Sökresultat för: Su ANdersson

Su Andersson + support Jaded Jane

Matsalen på Pustervik i Göteborg

19/1 2023

Arrangör: Woody West

Riktigt skapligt med folk står och sitter på andra våningen, som renoverats sedan jag besökte vad som kallas för matsalen senast. Att vädret är småtrist påverkar inte den goda stämningen, inte heller trista besked om att David Crosby och Doris avlidit. Upptäcker några bekanta ansikten och slås av publikens höga medelålder.

Vid 20-snåret äntrar förbandet Jaded Jane scen.. Bakom pseudonymen döljer sig bröderna Axel och Adam Olsson. Skrev föregående månad om duons jubileumsspelning på Nef, där de brukar husera i egenskap av artistvärdar. Då gästade förresten Su Andersson. Man är väldigt produktiva. Har med ljuddesignern Åke Linton som mentor under senaste decenniet släppt sex skivor. Vi får handfull låtar i annan tappning än på Nefertiti. Tänker att duon vill undvika att norpa åt sig för mycket syre, varför framförandet görs väldigt soft och avskalat. Blir en hel del stämsång med ackompanjemang från två melodiinstrument, spel på akustisk gitarr av Adam och portabel minisynth för storebror Axel. Deras bidrag till stadens jubileumsfirande inleder.

Jubileumssången om att finna sin själ i Göteborg följs upp av glatt finstämda Som sol i regn. Att Jaded Jane inledningsvis sjunger på svenska är möjligen tecken på ny inriktning. Adam anför vokalt i låt han skrivit där bakgrunden till titeln Golden Scars avslöjas. Avlöses av ganska ny låt vars associationsbana landar hos John Lennon och hans naivistiska statement Imagine. En halvtimmes naket, sammanhängande set avrundas snyggt med Shelter som kännetecknas av ordlös stämsång. I sympatiskt nedtonat ljud bäddas publiken in i ett rogivande tillstånd. Visar sig framgångsrikt att prioritera ballader genom att egen lo-fi variant elegant framhävs.

Su Andersson framstår som en komplett singer songwriter. Senaste åren har två plattor släppts varav senaste ambitiösa Brave recenserats här. Hon har varit arkitekt, värd för Öppen Scen och lärt sig mycket av att lyssna på americana-spelningar arrangerade av Woody West. Att jag råkade upptäcka Andersson måste tillskrivas slumpens skördar. Med sig på scen har hon medproducent Henning Sernhede (West of Eden, Henning mm.) på gitarrer, Hampus Andersson bakom trummorna och lustigt nog förbandet i roller som instrumentalister. Adam Olsson lirar elbas medan brodern trakterar keyboard. Senast nämnde person medverkar också i låt på Brave, så kopplingen fanns tidigare Utan att göra tydligt avtryck med instrumentet använder artisten övervägande akustisk gitarr.

Konserten pågår i ungefär en timma, vilket känns som alldeles lagom länge. Börjar intimt i form av första spåret på Brave. Detta Japanese Tea följs av Southern Belle. Två slagkraftiga låtar med självständig profil framväxta i ett osvensk uttryck. Hantverket behärskas till fullo. Låtskrivaren är en fena på betraktelser, harmonik, övergångar, ackordföljder, dramatisk nerv med mera. Su med sin ganska mörka röst textar oklanderligt utan att explicit påminna om eventuella förebilder. Tillstår en fäbless för att rocka när läge uppstår, vilket smittar av sig på bandet. Ljudmässigt låter det förhållandevis hårt och ibland onyanserat i upptakten, något som nöjaktigt justeras. Flertalet titlar förklaras och vi får därtill veta vilka städer som står högst i kurs samt att nya låtar spelats in i en av favoritstäderna, nämligen Berlin. Ett par angenäma smakprov levereras.

Omnämnda fullängdare, som tillsammans med designade tygkassar och andra alster fanns till försäljning, innehåller osedvanligt många duetter. På plats för att exekvera Scissors, en av dem, fanns Maja Granberg. Hör en stadigt rullande snärtig blues. Henning Sernhede ger sig för första gången till känna ordentligt på sin röda elgitarr. Under konsertens förlopp kommer hans präglande av sound få mig att associera till åtskilliga stilbildare. Syftar på bland andra Marc Ribot, T Bone Burnett och Frank Zappa. I Bread And Butter, åtta verser vars gemensamma nämnare är vänskap baserad på musik, sitter Henning Sernhede ner och spelar steel om jag uppfattar situationen rätt. Ska sägas att också Axel Olsson står för så pass många fräscha inpass att det inte alltid otvetydigt kan härledas varifrån en melodis feature kommer.

