• Skip to content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer

Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Search Results for: göteborgs stadsteater

Kvick grovkornig skrattspegel från parnassen – Lärda kvinnor på Göteborgs Stadsteater

17 februari, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Lärda Kvinnor av Molière

Översättning: Ulf peter Hallberg

Bearbetning: Ulf Peter Hallberg / Hilda Hellwig

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Jan Lundberg

Ljus: Hans-Åke Sjöqvist

Kostym: Lena Lucki Stein

Mask: Christoffer Nordin

Pianist: Tania Naranjo

Premiär: 15/2 2019 på stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 16/4

I rollerna: Lisa Lindgren, Reuben Sallmander, Fredrik Evers, Melina Tranulis, Hannah Alem Davidsson, Kirsti Torhaug, Fredrik Lundin, Johan Karlberg, Jesper Söderblom, Alexandra Nordberg och Ashkan Ghods

I närtid har jag på teaterhuset vid Götaplatsen sett minst tre pjäser av Molière: Tartuffe, Hustruskolan och Den inbillningssjuke (den sist nämnda ett fiasko). Franske 1600-tals dramatikern som blivit synonym med någon som avslöjar hycklande maktmänniskor, måste vara frestande att förflytta till nutid.

Hilda Hellwig har valt att förlägga intrigen till en miljö, vars likheter med skandaler kring Svenska Akademien är lika uppenbara som avsiktliga. Undertiteln är sex, lögner och akademier. Hon har bibehållit ramverket, det vill säga elegant rimmade monologer (i fantastisk översättning) jämte upplösningens äktenskapskarusell. Men vad vi bevittnar pågår hemma hos Ebba & Horace, eller på den litterära salong som startats av kvinnor, en vitterhetsklubb som nog ska påminna om kulturprofilens Forum. I scenografin används vridscenen för fullt, vilket ger den giftiga komedin schwung. Kuvade män tvingas ofta hålla till utanför på baksidan i väntan på sin tur att uppträda, medan matriarkatet smider planer lite varstans. Ingen tvekan om att pjäsen förlagts till en parallell nutid. Noterar röda plaststolar, markiser i plåt och nutida ekipering. Det centralt placerade pianot som trakteras av en världsartist, ger mer ett tidlöst intryck. Å andra sidan hörs flera discodängor och låtfragment från en trulig man med många fans.

Vad bearbetningen fokuserar på är hur i egna ögon upphöjda kulturvarelser styrs av sina könsdrifter, något som framkallar många skratt. L´Épine (Ahskan Ghods) toppar sin position som fascinerad betraktare, genom att hoppa runt med byxorna nedhasade. Hans apparition refererar uppenbart till en famös incident signerad “Anders Borg”. Ömsesidiga begär uppstår och par in spe kråmar sig för varandra på löjeväckande sätt. Ett spegelvänt förhållande råder i och med att männen inte tillåts vara herrar på täppan, tvärtemot den massiva #metoo -dokumentationen. Det är roligt att titta på skådespelare, som instruerats att gå all in genom fysisk utlevelse och utslungade sarkasmer. Melina Tranulis och Alexandra Nordberg går i bräschen för detta förhållningssätt.

I andra akten är dock konstruktionen farligt nära att rämna. Satiren riskerar att tippa över, genom att bli för plump och för karikerande. Hellwig lägger inte fingrarna emellan, har framställt vad som måste betraktas som några nidbilder Den som klarar sig bäst, även om han mest framstår som en beskedlig figur inriktad på att gjuta olja på vågorna, är “Horace Engdahl”. Denne Chrysale gestaltas glimrande av Reuben Sallmander. Att jag inte kunde identifiera honom på rösten är definitivt en kvalitetsmarkör på hans bredd.

