Search Results for: göteborgs stadsteater

Foton Ola Kjelbye

Av Yana Ross fritt efter Henrik Ibsen

Manus & regi: Yana Ross

Översättning: Jerker Beckman, Lucia Cajchanova

Scenografi & kostym: Zane Pihlström

Ljus: Vilius Vilutis

Musik & ljud: Jonas Redig

Mask: Ingela Collin

Film & video: Algirdas Gradauskas

Koreografi: Mia Hellberg

Premiär 7/4 2018

Spelas på Stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 23/5

Med oregelbundna mellanrum spelas på landets större institutionsteatrar, vad vi kommit att rubricera som klassiker. Antar att de finns på repertoaren som ett led i deras uppdrag. Minns en välgjord traditionell uppsättning av Ett dockhem i början på 2000-talet vid Götaplatsen. Ett vanligare grepp nuförtiden, är att i likhet med Yana Ross, göra en adaption,  hantera grundstoryn som en hiss till angelägna frågeställningar. Det kryllar av sådana i denna lyckade, utlevande uppsättning.  Vad som problematiseras är långt fler ämnen än det mest uppenbara, det vill säga kvinnans ställning i ett borgerlig välsituerad familj. Vad är äkta och vad är fake? I vilken utsträckning kan vi kontrollera våra liv? Vem leder och vilka tvingas följa? Var går gränsen mellan barnslig naivitet och vuxet ansvarstagande? Vad är glänsande sken och vad är krass verklighet? Varför lockas många av förutbestämda regler kring över- och underordning i form av s/m-lekar?  Regissören betonar att hon vill ifrågasätta tanken på människans fria vilja, vilket framgår av några funderingar om genetik och arv som yppas av doktor Rank (Johan Gry).

Hemma hos familjen Helmer firas jul till ackompanjemang av Disney,  alkohol samt ett överflöd av julklappar som  Nora  frossar i. Redan i inledningen framkommer, att den lilla samtrimmade ensemblen representerar dysfunktionella rollfigurer. Vem som är värst åtgången, mest trasig inombords, är omöjligt att avgöra när ett svajigt tillstånd övergår i ohanterliga plågor.  I Ross  minst sagt utsvävande manus, är dessutom en oberäknelig bror (Mattias Nordkvist) till Nora tillagd. Det pyser och kokar över av otillfredsställelse hos det äkta paret, den allestädes närvarande märkliga doktor Rank, impulsive brodern Krister samt den olycklige Nils ( Logi Tulinius). För att lätta på trycket roar de sig med sanning- konsekvens, väcker till liv vokalkvartetten från Handels och genomför  lustigt koreograferade dansnummer.

Det är en anmärkningsvärd uppsättning som ger upphov till en känslomässig berg och dalbana. Tragik och dråpligheter levereras växelvis medan tankeväckande associationer kontinuerligt avlossas  Scenografin på den rymliga vridscenen är flott med panoramafönster och elegant, effektfull ljussättning. För att förstärka instängdheten, märks både berättartekniska och optiska grepp. Nora tränar i vardagsrummet, kläs ut till  prinsessa, har en affär med doktorn och förnedrar  erotiskt sin make på hans initiativ. Gizem Erdogan gör sin tacksamma huvudroll rättvisa, genom att agera på tvärs mot allt vad offermentalitet heter.  På ett finurligt sätt ger hon beskedet att hon  måste lämna, inte bara hemmet utan den patriarkala strukturen, ett beslut som i finalens drömsekvens innefattar även männen ( stiligt ekiperade påminner de utseendemässigt om männen i Tarantinos första långfilm).

Ibland förflyttas dekoren bakåt på scen, en distansering till för att skapa illusionen av småttigt dockhem. I dessa lägen fyller arbetet med videokamera en avgörande funktion. Närbilder projicerar  ordlöst storartat skådespeleri, där vi nästan drunknar i uppskrämda ögon från Gry, Erdogan och Söderblom.  I skarp kontrast till deras fångade ångest, blir det avsiktligt fars när Noras rökande gamla nanny, syns på storbild tillsammans med de godisätande barn hon har i uppgift att ta hand om. Att barn tvingas vistas utomhus på julafton för att självupptagna föräldrar ska få fira i fred med närstående, är till lika delar hysteriskt roligt som en indikation på att något är väldigt fel hos familjen Helmer.