Efter sprillans färska singeln Berlin inträffar en av höjdpunkterna, på vad som på skiva är såväl duett som en mångfaldig bedrift av strängbändare Sernhede. På Pustervik sticker han iväg i ett Zappa-doftande glimrande solo. Storstilat levereras licks att frossa i! I nästa låt som utspelas I Arizona då den hämtas från debutens USA-tripp, kommer angenämt kortare solo på keyboard. Vi njuter av The City Of Dark And Bright Angels varefter det blir livepremiär för Shadows, en långsam kraftfull dänga med drömskt, lysande stick från klaviaturspelande Axel Olsson. Rytmsektionen gör sitt jobb, ger stadga och rätt inramning. På grund av att tilltänkt trumslagare fick förhinder behövde rockad göras. Och med tanke på att Hampus Andersson ersatte på trummor och Adam Olsson övertog positionen som basist förtjänar de beröm. Att det stundtals kunde förefalla som att Andersson höll sig längs sargen fram tills sista låtarna, inverkade inte på en klokt strukturerat gig.

Lycklig publik får vad den önskar på en utsökt genomförd timme, nämligen en fullödig avslutning. I tur och ordning titelsången på omtalade cd:n, riviga Missing It All samt lyriskt hållna balladen Turquoise And Rust där Axel naturligt nog går in som duettpartner, fungerar dessutom som ende ackompanjatör. I de medryckande klanger där bandet släppte loss i jambetonat stuk refererade jag spontant till Byrds och !0 cc. Bandet och artisten i centrum utstrålar pondus och musikalisk nyfikenhet!

4/10 2023

Kustens Hus i Majorna Göteborg

Arrangör: Visans vänner

Besöker alltför sällan det gamla tvåvåningshuset högt beläget med utsikt mot Göta Älv. Finns så mycket att engagera sig i och roas av som kulturskribent, att vissa evenemang oförtjänt prioriteras bort. Tidigare i höst missade jag här Christina Kjellssons konsert. Hon som skrivit visläroboken Rim & reson och driver utbildning med samma namn. Recenserade hennes senaste skiva efter att vinylutgåvan överlämnades av artisten personligen. Kjellssons vägvinnande sätt att sjunga egentillverkade låtar med enastående texter, kan sättas i relation till vad Jenny Almsenius åstadkom på trio. Båda har avsevärda kvaliteter. Det är dock bara Alsenius som grejar att göra Gabriellas sång rättvisa.

Visartisten och singer songwritern från Varberg minns jag med värme från festival på Musikens Hus. Blev till lika delar förtjust i och imponerad av hennes tribut till Povel Ramel – Medan natten sänkte sin sammet (Ladybird). Nio visor vilka revy-legendaren försåg sina primadonnor med tolkas. Almsenius hade glädje av min recension i JAZZ/ Orkesterjournalen. Äntligen fick jag möjlighet att bevista en av de 30 föreställningar hon gjort med pianisten Daniel Tilling, ofta kompletterad av Johan Bengtsson på kontrabas. Bengtsson syns ofta i folkmusik, vis- och kammarmusik-sammanhang medan Tilling från känd musiksläkt senaste decennierna etablerat sig på den svenska jazzscenen. Medverkar på flera fonogram jag äger och hört honom live med bland andra Stockholm Swing All Stars och renommerade storband. Att sången ackompanjeras av både melodi- och rytminstrument innebär fylligt sound.

Blev ett charmerande, lärorikt och minnesvärt program. Föga förvånande sträckte trion ut i två sett, då de repat in mer musik än vad som hamnade på den lysande skivan. Till på köpet fick vi utsnitt ur Povel Ramels biografi av en påläst ciceron, jämte historik kring ett antal av låtarna, konstruerade av ett geni med 1 000 kompositioner listade hos STIM. Publiken får veta att Povels karriär kan ses som ett bakvänt sorgearbete efter att föräldrarna förolyckats i bilolycka.. Hade inte koll på detta fatala faktum. Har samlingen Lingonben, men däremot inte läst någon biografi. Härom året såg jag förresten en trevligt Povel-tribut med Smoke Rings Sisters och Gentlemen och Gangsters i Råda Rum.