Horace kompis “Stig Larsson” liknas vid ett uppblåst självutnämnt geni, vars göranden och låtanden beundras reservationslöst av “Ebba Witt Brattström” (den verkliga EWB har jag förresten träffat flera gånger). Regissören drar paralleller till Tartuffe. Fredrik Evers respektive Lisa Lindgren triumferar i sina look a like – porträtt. Trots att förhållandet i verkligheten är det omvända och att den resonerande EWB här istället framstår som echaufferad, är många karaktärsdrag hos de båda till synes på pricken. Otroligt skicklig instudering och dito jobb av perukmakare. Som en fiffig detalj urskiljs vid Stig Larsson-typens deklamerande en annan poet med genistatus. Johan Karlberg gör sin Ariste korrekt, avmätt och lösningsorienterad; lite som en sidekick till brodern Chrysale och Philaminte; en hållning han är van att praktisera på Stadsteatern.

När Molière är på väg att försvinna ur manus, lustmördas “Ulf Lundell” av Jesper Söderblom. Det är bildligt talat en skoningslös avklädning av ett ego som blivit en slags arketyp. Ett alltför alltför elakt porträtt om ni frågar mig. Dock småkul att iaktta en berusad förvirrad Uffe med hårig bringa. Ett par låtar ur hans repertoar bjuds vi på förstås. En tredje kandidat till de giftaslystna ivriga kvinnorna, har inte lika tydlig förlaga. Fredrik Lundin iförd röd mössa representerar attityden på spoken word-scenen. Vill påstå att hans tolkning är komplett, inte minst för att det kaxiga mixas med sårbarhet.

Även om uppsättningen har vissa skavanker, blev jag förtjust i det narraktiga greppet. Att kvinnor i första hand agerar som subjekt är också en tillgång. De enastående friska alexandrinerna, jämte det icke verbala spelet behärskar skådespelarna till fullo. Och därtill är det givetvis kittlande med ett persongalleri som i flera fall hämtat otvetydiga drag från individer i offentligheten.


Filed Under: Scen, Teaterkritik

Sex, lögner och akademier – premiär för Molières Lärda kvinnor på Göteborgs stadsteater

8 februari, 2019 by Redaktionen

I förgrunden: Lisa Lindgren, Kirsti Torhaug, Hannah Alem Davidson, Fredrik Evers och Ashkan Ghods. I bakgrunden: Jesper Söderblom, Fredrik Lundin och Reuben Sallmander. Foto Ola Kjelbye.

Familjens matriark dyrkar lärdom och kultur. De lärda kvinnorna i hennes krets frossar i dikter och beundrar sina gäster från parnassens höjder. Och på den litterära Klubben festas det. Hilda Hellwig regisserar Molières fräcka komedi om fåfänga och hyckleri.
Premiär för Lärda kvinnor den 15 februari på Stora Scen på Göteborgs stadsteater.

Ett pressmeddelande:
– Det är dags att presentera ännu en lysande text av Molière, som alltid är modern eftersom han genomgående har hyckleriet som tema i sina pjäser. Här är det kvinnorna som tar för sig och de är inga änglar precis, säger Hilda Hellwig, som nu regisserar sin fjärde Molièrekomedi.

Lärda kvinnor har undertiteln Sex, lögner och akademier.
– Det är en liten innehållsdeklaration helt enkelt. Men när vi började planera för den här uppsättningen kunde vi inte tro att den skulle bli så aktuell. Den handlar ju om en litterär klubb, om lärda som klagar över bidragen och om borgare som tolererar, och uppmuntrar, de uppblåsta poeternas utsvävningar.

Hilda Hellwig har varit verksam som regissör vid Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Kungliga Operan, Svenska Teatern i Helsingfors, Nationaltheatret i Oslo, Det Kongelige Teater i Köpenhamn med flera. Hilda Hellwig var professor i teaterregi vid Stockholms Dramatiska Högskola 2008-2017. Hon regisserade senast Lille Eyolf, som hade premiär i mars 2018 på norska Nordland Teater. Hilda Hellwig är också en av grundarna till Teater Aurora i Stockholm och var under många år dess konstnärliga ledare. På Göteborgs Stadsteater har hon tidigare regisserat Faust och Faustin and out, specialskriven av Elfriede Jelinek.