Finns fler lustigheter i en härligt utflippad fysisk uppsättning. Tänker på en av flera scener på temat regression. Nils och Krister testar en bilbana, varvid de liknar bilarnas prestanda vid personer de har omkring sig. Krister beklagar typiskt nog att man inte kan backa i livet, antyder att somliga handlingar inte borde ha utförts. En förlösande scen bestod i att de fyra männen låg på varandra som en tröstande hög av kroppar. Vidare öppningsscenen med den batteridrivna leksakshunden med sitt irriterande läte, jämte Noras förtjusning i att öppna paket (precis den glädje man förknippar med kombinationen barn och jul)  och förstås  manskvartetten goes cheerleading. I bjärt kontrast till nämnda lustifikationer, innehåller Ett dockhem många konflikthärdar, ett minfält av ohälsa och störda relationer. Johan Gry gör ett välavvägt porträtt på en stel karaktär, osunt voyeuristisk och på väg att implodera. Logi Tulinius är självklar i sin roll vars pendling från hjälplöshet till självtillit imponerar. Från Mattias Nordkvist kommer precis vad som förväntas, när han ingjuter obehag och bullrig dramatik. Tillsammans med Jesper Söderblom ger de publiken ett flertal synkroniserade showartade insatser, avledande glädjespridare i ett annars dystert drama.

I antologin Sceningång  listas några ögonblick i närtid när tiden påstås ha stått still och magi uppstått på Göteborgs Stadsteater. I andra akten inträffar ett sådant sällsynt, gripande moment, som uteslutande ska tillskrivas en enskild skådespelare.  Jesper Söderblom är fantastisk på att skildra en vilsen skadad själ. Svetslåga må vara en sliten kliché, men varenda muskel i honom, varenda hjärncell, alstrar med oförminskad intensitet, en brännhet låga som bör ha gått under huden på hela salongen.  Aggressionen som syns i ögonen när hans rollgestalt är på väg att strypa, på grund av oförlöst fadershat, påminner i styrka om Tommy Berggrens berömda nedstigningar. Och när regissören överräcker till Söderblom, den omskakande monologen som riskerar ställa allt på ända i andra akten, då är jag nere för räkning. Där och då förunnades betraktaren en glimt av magi, en andlig glänta, ett revolutionärt utskott i ett i övrigt mångskiktat och tankeväckande gott hantverk. Finns definitivt tillräckligt mänga attraktiva beståndsdelar, som bör locka teaterpubliken trots vårljuset.

 

 

 

 

2/3 2018

Hemsöborna

Av August Strindberg

Regi och dramatisering: Andreas Boonstra

Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn

Ljus: Joakim Brink

Mask: Christoffer Nordin

Ljud: Tommy Carlsson

Musik: Simon Steensland

Spelas till och med 26/5 på Göteborgs Stadsteater Stora scen

Foto Ola Kjelbye

1988 såg jag Angereds Teater göra en konventionell uppsättning av Strindbergs tendentiösa folklustspel. Nu trettio år senare används han dramatik främst som utgångspunkt, för att leverera budskap och diskutera kring pågående samhällsomvandling. Det är kul, medryckande och lärorikt, men jag ställer mig frågande till greppet att ideligen vända sig till publiken. Visst utvinns poänger genom dessa anspelningar på ursprungsmanus. Dock, går det i Boonstras händer till överdrift. Annars finns mycket att uppskatta. Intrigen om den rekryterade utbölingen som manövrerar sig fram,  gör sig hemmastadd efter att ha fått igång motvilliga öbor, är som omnämns i uppsättningen, karikerad från Strindbergs vistelser på Kymmendö.

