Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkteatern

Jens Ohlin tillbaka på Folkteatern med Misantroperna 2020

by

Misantroperna i regi av Jens Ohlin får urpremiär på Folkteatern våren 2020.

Tro och tvivel, sanningar och lögner. Våren 2020 är den mycket uppskattade regissören Jens Ohlin tillbaka på Folkteatern med sin egen ”Misantroperna”. Med utgångspunkt i en människas besatthet av sanningen tar han med oss på en resa för att avslöja det offentliga hyckleriet. Senast Jens Ohlin regisserade på Folkteatern var hösten 2016; publik- och kritikersuccén ”Marie Antoinette”.

Ett pressmeddelande:
Efter publik- och kritikersuccén Marie Antoinette är regissören och dramatikern Jens Ohlin åter aktuell på Folkteatern. Den här gången ska nya sanningar avslöjas. I Misantroperna, som får urpremiär den 15 februari 2020, bjuds vi in till den bästa av alla kommuner, men där lurar något ruttet. Alice tänker avslöja det offentliga hyckleriet, den kommunala lögnen.

– Jag är intresserad av människor som aldrig kommer att låta sig duperas, aldrig kommer låta någon föra dem bakom ljuset, som till varje pris tänker blottlägga Sanningen. Publiken kommer att få se en grotesk, svart och grym saga om tilltro och misstro, säger Jens Ohlin som skrivit och även ska regissera Misantroperna på Folkteatern.

Vi lever i den bästa av kommuner. Här tror vi gott om varandra. Här tror vi på det ljus alla innerst inne bär på. Här flyger klyschorna genom luften. Varför säger ingen som det egentligen är? Det är nåt ruttet i den här kommunen. Är det verkligen bara Alice som ser det uppenbara hyckleriet? Hur djupa rötter har den kommunala lögnen egentligen? Alice tänker dyka ner i kaninhålet och se efter.

Jens Ohlin tog till en början avstamp i Molières Misantropen, men när han hade skrivit sitt manus insåg han att den enda likhet med Molières text som fanns kvar var titeln och huvudkaraktärens förakt för lögner. Därför heter Ohlins pjäs Misantroperna.

För mer information och för att boka intervjuer, kontakta Karolina Lindblad, pressansvarig på Folkteatern, karolina.lindblad@folkteatern.se, 0735-24 97 20.

Misantroperna
Manus och regi: Jens Ohlin
Scenografi och ljusdesign: Susanna Hedin
Kostym: Matilda Hyttsten
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg
Dramaturg: Magnus Lindman

Medverkande: Andrea Edwards, Nina Haber, Sanna Hultman, Benjamin Moliner, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Helmon Solomon, Sara Wikström, Emma Österlöf med flera.

Urpremiär: 15 februari 2020 på Folkteatern, Stora Scenen

Jens Ohlin
Dramatiker/Regissör
Jens är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Som skådespelare har han arbetat på bland annat Dramaten, Backa Teater, Riksteatern och Teater Galeasen. Han har regisserat på Strindbergs Intima Teater och Teater Galeasen. Särskilt uppmärksammade blev de klassikerbearbetningar som han gjorde tillsammans med Hannes Meidal på Unga Dramaten – Don Giovanni (2014) samt Marodörer (2015), inspirerad av Strindbergs pjäs, på Dramaten. År 2016 hade Jens urpremiär för Marie Antoinette på Folkteatern, vilken mottogs väl av såväl publik som kritikerkår. Året därefter samarbetade han återigen med Hannes Meidal då de satte upp sin nyskrivna Hamlet på Teater Galeasen som vann bland annat SvD:s Thaliapris och Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris. Förra året var de även aktuella med Faust på Elverket.

Romantik möter feminism och påstådd galenskap i ny Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg

by


Jane Eyre av Charlotte Brontë, i dramatisering av Tone Schunnesson. Premiär på Folkteatern Göteborg den 2 mars.

Vårens stora premiär på Folkteatern blir en helt ny dramatisering av den feministiska romanklassikern Jane Eyre av Charlotte Brontë. Regisserar gör Ragna Wei och för dramatiseringen står Tone Schunnesson, uppmärksammad för sin debutroman Tripprapporter från 2016.

Ett pressmeddelande:
Två kvinnor står i centrum i Jane Eyre. Jane växer upp med en känslokall styvmamma, blir illa behandlad och skickas till en hård internatskola. Men hon har en egen och stark vilja och är galen nog att drömma om ett 1800-talsliv lika självständigt som en mans. Bertha är berättelsens andra kvinna, inspärrad på vinden för sin galenskap men som ihärdigt slår tillbaka så länge hon lever.

Regissör är Ragna Wei som tidigare bland annat regisserat Gökboet, Processen och Romeo & Juliet samt varit konstnärlig chef för Borås Stadsteater. Förutom en stark berättelse om att få vara – och inte vara – den man är, är Jane Eyre en historia med stora romantiska kvaliteter.

– Jag har hela tiden varit tagen av Janes kamp för självständighet och mötet mellan två människor som inte kan motstå varandra trots att alla hinder står emellan dem. Relationen mellan dem berör även om en del beteenden är både extrema och osympatiska. Hjärtat har sin egen väg, säger Ragna Wei.

