För är det inte rätt mänskligt trots allt, eller borde vi vara helt principfasta när det gäller moral och etik. Uppsättningen håller mycket fast vid den vite mannens fördelar och makt, samtidigt som andra gärna vill anse sig som skrupelfria och för mångfald, så länge det inte viner om den egna knuten.
Kvällens skådespelare levererade en och annan lång monolog av poängterande och provocerande natur. Man kan naturligtvis inget annat än att förbluffas och imponeras över att man kan komma ihåg långa repliker i ett mycket högt tempo. Däremot irriterades jag utav att publiken började applådera efter dem, som om massan av ord i sig skulle jämföras med ett ordmaraton som man ville heja fram mer av. Jag funderade över om det var så att karaktären Charlie fick dessa applåder inledningsvis, för att tempot och mängden ord enbart upplevdes som huvudsyftet med den långa monologen (åh hör ni så många ord jag kan säga fort och länge). Självklart såg vi den arga och upprörda unga mannen, men orden blev mer av kvantitativ natur än genomgående kvalitativ i sina känsloyttringar. En och annan paus verbalt sätt hade kunnat ge mer must till karaktären.
I motsatts till sin son var Louise en mycket tänkande rollkaraktär som tydligt genomgick våndor. Där såg man hur känslolivet kastades mellan att vilja göra det som är rätt och till det faktum att moderskapet lätt vill ge egna fördelar till det födda barnet.
Kvällens mest sympatiska karaktär var pappa Henry som faktiskt inte var förblindad av sitt föräldraskap. Han hade inte heller problem med att ge sonen raka puckar. Dessutom glade det mig någonstans att inte heller Henry fick förbli perfekt i sina val och bedömningar mot slutet. För det är väl lite det som är meningen med att vara människa; vi är av naturen självupptagna individer, ologiska personer som vill ta för oss av det vi kan få. Vi är inte politiskt korrekta utan har alla en släng av både det ena och det andra.
Både Pia Oscarsson (Monica) och Cecilia Frode (Jenni), blev i sina tolkningar, trots att rollerna inte var helt politiskt korrekta, ändå de tolkningarna som påminner om oss alla envar. Kan det vara så att ju mycket finare man försöker vara som människa desto hårdare faller man när man väl faller under påtryckningar.
Är det inte ganska mänskligt, om än förkastligt, att vi gärna är villiga att rucka på våra fasta principer när det konkret och ingående påverkar oss som djupast ? Inte vill man ge bort sina chanser och stora möjligheter, även om det blir på någon annans bekostnad.
Det är nästan så att jag inte vill säga det, för det låter nog lite klyschigt. Sanningen är dock den att Strindberg har rätt d.v.s. ”det är syn om människorna”.
Ensemble Jessica Liedberg (Louise), Björn Lönner (Henry), Linus Nilsson (Charlie), Pia Oscarsson (Monica), Cecilia Frode (Jenni)
