Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Search Results for: göteborgs stadsteater

Välspelat komplext relationsdrama med “flyktingstatus” – Allt gott i världen på Göteborgs Stadsteater

by Leave a Comment

Ola Kjelbye

Manus och regi: Paula Stenström Öhman

Scenografi, video och ljus: Markus Granqvist

Kostym: Jenny Nordmark

Kompositör och ljud: Stefan Johansson

I rollerna: Victoria Olmarker, Rasmus Lindgren, Lisa Lindgren och Benjamin Moliner

Urpremiär 28/9 2018

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 27/10

Invandring och flyktingmottagande är oerhört konfrontativa ämnen.  Diskussionen hamnar  ofta i svartvita ställningstaganden. Nyanserade vinklingar är undantag. Det högljudda tonläget avspeglas, i den av praktiska orsaker förändrade politiska  inriktningen, från  öppna våra hjärtan till miniminivå. Samtidigt som majoriteten i svensk riksdag tvingades byta fot för några år sedan, pågick ett katastroftillstånd med tusentals omkomna på Medelhavet. Att belysa vad som behöver lösas i  migrationens kölvatten kan vara extremt laddat. I Almedalen under årets politikervecka talade Thomas Gür utanför domkyrkan om integration utifrån ett antal teser. Föredraget ska ha varit tänkvärt och sakligt, ändå lät en domprost kyrkklockorna störa då han ville signalera ett tillstånd av fara. I ljuset av denna överilade handling, är det en välgärning att belysa problematiken ur omvänt perspektiv. Paula Stenström Öhman, själv insatt i ämnet, har valt att dramatisera utifrån frågeställningen: Vad händer med två närstående  par i övre medelklassen när  ett av dem bestämt sig för att ta emot en ensamkommande flykting?

Allt gott i världen är  mångtydig, ställer frågor och rymmer psykologiskt bråddjup.  Handlar mycket om att röra sig i spänningsfältet mellan tillit och misstro. Ett omdebatterat begrepp som  “godhetsknarkare” dissekeras av den raffinerade manusförfattaren. Det här är bra för oss, kommenterar mannen (Rasmus Lindgren) som fattade det avgörande gemensamma beslutet, medan kvinnan i referensfamiljen (Lisa Lindgren) replikerar att vi var bland de första på Centralen som delade ut lyxig mat till nyanlända, vars tacksamhet bara var en bonus.

Scenografin går i vitt och beigt, visar ett stilfullt kalt rum med soffor och mycket plast.  Köket i bakgrunden håller på att renoveras. Anmärkningsvärt  att scenografin är statisk, en och samma under enaktarens halvannan timme. Remarkabelt också att inga sortier sker. Skådespelarna blir kvar på scen även när de inte har repliker.  Varje övergång  markeras istället med blinkande ljus och ljudknaster, vilket blir till ett smidigt berättartekniskt grepp. Den nykomponerade musiken matchar utmärkt ovissheten i texten,  kan varken härledas till känslor av tillförsikt eller oro.   Nonfigurativa ( skulle kunna vara ett öga inledningsvis), grönaktiga videoprojektioner känns mer ödesmättade.

Paren har råd med exklusiva utlandssemestrar och städhjälp. Joar och Danne möttes på filmskola. Joar  gick vidare och blev prisad reklamfilmare, har initialt en idé att dokumentera det enskilda flyktingmottagandet. I övrigt avslöjas inte mycket om hur paren försörjer sig.  Männens respektive är tajta väninnor, fast Tanja tycker att Pernilla inte anförtror sig. Överenergiska tvåbarnsmamman är ändå medveten om det trauma Pernilla hamnat i, på grund av att hon förlorat ett barn, inser därför den överhängande kompensatoriska risken. Visar sig att  Tanja och Danne blir långt mer än bara referensfamilj.

Kanske bästa tecknet på pjäsens tvetydighet levereras redan första minuterna, när Rasmus Lindgren  utbrister förvånat att vi är många. Ska vi i salongen symbolisera asylsökande eller beslutsfattare som godkänner familjehem? Den ensamkommande pojken (Liam)  förekommer inte fysiskt eller visuellt,  ytterligare en dramatisk komplikation. Istället förvridna ansiktsuttryck när han på länk(?) berättar om grymma umbäranden som föregick ankomsten till Sverige.

