Search Results for: göteborgs stadsteater

Ship of Fools

Idé och koncept + regi + scenografi och kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber

Text: Bogdan Szyber

Ljud/ komposition: Tommy Carlsson

Berättarröst: Marie Delleskog (skådespelare på Göteborgs Stadsteater)

Skådespelare: Hannah Alem Davidsson, Victoria Olmarker, Jesper Söderblom och Johan Karlberg.

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 31/5

Urpremiär: 26/5 2019

Ett scenkonstverk om att ljudlägga jordens undergång, tillika klimatets och människoartens kollaps. Framstår temat som überpretentiöst? På sätt och vis stämmer konklusionen. Men lyckligtvis har upphovsparet, performancekonstnärerna Reich och Szyber, fokuserat på en prosaisk mellanmänsklig dimension. Fyra så kallade trampare måste kunna samarbeta i sin verkstadsliknande ljudstudio för att kunna utföra sitt uppdrag. Det går sammantaget inget vidare. Att bevittna hur intrigerna växer fram är befriande dråpligt. Manus rymmer flera spetsfundiga lager. Fyndigt inlemmas uppfordrande tankegods med igenkännbara konflikter på en mindre arbetsplats.

Ship of Fools, på svenska Narrarnas skepp, är en dystopisk allegori från Platon om en farkost utan vare sig kompetent kapten eller besättning, en allegori som åtskilliga låtskrivare  använt sig av. Myten adresserar människans ofullkomliga  natur och följdriktigt hennes tillkortakommanden. Återkommande tvådelade  mantrat lyder  vem styr och vart är vi på väg? Avgörande frågeställningar som ger underlag för det mesta som händer på scen, såväl som i den text  vars okonstlade speakerröst tillhör Marie Delleskog. I ljudstudion jobbas det febrilt av foleyartister, med tillgång till en otrolig arsenal av prylar vid sina arbetsbänkar och i förråd. Scenografins myllrande detaljrikedom är  förbluffande, rent av episk. Fooleyartister  kallas  yrkeskåren som ända sedan stumfilmstidens era haft i uppdrag att förhöja illusionen av autenticitet i efterhand. Skådespelarna har  gått på workshop i ljudläggningspraktik hos Radioteatern.  Några  ljudeffekter är inspelade i förväg, ett smart tillvägagångssätt som vilseledde några gånger. 

Skådespelarna behärskar till fullo att exponera trassliga relationer,  arbetsmiljöproblem, irritationsmoment och sårad stolthet. Jesper Söderbloms osäkra Markus visar upp en fasad av sturskhet, beter sig på samma gång lika fånigt som rörande, inte minst vid försöket att utse en ledare. Hans motpol Anna, spelas  bitskt med bravur av Victoria Olmarker. Hon utslungar som vanligt dräpande repliker vid exakt rätt tillfälle. Hannah Alem Davidssons rollfigur agerar frimodig medlare genom att exempelvis föreslå ett rapbattle. Johan Karlberg gestaltar en pensionerad trampare som inte kan låta bli att besöka sina tidigare kollegor, fast han numera är pizzautkörare. Korsord och sentimentala sånger är aktiviteterna han underhåller sig och andra med. Närvaron finns  påtaglig hela tiden i uppsättningen, åskådliggörs träffsäkert. Föga förvånande involveras ljudteknikern i skeendet mer och mer, utan att man riktigt förstår varför till slut. Iscensättningen generar inga garv, däremot höjda ögonbryn och åtskilliga leenden. 

Bland det  konglomerat av metaforer, allusioner och kommenterande giftpilar som förekommer, kan framhållas Hans Roslings statistik-Messianism, de torra ordvitsarna om Titanic och framför allt skandalerna kring Nya Karolinska. Den ordakrobatik som flödar i  monologen om beslutsångest och mjölkprodukter känns däremot förhållandevis malplacerad.

