15/1 2026
Matsalen Pustervik i Göteborg
Har två gånger tidigare skrivit längre texter om Su Andersson. Dels recenserat cd:n Brave i positiva ordalag, dels avgett fakta och funderingar om lyckad konsert hon höll på samma scen för två år sedan. Att jag alls fick nys om denna singer songwriter berodde utskick av recensions-cd från oberoende promotion-bolaget Hemifrån. Blev till slut nyfiken. Började lyssna, imponerades och trodde först att artisten var från USA. Hon sägs ägna sig åt folkrock med en anstrykning av americana och hämtar sina berättelser/ beskrivningar av tillstånd från vistelser i stora städer i Europa eller baserat dem på tågluffande i USA. Föga förvånande har kollektionen låtar publicerade över tre album knåpats ihop på engelska.
På senaste albumet Postcard som här hemma fick sig ett par extra lyssningar inför spelningen, har den tidigare arkitekten anlitat såväl Henning Sernhede som Axel Olsson. Den senare i egenskap av arrangör/ bollplank, klaviaturspelare och medproducent, den förstnämnde i egenskap av gitarrist, medproducent samt ljudtekniker. Bägge finns med på scen under en konsert som pågår uppemot halvannan timme. De hade sällskap av Adam Olsson på el- och kontrabas samt systrarna Almgren. Blev glad å artistens vägnar att det fanns få lediga ytor i rummet på andra våningen, var nästintill slutsålt.
Låt mig förtälja om Sisters of Invention vilka värmde upp för huvudakten. Duon bestående av trumslagare (plus elektronik) Malin Almgren och hennes lillasyster Karolina på sopransax och sång lirade cirka en halvtimme. Kan tyckas kuriöst att de som är avsevärt mer etablerade agerar förband efter åtta album, inklusive samarbeten med Bohuslän Big Band och pappa Owe, sedan 2012 men skulle å andra sidan kunna vara premiär för dem att uppträda på rockklubb. Att de sprungna ur jazzig improvisationsmusik successivt närmat sig beatorienterat sound, särskilt med näst senaste verket Sisterhood vars vinylutgåva recenserades här, gjorde sannolikt att det kändes som ett naturligt steg och nya albumet Aurora. Malin och Karolina driver parallellt separata karriärer och särskilt duons trumslagare (också anställd hos Bunkern bokar) har haft jobbat i musikal och i rockiga grupper. Har varit på en handfull av Sisters of Inventions spelningar.
Duon dundrar igång på utsatt tid, verkar volymmässigt ha tagit höjd för den för dem exotiska miljön. Inleder med aningens introvert tonspråk i Lokatt. Följs upp av Vatenfall som kännetecknas av ett luftigt sound. Deras instrument täcker föredömligt spektrumet bas – diskant och ovanpå läggs ibland angenäm elektronik framtagen av Malin. Då endast Karolina har tillgång till mikrofon står hon för samtliga presentationer. Vi förunnas låt om kärlek signerad Malin fast med passionerad sång från Karolina. Skön melodi med ett svävande förlopp. Fylligt stundtals fett sound inramar deras beatbaserade melodier med stråk av jazziga utvikningar och progressive harmonik. Korta konserten kulminerar i Blåeld, en innovativ dänga där Garbarek-influenser möter drum & bass -groove. Man avrundar sitt koncentrerade framträdande genom Home vars raffinerade klangbild med loopad röst, lager av ambient-elektronik och en bombastisk b-del får låten att lyfta. Samtliga kompositioner hämtas från färska plattan Aurora.
Efter cirka en halvtimmas paus äntrar huvudpersonen och hennes medmusiker scen. Su Andersson har tagit stora kliv från ett, kanske skenbart, sprött folk rock sound med inslag av visa. Utvidgat konceptet till en slags indie rock som kan vara antingen obändig eller nyanserad. Ibland kompletteras ljudbilden när steg tas tillbaka till ursprunget. Artisten förblir dock sig själv, visar med sina introduktioner att hon är en singer songwriter. Låtarna som märkligt nog nästan alltid har motiv från vistelser utomlands är sällsynt gedigna, har en substans som fångar oss lyssnare som upptäckt henne. Skulle tro att samtliga titlar från fjolårets välproducerade album Postcards levereras.