Som framgått en angelägen historia med flera ingångar placerad i en svåröverskådlig samtid.  Den kombinerade sysslan  skriva och regissera är generellt vansklig, men här fungerar det utan invändningar. Förmodligen har de två kvinnliga dramaturgerna haft positiv inverkan. Olmarker får inte möjlighet till publikfriande sarkasmer, porträtterar istället känsligt en kvinna med anknytningsproblematik som vänder sig inåt. Lisa Lindgren skildrar å sin sida hennes motpol vars omsorger och funderingar åskådliggörs glimrande. Männen ikläds mer utagerande roller, samtidigt som de  reflekterar över uppkomna incidenter. Benjamin Moliner som  alternerar mellan Göteborgs två ledande teaterhus, gör mycket väl ifrån sig.  Han ger framgångsfasadens sprickor ett ansikte, vilket i än högre grad stämmer in på Rasmus Lindgren. Hans grubblande karaktär är minnesvärd. Det är som så ofta förr något särskilt med den mannens skådespeleri, hans tydligt markerade inspel och reaktioner lyfter agerandet till  absolut toppnivå. Rasmus Lindgren estetik tycks mig präglad av method acting utan att på  gå till överdrift. Finns få av hans sinnrika sort i landet.

Foton Ola Kjelbye

 

 

Beckmörkt, roligt och sorgligt mänskligt – urpremiär för Allt gott i världen på Göteborgs Stadsteater

by Leave a Comment

Urpremiär för Allt gott i världen 28 september. På bilden Victoria Olmarker och Rasmus Lindgren. Foto Ola Kjelbye.

Vad får oss att räcka ut en hand och vad får oss att låta bli? Spelar det någon roll för den som är i nöd varför vi hjälper? Eller hur vi känner? Och hur ska vi kunna hjälpa om det inte finns något hopp? Paula Stenström Öhman regisserar sin nya pjäs Allt gott i världen. Urpremiär 28 september på Studion, berättar ett pressmeddelande.

Allt gott i världen utspelar sig ett par år efter att hela Sverige skramlade för flyktingarna på Medelhavet. Nu är tonläget ett annat. Pernilla och Joar bor i en stor våning mitt i stan med fet balkong och ny kaffemaskin. Tanja och Danne har bytt stan mot villa i förorten (för barnens skull) med trädgård och hallonbuskar.

De lever drömmen om det perfekta livet när Pernilla och Joar plötsligt har en överraskning till dessertvinet: de ska ta emot en ensamkommande pojke. De vill ge honom allt gott, men det blir inte riktigt som de tänkt sig.

– Jag är intresserad av den moraliska gråzonen och den filosofiska frågan vad det är att hjälpa. Vem blir jag i det ögonblick jag väljer att hjälpa? Vem blir jag om jag går förbi? Det är en lågmäld mörk satir över vår tid. Det är både smärtsamt och underhållande att få syn på sidor hos oss själva som vi inte vill kännas vid, säger Paula Stenström Öhman.

Allt gott i världen handlar om godhet, moralisk över- och underlägsenhet, livsval, ansvar, skuld och fördomar. Om längtan, maktlöshet och självbilder som krackelerar.

– Jag längtar efter att få bränna av lite av vår inskränkta självgodhet i parken utanför Joars och Pernillas inglasade balkong. Sen får vi se vad som finns kvar.

I rollerna:
Pernilla –Victoria Olmarker
Joar – Rasmus Lindgren
Tanja – Lisa Lindgren
Danne – Benjamin Moliner

Paula Stenström Öhman, prisbelönt dramatiker och regissör, utgår i sina pjäser ofta från dokumentärt material och involverar skådespelare och referenspersoner tidigt i processen. Inför Allt gott i världen har teamet bland annat träffat socialsekreterare, familjehemsföräldrar, ensamkommande och personal på HVB-hem. Paula Stenström Öhman är en av initiativtagarna till Vi Gör Vad Vi Kan, en insamlingsstiftelse som hjälper människor på flykt, både utomlands och i Sverige.