Tone Schunnesson är författaren och essäisten som slog igenom med romanen Tripprapporter 2016 och som nu har dramatiserat romanklassikern Jane Eyre. Hon har i sitt arbete med att omvandla boken till teaterpjäs valt att ge en starkare röst åt ”den galna kvinnan på vinden”.

– För mig handlar Jane Eyre om flera saker. Viljan och längtan att slå sig fri och bli någon! Viljan att upptäcka sig själv och världen. Det handlar också om hur man balanserar att ge sig själv till någon annan utan att fullständigt att förlora sig. Sedan har Jane Eyre en mörkare sida, som är den riktigt intressanta, som handlar om att förvara och utplåna kvinnor som uppför sig, för tiden, oförklarligt, säger Tone Schunnesson.

Medverkar gör Andrea Edwards, Karin de Frumerie, Nina Jemth, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Francisco Sobrado, Helmon Solomon och Emma Österlöf. För scenografi (i samarbete med Ragna Wei) och kostym står Maja Kall och för mask och peruk Susanne Åberg. Koreograf är Rachel Tess och kompositör Chris Lancaster. Ljusdesignen är signerad Carina Persson.

Scenbilden kan föra tankarna till gotisk saga och mystik och musiken komponeras av den amerikanske elektroakustiska cellisten Chris Lancaster som är känd för sin råa fysiska inställning till cellon och för att han använder hela instrumentets potential för att skapa en myriad av ljud.

Premiär för Jane Eyre blir det den 2 mars 2019 på Stora Scenen, Folkteatern Göteborg.

Den 22 februari arrangerar Folkteatern ett publiksamtal under rubriken Vem är ”den galna kvinnan på vinden” idag?. Författaren och dramatikern Tone Schunnesson och programledaren och kulturjournalisten Amie Bramme Sey diskuterarar dessa frågor tillsammans med samtalsledaren Monika Wade.

Jane Eyre
Av: Charlotte Brontë
Dramatisering: Tone Schunnesson
Regi: Ragna Wei
Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei
Kostymdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Carina Persson
Koreografi: Rachel Tess
Kompositör: Chris Lancaster
Maskdesign: Susanne Åberg
Dramaturg: Magnus Lindman

Medverkande:
Andrea Edwards, Karin de Frumerie, Nina Jemth, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Francisco Sobrado, Helmon Solomon och Emma Österlöf.

Ragna Wei
Regissör
Ragna Wei är utbildad i psykologi vid Oxford University och som regielev till bl a Katie Mitchell och Elen Bowman i London. Hon grundade teaterguppen Insite i Malmö 2007 med fokus på platsspecifik, deltagande och upplevelsebaserad scenkonst. Ragna var konstnärlig ledare för Insite fram till 2015, och sedan konstnärlig chef för Borås Stadsteater 2015-2017. Hon har arbetat vid bl a Ung Scen Öst, Malmö Opera, Moomsteatern, Östgötateatern och Malmö Stadsteater, med nyskrivna verk och klassiker som Cabaret, Katitzi, Drömspelet, Inte jag, Gökboet, Processen och Romeo & Juliet. Från 2018 driver hon även tv-produktionsbolaget Haunted Barn i Ystad/London tillsammans med manusförfattaren Peter Harness.

Tone Schunnesson
Dramatiker
Författaren Tone Schunnesson debuterade med romanen Tripprapporter 2016. Hon har skrivit radiopjäsen Härlig är min avgrund, essäer för publikationer som Obs i P1, Bang och Bon. Tone undervisar även i kreativt skrivande.

Chris Lancaster
Kompositör
Chris Lancaster är en elektroakustisk cellist och kompositör som bor i Brooklyn, New York. Han har komponerat över 50 fullängdsverk för konsert, dans, teater och film.

Med sin musik förenar Chris sin utbildning i den klassiska musiken med sin kärlek till popmusik, teknik och innovation. Han är känd för sin råa fysiska inställning till cellon och han använder hela instrumentets potential för att skapa en myriad av ljud. Med hjälp av pickup och förstärkning tar Chris nyanser av hela instrumentet som vrider träkroppen till trumljud och isolerar de tysta tonerna i strängarna till komplexa känslomässiga skrik.

Chris har varit dirigent och kompositör för Bill T. Jones/Arnie Zane Dance Company och Staccato Contemporary Dance Company i Rio de Janerio. År 2010 hade han förmånen att framföra sin musik för president Obama vid Kennedy Center Honors.

