• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sökresultat för: De vågade

Fantasifull fullträff om okuvliga pionjärer – De Vågade på Teater Jaguar

23 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Manus: Louise Juliusson & Emil Klingvall

Regi: Sara Klingvall

Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen

Teknik & ljus: Torben Signelius Kulin

Spelas på Teater Jaguar , Storgatan 3 i Göteborg till och med 3/4 2020

Premiär: 22/2

En collageföreställning vars främsta målgrupp utgörs av elever i mellanstadiet. Det är en rapsodisk hyllning till exceptionella människor, vars epokgörande insatser gjort outplånliga avtryck. Publiken kan med fördel tillgodogöra sig De vågade på olika nivåer, beroende på mognad och förkunskaper. Ytterst framgångsrikt infrias credot i Ett Drömspel: ”Allt kan ske, är möjligt och sannolikt”. Vad som krävs för att upprätthålla ett sådant synsätt, är förstås en överenskommelse med publiken. Varje gång man träffar på anmärkningsvärda skådespel blir man varm om hjärtat. Hyllningen till upptäckare och banbrytare träffar mitt i prick.

Att manus sömlöst sammanlänkats med agerandet på scen nedanför mig, har sin naturliga förklaring. Skådespelarna Emil Klingvall och Louise Juliusson har själva skrivit texten, valt ut vilka de vill berätta om. De kallar dem superhjältar och frågar inkluderande i programbladet, om åskådaren har någon superkraft som hen vågar avslöja.

Kavalkaden startar med Selma Lagerlöf och avrundas genom en inblick i genialiske Stephen Hawking´s biografi. Föga förvånande introduceras i korta episoder, ett radband av orubbliga och extremt begåvade kvinnor. Drastiskt och dråpligt förmedlas essensen ur storartade gärningar begångna av Rosa Parks, Marie Curie, Frida Kahlo, Amelia Earhart, Mary Shelley samt Malala. Storytelling som funkar fantastiskt väl. I sina nedslag väjer de inte för motståndet hjältarna stötte på. Förtryck, rasism, ondska, olyckor och död. Publiken ska inte invaggas i någon falsk trygghet, samtidigt få vetskap om vad personerna varit med om och uträttat.

foto Lina Ikse

Exposén av tematiskt sammanbundna förvandlingsnummer sker genom minimal rekvisita. En griffeltavla med formler, en flygarmössa etcetera. Inser att tonen är avpassad för receptiva femteklassare. Många repliker upprepas åtskilliga gånger, vilket för tankarna till sitcoms. Och roliga moment uppstår när ny scen tar vid. Då munhuggs skådespelarna om vem de ska gestalta. Smarta knep för att undvika korvstoppning! Belysande ordväxlingar och dramatiska händelser fogas samman förnämligt av regissören. Menande blickar och pauser, vitalt kroppsspråk ( ett fullgott substitut till den ringa scenografin), diskret stämningsskapande musik och subtila förändringar utseendemässigt. Tekniker och hjälpmedel som under en trekvart ledsagar oss in i episoder och öden som gått till historien. Publiken påminns framför allt om kvinnliga föregångare, första kvinna att…

Skådespelarduon förtjänar verkligen rungande applåder, märks att de passar idealiskt tillsammans, förmedlar gigantiskt mervärde. Ska ånyo betonas vilken hög kvalitet deras manus håller, med sin raffinerade mix av upplysning och underhållning. Hävdar bestämt att den sexårige(?) pojk som utbrast att det var långtråkigt hade fel, fullkomligt fel. Teater när den är som bäst för det uppväxande släktet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Kvinnan i guld – stark skildring av kvinna som vågade kämpa mot österrikiska staten

7 juni, 2015 by Rosemari Södergren

kvinnaniguld

Kvinnan i guld
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 juli

En stark film som bygger på en verklig händelse. Femtio år efter att hon flytt andra världskrigets Wien, börjar judinnan Maria Altmann en lång kamp för att återfå de dyrbara familjeägodelar som nazisterna beslagtog under krigsåren. Bland dem finns Gustaf Klimts välkända porträtt av hennes moster – ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer I”.

Tillsammans med sin oerfarne, men handlingskraftige, advokat, tar de sig an en långdragen rättstvist som för dem djupt in i det österrikiska etablissemanget och ända upp i USA:s högsta domstol. Hennes unge advokat är son till en bekänd och han har också rötter från österrikiska judar.

Men i sin jakt på upprättelse tvingas Maria också konfrontera svåra sanningar ur det förgångna. Kvinnan i guld är baserad på en sann historia.

Huvudrollen som Maria Altmann spelas av Helen Mirren. Denna brittiska Oscarsbelönade skådespelerska är bland annat känd för en svensk publik för rollen som poliskommissarien Jane Tennison i TV-filmen I mördarens spår och dess uppföljare; Prime Suspect 1-7.