Allt gott i världen
Premiär 28 september på Studion

Av och regi: Paula Stenström Öhman
Med: Lisa Lindgren, Rasmus Lindgren, Benjamin Moliner och Victoria Olmarker
Scenografi, video och ljus: Markus Granqvist
Kostym: Jenny Nordmark
Musik och ljud: Stefan Johansson
Mask: Katrin Lind
Dramaturg: Sisela Lindblom, Maria Hesse

Förträfflig regidebut gör uppfordrande avtryck – Smärtan på Göteborgs Stadsteater

by Leave a Comment

Ola Kjelbye

Av Marguerite Duras

Scenbearbetning: Lucas Svensson

Regi, scenografi, video och kostym: Emilie Strandberg

Ljus/ Videoteknik: Emily Lavebäck (praktikant)

Mask: Ingela Collin

Kompositör: Hans Appelqvist

På scen: Carina Boberg och Emilie Strandberg

Premiär 14/9 2018

Spelas till och med 20/10 på Lilla scen

Har inte sett bioaktuella filmen baserad på samma ursprungsmanus, däremot läst boken när den kom på rea för många år sedan. Boken består av upphittade dagboksanteckningar från andra världskrigets slutskede, åtföljda av några noveller med snarlik tematik.  Den sjuttiofem sidor långa titelberättelsen i Smärtan (utgiven på 80-talet), säger Duras i förordet, att hon glömt bort att hon skrivit. Märkligt men inte obegripligt, med tanke på det trauma som nedtecknas. När Paris är på väg att befrias väntar en ung, förtvivlad kvinna på sin man, han som varit motståndsman och blivit deporterad. Hon vet inte om hennes Robert har överlevt. Ovissheten och upptagenheten av krigets barbari driver henne till galenskapens rand. Och när han till slut återfinns är han naturligtvis inte den samme, istället utmärglad och märkt för livet.

När vi vandrar ner för spiraltrappan till förhållandevis nya scenen i källaren, hörs i bakgrunden en  chanson från 40-talet. Enaktaren börjar med att en dörr slås igen, varvid huvudpersonen sittandes längst bak på läktaren, beskriver hur hennes lägenhet ser ut. En gång till under föreställningen sätter sig Carina Boberg på samma plats. Då för att ge oss dagboksförfattarens tankar om kollektiv skuld. Omvärldens  ansvar för att industrialiserad ondska kunnat pågå är vittgående enligt Duras. Som Jenny Tunedal skriver i programhäftet: “Smärtan har inget slut/ Den är vad vi inte förmår göra för varandra. Den är vad vi gör mot varandra,”.  Författaren och filmaren Marguerite Duras är som regissören angett, utan pardon när hon drabbar mottagaren med förtärande  passion och skoningslös precision. I Lucas Svenssons utomordentliga textbearbetning märks den sakliga tonen, en vidgad blick och filosofiska resonemang. De för en dagbok så  typiska känsloutbrotten är det å andra sidan ont om.

Strandberg som jag sett i ett tiotal roller på teatern, kännetecknas av ett allvar som gör henne till rätt person.  Gedigna efterforskningar har hon gjort, också i Frankrike. Vad som troligen är tänkt som en monolog, utökas i denna version med en kompletterande roll som förstärker, fyller i och någon enstaka gång fungerar som samtalspartner. Strandbergs scenografi utgörs av ett gigantiskt kuddberg, hög med tidningspapper samt i mitten spektakulärt uppstaplade bistrostolar. Föremål härifrån används vid några tillfällen som rekvisita. Musik och video finns också med för att variera uttrycksformer, stryka under passager och ge en sammanfogad helhet. Hade funkat att enbart förlita sig på textens återberättande, men jag uppskattar att en ambitiös förstagångs-regissör vill göra något mer.

Utseendemässigt är Carina Boberg slående lik den intellektuella glasögonförsedda kvinna hon gestaltar, något som bekräftas ytterligare genom valet av kläder  (återigen  fullträff av Strandberg). Antar att det är till lika delar fyllt av lust och ångest att närma sig en sådan här  roll i utsatt position. Vet inte om Boberg tidigare haft lika mycket text och befunnit sig i centrum under åttio minuter. Om hon lyckats? Hon är fullkomligt strålande, med hela skalan av tonfall och kroppsspråk. Hon som så ofta behöver vara snabb och kvick i sina tolkningar, lyckas på ett fantastiskt sätt, – i par med begåvade Strandberg, –  komma fram till precis  rätt metodik.