Lärda kvinnor
Premiär 15 februari
Av: Molière
Översättning Ulf Peter Hallberg
Bearbetning: Ulf Peter Hallberg, Hilda Hellwig
Regi: Hilda Hellwig

Med:
Hannah Alem Davidson – Armande
Fredrik Evers – Trissotin
Ashkan Ghods – L´Epine
Johan Karlberg – Ariste
Lisa Lindgren – Philaminte
Fredrik Lundin – Clitandre
Tanja Narranjo – pianist
Alexandra Nordberg – Martine
Reuben Sallmander – Chrysale
Jesper Söderblom – Vadius
Kirsti Torhaug – Bélise
Melina Tranulis – Henriette

Scenografi: Jan Lundberg
Scenografiassistent: Hedvig Ljungar
Kostym: Lena Lucki Stein
Mask: Christoffer Nordin
Ljus: Hans-Åke Sjöqvist
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg: Joel Nordström

Filed Under: Scen, Teater, Toppnytt Tagged With: Göteborgs stadsteater, Scenkonst, Teater

Skarpslipad revoltmonolog i kortaste laget – Förbjuden ingång på Göteborgs Stadsteater

2 februari, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye



Av Victoria Benedictsson

Bearbetning: Mattias Nordkvist

Regi & koncept: Anna Pettersson

Scenografi: Anna Pettersson & Max Mitle

Kostym: Anita Darmark

Video: Gunnar Moe Petersen

Kompositör: Gustave Lund

Rörelseinstruktör: Sebastian Bartilsson

På scen: Mattias Nordkvist

Urpremiär Studion Göteborgs Stadsteater 1/2 2019

Spelas till och med 2/3

Den länge emotsedda premiären blev uppskjuten på grund av sjukdom. Formuleringen Förbjuden ingång är hämtad från första sidan i Victoria Benedictssons hemliga dagbok, publicerad postumt. När Mattias Nordkvist drabbades av läsningen för tre år sedan, tog han kontakt med Anna Pettersson, chef på Intima Teatern i Stockholm. Processen som började i denna okonventionella ände, är således ett samarbete med den Strindberg-associerade teatern och Göteborgs Stadsteater.

Benedictsson (1850-1888)  är unik i så måtto att hon från en tid dominerad av skrivande män, rättmätigt upptagits i vårt lands litteraturkanon. Hon har alltid haft rykte om sig att vara en uppfordrande  berättare och driven stilist. Jag har läst Pengar i lustläsarcirkel och förstås sett Fru Marianne i form av styv dramaserie på svt. Ett par kvicka pjäser visar en annan sida av ett tidlöst författarskap, hos någon som tyvärr blivit allra mest känd för sitt självmord i Köpenhamn. Själv ansåg hon sig dömd till att tillhöra litteraturens underklass.

Essensen ur dagboken utvinns med ursinnig hetta och koncentrerad frenesi av Nordkvist, numera nationellt igenkänd genom storsatsningen Vår tid är nu i Sveriges television. Texten är till lika delar en redogörelse över missförhållanden och en anklagelseakt. Skådespelaren levererar oftast i forcerat tempo, som för att understryka att tankar präntats ned i affekt, av en frustrerad analytiker långt före sin tid.  Välgörande uppsamlande sekvenser förekommer också, då utbrott av vånda och förtvivlan präglar produktionen. . Anspänning parat med upprördhet är tillstånd  teamet Nordkvist & Pettersson gestaltar övertygande. Kroppen på scen reagerar på det sagda, antingen beslutsamt eller genom konvulsioner. Man använder sig av halvcirkelformat draperi, lappar med sentenser, ljudinspelningar med reciterande avsnitt,  vindmaskin, videoteknik och påträngande beatmusik att överrösta. 