Det var som synes gott om folk, fast inte fullsatt. Några till åren komna uppgav på förfrågan att de upplevt Knäppupp live. Samtliga i publiken oavsett ålder eller förkunskaper torde ha blivit väldigt nöjda.

Från den svarta möbel som var ett elpiano styr Daniel Tilling elegant det mesta av det musikaliska skeendet och antar på slutet till och med rollen som duettpartner. Sångerskan riktar sig då och då till den hon tolkar, vars porträtt finns inramat på scen. Fyra vanliga fåglars kvitter finns också med som en lustig introduktion till stompiga Fåglarna har fel. Få, om ens någon, inom genren har Almsenius röstresurser. Trollbindande stämman disponeras mycket klokt. Hela registret används, från påfallande höga toner till stillsamt försynta.

Rivstart med jazziga rötter ii bluestappning i svängigt upplysande Droppen från New Orleans, med artistens färdigheter på munspel som extra krydda. I fenomenala Povel/ Beppe-samarbetet Blås på det onda sprider sig ett ömsint välbehag i lokalen. Tillings anslag sticker ut. Noterar fördelaktigt ljud, trots vissa störningar ett par gånger. Tidlöst sorglustiga Varför är Louise så blyg, intimt förknippas med doande Gals & Pals tar fint ner tempot, dekoreras snyggt i utvikning av Tilling. Åtföljs galant av sydländsk temperament, i Det bästa och det sämsta schwunget accentueras elegant av pianisten i raffinerad samverkan med eldig vokalist i sitt esse.. Njuter av förnämlig frasering, endast ett par gånger den inte är hundraprocentig. Och förmågan att slå om från skoj till allvar behärskas till fullo, vilket behövs för att belysa ett snille som ”tog glädjen på största allvar”. Trion excellerar i härligt mångskiktade Den sista jäntan (intimt förknippad med värmländska diktionen hos unika Monica Z) och släpper därpå ystert loss i De sista entusiasterna som spänstigt ordakrobatisk duett.

En trio totalt i samklang och en scenpersonlighet av rang kör igång andra avdelningen med ett smart revynummer som frossar i fyndiga rim. I boten på Vad vet du om mig skvalpar delikat någon slags ragtime, förstärkt av Johan Bengtssons stadigt utmejslade basgång. Povels kontrastrika visor är tacksamma att förmedla för en animerad artist med känsla för nyanser, vilka hon magnifikt får utlopp för i Det bästa och det sämsta. Birgitta Anderssons inlevelse på En torftig visa tas skickligt vidare, omvandlas till tonal stand up. Numret åtföljs av en långsam lyrisk pärla där sång och ackompanjemang passar som hand i handsken. Sensuell sak med titeln Het sommar. En av aftonens definitiva höjdpunkter infaller i Underbart är kort. Precisionen i pauseringen hänför, liksom dröjande anslaget på tangenterna.

Utomhus tilltar tyvärr regnrusket (cykling hem till Mölndal blir en blöt strapats trots regnställ). Publik och estradör med fabulösa musiker önskar förlänga en mysig och meningsfull gemenskap. Därför två extranummer! Dels kärleksfullt hållen allsång i Följ mig bortåt vägen, likt en något stramare variant av ”Jubel i busken”, dels en otroligt passionerad tolkning av Gräsänkling blues omstöpt till ett kvinnligt perspektiv. Genom teatrala maner serveras en mästerlig version med glimten i ögat. Utförligt bassolo övergår i en halsbrytande dialog med Almsenius på munspel. Efteråt signeras skiva och jag får möjlighet att träffa artist och musiker.

På ett par låtar äntrar hemlige gästen Thilini Guldbrand scenen, vars patosfyllda stämma vet hur folkmusik, visor och blues. bäst förmedlas för att nå mottagarnas hjärtan. Berömde i recension hennes Cornelis-tribut tillsammans med Erik Björksten och gladlynte ovan nämnde basklippan. Thilini ger i en blues prov på sin snitsiga förmåga att växla engelska och svenska i samma låt. Finstämda Dagen då visorna dör framför hon a cappella tillsammans med Jenny.