För rollen som den brittiska drottning Elizabeth II fick hon flera utmärkelser: Bästa kvinnliga skådespelare vid Filmfestivalen i Venedig, en amerikansk Golden Globe för Bästa skådespelerska i en dramaproduktion samt sist men inte minst en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll vid Oscarsgalan 2007. För huvudrollen i Elizabeth I (om Elisabet I av England) året innan (där hon spelade mot bland andra Jeremy Irons) belönades Mirren även med en Emmy för Bästa kvinnliga huvudroll 2006.

Filmen är, som jag inledde med, stark. Helen Mirren är som alltid bra, fast rollen hon spelar känner jag igen från flera andra filmer hon medverkat i. Det är som att hon fastnat i rollen som sarkastisk, bitter kvinna i övre medelåldern. En av filmens stora behållningar är samspelet mellan henne och den unge advokaten, spelad av Ryan Reynolds.

Som många filmer som baseras på en verklig händelse fastnar den dock i andra hälften i redovisningsfacket och därmed blir den segare. Dramaturgin får stryka på foten för att sanningen ska redovisas exakt som det gick till. Det är synd, för det drar ned betyget på filmen.

Regi: Simon Curtis (My week with Marilyn)
Manus: Alexi Kaye Campbell
I rollerna: Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl, Katie Holmes, Frances Fisher

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Årskrönika 2020 – Ett sorgligt och surrealistiskt år med konstnärliga ljusglimtar

8 januari, 2021 by Mats Hallberg

Kenny Washington med nordiskt komp – foto Leif Wivatt

Fick anstränga mig för att få till en personlig sammanfattning av året som passerat. Covid 19 och de restriktioner pandemin medfört, gör att en form av letargi tagit mig i besittning. Resulterar tyvärr i prokrastinering. Är som om hjärnkapaciteten går på lågvarv och dagarna sovs bort när vaken plikter eller lockelser hägrar.. Känner igen mig i den leda och overksamhet som Harald Svensson härförleden gav uttryck för, en mångsidig musiker tillika flitig besökare av livemusik. Att under sommaren ha testat positivt inverkar så klart menligt, blir en faktor att skylla på när energi saknas.

Alla människors liv har påverkats negativt till den grad, att hade någon dystopisk lagd person skrivit manus i stil med föregående års lockdown och lidande, hade den författaren troligen troligen blivit nobbad med motiveringen ”bristande trovärdighet”. Ska inte på detta forum ägna mig åt att kritisera Sveriges bekämpning av grasserande pandemi. Nöjer mig med att förutspå att Europas mest rigida regelverk parat med inkonsekventa beslut plus senfärdiga, godtyckliga och otillräckliga stöd , kommer få långtgående följder för landets kulturliv. Den dystra slutsatsen framstår än tydligare, då jag analyserar vad aktionsgruppen Öppna salongerna förmedlat och den obefintliga respons de ränt från ansvariga.

krönikören intervjuar professor Ulf Bjereld – foto J-A Lindqvist

SKRIVANDE Hamnade på omkring 80 texter i Kulturbloggen. Därutöver uppemot 15 recensioner i JAZZ/Orkesterjournalen, jämte ett antal omdömen om konserter publicerade bara på facebook, spontant berömmande betraktelser. Nöjd med den förvånansvärt omfattande produktionen ett extremt år i princip utan festivaler. Tråkigt nog blev mejlintervjun med Amanda Andreas en isolerad händelse. Önskar kunna genomföra fler intervjuer framledes. Beträffande inriktning recenserades främst nyutkomna skivor, teater samt i en alltför lång text filmer värda uppmärksamhet från Göteborgs Filmfestival.

Erkänner att jag suktar efter bekräftelse. Blir uppmuntrad av att se andra länka till mina recensioner, oavsett om det rör sig om en frigrupp eller artister som vill marknadsföra sig. Ett bevis på att mina ord kan ha betydelse upptäcktes på jazzbasisten Avishai Cohens hemsida, han som skulle genomföra projektet 50/ 50 /50 (året han fyllde femtio spela lika många konserter i femtio olika länder). Min recension från ett fullsatt Göteborgs Konserthus hade nämligen publicerats på Cohens hemsida genom att ha översatts till engelska. Är medveten om att recensioner kunna göra skillnad, särskilt när stora draken GP haft avvikande synpunkter genom att dissa. Och minns jag rätt fick författaren och musikern Jan Sigurd långt över trehundra uppskattande reaktioner på fb, efter att ha delat min recension av In Chet Baker Land.