 

Fysiskt bastante Nordkvist – som dubbelexponeras vid några tillfällen –  bär mörk långklänning, har i hållning och gester införlivat drag från motsatta könet. Ingen förklädnad i övrigt, vilket markerar att han förmedlar författarens vredgade röst, utan att vara den person vars pseudonym var Ernst Ahlgren. Vad som ändå är någon slags illusion, uppsättningens  tillstånd, bryts oväntat i en passus när textbearbetaren reflekterar och förklarar, med manusbunt i händerna. Ett smart grepp att vittna om värdet av  feministers biografier, deras självklara kamp för jämlika villkor. Vi ser ett noga övervägt precisionsarbete, ett agerande som kombinerar styrka med skörhet.

Anna Pettersson har en slagkraftig estetik. Å ena sidan en ortodox regissör som omhuldar det dramatiska förloppet, å andra sidan en konstnär som utforskar sina uttrycksmedel på jakt efter sinnrika lösningar. Förbjuden Ingång motsvarar precis ställda förväntningar. Att de inte överträffas beror på att en knapp timmes speltid blir en smula futtigt. Skulle gärna återvända för att höra på det sammanbindande halvtimmassamtal som utlovas efter kommande föreställningar.  Relativt ofta finns anledning att klaga på att uppsättningar är för långa. Här är förhållandet det omvända.

 

foto Ola Kjelbye

Filed Under: Scen, Teater

Andra akten fullbordar teaterfest – Fanny och Alexander på Göteborgs Stadsteater

15 december, 2018 by Mats Hallberg



  

Foton Ola Kjelbye

Av: Ingmar Bergman

Bearbetning: Stefan Larsson, Eva Bergman

Regi: Eva Bergman

Scenografi: Tofte Lamberg

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Mask: Elisabeth Wigander

Orkester: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Bladh, Daniel Ekberg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm (kapellmästare)

Spelas till och med 2/3 2019 stora scen Göteborgs Stadsteater

Premiär 14/12

 

Förväntningar kan utgöra en hämsko, vara en besvärande omständighet. De riskerar att förstärkas när dessutom förhandskunskap och känslomässig bindning existerar. Så är fallet med  flerfaldigt Oscars-belönade Fanny och Alexander. Oförglömliga prestationer från den tidens crème-de-la-crème av skådespelare ställer sig i vägen, åtminstone långt in första akten. På näthinnan från filmen/ tv-serien kampen mellan gott och ont, den avgrundsdjupa skillnaden i att bejaka eller försaka.  En obeveklig strid en högborgerlig teaterfamilj tvingas genomlida – med Alexander som främsta revoltör vars motstånd skapade identifikation  Biskopen förnekar människor deras frihet och glädje, en inte ovanlig tematik hos “demonregissören”.  Ska sägas att berättelsen har en särställning hos mig, då jag annars alla dagar i veckan föredrar Bergmans motpol Bo Widerberg, 

När Eva Bergman för första gången tagit sig an något av sin fars verk, har hon flyttat fram det till 30-talet. I övrigt bygger scenversionen på den bearbetning Stefan Larsson gjorde för Dramaten. Detta är fjärde uppsättningen Eva Bergman gjort enligt samma koncept, det vill säga med samma mångsidiga sexmannaorkester på scen.  Orkestern är lysande, oavsett om de illustrerar dramaturgin i helfigur eller understödjer och förstärker. Man står för egna utomordentliga arrangemang, växlar instrument raffinerat och framför med bravur  en brokig blandning av musik. Allt ifrån svensk folkvisa, jazz och julsånger till judiska tongångar, klassiskt samt tyska schlagers (Ulla Skoog stilsäker vokalist). Daniel Ekborgs sordinerade, brännheta trumpet i en central scen där Alexander tillrättavisas och Bernt Anderssons bedrift att ruska om publiken i Toccata; är två av åtskilliga toppnoteringar.

