• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sökresultat för: Su ANdersson

Utmejslade låtar av duktig singer songwriter som helst vill rocka – Su Andersson på Pustervik

20 januari, 2023 by Mats Hallberg

foto Rachel (the art of videography)

Su Andersson + support Jaded Jane

Matsalen på Pustervik i Göteborg

19/1 2023

Arrangör: Woody West

Riktigt skapligt med folk står och sitter på andra våningen, som renoverats sedan jag besökte vad som kallas för matsalen senast. Att vädret är småtrist påverkar inte den goda stämningen, inte heller trista besked om att David Crosby och Doris avlidit. Upptäcker några bekanta ansikten och slås av publikens höga medelålder.

Vid 20-snåret äntrar förbandet Jaded Jane scen.. Bakom pseudonymen döljer sig bröderna Axel och Adam Olsson. Skrev föregående månad om duons jubileumsspelning på Nef, där de brukar husera i egenskap av artistvärdar. Då gästade förresten Su Andersson. Man är väldigt produktiva. Har med ljuddesignern Åke Linton som mentor under senaste decenniet släppt sex skivor. Vi får handfull låtar i annan tappning än på Nefertiti. Tänker att duon vill undvika att norpa åt sig för mycket syre, varför framförandet görs väldigt soft och avskalat. Blir en hel del stämsång med ackompanjemang från två melodiinstrument, spel på akustisk gitarr av Adam och portabel minisynth för storebror Axel. Deras bidrag till stadens jubileumsfirande inleder.

foto Rachel (the art of videography)

Jubileumssången om att finna sin själ i Göteborg följs upp av glatt finstämda Som sol i regn. Att Jaded Jane inledningsvis sjunger på svenska är möjligen tecken på ny inriktning. Adam anför vokalt i låt han skrivit där bakgrunden till titeln Golden Scars avslöjas. Avlöses av ganska ny låt vars associationsbana landar hos John Lennon och hans naivistiska statement Imagine. En halvtimmes naket, sammanhängande set avrundas snyggt med Shelter som kännetecknas av ordlös stämsång. I sympatiskt nedtonat ljud bäddas publiken in i ett rogivande tillstånd. Visar sig framgångsrikt att prioritera ballader genom att egen lo-fi variant elegant framhävs.

Su Andersson framstår som en komplett singer songwriter. Senaste åren har två plattor släppts varav senaste ambitiösa Brave recenserats här. Hon har varit arkitekt, värd för Öppen Scen och lärt sig mycket av att lyssna på americana-spelningar arrangerade av Woody West. Att jag råkade upptäcka Andersson måste tillskrivas slumpens skördar. Med sig på scen har hon medproducent Henning Sernhede (West of Eden, Henning mm.) på gitarrer, Hampus Andersson bakom trummorna och lustigt nog förbandet i roller som instrumentalister. Adam Olsson lirar elbas medan brodern trakterar keyboard. Senast nämnde person medverkar också i låt på Brave, så kopplingen fanns tidigare Utan att göra tydligt avtryck med instrumentet använder artisten övervägande akustisk gitarr.

foto Klas Åhlander

Konserten pågår i ungefär en timma, vilket känns som alldeles lagom länge. Börjar intimt i form av första spåret på Brave. Detta Japanese Tea följs av Southern Belle. Två slagkraftiga låtar med självständig profil framväxta i ett osvensk uttryck. Hantverket behärskas till fullo. Låtskrivaren är en fena på betraktelser, harmonik, övergångar, ackordföljder, dramatisk nerv med mera. Su med sin ganska mörka röst textar oklanderligt utan att explicit påminna om eventuella förebilder. Tillstår en fäbless för att rocka när läge uppstår, vilket smittar av sig på bandet. Ljudmässigt låter det förhållandevis hårt och ibland onyanserat i upptakten, något som nöjaktigt justeras. Flertalet titlar förklaras och vi får därtill veta vilka städer som står högst i kurs samt att nya låtar spelats in i en av favoritstäderna, nämligen Berlin. Ett par angenäma smakprov levereras.