Mitt i föreställningen noterar jag att det är knäpptyst, undantaget någon ofrivillig hostning. Utan yttre dramatik och med få gestaltande manövrar, naglar firma Strandberg & Boberg fast publiken i stolarna.  Inte minst för att nynazistiska och nationella rörelser poppat upp omkring oss  på ett  skrämmande och ofattbart sätt, behövs motgift.  Denna scenversion av Smärtan har alla förutsättningar att bli en storartad framgång, en pjäs man inte skakar av sig ity den går under huden.

 

 

 

 

Skenande maktspel förmår inte att engagera – Till varje pris på Göteborgs Stadsteater

by 1 Comment

Foto Ola Kjelbye

Manus och regi: Adde Malmberg

Scenografi: Hansson Sjöberg

Kostym: Helle Carlsson

Urpremiär på stora scen 12/9 2018

Spelas till och med 8/11

I rollerna: Malin Cederbladh, Anders Jansson, Carina M Johansson, Eric Ericson, Sven-Åke Gustavsson, Johan Gry, Pamela Cortés Bruna, Victoria Dyrstad och Johan Hafezi

 

En  högst aktuell  fars om svek och ränksmideri är säsongens första premiär. Den utspelas under den heta politikerveckan i Almedalen, utgår ifrån Moderaternas trevande flört med sd för att vända vikande opinionssiffror  och en hejdlös  karusell med intrigerande narcissister sätts igång. När karusellen snurrat färdigt, när pjäsförfattaren lagt sitt pussel, då infinner sig den obligatoriska knorren. Under den skakiga resan i medias blickfång, har de inblandade fått bekänna färg. Antingen genom att stå upp för sin övertygelse eller göra tvärtom om det gynnat  positionen.  Mitt i ideliga incidenter, ofta orsakade av labila karriärister,  fungerar hotellreceptionisten (Cortés Bruna) som ett uppsamlande nav. Hon ingjuter effektivitet och ett professionellt lugn, blir till och med empatisk vid behov och ger svar på fördomsfullt tal.

Som brukligt i en fars är missförstånden  legio. Dörrtrösklar passeras ideligen, mobiler ringer ständigt och skådespelarna fladdrar in och ut på scen. Sällan har deras rollfigurer kontroll på uppkomna situationer. Scenografin är enkel utan starka färger , visar ett hotells interiör i genomskärning med rum i olika storlek plus receptionsdisk. Hotellet är högkvarter för (M), fast en förvirrad  datorinkompetent  socialdemokrat häckar i lobbyn.

I skrivprocessen ska Adde Malmberg ha utgått från Ray Cooney  och hans dråpliga estetik, med skillnaden att förvecklingar här handlar om politisk pragmatism och strävan efter makt. Malmbergs humor är ganska grovkornig, vilket jag minns från hans stå-upp komik och från Var god dröj härom året på Göteborgs Stadsteater. Därför får vi en dos temporär lyteskomik och skamliga åkommor, som vi kunde ha besparats.

Motorn i Till varje pris heter Anders Jansson, vars gestalt hämtat näring ur teveserien Starke man jämte Vita husets tidigare chefsstrateg Steve Bannon. Hans Stefan Larsson är en bullrig och burdus typ. Som den streber han är kan inte stava till egenskaper som samarbete och ödmjukhet. Helt i linje med denna buffliga stil, hunsar han till max sin nyanställda, nervösa sekreterare. Enligt Moderaternas ledare (Carina M Johansson) passar han perfekt för uppdraget att inleda förhandlingar med Sverigedemokraterna. –Han är som en av dem: omodern, världsfrånvänd och fördomsfull.  Men efter att han fått erbjudandet går inget som på räls. Jansson må vara oöverträffad i att framställa självgoda skrävlare. MEN hans sätt att agera blir tröttsamt att bevittna i längden.

Carina M Johansson trivs ihop med Eric Ericson, vars roll som förslagen och snobbig partisekreterare han behärskar till fullo. Båda är som förväntat styva på att skildra personer vars fasad rämnar.  Sticker ut genom att agera ömklig varelse som hamnat  totalt fel  och tvingas  gaska upp sig, det beskriver Malin Cederbladhs prestation.  Frejdiga karikatyrliknande porträtt görs av Viktoria Dyrstad (påstridig kvällstidningsreporter) och Johan Gry (Sverigedemokraternas man med förutsägbara åsikter).  Oöverträffad på att göra pillemariska gubbar och leverera sentenser, är som vanligt Sven-Åke Gustavsson.