Lovisa Samuelsson på Storan – foto Frida Thurfjell

NYA SKIVOR Som kulturskribent ska man ju vara begiven på nyheter. Själv vill jag gärna om möjligt undvika hajpade händelser. Har således ännu inte lyssnat på senaste releaser från sådana giganter som Bob Dylan, Ulf Lundell eller Neil Young. Någon som jag däremot aktivt valde att sätta tänderna i, trots att jag blev hänvisad länk av det stora skivbolaget istället för recensionsex, var livevinylen Klockan två på natten, öppet fönster av Thåström. Kanske inte så konstigt när jag recenserat tre konserter, varav en bidrog till liveplattan. Tilltalades av det gravallvarliga anslaget och attacken i utförandet, vilket renderade i högsta betyg.

I JAZZ /OJ kallade jag ett alster signerat Peter Asplund världsklass.. I övrigt prisades särskilt kvinnliga artister, vilket inträffat också tidigare år. 5:or utdelades till Lovisa Samuelsson, Lena Swanberg, Ellen Andersson, Caecile Norby samt Långbacka & Bådagård. Vidare ströddes många rosor över Karin Hammar, Amanda Ginsburg, Iris Bergcrantz och Felisia Westberg för att nämna några favoriter. Andra gedigna verk har haft Fredrik Lindborg, Svante Söderqvist, Simon Westman, Karl Olandersson, Ali Djeridi, Godée/ Beuvens Quartet, Emil Ingmar, Tobias Grim, Pär-Ola Landin, Anders Hagberg och Roberto Fonseca (som ingått i Buena Vista Social Club) som avsändare. Av grupper ska framför allt Derupeto, Bohuslän Big Band samt tungrockiga Future Elephants. Huvudspår i recensionshögen som vanligt jazz, visor och instrumentalmusik. Magnifika Epidot jämte ett nedbantat Fläskkvartetten utgjorde två stärkande undantag.

Kan nämna att jag ingick i en stor jury som tillsammans med läsare utser årets bästa svenska jazzalbum. Det priset som instiftades på 50-talet kallas Gyllene Skivan.

Krönikören och Aida Jabbari – foto Leif Wivatt

LIVEMUSIK Ett tag i början av mars hade jag mycket att stå i. Var ute på uppdrag så ofta, att det nästan uppstod en lättnad i och med, vad som då rubricerades som uppskjutna evenemang under första fasen av pandemin i landet. Men 2019 innebar bevakning av ungefär sju festivaler, jämfört med inga alls efter att coronan slog klorna i oss. Strax före på Lorensbergsteatern bevistades shower av ett förstärkt Bo Kaspers Orkester och föreställningen Kvinnan som är jag av Lisa Nilsson. Resulterade i utförliga rapporter i Kulturbloggen. Att Nilsson hade sådan begåvning för dialekter och bitska monologer, var åtminstone delvis en nyhet.

Fotot ovan är från Stadsteaterns Lunchteater, vars program jag fick vara med om. Det gick i diktens och sångens tecken, när ikonisk poet från Iran korsades med Karin Boye. Observerade starkt engagemang från Aida Jabbari.

Har tidigare inte omnämnt att blev jag bjuden på en frejdigt självironisk show ihopsatt av Shirley Clamp. Råkade då sitta intill Viveca Lärn som jag månader tidigare träffat på Stadsteatern. Vilken tur att jag i den vevan hade läst hennes memoarer, vilket jag fick ur mig. Ett annat evenemang som var något mer än renodlad konsert, var ju direktsända galan P3 Guld i Partille. Uppfriskande att kastas in i en för mig tämligen okänd värld, en intensiv kavalkad av brokiga uttryck; fast kanalens vurmande för misogyna gangster-rappare måste fördömas. Glorifierandet av en viss sorts kriminella är djupt osmakligt och fullkomligt obegripligt.

foto på Eternal Spring (Johan Borgström sextett) från Unity

I brist på festivaler kunde ändå konserter på skilda platser genomföras i min närvaro. En genuin dubbelkonsert bortom Majorna på KOM Bar, soft, streamad release från välljudande trio i Lerum dit jag hade cyklat (56 km ToR), Eminente sångaren Kenny Washington med nordiskt elitkomp i Kungsbacka, delar ur GSO med barn- och ungdomskörer spred lycka i Konserthuset med Mats Kjelbye som initiativtagare.

Ett knippe lyckade gig ägde rum på Nef som tätt inpå nedstängningen konkade. På helgshoppingtid utanför en gitarraffär i city njöt jag av psykedeliskt inriktade Parallell Acitivity. Göteborg Jazz Orchestra levererade sensationellt bra spelningar både på ordinarie lokal och i extra spetsad tillställning på Brew House med Tomas von Brömssen. Sist nämnda evenemang spelades in av P2. En pärla under hösten på Storan bestod av tonsatt lyrik i popviseton under ledning av Maja-Karin Fredriksson. Hade förstås (press)biljett till en hel del begivenheter som tvingades ställas in/ skjutas upp.