  Vårens ljusa väderlek och naturens pånyttfödelse medför ofta problem att fylla teatersalongerna. Något extra ska till för att locka  kulturintresserade.  Visionära  tragikomiska Ship of Fools är utrustad med de extra kvaliteter som krävs. Vad som lätt kunde bli obegripligt och poänglöst, har istället inramats i en form som ger mersmak. Det logiska slutet anas implicit i färdriktningen. Anta utmaningen att se något garanterat annorlunda som förmår göra avtryck. Här finns så mycket att upptäcka att man vill återvända.

Manus och regi: Isabel Cruz Liljegren

Scenografi & ljus: Carl Kristiansson

Ljud & musik: Bernt Karsten Sannerud

Mask & kostym: Isabel Cruz Liljegren

På scen: Alexandra Nordberg

En examensproduktion med studenter från Stockholms konstnärliga högskola som görs i samarbete med Göteborgs Stadsteater

Spelas I Slakthuset Gamlestaden i Göteborg till och med 16/5

Urpremiär 12/4 2019

Lyckas gå vilse, frågar mig fram. Är som tur är ute i god tid. När man kommer in i korridorerna finns en utställning med direkt anknytning till vad som ska gestaltas, något man borde upplyst om i förväg. Hann ändå suga i mig en del relevant kunskap. Känner inte igen några kollegor. Visar sig efteråt att knappt någon ur den blygsamma publikkapaciteten (20 personer), är utan direkt koppling till de som varit involverade i produktionen. Känns därför högtidligt exklusivt att vara här, under dessa omständigheter på en närmast upphaussad premiär.

Spelstället är tillfälligt och helt nytt, valt med största omsorg. Uppsättningen har ett mantra som lyder: Så länge det finns slakthus kommer det att finns slagfält (citat från Leo Tolstoy). Vi får instruktioner innan vi leds in i det kvadratiska kaklade rummet av vår ciceron, till ett verk som har underrubriken “en intim scenkonstupplevelse om missanpassade kvinnor och önskan om att förstå eller klassificera dem.” Det rymliga rummet är indelat i stationer likt gymnastikens cirkelträning. Med och ett par gånger utan plaststolar, förflyttar vi oss på vänlig anmodan till olika skådeplatserna.

Isabel Cruz Liljegren har jag sett tidigare på Göteborgs Dramatiska Teater i ett obehagligt,problematiserande inlägg om den manliga blicken. (I höst är hon aktuell med ett relationsdrama på Folkteatern i Göteborg om Karin Boye.) Hon har intresserat sig för det kvinnligt avvikande, beteenden som ansetts utan sans och besinning. För ett år sedan tog hon del av medierapporteringen om Nasim Aghdam, the You Tube shooter. Hon var en 38-årig aktivist, vegan och videokonstnär, vars raseri 3 april i fjol på företagets huvudkontor i Kalifornien, resulterade i tre skadade varav en allvarligt. Därpå sköt hon sig själv. Dramatikerns fallstudie tillkom för att media, i motsats till manliga förövare, inte brydde sig om att ta reda på vem hon var, ville inte leta förklaringar. I sitt underlag har Liljegren använt sig av böcker av Eva F Dahlgren, Hanna Arendt och Karin Johannisson, med övervikt för Den sårade divan av den sistnämnde. Hennes manus och regi samverkar kongenialt, bildar en lyckad väv av ingredienser.

I processen har en viktig beståndsdel varit att laborera med begreppen autenticitet och lögn. Aghdam hade en agenda, var besatt av att bedriva opinion. Samtidigt ägnade hon sig åt excentrisk videokonst genom att anta olika identiteter, något Nordberg demonstrerar vigt via peruker och skiftande kroppsspråk. Att skådespelaren som 2018 examinerades från Teaterhögskolan i Malmö, påstår sig vara performancekonstnär med behov att gå in i en undersökning som ledde fram till Ensam galning, är så skickligt planterat att det är lätt att svälja betet. Lika skickligt planterat är monologens Tjechov-variant av teaser, det vill säga det inlindade innehållet i den genomskinliga plastpåse Nordberg bär med sig under föreställningens drygt 100 minuter. I två omgångar redogör hon för kända fakta om själva gärningen, när publiken intar rollen som offer eller vittne. Det är ett hiskeligt effektivt berättande!

