Bokrecension: Om konsten
att bli ovän med nästan alla
Vänner och fiender – Människor runt Strindberg
Författare: Stefan Bohman, Erik Höök och Camilla Larsson
Formgivare: Stina Kylhammar
ISBN: 978 91 7331 741 2
Förlag: Carlsson Bokförlag
Platsen är Blå Tornet, Strindbergsmuseet, Drottninggatan 85 i Stockholm. 104 år efter författarens död sitter jag på en stol i Strindbergs sista bostad. Här levde han från 1908 till sin död 1912. Jag har varit här många gånger tidigare, under hela min uppväxt bodde vår familj snett över gatan. Nu skall ännu en bok om ”nationalmonumentet” presenteras i verklig hemmiljö.
Tre författare har lyckats samarbeta och resultatet ger intryck av att vara gediget hantverk. Stefan Bohman, tidigare chef för Strindbergsmuseet, Erik Höök, förste intendent och Camilla Larsson, intendent vid Strindbergsmuseet har lyckats väva ihop en mängd fakta utan synliga skarvar. Möjligen kan jag tycka att redovisningen till vissa delar känns alltför snustorr och akademisk. Men däremellan lättar språket och får liv.
De 254 sidorna innehåller ett fascinerande persongalleri med 1800-talets tunga namn främst inom litteratur, konst och musik. Brevväxlingen mellan August Strindberg och bland andra Henrik Ibsen, Ellen Kay, Selma Lagerlöf, Carl Larsson, Albert Engström, Anders Zorn och Edvard Munch ger en unik inblick och stark närvaro. De många breven är ofta, kanske ofrivilligt, komiska till sitt innehåll. Även käftsmällar avfyras med glimten i ögat. För Strindberg var rolig och det smittade av sig.
Men att Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur, och inte han, det kunde Strindberg aldrig smälta. Så orättvist, ansåg Den Store Skalden, att det plågade hans hjärna ända in i döden.
I boken finns många anekdoter och föredömligt korta biografier.
Författarna skriver: ”Historia genom personers öden. Det är grunden för denna bok, med nationalmonumentet August Strindberg som mittpunkt. Strindbergs stora vän- och bekantskapskrets utgör ett imponerande galleri av konstnärer, politiker, författare, journalister, musiker och andra. En del blev ovänner till författaren, andra nära vänner.
Denna bok med dess samling av personer blir ett bidrag till kulturhistorien från decennierna kring förra sekelskiftet. Genom deras relationer till Strindberg ges ett bredare perspektiv på Strindberg själv och hans roll som svensk och europeisk intellektuell”. Stora ord.
Bokens olika kapitel är indelad i ämnen; litteratur, konst, samhälle och musik, vilket är överskådligt och bra. Ett stort litteraturregister avslutar. En märklig detalj är, att Strindbergs namn är felstavat på bokens omslag, en litografi utförd av Edvard Munch från 1896. ”Stindberg” står det. Stind betyder tjock eller uppblåst på norska. Om felstavningen gjordes medvetet är omdiskuterat.
Som referenslitteratur förtjänar denna utgåva sin plats i biblioteket hemma, men Olof Lagercrantz tjocka volym från 1979 står sig fortfarande gott i konkurrensen. Den är svårslagen i sin absoluta precision.
Kuriosa: Min egen släkts ”relation” till Strindberg är mångårig. Farmor gick i Franska skolan, några kvarter från författarens bostad på Drottninggatan i Stockholm. När hon vid ett tillfälle mötte Strindberg, blev hon så rädd för hans mörka blick, att hon tappade en kanna mjölk i gatan. Märkligt nog växte även jag upp i samma kvarter. I personregistret till Olof Lagercrantz bok om Strindberg nämns Johan August Wickberg. Han var lots på Sandhamn och en släkting till mig.
Jag har i olika sammanhang följt August Strindberg under hela mitt liv. Djupt nersjunken i en fotölj på museet läste jag ”Ockulta dagboken” redan som tonåring. Jag har medverkat i ”Ett Drömspel” under skoltiden och varit statist i ”Mäster Olof” och ”Strindberg, ett liv” i SVT Drama. Och när jag hade min första egna utställning, kom skådespelaren Johannes Brost in för att låna en spegel. Han skulle sminkas till – August Strindberg.
Till de som fortfarande tvivlar på att Strindberg hade humor, om än svart. Följ Drottninggatan nedför backen mot Kungsgatan. Du kommer att finna roliga citat hela vägen i mitten av gågatan.
Men nu vänder vi blad, för att citera vår nuvarande kung. Själv säger jag som August Strindberg: Stryk över och gå vidare.