Ellas Kapell på Unity – foto John Nilsson

Under pandemins tuffa restriktioner fanns i Göteborg en arrangör, vars ihärdighet förtjänar ovationer. Syftar på jazzkrogen Unity som anpassade sig till nya förutsättningar och körde på fram till tredje helgen i november, då dylika sammankomster sonika förbjöds. Underbart trösterikt att få höra livemusik regelbundet och på corona-avstånd och umgås med sympatiska musiker. Somliga svenska musiker hade till och med rest från Paris eller Köpenhamn för att ge en nödvändigt liten, ehuru mycket nöjd publik, briljans inklusive doser av uppiggande improvisation. På Unity bedrev man således en synnerligen god gärning, vilket fick mig att vallfärda varje fredagskväll. Ett antal av dessa aftnar hade som omfattande preludium bestått av krogbesök och teaterpremiär (ett par ggr uppsöktes till och med museum).

BÄST LIVE: 1. Kenny Washington – Esters i Kungsbacka 2. Mikael Ramel Band – Nefertiti 3. Göteborg Jazz Orchestra med Tomas von Brömssen – Brew House (ett par konserter med GJO på ordinarie spelstället Vauxhall höll nästan lika hög klass) 4. Björn Cedergren 5 – Unity (2 ggr) 5. Avishai Cohen trio med GSO – Göteborgs Konserthus. 6. Sticks & Leslie feat Fredrik Kronkvist – Unity 7. Rigmor Gustafsson – Nefertiti 8. Eternal Spring (Johan Borgström sextett) – Unity 9. Bo Kaspers Orkester – Lorensbergsteatern 10. Epidot – Unity 11. Maja-Karin Fredriksson sjunger Ebba Lindqvist – Stora Teatern 12. Kvinnan som är jag av Lisa Nilsson med band – Lorensbergsteatern 13. Förnuft och känsla – Unity 14. Matti Ollikainen trio – Nefertiti 15. Hjorth/ Jullander/ Ross – Unity 16. Boson/ Jardemark/ Bergström – Dergårdsteatern 17. Simon Westman trio – Unity 18. Dan Helgesen – Nefertiti 19. Sigurd & Brundin med vänner hyllar Chet Baker – Nefertiti 20. Alexander Lövmark – Unity 21. Kallerdahl – Lindgård – Ward – Unity. 22. Bernt Rosengren – Nefertiti 23. Ellas Kapell – Unity 24. Samuel Olsson Quart. – Unity 25. Axel Mårdsjö Modern Times – Ubity 26. We Float feat Samuel Hällkvist – Nefertiti 27. Gibrish – KOM Bar 28. Sam Vesterberg feat Tobias Grim – KOM Bar

FILM Skrev en långt recensionssvep från Göteborg Filmfestival i K-bloggen. Vill man läsa mina beskrivningar och bedömningar rekommenderas den texten. Oscarsbelönade Parasit är nog nästan enda film jag sett på ordinarie biorepertoaren. Tittade via datorn på två prisade svenska produktioner som väckt min nyfikenhet, berättelser jag underligt nog missat. Syftar på Nile Hilton Incident plus den säregna och mycket omtalade The Square av Robert Östlund.

En spontant sammanställd lista över filmer som berört mest:

  1. Painted Bird (Tjeckien) I nutid den vidrigaste film jag bevittnat vilket orsakade plågsam huvudvärk. Möjligheten att klara av detta ondskefulla barbari, försvåras av det svartvita långsamma fotot och den knapphändiga dialogen.
  2. Papicha (Algeriet) Skoningslösa fundamentalister massakrerar tjejer med drömmar om frihet.
  3. Proxima (Frankrike) Kvinnlig astronaut har trots avsevärda påfrestningar allra störst problem med att skiljas från sin dotter
  4. And The Birds Rained Down (Kanada) Rörande om naturens läkande kraft, ålderdom, vanor och gemenskap.
  5. The Perfect Candidate (Saudiarabien) Kompetent kvinnokraft försöker med list och humor rubba ett ingrott patriarkat.
  6. Dark Waters (USA) Envis och farlig juridisk kamp i ett miljöskandal med verklighetsbakgrund.
  7. Once Were Brothers (USA) dokumentär med tyngd om The Band utifrån biografi av Robbie Robertson.
  8. Harriet (USA) Gripande och färgsprakande äventyr om osannolikt driftig hjälte som bidrar till att besegra slaveriets legitimitet.
  9. Parasit (Sydkorea) Lika märkligt som groteskt klassdrama där gradvisa upptrappningen är snillrikt gjord.
  10. The Peanut Butter Falcon (USA) Hjärtevärmande lovsång till kampen för att förverkliga sina drömmar och att hålla ihop á la Tom Sawyer
  11. A White, White Day (Island) Pendlar intelligent mellan finstämd familjeskildring och rasande uppgörelse i hämndens tecken.
  12. A Beautiful Day In The Neighbourhood (USA) Om trygghet och försoning med Tom Hanks som tv-personlighet för småbarn.
  13. Queen & Slim (USA) Snyggt bildspråk, socialt statement i BLM-sfären och tämligen spännande fast slutet är ofrånkomligt förutsägbart.
  14. 1917 (UK/ USA) Ytterst rafflande krigsdrama vars foto, klippning o soundtrack är vidunderligt. Ologiska missar i gestaltandet skaver något.
  15. Barn (Norge) En dödsolycka på skola behandlas ur flera perspektiv på ett egenartat och okonventionellt sätt.
  16. Military Wives (UK) Humor och konflikter varvas skickligt när inkallades respektive aktiverar sig med körsång. Förlaga i verkligheten existerar.
  17. Bacurau (Brasilien) Kontroversiell historia med politiska dimensioner vars splatterartade handling på Drakens stora duk chockerade