Omnämnda fullängdare, som tillsammans med designade tygkassar och andra alster fanns till försäljning, innehåller osedvanligt många duetter. På plats för att exekvera Scissors, en av dem, fanns Maja Granberg. Hör en stadigt rullande snärtig blues. Henning Sernhede ger sig för första gången till känna ordentligt på sin röda elgitarr. Under konsertens förlopp kommer hans präglande av sound få mig att associera till åtskilliga stilbildare. Syftar på bland andra Marc Ribot, T Bone Burnett och Frank Zappa. I Bread And Butter, åtta verser vars gemensamma nämnare är vänskap baserad på musik, sitter Henning Sernhede ner och spelar steel om jag uppfattar situationen rätt. Ska sägas att också Axel Olsson står för så pass många fräscha inpass att det inte alltid otvetydigt kan härledas varifrån en melodis feature kommer.

foto Rachel (the art of videography)

Efter sprillans färska singeln Berlin inträffar en av höjdpunkterna, på vad som på skiva är såväl duett som en mångfaldig bedrift av strängbändare Sernhede. På Pustervik sticker han iväg i ett Zappa-doftande glimrande solo. Storstilat levereras licks att frossa i! I nästa låt som utspelas I Arizona då den hämtas från debutens USA-tripp, kommer angenämt kortare solo på keyboard. Vi njuter av The City Of Dark And Bright Angels varefter det blir livepremiär för Shadows, en långsam kraftfull dänga med drömskt, lysande stick från klaviaturspelande Axel Olsson. Rytmsektionen gör sitt jobb, ger stadga och rätt inramning. På grund av att tilltänkt trumslagare fick förhinder behövde rockad göras. Och med tanke på att Hampus Andersson ersatte på trummor och Adam Olsson övertog positionen som basist förtjänar de beröm. Att det stundtals kunde förefalla som att Andersson höll sig längs sargen fram tills sista låtarna, inverkade inte på en klokt strukturerat gig.

foto Rachel (Art Of Videography)

Lycklig publik får vad den önskar på en utsökt genomförd timme, nämligen en fullödig avslutning. I tur och ordning titelsången på omtalade cd:n, riviga Missing It All samt lyriskt hållna balladen Turquoise And Rust där Axel naturligt nog går in som duettpartner, fungerar dessutom som ende ackompanjatör. I de medryckande klanger där bandet släppte loss i jambetonat stuk refererade jag spontant till Byrds och !0 cc. Bandet och artisten i centrum utstrålar pondus och musikalisk nyfikenhet!

Arkiverad under: Musik, Recension

Singer Songwriter-doldis i intelligent produktion av omväxlande låtar – Brave av Su Andersson

16 september, 2022 by Mats Hallberg

Artwork Xema Fuertes

Su Andersson

Brave

4

Inspelad i Kungstens Inspelningsservice i Göteborg 2021 (insp. o mixning Henning Sernhede)

Producerad av Su Andersson och Henning Sernhede

Roots and Ramblers Records

Releasedatum: 22/7 2022

Hade ingen aningen om Su Anderssons existens. Med tanke på namnet (vid noga beaktande av efternamn förvisso svensk stavning) och att det sjöngs på engelska förutsatte jag att hon var från USA. Vet nu att Su Andersson är från Göteborg, har arbetat som arkitekt och tidigare gett ut albumet Train Stories ( 2020) som i ord och ton dokumenterade en omfattande resa i just USA. Nya fint förpackade cd:n präglas av pandemins påfrestningar och hur den förhindrat människor från att umgås. Tio låtar har tillverkats vilka draperats i synnerligen smakfullt sound.

Anderssons rötter står att finna i folk pop, americana och ett par gånger i rockigt beat. Hon sjunger skapligt och i vissa fall lämpar sig till och med omdömet förträffligt. Än mer imponerad över kvaliteten på låtar, hur varje enskilt självständigt verk speglas i andra, ges skiftande utformning, skiftande karaktär. Samtliga låtar och texter är signerade kvinnan från Göteborg, medan sysslan att arra fördelats emellan henne själv, medproducent Henning Sernhede och Jonas Abrahamsson. För mig är det de två sist nämndas fantastiska behandling av låtarna, som gör det mödan värt att ägna timmar åt recension. Ytterligare en plusfaktor är förekomsten av åtskilliga duetter, ibland mer korrekt att skriva att somliga låtar kompletterats med sång från båda könen.