Ändå kvarstår främst  känslan av tomhet. Inte tillräckligt kul?  Alltför löjeväckande för att vara mer än underhållning för stunden?  Adde Malmberg – dubbelt aktuell på stadens Stadsteater i och med nypremiären av succén Sgt. Pepper…-  skulle behövt ett bollplank, överlåtit regisserandet åt någon annan. Då kunde utfallet ha blivit ett annat, med smartness och garv i rätt avvägd mix. Tänker på en replik från Sven-Åke Gustavsson, vars rollfigur lyckats klamra sig kvar, trots att han blivit omsprungen av en ny hänsynslös era. Han ger ett råd till den förtvivlade kvinnliga sekreteraren, som går ut på att inte tveka, bete sig som om man vore övertygad.  Beträffande Till varje pris ett förkastligt råd, eftersom den vettiga idén om politisk samtidssatir, har brister som det borde putsats mer på. (Blir förresten  intressant att se vem som blir kulturminister i nästa regering.)

 

 

 

 

Göteborgs Stadsteater spelåret 2017 /18 – Nyskrivet varvas med klassiker

by Leave a Comment

Foto troligen Ola Kjelbye

Göteborgs Stadsteater

Säsongen 2017-18

Vet inte vad det beror på att höstsäsongen drar igång några veckor senare i Göteborg, än på motsvarande institutionsteatrar i huvudstaden. En slags “tjuvstart”  genomfördes emellertid i slutet av augusti, i och med den sedvanliga internationella dans- och teaterfestivalen. Kommande säsong på Stadsteatern / Backa Teater presenterades inför två fullsatta salonger under Kulturkalaset. Jag bevittnade ett av dessa  identiska evenemang.  Alltid inbjudande att få någon slags introduktion till alla uppsättningar. Vilka som lyckas i sina ambitioner går förstås aldrig att veta i förväg,  oklokt att ens spekulera i. Möjligen med undantag för Anders Jansson (känd från humorprogram i SVT) och återkommaren Jakob Eklund, har man inte anlitat stjärnor utifrån. Konstnärlige ledaren på Göteborgs Stadsteater Pontus Stenshäll, var konferencier i gul kostym och hatt, under den halvannan timme som presentationen varade. Ett aber var att han valde att prata utan mikrofon, vilket gjorde det onödigt knepigt att uppfatta allt vad han berättade. Så gott som samtliga som kommer medverka i de olika produktionerna, kom skuttandes ner för trapporna och intog scenen inledningsvis.  Preludium och övergångar ansvarade  en garvad skara musiker för,  en samspelt liten teaterorkester vars förnämlige kapellmästare förstås heter Bernt Andersson. De spelade stiligt och soft  musik av Miles Davis om jag inte missminner mig.

SEPTEMBER: Vecka 37 startar ständiga publiksuccén Lunchteatern. Vill man förvissa sig om biljetter gäller det att köa när dessa släpps. Numera heter hon som sammanställer dessa populära gästspel Marie Delleskog, till vardags skådespelare på teatern. Vi fick höra en smäktande sång ur programmet Je Ne Regrette Rien med ackompanjemang på dragspel. Något märkligt att första premiären på stora scen sker mitt i veckan. 12/9 är det nämligen dags för mig och mina kollegor, att recensera Till varje pris, en fars om politikens kattrakande som tacksamt nog utspelas i Almedalen, påstods handla om makt och missförstånd. Adde Malmberg står för både manus och regi, medan Anders Jansson gör en av huvudrollerna, flankerad av bland andra Carina M Johansson, Eric Ericson och  Malin Cederbladh. En avsiktligt småstressig scen utgjorde vårt smakprov. Två dagar senare är första datum för Smärtan på Lilla scen, efter en bok av Marguerite Duras som jag har i bokhyllan. Emilie Strandberg regisserar författarens dagboksanteckningar. Under presentationen läste Carina Boberg ett kort utdrag medan video visades. Studion öppnar 28/9 med becksvart, fast dråplig,  samtidsdramatik betitlad Allt gott i världen.  Presenterades som hörspel med fyra röster visuellt inramade av ett allseende öga. Är en nyskriven pjäs av Paula Stenström Öhman som likhet med Adde Malmberg kommer att regissera sin egen text.  Malmberg är dubbelt aktuell eftersom det blir nypremiär  20/9 på mycket uppskattade Sgt. Pepper´s Lonely Heart´s Club Band med världens bästa Beatles-tolkare Pepperland (före detta Lenny Pane) och ciceronen själv i samspråk med olika gäster. (Min recension = https://kulturbloggen.com/?p=112358) För att illustrera 50-års minnet framförde Mikael Isacson lustigt nog Strawberry Fields Forever. 