Vridscenen används inte, istället forslar scenarbetare in och ut rekvisita. Scenografin är osedvanligt sparsmakad.  Sammetsröda draperier och julgran, tafflig portal utgör dekor på Ekdahls familjeteater, kristallkronor hos affärsidkaren Jacobi och  asketisk grå interiör i biskopens hem. Greppet synes vara att arbeta med symbolladdad rekvisita. Dock, krämar man på avsevärt med omskakande effekter under upplösningen, vars både otäcka och magiska dimension åskådliggörs  med ackuratess. Kostymavdelningen har varit igång en lång period, provat ut kläder redan före sommaren. Självklart är resultatet anslående. Att Ann-Margret Fyregård för trettiosex år sedan var med och sydde kläder inför filmpremiären, är anmärkningsvärd kuriosa värd att lyftas fram.

Finns fler kopplingar till auteuren Bergman.  Jakob Eklund vet hur det är att bli regisserad av mannen med upphöjd status, han som kollegor runt om i världen beundrade. Eklund som jag på senare år sett i Mästaren och Margarita och Gösta Berlings saga, har blivit expert på diaboliska karaktärer. Ingen överraskning således att denne återvändande Göteborgare levererar ett ruggigt porträtt. Många skådespelare imponerar rejält, Ulla Skoog vars tyska bespottade maka försöker vara tapper, lyckas frapperande nog ta sig an ett tragiskt öde.   Carina M Johansson tillhör de som dubblerar, klarar galant  att antingen vara obekymrad “ihoplappare” eller påstått nödvändig bestraffare. Dubbelarbetande Tomas Nystedt är stringent i vad han än företar sig, har en avundsvärd förmåga att engagera genom att dra ut på sina repliker. Johan Hafezi  i två viktiga biroller, är självklar på ett sätt som inte tidigare skådats på Stadsteatern. Bravo! 

Emilie Strandbergs minspel och koreografi är kongenialt. Lars Väringer som Isak och Johan Gry som äldste sonen, har vinnlagt sig om precis den pondus och den humanistiska värme som genomsyrar deras tacksamma roller. Den elake och olycklige i brödraskaran, som inför avgörande sammandrabbning visar sällsynt resning, gestaltas underhållande och gripande av Sven-Åke Gustavsson. Mia Höglund gestaltar skickligt och trovärdigt Emilie, vars liv ju lika mycket handlar om passionen till teatern som till sina barn. Tre grabbar alternerar som Alexander och dito gäller för Fanny-rollen. Premiärens Alexander är övertygande, råder ingen tvekan om hans vrede och desperation.

Synd att rangordna, men två förnämliga bedrifter återstår, förtjänar  rättmätiga positioner i rampljuset. Eric Ericson gör helt enkelt en enastående tolkning av en  orerande, fryntlig gamäng med hedonistiska böjelser. Monologkonsten på sluttampen  ömsom rakbladsvass, ömsom hjärtknipande. Allra fetast beröm utdelas till Carina Boberg, vars prestation måste betecknas som fenomenal. Med varje nyanserat tonfall och specifik gest äger hon scen. Att vi påminns om familjeöverhuvudets karriär, jämte hennes mantra om att vi alla spelar våra roller, bidrar till den mångbottnade karisma hon förmedlar i sitt bländande spel.

Eva Bergman har en vägvinnande estetik, behöver inte  kliva ur berättelsen och blinka till publiken. Metaaspekten finns denna gång inskriven i manus.  Far och dotter Bergman har åstadkommit en kärleksförklaring till teatern och skådespelarna, även till entusiaster som saknar talang. Bergman d.y har med sin enorma rutin och sitt team,  konstruerat en  emotionell berg och dalbana. Konfliktytor och stup reflekteras rytmiskt koordinerat mot den “lilla världens” skenbara trygghet och förtretligheter. Första akten är habil, känns för mycket som att den prickar av betydelsefulla moment. Efter paus faller allt på plats. Karaktärer utmejslas medan dramatiken  fördjupas. Att skådespelare jag flitigt sett senaste decenniet inte alls framstår som utslitna, är ett mycket gott betyg. På många händer är de till och med kapabla att mäta sig med  legendariska aktörer från filmen anno 1982, vilket måste betraktas som ett strålande överbetyg.