Föga förvånande håller sig Su Andersson till akustisk gitarr. Henning Sernhede – gett ut tre plattor under sitt förnamn och upprätthåller galant posten som gitarrist i West of Eden för sin huvudsakliga verksamhet – är å andra sidan en slipad multiinstrumentalist. Spelar basgitarr, el- , akustisk, baryton- och tolvsträngad gitarr, dobro, mando gitarr, sitar, orgel, mandolin samt synt. Jonas Andrahamsson kunde jag pinsamt nog inte placera. Research påvisar tio års erfarenhet av barpianist-branschen jämte att ha lirat med både Lill-Babs och Jens Lekman. Snacka om spännvidd! Dessutom har tidigare samarbete skett med formidable Henning Sernhede, (vars sound liknats vid Mark Knopflers). På Brave spelar Abrahamsson trummor/ handtrummor, piano plus körar på ett ställe.

I övrigt kompletterar gäster instrumentalt på ett par spår. Wendy Mc Neill trakterar dragspel ljuvligt i titellåten, Jaded Jane lägger vacker pianostämma på en låt och Ryan Edmond från Australien spelar kornett lysande i Bread And Butter.

foto från Su Anderssons hemsida

Texter med illustrationer medföljer i inbundet skick. Utan att fästa extra avseende vid dem, vilket jag ytterst sällan gör med engelskspråkiga verser och refränger, är konklusionen att de håller måttet. Betraktar dem absolut som tillräckligt personliga, tänkvärda och poetiska. Och efter att Missing It All klingat ut konstateras att låtskrivaren är en fena på refränger, vars melankoliska överbyggnad ofta utgör en sammanbindande länk.

Förutom från bra låtar är det flitigt jobbande musikerparet i studio som gör att musiken verkligen lyfter. Abrahamsson ska värderas högt medan multiinstrumentalist Sernhedes påverkan måste anses som genialisk. Hans sällsamma bedrift är på den nivån. Ett antal insatser är värda särskilt beröm. Syftar på pianospelet i skönt snirklande öppningsmelodi, det tillbakalutade soundet featuring gitarr och mandolin i Scissors, sugande ”honky-tonk-sväng” i Limits, hur det kryddas med sitar och handtrumma i Northern Lights, anmärkningsvärda gitarrsolot i Echoes, vad jag tror vara inpass på barytongitarr i spännande Turquoise And Rust samt Henning Sernhedes gitarrpålägg i ett välljudande och medryckande finalnummer.

Trevligt att få lyssna till fler röster än artistens, även om dessa i några fall ges ganska snålt med utrymme. Vi hör i tur och ordning Eva-Maria Junker, Maja Granberg, Ryan Edmond, Fia Ekberg ( recenserats i K-bloggen i år), folkmusikern Wendy Mc Neill från Kanada i titellåten, amerikanska soulsångerskan Naiika Sings samt Axel Jane.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Superb vokaljazz framförs av kvinnor med pondus – Pernilla Andersson Kvartett på Unity

24 april, 2023 by Mats Hallberg

foto Paola Berglund Sievers (från Pernilla Anderssons fb-sida)

Jazzkrogen Unity i Göteborg

22/4 2023

I marknadsföringen värderas Pernilla Andersson exceptionellt högt. Istället för ”fenomenal” nöjer jag mig med påståendet att hon är VÄLDIGT Bra. Hört sångerskan på samma scen charmant gästa Bäck Brothers, fronta live och på skiva i More Than a Pair (recenserade här 2018) och med mjukpoppiga cover-duon Rosenberg & Eng på Sokrates Taverna. Baserat på tidigare intryck instämmer jag i omdömet själfull entertainer av rang. Nu har hon bildat en grupp vars medlemmar jag hört åtskilliga gånger. Fast inte tillsammans.. Den leds av energiknippet Theresa Indebetou som med annan, äldre rytmsektion släppt fyra skivor. På Unity spelar hon tillsammans med Boel Mogensen på kontrabas och bakom trumsetet Maria Dahlin, två sammansvetsade 90-talister. Har hört dem med gitarrtrion Toppklass, i kyrkor, på teaterscener, på Oceanen, i Kronhuset i annan pianotrio etc.