Innan mina anteckningar granskas vill jag komma med ett par reflektioner. Konstaterar ånyo att artistens mörka och tonsäkra stämma (kontraalt?) skiljer sig åtskilligt från hennes röst i tal. En ”egenhet” hon delar med bland andra Elle Andersson och Isabella Lundgren. Sammantaget hade jag inte samma behållning denna gång som för två år sedan, vilket uteslutande berodde på bitvis irriterande obalans av ljudet. Baskaggen och än mer Adam Olssons elbas dominerade på ett icke önskvärt sett. Nyanser gick förlorade när somliga volymsvaga instrument dränktes av mullrande bas. Har inte läst Bella Stenbergs recension i GP. Vet därför inte om hon uppmärksammade olägenheten, fast hon vurmar för genrer som heavy metal. Som det nu tyvärr blev hajade man till, gladdes åt enstaka snygga solon från gitarrist respektive saxofonist. Något annat som stack var hur artisten uttryckte sin tacksamhet över att kunna genomföra arrangemanget inför så pass många och entusiastiska åhörare.
Finns ett vägvinnande sug inbyggt i flertalet melodier, vilket är ett framgångsrecept. Publiken upplyses om att den befinner sig i tur och ordning inledningsvis i Hamburg, Montpellier och Barcelona. Sist nämnda, finstämda lägesrapport lanseras med ypperligt intro av Axel Olsson på dennes tangenter ( lät som akustiskt piano). Så pass här långt in i skeendet hörs Sernhede färga för första gången med licks, samtidigt som trumslagaren greppat sina filtklubbor. Vi får en medryckande sak med mycket text om ett oväntat möte i USA, visar sig vara en personlig favorit för artisten hämtad från debuten. Den följs av händelser i Berlin i sprudlande up tempo. Vertigo är en slagkraftig hit, följaktligen ett av konsertens krön. Klaviaturens toner förenas elegant med distinkt riffande från den man som länge tillhört West of Eden och som härom året fick ett genombrott i eget namn och kallats Göteborgs svar på Mark Knopfler. I vad som uppges vara Anderssons mest streamade låt ges Sernhede utrymme. Motsvarar förtroendet med inspirerat solo.
Hon vars estetik hedrande jämförts med storheten Gillian Welch överraskar genom att göra två låtar på svenska i avskalat format. I den första ackompanjerar Su sig själv på akustisk gitarr i en elegi över en bortgången väninna. Märker inte någon antydan till nervositet, däremot påtaglig spelglädje. Hon har självförtroende nog för utläggningar och förklarande upplysningar vilka ersätter krystat mellansnack. Avdelningar med recitativ i franska kusten-influerade Sunset Unlimited är ett stilgrepp som känns igen från Rickie Lee Jones. Ömsint poetisk text kryddad med vissling tillhör också de ballader där huvudpersonens gitarrspel gör skillnad.
Oh la la, Oh la la dokumenterar vistelse i Paris. Den chanson-liknande melodin med vindlande text fylls i galant av Sernhedes sound förstärkts med avpassad pedal. Su trakterar munspel i ett charmerande alster med tillsats av onödig tyngd av bas. Rytmsektionen utgör en solid och följsam grund, ska inte klandras för att de stundtals är på tok för högt mixade. Produktiva Bröderna Olsson har jag för övrigt hört live ett par gånger under sitt bandnamn Jaded Jane. Märker att jag inte nämnt Karolinas ljusa fraser, beror på att de alldeles för sällan gör sig gällande. I rörande repetitiv final ges hon lyckligtvis plats, träder fördelaktigt fram.
Based On A True Story sägs hylla den baskisk ostkaka. Detta bluesiga alster utvecklas till en höjdare. Henning briljerar ´a la Robert Cray varvid Axel ypperligt tar vid på sitt keyboard/ synt. I svängiga Missing It All ger sig Sernhede hän i ett patenterat stick. Ska påpekas att sättningen skiftar en smula och att livemusiken pågår så pass länge att uteblivna extranummer inte saknas. Istället lämnar en i taget scen efter att frontande sångerska gått av först, under det att Voices From The Past skanderas som ett mantra. Effektfullt sätt att sprida värme i rummet. Och för nyfikna som missade tillställningen rekommenderas det utomordentliga albumet Postcards inspelat i Göteborg plus ett par spår i legendariska Hansa Studion.
OBS Ha överseende med bristfällig bildkvalitet