I programmets intressanta essä citeras något man tagit fasta på, nämligen att komedin skall säga sanningen med ett leende. I ett verk som dignar av symbolik, antyds flera av vår tids problem. Intentionen är helt klart att pjäsen blir en språngbräda. Att publiken diskuterar konflikten mellan invanda trygga traditioner och driftiga influenser utifrån är målet. Som en underliggande röd tråd hittas frågeställningen om det svenska arvet och identitet. När Nüjens i sammanhanget märkliga kavaj, i andra akten byts ut mot folkdräkt är det förstås ett statement.  Alkoholberoende problematiseras, fast inte hur usla vi är på integration. Finns så många ingångar i zonen mellan gestaltande/ berättande (en av käpphästarna det görs avbrott för att resonera kring) att produktionen tål att ses igen.

Scenografin är omsorgsfull med öns byggnader placerad på vridscen. Interiörer av Madame Flods bostad är det välgjorda nav varpå den avgörande dramatiken utspelar sig. En båt med åror som kan förflytta sig, har förstås fiffigt konstruerats. Och för att förstärka växlande årstider ute i havsbandet, har man tillgång till videoteknik. Ändå är inte tanken att svepa oss med i ett illusoriskt bygge. Torrdasset fungerar med videokamerans hjälp som peep show, dit rollfigurerna tar sig för att tömma sig på tankar. Scenens sidor är öppna för att markera att två parallella världar existerar samtidigt. I regissörens fullklottrade scenanvisningar, trängs alla de moment som utgörs av att skådespelarna lämnar sina roller, ställer sig på scenkanten och börjar förklara något. Crescendot i dessa överklivningar måste sägas vara, när Özz Nûjen lägger ut texten om ett visst partis skräck för den annorlunda minoriteten. Man kan anta att förslaget om ett brandtal, kommer direkt från den stå-uppande kurden. ( Rättelse: Trots att min tes verkade väldigt rimlig, har det kommit till min kännedom att jag hade fel i mitt antagande.)   Allusionen Carlssons omstörtande entré ska ge, är en uppenbar och uppfordrande samtidsmarkör.

Foto Ola Kjelbye

Ensemblen kring huvudrollsparet gör ett gediget jobb. Alltifrån bastanta  Anders Berg som den förgrämde Gusten och hans förtrogna Norman (Vilgot Paulsen), över alltid klurige publikfavoriten Sven-Åke Gustavsson till pigorna vars uttolkare heter Melina Tranulis och Amanda Gordon. Gustavsson dubblerar framgångsrikt genom att också agera världsvan sommargäst.  Denne professors familjemedlemmar gestaltas med enkla effektiva medel av Marie Delleskog och ovan nämnda Amanda Gordon. Vår nationalskalds nidporträtt av prästen i Hemsöborna görs med vinglande groteskt bravur av Marie Delleskog. Samtliga har absorberat Strindbergs slingrigt mustiga, precisa språk och kryddat med diverse dialekter.

I likhet med fjolårets affischnamn Alexandra Pascalidou är inte Özz Nûjen någon regelrätt skådespelare. Han vill underhålla och undervisa. Nyttjar många konstpauser, spärrar upp ögonbrynen och gör miner. Han förlitar sig på tekniken han tillägnat sig från sina monologshower, vilket i stort går hem. Men varken han eller hans arbetsledare sparar på krutet. Hade gärna fått vara mer återhållsamt med  komma-fram-till-publiken-och-säga-hur-det-är.  Avgjort roligast blir det när han hoppar ur Carlsson-figuren och näpser en av praktikanterna. (Ber om ursäkt för  spoilern!)  Övertydlighet beror ofta på lusten att predika sin övertygelse. Håll tillbaka lite till, kill your darlings för använda ett gångbart råd. Mia Höglund Melin i avvikande beige 50-tals kappa spelar änkan Flod med pillemarisk fast hand. Känner mig kluven till hennes porträtt. Duktigt hantverk, men passar hon i rollen?