Det är fullsatt trots att kvällen är tidig och ljus. Jag sitter i baren alldeles intill rummet där scenen är belägen. Låter tillfredsställande också rent ljudmässigt, även om basgångar skulle ha justeras upp något. Pernilla Andersson är en utomordentlig interpret. På den första av aftonens två konserter sjungs under cirka en timmes tid standards plus lite överraskande två klämmiga melodier på svenska, nämligen Siv Malmkvists tidiga hit Jazzbacillen (få andra har den i sin repertoar) och alster med Sonya Hedenbratt.

Genom självlysande pondus företas diskret öppning i elegant melodi signerad Tony Bennett, jämte 30-tals schlagern Dream A Little Dream Of Me, (som ju fick störst framgång med Mamas And The Papas). Det är prydligt utformat och mer än imitation. Broderas också snyggt i stick. My Favorite Things fungerar förträffligt för en kvartett som vill släppa loss. Musikalklassikern utvecklas till en elastisk höjdare där Maria Dahlin tar för sig, bjuder på trumsolo som begåvat förhåller sig till melodin. I samma sprittande anda byts till sång på svenska. Sonya Hedenbratt-hyllningen görs fröjdefullt genom arr som festligt valsar runt, får mig att associera till Monk och Brubeck. Ingen aning om de håller sig till originalet eller om pianisten fyndigt improviserar i egna tillägg. Hon som tar sig an klaviaturen med hela kroppen står för flera inspirerade inpass.

Pernilla Andersson lever upp till ryktet om oklanderlig frasering, bekräftar vilken sofistikerad uttolkare hon är. Lite grann sinnebilden av en tonsäker refrängsångerska. Noterar skillnad på rösten i tal och sång. Inte lika extremt som i fallet med kollegan Ellen Andersson, men skillnaden är ändå markant. Något som symboliseras utomordentligt väl i exempelvis A Nightingale Sang In Berkeley Square, det romantiska engelska örhänget. Låten blev något av en signatur för Anita O´Day vars röst, får vi veta, jazzlegendaren Conny Sjökvist (fick flera minnesvärda konversationer med honom på Nef) uppmanade Pernilla att studera. Konsertens mest kuriösa inslag var tveklöst hur huvudrollsinnehavaren genomförde byte av klänning, från den på bilden ovan till svart fodral.

Efter att man med Dahlin i spetsen öst på i Jazzbacillen framförs en sval bossa. Indebetou och Dahlin briljerar i Quiet Nights vars sound efter hand tuffar till sig. Stillsamt basfeature läggs snyggt in i den softa avdelningen av Boel Mogensen. Kvartetten firar triumfer med guppande variant på Sunny Side of the Street där Pernilla kryddar vigt med scat. Följs upp av Willow Weep For Me som kläs i bluesigt svängig skrud. Pianotrion befinner sig i zonen medan textförmedlarens stämma går på högvarv. Maximal satsning avlöses av infallsrikt trumsolo! Upprymd publik önskar sig extranummer, blir serverade mer av sprittande tongångar när When Lights Are Low framförs. Fanns massvis att glädja sig åt i denna intima konsert. Och när kvartetten lärt känna varandra ännu mer rent musikaliskt, kommer vad som stundtals kunde förefalla aningen stramt försvinna. Kanske inte någon sensation, men att fyra jazzigt svängande damer står för kvalificerade livemusiken på Unity får betraktas som sällsynt.

Arkiverad under: Scen

Lyssna: Pelle Ekerstam feat. Pernilla Andersson ”Skärvor av silver”

1 februari, 2023 by Redaktionen

”Skärvor av silver” med Pelle Ekerstam feat. Pernilla Andersson är en suggestiv låt som lyckas förmedla både kärvhet, värme och mystik.

Ett pressmeddelande berättar om den nysläppta singeln:
Pelle skrev den ursprungligen som en visa på akustisk gitarr. Därefter kom han på den basgång som i sin tur gav producenten Johannes Berglund idén att ge låten mer elektroniska vibbar.

”Skärvor av silver” beskriver Pelle som ”en reflektion om livets litenhet i förhållande till tid och rum – hur något till synes litet kan bli obeskrivligt stort”.
Låten är en duett – men inte en traditionell sådan, där vokalisternas turas om att sjunga, utan en där de sjunger unisont.