TV-SERIER/ REALITY/ Ingen kan ”anklaga” mig för att vara en flitig konsument av serier. Annat kommer emellan, exempelvis följa sportmästerskap och ligamatcher. Har enormt mycket kvar att ta del av bara på SVT Play. Fantastiska Skam följdes ingående först i sommar, medan jag låg ett år efter med säsong 3 av Vår tid är nu och då lämpligt nog tittade på tillkomna delarna som skildrade sommaren 1951. Efter hand blev det på tok för mycket melodram, på gränsen till pekoral. Trevligt att få se flera skådespelare som jag recenserat efter prestationer på scen i Göteborg

Min topplista: 1. When The Dust Settles (Danmark) 2. Erkännandet (England) 3. We Got This (Sverige) 4. Målet är målet (Sverige) 5. Herngrens husbil (syskon träffar kändissyskon) 6. En engelsk skandal (England) 7. Stjärnorna på slottet 8. Alla mot alla (frågesport i tv5) 9. På spåret 10. Så mycket bättre

Succén Don Quijote i regi av Erik Holmström – foto Lina Ikse

SCENKONST Ett år präglat av restriktioner, uppskjutna premiärer och negativa besked i omgångar som ändrat förutsättningar. Och med tanke på att Stadsteatern haft stängt för renovering och att Operan inte haft publik verksamhet sedan det förödande virusutbrottet, har undertecknad samlat ihop åtskilliga högkvalitativa upplevelser. Flera frigrupper har gjort förnämligt avtryck som alltför för få fick möjlighet att se. Hoppas många av nedanstående verk kommer ha nypremiär.

En lista utan inbördes rangordning på vad som i berömmande ordalag recenserats i Kulturbloggen från Göteborgs scener (med reservation för att jag missat någon uppsättning) :

  • Nationen – Backa Teater (från 15 år)
  • Sommarnöjen av Teater Bauer – Vingen i Torslanda
  • De vågade – Teater Jaguar
  • Avatarer – Masthuggsteatern
  • Var är min man? – Stadsteatern (Lunchteater i Norgehuset )
  • Tuesdays With Morrie – GEST vid Chapmans torg
  • Misantroperna – Folkteatern
  • Kontrabasen – Stadsteatern
  • Blixtra, spraka, blända – Folkteatern
  • Feardom – 3e Våningen (dans)
  • Ingeborgs manifest – Teater Trixter
  • Barnen – Göteborgs Dramatiska Teater
  • Förfesten – Hagateatern
  • Stolarna – Teater Trixter
  • Don Quijote x 7 – Folkteatern (sju (!) premiärer på åtta veckor)
  • Sysslolösa unga män med tillgång till vapen – Stadsteatern
  • Nyårsrevyn – Wendelsberg
  • Unga Amanda – GöteborgsOperan

LITTERATUR Vad gäller läsning har året varit exceptionellt. Skriver upp vilka titlar jag läst i en anteckningsbok. Kunde genom att räkna ihop antalet konstatera att tid och lust samverkat till att det blivit 60 böcker under årets lopp. Tre av dem har recenserats utförligt här: Kriminalromanen Gränsmark av Aino Trosell (som jag läst nästan allt av) samt två påkostade och efterlängtade biografier om med rätta mycket mycket ansedda musiker – Georg Riedel respektive Gilbert Holmström. Under senhösten när kulturlivet tvingades att upphöra tog mina ”undanflykter” slut. Syftar på att på bibliotek i tur och ordning lånade delarna i den ryckiga, kusliga närgångna uppgörelsen med samlingsnamnet Min kamp. Vill inte påstå att jag frossat i den gränslöse Knausgårds ordmassor, men på något sätt tas man i besittning. För närvarande återstår den gigantiska del VI för att bedriften ska klassificeras som komplett.