 

 

 




Filed Under: Teaterkritik

Listig mockumentär förbryllar – Om tyranni på Göteborgs Stadsteater

10 december, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Av  Carolina Frände, ensemblen och konstnärliga teamet

Inspirerad av Timothy Snyders bok Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde årjundradet

Regi: Carolina Frände

Scenografi: Carolina Frände & Karl Svensson

Kostym: Elin Hallberg

Premiär på Lilla scen Göteborgs Stadsteater 7/12 2018

Spelas till och med 20/1 2019

Medverkande: Eva Johansson, Johan Karlberg, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Caroline Söderström

I föreställningen förekommer musik med bland andra Beatles, Ace of Bass, Bangles, the Doors, Toto, Chic, Avicii, Buffalo Springfield, BeeGees, Michael Jackson/Paul McCartney, Pink Floyd, Supertramp, Jan Johansson och Shania Twain.

 

För att teaterbesökarna inte ska känna sig totalt vilseförda och snuvade på konfekten, har kompletterande text lagts in på hemsidan. Man markerar att manus är lokalt förankrat, sveper över Göteborg under 1900-talets andra hälft.  Recensenter uppmanas  att nollställa sig, skippa eventuell förförståelse. Timothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Hans mission har varit att skildra de  mekanismer som får svajiga demokratier att tippa över. Efter senaste presidentvalet i USA skrev han en manual till demokratins försvar, där han lade fram  motståndsstrategier i tjugo rubriker. Med utgångspunkt i och refererande till  Snyders pamflett,  redovisas  en undersökning om en mystisk affärsman och utlandsinvesterare. En viss Peter G Granberg sägs ha varit insyltad i allehanda storskaliga projekt. Ensemblen påstår sig ha granskat hans förehavanden så långt det är möjligt, fast han gäckat dem. Han sägs verka i det fördolda. Med uppslagna textpärmar, placerar de pusselbitar i förhållandevis kronologisk ordning. Av allt att döma är denne entreprenör en uppdiktad figur, kan hända skisserad efter flera förslagna finansklippare.  Googlesökningar på honom och bolagen som nämns har varit resultatlösa.

Gillade att bli överrumplad av regissören och hennes team. Minns att något liknande hände för närmare tio år sedan i En helt god kvinna , en pjäs som skulle ha handlat om Alva Myrdal. På samma gång hyser jag sympati för de som blir besvikna.  Kan absolut betecknas som misshushållning av resurser när duktiga skådespelare,  istället för att gestalta  återberättar biografiskt. Enda iscensättning görs när audiovisuella hjälpmedel saknas, vilket  föranleder en av skådespelarna att be om ursäkt. Subtil humor!

Framgångssagan tar sin början med markköp i samband med byggandet förorten Angered. Den slutar med en svindlande härva efter grusade planer på nöjespalats och toppas med donationer till museer efter tjuvjakt.  Att hotelltornen Gothia och Trump Tower är likartat konstruerade, blir en av flera sammanträffanden,  som stödjer teorin om att nämnde finansman umgicks med flera despotiskt lagda ledare i världen. Foton ingår i kedjan av indicier. En annan koppling härleds till (SD). Mycket av vad som återges från Västkusten ter sig trovärdigt, har antagligen hänt. Inte bara planer på tunnelbana och garage under Kungstorget. Sensmoralen är att så här illa kan det gå när New public management får styra beslutsfattandet.  Stötande ofta skarvar stora kommuner vid offentliga upphandlingar, tar oegentliga genvägar. De på scen framställer sig fyndigt som grävande reportrar. En av ytterst få autentiska personer  som förekommer, råkar vara en legendarisk rockklubbsägare som blev ihjälskjuten.