Pelle funderade en tid på vem han ville sjunga den med. När han hörde Pernilla Anderssons låt ”Samma dag som Elvis” på radion föll allt på plats.
”Dels för att det finns ett släktskap mellan låtarna harmoniskt. Men också för att vi, trots att vi känner varandra och har mycket gemensamt, faktiskt aldrig har gjort något tillsammans musikaliskt.

Pernilla var i sin tur glad att vara tillfrågad:
”Jag tycker Pelle skriver så bra låtar, så när jag fick frågan var det ingen tvekan från min sida att tacka ja. Jag tycker det blev väldigt fint, våra röster ihop.”

Det är ingen överdrift.
Deras röster harmonierar på ett nästan märkligt sätt: en kombination av timing och kompatibla röstklanger gör nästan att en tredje, unik röst framträder. Något som gav texten ännu mer lyster och fullbordade den redan spännande ljudbilden.

”Skärvor av silver” släpps på alla stora digitala plattformar 27 januari.
Ett nytt album med Pelle Ekerstam kommer våren 2023.

Om Pelle Ekerstam
Pelle är född i Värnamo men bor i Stockholm sedan 1996. Pelle gav tidigare ut musik på engelska under namnet A Beautiful Friend, men valde 2020 att börja ge ut låtar på svenska under eget namn. Sedan dess har det blivit en lovordat EP och ett antal singlar som både roterat i radio och via streaming.
Han har också turnerat som gitarrist med flera av våra största artister, däribland flera turnéer med Lisa Miskovsky respektive Eva Dahlgren. Senast medverkade han på Evas ”En blekt blondins hjärta – Vintage tour”, som avslutades med en utsåld
konsert på Avicii Arena i Stockholm i december 2022.

Arkiverad under: Musik

Succé för ny julshow – Fröken Elvis i Stenhammarsalen

21 december, 2022 by Mats Hallberg

18/12 2022

Stenhammarsalen i Göteborg

Arrangör: MTA Production / AB Monarch Music AB

Tajmingen var definitivt inte optimal för min del. Starttid för konserten var satt till 18:00 fjärde advent. Vid den tidpunkten fanns jag på plats på tredje rad, hörde i högtalarna jazziga melodier framförda (tror jag) av bland andra Frank Sinatra och Ella Fitzgerald, förknippade med årets största högtid. Hade strax före lämnat sportkrog på Avenyn som visade finalen i fotbolls-VM (hade som pensionär haft tid och lust att se merparten av turneringens sändningar), trots att något avgörande ännu inte ägt rum. Men eftersom livemusiken från en kvinnlig kvintett var så högklassig släppte jag tankarna på högdramatisk fotboll. Dessutom låg det nära till hands att gräma sig över att evenemanget krockade med celeber hyllning till Sonya Hedenbratt på Stora Teatern.

Minnesgoda läsare vet att Fröken Elvis förekommit i K-bloggen tidigare. Minst fem texter har publicerats varav undertecknad är skyldig till fyra av dem. Senaste liveupplagan ser något annorlunda ut, då ett par ordinarie medlemmar fått förhinder (mammalediga?). Den eminenta textleverantören och sångerskan Camilla Fritzén omges på en julbelyst och stjärnprydd scen av Sanna Andersson, Josefin Berge, Sofia Tåhlin samt senaste tillskottet Petra Wahlgren. I och med Wahlgren introduceras fiol, i praktiken istället för trombon. De instrument som hörs mest frekvent är ståbas, akustisk gitarr, fiol, trummor och keyboard. Som förutsett sker många byten av instrument vilket i vanlig ordning piggar upp. I samband med att dessa välutbildade multiinstrumentalister presenteras uppmärksammas också deras ljud- och ljusansvarige. Ska poängteras att denne Axel hade fixat eminent ljud.