Foto Ola Kjelbye

Den specialkomponerade musiken är verkningsfull som stämningsskapare. Musiken är så pass betydelsefull att den borde bedömas tidigare i recensionen.  En trio musiker sittandes i båt, har fullt upp med att tolka godbitar förankrade i den svenska folksjälen, musiker jag träffat och åtskilliga gånger lyssnat på. På menyn ett ansenligt spektrum från 60-tals schlager till psalmer och visor. Daniel Lemma gjorde succé med sin svenska premiär på text av Karin Boye. Här framför han på gitarr – tillsammans med oemotståndliga Bernt Andersson och lika raffinerade Henrik Cederblom – ett pärlband av vemodiga visor. Även sådana som ursprungligen är åt det klämkäcka hållet, stöps i denna bitterljuva formel. Personligen berördes jag allra mest av Himlen är oskyldigt blå. Runner up-stämpel på sånger som Så skimrande var aldrig havet, I folkviseton och Jag ger dig min morgon. Vidare har Lemma i båda akterna tilldelats en introducerande talroll som reflekterar över  svensk kultur.  

Har uteslutande behållning av livemusiken. Uppsättningen som helhet är en roande och tänkvärd historia. Spretig på gott och ont när klassisk intrig kombineras med ständiga kommentarer.

I rollerna: Özz Nûjen, Mia Höglund-Melin, Anders Berg, Marie Delleskog, Amanda Gordon, Sven-Åke Gustavsson, Vilgot Paulsen, Melina Tranulis och Daniel Lemma.

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto Ola Kjelbye

Text & regi: Carina M Johansson

Musik: Bob Dylan

Översättning sångtexter: Mikael Wiehe

Musikarrangemang: Kristina Issa

Musiker: Kristina Issa, Sofia Andersson och Julia Schabbauer

Dramaturg: Lucia Cajchanova

Spelas till och med 27/3 på Göteborgs Stadsteater Lilla scen

Först något om mina förutsättningar vilka varit allt annat än optimala. Före: späckad jobbvecka med fem nätter och på premiärdagen ingen middag. Efteråt: konsert, krogbesök,klubb och sömnlöshet. Vill få det sagt, för att markera ansträngningen att skriva väl under rådande omständigheter. Målet måste vara att vinnlägga sig om vara noggrann med formuleringarna, lika noggrann som Carina M Johansson i hennes program med undertiteln “Dylan, min bror och jag”.

Jag tror att hon i en omsorgsfull process skalat av och lagt till, så att till slut bara kärnan upphängd på anekdoter och detaljer återstår. Hon är fullständigt klar över vad som ska förmedlas och tillvägagångssättet. Otvivelaktigt lyssnar publiken andäktigt! Utan överdrift kan etiketten hudlös närvaro sättas. Vi får ovärderliga insikter om medberoende, om skammen som äts med sked fast man lärt sig koderna. Hennes eget liv speglas  genom en nio år äldre halvbror, vars liv var en ohjälpligt nedåtstigande spiral.

Månaden innan Susanna Alakoski fick Augustpriset, satt jag med henne och delvis gemensamma vänner på restaurang Kometen. Hon är således en författare jag träffat, lyssnat på och förstås läst. Med sina erfarenheter av att  ha haft en missbrukande kriminell bror, blev Alakoski ett bollplank för genomförandet av De ensligas allé. En annan referenspunkt  är Mikael Wiehe, vars geniala Dylan-tolkningar jag hört honom själv och andra distingerade artister ( Totta Näslund, Ebba Forsberg…) göra. Vilken värdighet och existentiell allmängiltighet han utvinner ur originalen. Den garvade X-proggaren uppvisar i sitt hantverk, en vidsynt sårbarhet som varje gång får mig att baxna. Och lyckligtvis förmår den kvinnliga kvartetten göra de  svenska versionerna rättvisa.