Finns en tät treenighet mellan den laddade texten, den stegvisa konstruktionen i rummet och det sluga agerandet; vilket totalt sett medför lysande teater i det lilla formatet. Tiden går förhållandevis snabbt, delvis beroende på våra förflyttningar jämte en genialisk interaktiv övning där monologen gör halt. Vi får chans att begrunda biografin som presenterats plus se på videoklipp.

Väl valda fragment undersöker ett psyke, vars utlopp för frustration ofattbart enkelt detonerar, något som sker gång på gång i ett land med orimligt liberala vapenlagar. The You Tube shooter fick avgörande problem att försörja sig när webbplatsen ändrade policy. Parallellt fanns störningar som ledde till katastrofen: Trasig relation till familj/ fadern, osunt bekräftelsebehov, konspirationstankar, fetischism för djur och i synnerhet kaniner samt enormt begär efter att påverka omgivningen.

Förvånar inte det minsta att Nordberg tidigare spelat Valerie Solanas. Hon verkar ha vanan inne att trollbinda genom mimik, tonfall och utsagor. Vet hur man på scen duperar och ändå framstår som förtroendeingivande. Skådespelaren i vitt kommenterar och vägleder, ger oss däremellan skärvor av insikter i en desperat aktivist utan stadga. Musik, ljud, ljus, förklädnader och utplacerad dekor förstärker kusliga intryck. Men ansvaret att upprätthålla illusionen, såväl som att bryta den, vilar helt på Alexandra Nordberg. Hela vägen fram till ett annorlunda slut, är hon lidelsefullt närvarande. Det är en storartad gestaltning!

Se till att skaffa biljett om ni är förtjusta i omvälvande scenkonst. Visserligen ingen uppbygglig historia, men Ensam galning har förutsättningar att bli årets snackis på Västkusten.

Lärda Kvinnor av Molière

Översättning: Ulf peter Hallberg

Bearbetning: Ulf Peter Hallberg / Hilda Hellwig

Regi: Hilda Hellwig

Scenografi: Jan Lundberg

Ljus: Hans-Åke Sjöqvist

Kostym: Lena Lucki Stein

Mask: Christoffer Nordin

Pianist: Tania Naranjo

Premiär: 15/2 2019 på stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 16/4

I rollerna: Lisa Lindgren, Reuben Sallmander, Fredrik Evers, Melina Tranulis, Hannah Alem Davidsson, Kirsti Torhaug, Fredrik Lundin, Johan Karlberg, Jesper Söderblom, Alexandra Nordberg och Ashkan Ghods

I närtid har jag på teaterhuset vid Götaplatsen sett minst tre pjäser av Molière: Tartuffe, Hustruskolan och Den inbillningssjuke (den sist nämnda ett fiasko). Franske 1600-tals dramatikern som blivit synonym med någon som avslöjar hycklande maktmänniskor, måste vara frestande att förflytta till nutid.

Hilda Hellwig har valt att förlägga intrigen till en miljö, vars likheter med skandaler kring Svenska Akademien är lika uppenbara som avsiktliga. Undertiteln är sex, lögner och akademier. Hon har bibehållit ramverket, det vill säga elegant rimmade monologer (i fantastisk översättning) jämte upplösningens äktenskapskarusell. Men vad vi bevittnar pågår hemma hos Ebba & Horace, eller på den litterära salong som startats av kvinnor, en vitterhetsklubb som nog ska påminna om kulturprofilens Forum. I scenografin används vridscenen för fullt, vilket ger den giftiga komedin schwung. Kuvade män tvingas ofta hålla till utanför på baksidan i väntan på sin tur att uppträda, medan matriarkatet smider planer lite varstans. Ingen tvekan om att pjäsen förlagts till en parallell nutid. Noterar röda plaststolar, markiser i plåt och nutida ekipering. Det centralt placerade pianot som trakteras av en världsartist, ger mer ett tidlöst intryck. Å andra sidan hörs flera discodängor och låtfragment från en trulig man med många fans.