Fröknarna har ju avsevärt expanderat sin hommage-formel. Ändå svävar Elvis ande över scen. I noga förberett mellansnack alluderas på och frågas om jultraditioner. (hävdas att ambitionen är att bättra på julstämningen bland publiken.) Därutöver anspelas på The King vid lämpliga punkter i det program som pågår lagom länge i två avdelningar. Finns mycket att bli förtjust i på en konsert med fem kvinnor som skaffat sig en självständig stil: Sinnet för starka melodier, samspelet, stämsången, rytmkänslan, smarta texter, genomtänkt mellansnack med mera.

foto från Fröken Elvis hemsida (taget vid annat tillfälle – foto Tom Goren

Minst sagt suggestiv inledning hämtas från senaste skivan Elvis och giganterna, genom att miniversion av Bolero med ny julig text på svenska framförs. Vokala successiva stegringen torde vara en utmaning, fast inget som ställer till bekymmer för textförfattaren. Sker en lyckad övergång rent musikaliskt till Så misstänksam (Suspicious Mind). Minns jag rätt spelar Wahlgren här melodica

. Låtlistan är konstruerad enligt devisen omväxling förnöjer. Efter juldesignad ballad med sång från nästan alla i den refräng som slår fast att ”den största glädjen är att ge, inte få”, skiftas effektfullt till bluegrass-stuk där vi delges råd om att sänka våra förväntningar. Att julen får oss att tänka på människor på livets skuggsida, symboliseras kongenialt av Fröknarnas berörande, nära nog tårdrypande, I betongen (In The ghetto). Det förbluffande kreativa bandet visar ingen överdriven respekt gentemot det traditionsenliga, anser att julsånger kan stöpas om. Sist före paus bjuds nämligen på fragment ur Staffansvisan i spelmanstappning. I denna upphottade variant breder fiolen ut sig i full frihet. Absolut en höjdpunkt!

Tillbaka efter paus har ombyte av scenkläder genomförts, vilket poängterar att vi är med om en show. Med lustfylld samstämmighet huggs det in på ett juligt potpurri sittandes på den rytmlåda, ursprungligen från Peru, som heter cajon. Till en början sjunger Fröknarna fiffigt nog med sin idols röst i bakgrunden. Ett festligt fyrverkeri av upphetsande rytmer och välkända julramsor. I en annan sekvens skojas hejvilt på doo wop -manér med O helga natt och andra traditionstyngda sånger.

Därefter vidtar med kul koreografi en djupdykning i innehållet på senaste skivan. Försvenskade bearbetningar av Tjajkovskij, Beethoven och Schubert fick representera den härligt diversifierade stil publiken påtagligt uppskattar. Otroligt att Für Elise kan låta stompig, Ave Maria utvecklas till ett hisnande crescendo om ensamhet och hur Fritzells frasering och vibrato blir en kulmen genom det sätt hon ackompanjeras av sammansvetsade medmusiker. Den sprudlande musikaliteten och känsliga behandlingen av material gör sig gällande också i Psykopat (Devil In Disguise), Jag glömmer aldrig dig (Always On My Mind) och i Elvis specialskrivna comeback-julsång med citat från Martin Luther King. Sist nämnda tonsatta appell ges en särskild introduktion.

Stenhammarsalen är näst intill fullsatt, Efter vad som deklareras vara sista låt ges på begäran extranummer. Resulterar i stående ovationer. Med Sanna Andersson på munspel i introt framförs vemodigt vackra Auld Lang Syne och allra sist bildas två formationer vilka finstämt sjunger a cappella. Således en minnesvärd julkonsert som lyser upp i en mörk tid, sprider skratt och allvar, svängiga toner och fridfull stämning.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 202
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Regi: Anmar Taha Dramaturg: Josephine … Läs mer om Rörelsestyrt verk omsluter betraktaren genom mystisk framställan av väsen – TERAS av Iraqi Bodies

Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Mitt namn är Thord D. Hedengren och jag … Läs mer om Författaren berättar: Den långa vägen till Automatonen

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

De åtta bergen Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Johan Ulveson debuterar på Folkoperan i … Läs mer om Johan Ulveson debuterar på Folkoperan

Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Jazzkrogen Unity i Göteborg 26/5 … Läs mer om Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Den stora skrivboken Av Johan Fosse … Läs mer om Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Fubar Betyg 3 Premiär på Netflix 25 maj … Läs mer om Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

Filmrecension: Natten till den 12:e

Natten till den 12:e Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Natten till den 12:e

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

Den lilla sjöjungfrun Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Med anledning av Warner Bros. … Läs mer om 100 Years of Warner Bros. – Dokumentären har premiär den 25 maj

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in