Minns från den obekymrade vanliga tiden en givande genomgång av Glaskupan på Stadsbiblioteket i Gbg i ständiga serien Klassikerprat. Vidare två mycket intressanta föredrag av filosofen Jonna Bornemark i Stensjökyrkan och hos Humanisterna samhällsgranskaren Lars Åberg, vars senaste böcker jag ännu inte tagit del av. Något att se fram emot! Är en smula kluven efter att ha slukat den extremt ambitiöse debutanten Lydia Sandgren, vars huvudpersoner studerar humaniora och går på rockklubb på samma platser som undertecknad, fast absolut tillfreds med att ha tillägnat mig den Augustprisade skildringen.

Bästa bokupplevelser: 1. Att döda en härmtrast – Harper Lee 2. Min kamp (I – V) – Karl Ove Knausgård 3. Bland myglare, ministrar och miljonärer (grävande reportage) – Jan Mosander 4. De oroliga (om privatpersonen Ingmar Bergman) – Linn Ullman 5. Samlade verk – Lydia Sandgren 6. Fotbollsspelarpojken (biografi om Tord Grip) – Stefan Lövgren 7. Swede Hollow – Ola Larsmo 8. Hovjuvelerans barn (släktkrönika) – Gunnar Bolin 9. Quel Bordel (biografi om Christian Falk) – Håkan Lagher 10. Freak (biografi om Freddie Wadling) – Robert Lagerström 11. Doften av en man – Agneta Pleijel 12. Kvinnor som formade pophistorien – Anna Charlotta Gunnarsson 13. Gränsmark – Aino Trosell 14. Vem dödade Bambi? – Monika Fagerholm 15. På spaning efter farfar – Aarto Paasilinna / Vill inte göra listan för lång. Finns egentligen ännu fler titlar att rekommendera

Sven Wollter i Driving Miles – foto Ola Kjelbye

DÖDEN, DEN VIDRIGA Vore fel att inte omnämna några av alla de skapande människor vi förlorade under 2020, oavsett om de avled av covid 19 eller annan orsak. I SVT visades nyligen en minneskonsert för att hedra Marie Fredriksson. I jazzvärlden har vi mist läskigt många. Rolling Stone har sammanställt en diger förteckning. Där märks såväl legendarer som viktiga kultfigurer. Tänker på Ennio Morricone, Johnny Mandel, K. Penderecki, Hal Willner, Manu Dibango, Tony Allen, Peter Green, Mc Coy Tyner, Harold Budd, Betty Wright, Neal Peart, Andrew Weatherall, K.T Oslin och Andy Gill (Gang of Four) jämte Roy Hargrove, för att nämna ett antal storheter jag har viss kännedom om.

Hoppas att jag undviker flagranta förbiseenden. Vill nämligen alla sist lyfta fram tre personer. John Prine (foto ovan) hade jag förmånen att höra live i Göteborgs Konserthus 2017. Han var en av de mest respekterade låtskrivarna och artisterna i en fri alt country-stil i USA och erhöll flera Grammy. Prine överlevde cancerdiagnos, men dog vid 73 års ålder i sviterna av covid 19.

Stadsteatern och teaterälskare på Västkusten sörjde i somras. Carina Boberg som tillhörde fasta ensemblen dog efter en tids sjukdom. Hon var lika duktig på drama som i de syrligt humoristiska roller man förknippade henne med. Spontant från sista åren ser jag Bobergs ypperliga gestaltningar framför mig från Smärtan och Fanny och Alexander

. Sven Wollter var verksam in i det sista och turnerade med Nynningen (bandet recenserades i K-bloggen för några år sedan). Ända sedan Hemsöborna och Raskens har Wollter gjort outplånliga intryck, blivit folkkär genom sina exceptionella meriter. Sista decenniet hade jag turen att bevittna den enastående utstrålningen från scen ett halvdussin gånger. Dessutom fick jag 2011 intervju på tu man hand halvannan timme. Merparten av intervjun kan läsas här: https://www.seko.se/regioner/vast2/kultur/ mats-hallberg-intervjuar-sven-wolter

Arkiverad under: Krönikor

Livet som i en båt – Musikalverksamhet som pedagogisk utvecklingsmetod

3 april, 2018 by Lotta Altner

Alla har nog någon gång tänkt, ”åhh jag behöver pigga upp mig och göra något skoj”. Det är då många kulturintresserade väljer en härligt och välkänd musikal på någon privatteater i närheten, allt för att få bli road, känna lättsamhet och inte behöva fundera så mycket. Musikaler kan vara en underbar tillflykt från världens krav på att ständigt själv leverera och vara på topp. För när bryter vi ut i sång och steppar intensivt när livet känns hopplöst i vår egen värld (man kanske borde?). Det är ju inget fel med lättsam underhållning, men konstformen kan få betyda så mycket mer för människor än enbart upplyftandet för en publik som blir styrd att skratta eller tralla med i rätt stund. Det kan få bli mer kött på benet om den ges lite större utrymme och eftertanke.

