4
6/4 2017
Inte sällan slungas jag som lyssnare in i nya omloppsbanor, tipsas om för mig okända utövare. Musik I Halland ska ha stort tack för att de vågade planera en turné i länet för prisade doldisen Laila Biali, genom att förlänga hennes spelperiod i Europa innan avfärd till New York. Trots starkt subventionerade biljetter gick inte folk precis man ur huse en torsdagskväll. Vi som kom – arrangörerna hade föredömligt skärmat av lokalen – belönades med en konsert vars innehåll vi sent skall glömma. Ska påpekas att ljudet var förträffligt. Laila Biali är en pianist, låtskrivare och vokalist från Canada med en handfull plattor på meritlistan. Utöver delikat samspel med basist och trummis, frapperades jag särskilt över hennes kreativa låtlista och hur utsökt musiken arrangerats live.
Den charmerande ödmjuka damen som spelat på North Sea Jazzfestival är rotad i jazzmyllan, fast hon gärna införlivar sofistikerad pop. Konserten på cirka 75 minuter utan paus, var delvis ihopsatt som en hyllning till några av hemlandets bästa låtskrivare. Vidare celebrerades komponerande kvinnor förtjänta av större uppmärksamhet. En udda version, i ett smart långsamt arr, av Bowies Let´s Dance utgjorde extranummer; discorökaren jag hört live med Bowie själv, Nile Rodgers och Freddie Wadling. Ur den varierade repertoaren kan noteras lyckade tolkningar av Joni Mitchell, Leonard Cohen, Imogen Heap, Leslie Feist, K.D Lang, Ruth Lowe samt Bruce Cockburn. När den sist nämndes alster Stolen Land (ett av konsertens toppnummer) introducerades räckte jag upp handen, då vi tillfrågades om vi kände till låtskrivaren (har ett par vinyl). Därutöver förstås några egenhändigt gjorda sånger jämte en standard som Nature Boy (också minnesvärd).
På scen omgavs den musikaliske ledaren av George Koller på bas, en mycket stadig och följsam man som varit vid hennes sida i cirka tio år. I kontrast till lyhörde nykomlingen Fabio Ragnelli som stod för eleganta rytmiska figurer. Fascinerande hur smidigt han bakom trumsetet flöt in i musiken, då turnén var den första han gjort med 36-åringen. Koller trakterade ofta stråke och hade en slags processor inkopplad, medan Ragnelli gärna använde såväl vispar som bara händer. Vid ett tillfälle vardera sågs de spela var för sig när Biali sjöng med stor precision. Notabelt att de läste från notblad. Som förmodat befann sig samspelet på högsta möjliga nivå, vill beteckna det som fulländat. Hade önskat att de i vissa sekvenser längre stannat kvar, när deras fantasifulla brygd hamnat på kokpunkten.
Laila Bialis röst är stark snarare än vacker, skulle obehindrat kunna komma till sin rätt i musikaler. Möjligen ett aber att hon vokalt saknar en gnutta personlig touch. Förlitar sig istället framgångsrikt på perfekt tonträff, strålande frasering och osedvanligt oktavomfång. Jämförelser med den lenare världsberömda Diana Krall och den temperamentensfulla latinrotade Elaine Elias (sett live två gånger) är oundvikliga. Vill påstå att helheten i just denna pianotrio, med sina inbäddade bländande arrangemang, är minst lika berikande att lyssna på. Pianot bemästras förstås på ett oklanderligt sätt och det egna komponerandet demonstrerar lysande hennes utvecklade sinne för melodier och rytmik.
Växlingen av tempon och stilar var föredömlig. Hon behärskar fullkomligt både up-tempo och ballader. Ni som missade hennes Sverigevistelse är att beklaga. Senaste dagarna har jag åtskilliga gånger hört på fem år gamla Live In Concert, som jag köpte av Biali efteråt. Den rekommenderas! En otroligt bra liveplatta där kapellmästaren har sällskap av fyra begåvade musiker med jazzig attityd.
p.s Recensionen skrevs under stor möda i skuggan av terrorns ondska i Stockholm, tog därför avsevärt längre tid att sammanställa.