SENARE I HÖST: Att Stenshäll gav oss varje karaktärs kännetecken i Kung Lear, när nio kostymerade skådespelare svassade runt honom, fick sin naturliga förklaring när han talade om att han själv tar sig an regiskapet. Premiär för den Shakespeare-tragedi jag såg i Stockholm för några år sedan  27/10.  Lika kittlande att se fram emot på stora scen är Fanny och Alexander 14/12, första gången som Eva Bergman sätter upp något av hennes världsberömda fars verk. Göteborgaren Jakob Eklund förstärker ensemblen.  På Studion kommer Upprorets poet spelas från och med 23/11, ett feministiskt projekt om en ikonisk poet från Iran, ett samarbete med Riksteatern och RATS teater. På Lilla Scen iscensätter Carolina Frände angelägna tankar ur amerikansk färsk bok av Timothy Snyder, vars grogrund är senaste valet i USA.  Om Tyranni  har premiär 7 december.

EFTER NYÅR: Så långt fram i tiden, så jag tillåter mig att vara ytterst summarisk. 23/1 sätter Anna Pettersson upp Förbjuden ingång som bygger på Victoria Benedictssons dagböcker. Gestaltar henne hör Mattias Nordkvist ( varit tjänstledig för att spela in SVT-serien Vår tid är nu), som gjorde mesta möjliga av sin entré på höstsamlingen för allmänheten. Superspännande grepp att tilldela honom en sådant här köttstycke till monolog! Hilda Hellwig regisserar Lärda kvinnor av Molière med premiär 15/2. Den avlöses på stora scen av kultmusikalen Little Shop of Horrors (5/4).  På Studion ges samtidsdramatik – Shirins vargar från och med 8/3 – skriven av 25-åriga Johanna Svalbacke på temat offer och förövare. Säsongen avslutas med en tragikomisk dystopi,  sceniska ljudverket Ship of Fools (25/4) skapat av en uppmärksammad konstnärsduo som jobbar med hybridformat.

Hans Wretling

Backa Teater ryms under Stadsteaterns paraply. De gör sofistikerad teater för barn och ungdom, ofta baserad på dokumentärt material. Deras prisade konstnärlige ledare Mattias Andersson berättade, att det var tolfte året för honom som presentatör. Andersson tågade in på scen tillsammans med en ensemble på sjutton personer. Med tanke på hur svårt det är få tag i biljett som utomstående, gör jag inte någon grundlig genomgång av utbudet. Till att börja med har Skuggorna av Mart nypremiär, en pjäs jag recenserade och analyserade en smula bistert. Höstens stora, nya uppsättning är en så kallad dokufiktion döpt till DNA – dansa nära anhörig. Målgruppen är 15+ och premiärdatum  20/10 i en dansföreställning där fyra skådespelare dansar och samtalar med sina riktiga mödrar. Övervägande kvinnor ansvarar för uppsättningen.. 7/12 har Backa Teater premiär på vad som verkar enormt raffinerat, nämligen Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi med tolv år som minimiålder. Manus baseras på en barnanpassad bok av en grekisk ekonom.  Lika intressant verkar europeiska samarbetsprojektet Hierarchy Of Needs (2/3) vara, som involverar en debuterande dramatiker som kommit från Syrien, tre tidsdimensioner, Mattias Anderssons metodik och danskompaniet Twisted Feet. Uppsättningen ska turnera utomlands. Rikard Lekander kommer sätta upp en urban fantasy genom en variant på Flickan med svavelstickorna (29/3). Får ses av barn från 6 år. I maj utlovas festivalhelg med teater i världsklass.

Obs För mer detaljerad info se Göteborgs Stadsteaters exemplariska hemsida!