Vi i Enskede-Årsta församling har möjligheten att få lov att använda musikalkonceptet som ett utvecklingskoncept för barn i juniorålder (8-12 år). Vi jobbar med det på torsdagarskvällar från september till juni. En del av barn är med flera år i gruppen och andra enbart två terminer. Det viktigaste med att de är där, är att de växer med konceptet, manuset och utmaningen i skilda roller på scen. Det är ungdomarnas utveckling som är poängen och det spelar roll, att spela roll (gruppen heter just ”Spela roll”). Att få lov att stå på scen för sin egen skull och veta att ens prestation enbart bedöms efter ens egna förutsättningar, mål och önskemål är en situation jag tillönskar fler. Man ler alltid en smula när man ser någon växa ur en form, för att ta större plats i annan skepnad.

Vi kommer att spela en nyskriven musikal som heter Livet som i en båt. Genom manuset har vi jobbat med metaforer kring hur livet i stort kan gestaltas som en färd i en båt. Vi vet ju att livet ofta gungar ordentligt, hur vi tar oss vatten över huvudet och att flyt i tillvaron är det som naturligtvis eftersträvas. Dessutom har vi lagt in lite teologiska begrepp i handlingen för att påvisa tro, hopp och kärlek som en drivkraft och som ett moment med ro inför framtiden.
Alla barnen i gruppen fick under hösten hjälpa till att arbeta grundligt kring dessa metaforer. Dessutom fick kidsen själva välja vilken typ av roll/roller de trodde att de vågade spela, men också hur stor den kunde få lov att vara. Några av juniorerna kunde vi motivera till större ansvar, medan andra kunde vi styra in på nya vägar. I en musikalgrupp är det alltid viktigast att jobba med gruppens behov och hur viktigt det är att vi tillsammans ska göra det här ihop. Min närmaste kollega Jonathan Poll säger alltid ”Gruppen, gruppen, gruppen” och kidsen förstår precis, att det är den man måste ta hänsyn till först. När vi stärker och hjälper varandra på scen och utanför, växer vi automatiskt själva av bara farten. Man blir alltid lika glad över att se hur de unga utvecklas ihop för att de ser till allas bästa lika mycket som sitt eget. Det är något som vi vuxna skulle behöva också i vår egoistiska värld som kräver ett större ”jag” av oss än vad som alltid är hälsosamt för någon part.

I år har gruppen också ett spännande och annorlunda samarbete med gospelkören Overjoyed. Det händer något extra ordinärt när vuxna och barn jobbar tillsammans och får liknande utrymme med ett gemensamt mål. Kanske tror man att det är de vuxna som styr eller lär sig minst, men så är det sannerligen inte. I år har kören blivit tilldelade 10 stycken etablerade sånger som hjälper till att föra musikalens handling framåt för de unga aktörerna. För det är med hjälp av olika rytmer och mimik som Overjoyed gör sina egna tolkningar av text och musik för att berika barnens framträdande.

Barn och vuxna ger och tar och tillsammans blir det en musikal med havsdjup, tilltro och ”sitt ned i båten med flytvästen på” under stormen.

Livet som i en båt
Manus och regi Lotta Altner
Scenografi och rekvisita Jonathan Poll (och församlingens grupper ”Drama och skoj” och ”Spela roll”)
Kapellmästare och körledare Camilla Stenman
Med på scen Församlingens musikalgrupp ”Spela roll”, kollegor i samlingen och Overjoyed Gospel
Premiär lördagen den 26 maj 2018, kl.15 och föreställning söndagen den 27 maj 2018, kl.15

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Scen, Toppnytt

Förnämligt musicerande av cross over -trio – Laila Biali på Kungsbacka Teater

9 april, 2017 by Mats Hallberg

4

6/4 2017

  Foto Leif Wivatt

Inte sällan slungas jag som lyssnare in i nya omloppsbanor, tipsas om för mig okända utövare.  Musik I Halland ska ha stort tack för att de vågade planera en turné i länet för prisade doldisen Laila Biali, genom att förlänga hennes spelperiod i Europa innan avfärd till New York. Trots starkt subventionerade biljetter gick inte folk precis man ur huse en torsdagskväll.  Vi som kom – arrangörerna hade föredömligt skärmat av lokalen – belönades med en konsert vars innehåll vi sent skall glömma. Ska påpekas att ljudet var förträffligt. Laila Biali är en pianist, låtskrivare och vokalist från Canada med en handfull plattor på meritlistan. Utöver delikat samspel med basist och trummis, frapperades jag särskilt över hennes kreativa  låtlista och hur utsökt musiken arrangerats live.