Funkar fint att ha herr Zimmerman som ledsagare när vi invigs i två syskons olikartade liv, som  sammanflätas när lillasyster dras in i sin nu döde brors problematik. Farhågan om fragmentariskt berättande kullkastades. Alla verser ur de elva sånger som används tas inte i anspråk. Samtliga görs oklanderligt. Största utropstecknen är Jag skall bli fri (I Shall Be Released) jämte För att jag älskar dig (To Make You Feel My Love). Mitt förhållande till Dylan ska inte avhandlas här – roades av  Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater, har några skivor  och sett  honom i sömnig konsert på Ullevi. (Uppskattar Dylan kopiöst som låtskrivare, samtidigt som jag anser det vara befängt att ge honom nobelpris i litteratur.)  Kulten kring världens mest omtalade singer & songwriter påstås ju upprätthållas av manliga knappologer. Därför behöver det basuneras ut att gänget involverade i detta projekt är kvinnor.

Foto Ola Kjelbye

När man vandrar in i den intima lokalen med fri sittning, har musikerna börjat “värma upp”. Barytonsaxofonen väser i framkant. Carina M Johansson tar sig fram till scen med vattenglas och tillbringare i händerna.  Hon förklarar först av allt varför och varifrån hon hämtat rubriken på sin musikaliskt interfolierade monolog. Under cirka 70 minuter levereras en hemsk historia, en historia som berör ohyggligt för att det är en djup tragedi, en sann story om “varje människas vacklan mellan kaos och balans”. Skådespelaren jag sett i ett otal uppsättningar genom 2000-talet, avslöjar brutalt  sitt bagage. Johansson skildrar drastiskt i laddade  anekdoter  kurragömman, som kan lekas först när  lillasyster lärt sig räkna, misshandeln kring middagsbordet, bytet från bankrån, bröllop innanför murarna och omstörtande telefonsamtal i taxi på väg till filmfestivalens röda matta. Gör nästan ont i en att få veta om sporadisk uppryckning med truckkörning och Faktumförsäljning.  Den bild som kongenialt beskriver tidens materiella framsteg, är den  som tar fasta på utvecklingen från torrdasss till spoltoa. Jag som studerat och skrivit mycket om arbetarlitteratur får en aha-upplevelse.

Kristina Issa- hört henne  musicera i två pjäser förutom spelning på Gmlstn Jazz – har fått till snygga spänstiga arrangemang. Låter angenämt annorlunda  utan gitarrackord. istället mycket utrymme för Sofia Andersson på barytonsaxofon som hon varvar med sopransax eller basklarinett.  Både hon och trumslagaren Julia Schabbauer ( även klockspel och miniorgel) tillhör en ung generation jättebegåvade musiker värda att hyllas. De håller ömsom igen för att betona nyanser, ömsom tar i för fulla muggar för att stolt tillföra något eget.  Schabbauer använder frekvent vispar och klubbor, vilket låter helt rätt. Vad beträffar det vokala sjunger Issa lead några gånger och trion bakom kvinnan sjunger överraskande mycket. Effektfullt!  Ett annat anmärkningsvärt förhållande är att Issa alternerar på keyboard och harpa(!). För oss som haft möjlighet att följa Carina M Johansson, har det inte varit någon hemlighet att hon kan och vill kombinera talroller med sång, vilket märktes med ackuratess senast i Karl Gerhard. I barndomen fanns drömmen om att bli schlagersångare. Hon sjunger så att det känns på riktigt, så att texten går fram till mottagaren

De ensligas allé är utomordentligt komponerad, har absolut tonträff. Den är ett gripande dokument över hur olika öden livet kan ha i beredskap. Varifrån vi kommer är aldrig oväsentligt, allra minst när en medberoende, enligt egen utsago tvåspråkig, skådespelare nästan jämnårig med undertecknad, ger oss en självbiografisk omskakande betraktelse. Dylans musik inramar förtjänstfullt, i en dramatisk båge som får publiken att kippa efter andan. Se till att skaffa biljett till ett starkt scenkonstverk, lika lyckat som Stjärnornas tröst på samma scen.