Vad bearbetningen fokuserar på är hur i egna ögon upphöjda kulturvarelser styrs av sina könsdrifter, något som framkallar många skratt. L´Épine (Ahskan Ghods) toppar sin position som fascinerad betraktare, genom att hoppa runt med byxorna nedhasade. Hans apparition refererar uppenbart till en famös incident signerad “Anders Borg”. Ömsesidiga begär uppstår och par in spe kråmar sig för varandra på löjeväckande sätt. Ett spegelvänt förhållande råder i och med att männen inte tillåts vara herrar på täppan, tvärtemot den massiva #metoo -dokumentationen. Det är roligt att titta på skådespelare, som instruerats att gå all in genom fysisk utlevelse och utslungade sarkasmer. Melina Tranulis och Alexandra Nordberg går i bräschen för detta förhållningssätt.

I andra akten är dock konstruktionen farligt nära att rämna. Satiren riskerar att tippa över, genom att bli för plump och för karikerande. Hellwig lägger inte fingrarna emellan, har framställt vad som måste betraktas som några nidbilder Den som klarar sig bäst, även om han mest framstår som en beskedlig figur inriktad på att gjuta olja på vågorna, är “Horace Engdahl”. Denne Chrysale gestaltas glimrande av Reuben Sallmander. Att jag inte kunde identifiera honom på rösten är definitivt en kvalitetsmarkör på hans bredd.

Horace kompis “Stig Larsson” liknas vid ett uppblåst självutnämnt geni, vars göranden och låtanden beundras reservationslöst av “Ebba Witt Brattström” (den verkliga EWB har jag förresten träffat flera gånger). Regissören drar paralleller till Tartuffe. Fredrik Evers respektive Lisa Lindgren triumferar i sina look a like – porträtt. Trots att förhållandet i verkligheten är det omvända och att den resonerande EWB här istället framstår som echaufferad, är många karaktärsdrag hos de båda till synes på pricken. Otroligt skicklig instudering och dito jobb av perukmakare. Som en fiffig detalj urskiljs vid Stig Larsson-typens deklamerande en annan poet med genistatus. Johan Karlberg gör sin Ariste korrekt, avmätt och lösningsorienterad; lite som en sidekick till brodern Chrysale och Philaminte; en hållning han är van att praktisera på Stadsteatern.

När Molière är på väg att försvinna ur manus, lustmördas “Ulf Lundell” av Jesper Söderblom. Det är bildligt talat en skoningslös avklädning av ett ego som blivit en slags arketyp. Ett alltför alltför elakt porträtt om ni frågar mig. Dock småkul att iaktta en berusad förvirrad Uffe med hårig bringa. Ett par låtar ur hans repertoar bjuds vi på förstås. En tredje kandidat till de giftaslystna ivriga kvinnorna, har inte lika tydlig förlaga. Fredrik Lundin iförd röd mössa representerar attityden på spoken word-scenen. Vill påstå att hans tolkning är komplett, inte minst för att det kaxiga mixas med sårbarhet.

Även om uppsättningen har vissa skavanker, blev jag förtjust i det narraktiga greppet. Att kvinnor i första hand agerar som subjekt är också en tillgång. De enastående friska alexandrinerna, jämte det icke verbala spelet behärskar skådespelarna till fullo. Och därtill är det givetvis kittlande med ett persongalleri som i flera fall hämtat otvetydiga drag från individer i offentligheten.