Den charmerande ödmjuka damen som spelat på North Sea Jazzfestival är rotad i jazzmyllan, fast hon gärna införlivar sofistikerad pop. Konserten på cirka 75 minuter utan paus, var delvis ihopsatt som en hyllning till några av hemlandets bästa låtskrivare. Vidare celebrerades komponerande kvinnor förtjänta av större uppmärksamhet.   En udda  version, i ett smart långsamt arr, av Bowies  Let´s Dance utgjorde extranummer; discorökaren jag hört live med  Bowie själv, Nile Rodgers och Freddie Wadling.  Ur den varierade repertoaren kan noteras lyckade tolkningar av Joni Mitchell, Leonard Cohen, Imogen Heap, Leslie Feist, K.D Lang, Ruth Lowe  samt Bruce Cockburn. När den sist nämndes alster Stolen Land (ett av konsertens toppnummer) introducerades räckte jag upp handen, då vi tillfrågades om vi kände till låtskrivaren (har ett par vinyl). Därutöver förstås några egenhändigt gjorda sånger jämte en standard som Nature Boy (också minnesvärd).

På scen omgavs den musikaliske ledaren av George Koller på bas, en mycket stadig och följsam man som varit vid hennes sida i cirka tio år. I kontrast till lyhörde nykomlingen Fabio Ragnelli som stod för eleganta rytmiska figurer. Fascinerande hur smidigt han bakom trumsetet flöt in i musiken, då turnén var den första han gjort med 36-åringen. Koller trakterade ofta stråke och hade en slags processor inkopplad, medan Ragnelli gärna använde såväl vispar som bara händer.  Vid ett tillfälle vardera sågs de spela var för sig när Biali sjöng med stor precision.  Notabelt att de läste från notblad.  Som förmodat befann sig samspelet på högsta möjliga nivå, vill beteckna det som fulländat.  Hade önskat att de i vissa sekvenser längre stannat kvar, när deras fantasifulla brygd hamnat på kokpunkten.

  Foto Leif Wivatt

Laila Bialis röst är stark snarare än vacker, skulle obehindrat kunna komma till sin rätt i musikaler. Möjligen ett aber att hon vokalt  saknar en gnutta personlig touch.  Förlitar  sig istället framgångsrikt på perfekt tonträff, strålande frasering och osedvanligt oktavomfång. Jämförelser med den lenare världsberömda Diana Krall och den  temperamentensfulla latinrotade Elaine Elias (sett live två gånger) är oundvikliga. Vill påstå att helheten i just denna pianotrio, med sina inbäddade bländande arrangemang, är minst lika berikande att lyssna på.  Pianot bemästras förstås på ett oklanderligt sätt och det egna komponerandet demonstrerar lysande hennes utvecklade sinne för melodier och rytmik.

Växlingen av tempon och stilar var föredömlig. Hon behärskar fullkomligt både up-tempo och ballader. Ni som missade hennes Sverigevistelse är att beklaga. Senaste dagarna har jag åtskilliga gånger hört på fem år gamla Live In Concert, som jag köpte av Biali efteråt.  Den rekommenderas! En otroligt bra liveplatta där kapellmästaren har sällskap av fyra begåvade musiker med jazzig attityd.

p.s Recensionen skrevs under stor möda i skuggan av terrorns ondska i Stockholm, tog därför avsevärt längre tid att sammanställa.

 

Arkiverad under: Scen

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 29
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
nya casinon utan svensk licens
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

En lockton i ödemarken: om människans … Läs mer om Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Detektiven från Beledweyne Betyg 5 Visas … Läs mer om Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Beautiful Souls Av Tana … Läs mer om Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

Filmrecension: Förlorade illusioner

Förlorade illusioner Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Förlorade illusioner

Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Hösten bjuder på Europas historia på 100 … Läs mer om Dramatens höstprogram: Från Europa 1900-tal på 100 minuter, det äldsta bevarade dramat till nyskriven pjäs om den första rumpan

Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Pontus Stenshäll tar sig an Franz Kafkas … Läs mer om Pontus Stenshäll tar sig an Kafka på Göteborgs stadsteater

Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Thomas Ostermeier står för regi i … Läs mer om Lena Endre samarbetar med Thomas Ostermeier på Dramaten i monologen Vox humana

Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Dungeons & Dragons: Honor Among … Läs mer om Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Frölunda Kulturhus 24/3 … Läs mer om Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Körsbärsträdgården Av Anton … Läs mer om Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in