Skådespelarna vars anförare är Eva Johansson, planterar raffinerat ett stegrat intresse hos publiken. De kan konsten att ha rätt tilltal. Med en blandning av saklig, docerande stil och animerade tempohöjningar slipper vi ha tråkigt. Ett aber är att ansvariga inte förvissat sig om  tillfredsställande volym. Myggor hade behövts för att allt skulle kunna uppfattas. Lisa Lindgren blir festlig när hon imiterar en substanslös individ, någon som var med under Que Club-eran sent 60-tal. Dekoren består av  numrerad mönstrad wellpapp, vars perforerade konturer plockas  ut, för att därefter fogas ihop mot slutet. Mellan varje scen hörs snuttar av passande låtar, vilket också bidrar till att göra detta fake- föredrag  lättsmält. Vidare ges en rundmålning av viktiga händelser, varje gång ensemblen stoppar upp vid väsentliga årtal.

Visserligen en slags anti-teater. Men den verklighetsnära väven stimulerar, får mig att fundera. Hur förhöll det sig egentligen?  Vilka blev förmögna?  I flera av skandalerna ligger säkert en hel kennel begravd. Frågan som infinner sig hos “researchteamet”: varför sysselsatte sig “Granberg” med dessa smutsiga affärer”?  En konsekvent och sammanhållen uppsättning för alla öppensinnade mottagare.

Ola Kjelbye

Filed Under: Recension, Teaterkritik

  • Page 1
  • Page 2
  • Page 3
  • …
  • Page 38
  • Next Page »

Primary Sidebar

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Woman at War

Woman at War Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer about Filmrecension: Woman at War

Scenkonstgalan i Göteborg – bubblande hyllning i lusten och kampens tecken.

från finalen på galan Scenkonstgalan … Läs mer about Scenkonstgalan i Göteborg – bubblande hyllning i lusten och kampens tecken.

Teaterkritik: 24 timmar Svart kvinna – Starkt och komplext om rasism och systraskap

24 timmar Svart kvinna Baserat på: Fanna … Läs mer about Teaterkritik: 24 timmar Svart kvinna – Starkt och komplext om rasism och systraskap

Ingripandet – en komedi om sårbar vänskap – Skandinavienpremiär på Riksteatern

Ingripandet är en rapp dramakomedi som … Läs mer about Ingripandet – en komedi om sårbar vänskap – Skandinavienpremiär på Riksteatern

Inträngande skådespelarkonst skildrar tidlös misantrop – Anteckningar från ett källarhål på Göteborgs dramatiska teater

pressfoto Fianna Robijn Anteckningar … Läs mer about Inträngande skådespelarkonst skildrar tidlös misantrop – Anteckningar från ett källarhål på Göteborgs dramatiska teater

Urpremiär på Riksteatern för Hem – Samtida drama om döva människor på flykt

Nu sätter Riksteaterns Tyst Teater upp … Läs mer about Urpremiär på Riksteatern för Hem – Samtida drama om döva människor på flykt

Kvick grovkornig skrattspegel från parnassen – Lärda kvinnor på Göteborgs Stadsteater

foto Ola Kjelbye Lärda Kvinnor av … Läs mer about Kvick grovkornig skrattspegel från parnassen – Lärda kvinnor på Göteborgs Stadsteater

Jonas Lundqvist – stor vinnare på årets Manifestgala

Popartisten Jonas Lundqvist tog i … Läs mer about Jonas Lundqvist – stor vinnare på årets Manifestgala

Teaterkritik: Ashes to Ashes

Ashes to Ashes Manus Harold Pinter Regi … Läs mer about Teaterkritik: Ashes to Ashes

Teaterkritik: Hamlet på Dramaten med Adam Lundgren

Hamlet Av Shakespeare Översättning Ulf … Läs mer about Teaterkritik: Hamlet på Dramaten med Adam Lundgren

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen

Kategorier

  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Taggar

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik konserter konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik musikfestival musikfestivaler Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

 
Nöje och Underhållning
Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

BlogRankers.com

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2019 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Log in