Ordvig polarisering hanteras strålande – De skyddsbehövande på Folkteatern i Göteborg

by

deskyddsbehovande

De skyddsbehövande
Av Elfriede Jelinek
Översättning/Bearbetning Magnus Lindman
Regi Yngve Dahlberg
Scenografi/Kostymdesign Nina Fransson
Kompositör/livemusiker Albin ”Nibla” Hallberg
Folkteatern i Göteborg den 7 mars 2016

Förvisso okoventionellt, men mycket berättigat ska först Magnus Lindman hyllas. Den ganska nya dramaturgen på Folkteatern har översatt. Han har vanan inne i, gjort flera översättningar av den tungrodda nobelpristagaren, om vilken dramaturgen skrivit upplysande i programmet. Denna gång har han lyckats klockrent, åstadkommit en ymnig översättning som både roar och oroar. Ibland for tanken till Montecore av Jonas Hassen Khemiri, vars roman är till brädden fylld av liknande språklekar.

deskydds2Är likaledes befogat att strö lovord till prologen. Nämnde Lindman, antagligen i samarbete med regissören enär båda ansvarar för bearbetning, ger den tyvärr fåtaliga publiken en drös roliga blinkningar medelst stora pappskivor föreställandes Elfriede Jelinek respektive Lars Norén. Efter den lustiga konversationen anmodas vi hålla i hatten. Och sedan avlöser tablåerna varann med ständiga byten av perspektiv. Pjäsen cirklar kring flyktingströmmarna till Europa och är som väntat uttalat kritisk mot västvärldens hållning och strategi. Absoluta styrkan med De skyddsbehövande ligger i att det dubbla perspektivet – vi och dom – ständigt skiftar. Ensemblen är antingen priviligerade karaktärer som kommenterar och ger uttryck för sina åsikter, eller så framställer och berättar de om totalt utsatta flyktingar, utlämade till de välmåendes goda vilja. Manuset är i sin bearbetade form hyperaktuellt, samtidigt som det är tidlöst med åtskilliga historiska utvikningar. Den svenska politikens valhänthet och tvära kast klargörs åskådligt, medan vissa referenser till Aiscylos, tjuren Europa och drifternas förespråkare Freud ger oss lager på lager av inte helt självklara analysmodeller.

Yngve Dahlberg har tagit sig an den oformliga textmassan på ett intelligent sätt med en slags montageteknik. Pjäsen består av minst lika mycket föreläsande/ kommenterande som gestaltande. Många talkörer skickligt utförda i första halvan, några avbrott för sånger och en oerhörd blandning av stilar. Jelinek är oftast inte intresserad av intriger, därför saknar pjäsen naturligt slut, trots att Anders Tolergård meddelar att säcken ska knytas ihop. Om jag minns rätt hör vi som final en kortare monolog om medlidande. Hade redan minst en gång tidigare trott att vi sett sista scenen. Vad den österrikiska obehagsmästaren gör, är att problematisera genom att blottlägga svulster på den västerländska samhällskroppen.

I vad som först verkar vara en gigantisk nonfigurativ målning med gyllene ram, ger hon publiken sin förklaring till att 60 miljoner tvingats på flykt, några av dessa flimrar förbi inom den omvandlade tavelramen. Eftersom stilar och tidsplan korsas spretar också scenografin med såväl antika pelare som elegant soffa i troligen rokoko. Nina Fransson har också valt skådespelarnas outfit. Deras kläder signalerar trygghet, ger dem auktoritet, i flera fall som någon slags förlegad adel.

Det märkliga är att de i princip behåller medaljdtyngda uniformer och glittrande långklänningar oavsett vad de porträtterar. Egentligen malplacerade blir klädernas trygghet en egendomlig, fast smart konstrastverkande markering.

Albin Hallberg draperad i överklasskostymering, utkristalliserar sig efterhand inte bara som kompositör, utan som lite excentrisk musiker vid pianot. Förutom spännande musik som faktiskt är ganska diskret, har han förvånansvärt nog lärt sig de texter som skanderas unisont. En remarkabel prestation! Fyra personer ur teaterns team är förresten också med och läser en snutt med rytmiskt tonfall, vilket även gäller för gästartisten Birgitta Ulfsson (varje föreställning ska ha någon gäst). Tycker dock inte att hennes korta insats fyllde någon vital funktion. Överlag måste skådespelarna beundras för sin gärning. Den osedvanligt lilla ensemblen uträttar storverk. Man är avsiktligt chosefria och behärskar till fullo alla blixtsnabba övergångar. Den framvällande ordmassan har fastnat hos dem, vilket betyder att de verkligen lyckats ta till sig manus, inklusive eventuella scenanvisningar Kvar från det gamla gardet är Elisabeth Göransson, vars rörelseschema och vacklande karaktärer känns igen.

De på Folkteatern relativt nya ansiktena imponerar mest. Benjamin Moliner, som setts flera gånger på Göteborgs stadsteater, är på god väg att bli en ny favorit. Det samma gäller för paret från Revisorn? I höstas, det vill säga Anders Tolergård och Evin Ahmad. De agerar och levererar repliker med utstuderad säkerhet. Kan inte vara enkelt att komma till Folkteatern som kämpar med sin förnyelse, samtidigt som man önskar behålla kontaktytorna till sina ägare i arbetarrörelsen. Men den nämnda trion tillskott har varit väldigt välgörande för teatern. Hoppas att kommande föreställningar får välfyllda salonger. Detta var första gången jag inte bara klarade av en pjäs av Jelinek, utan dessutom berikades av innehåll och framförande.

Skådespelare:
Evin Ahmad, Anders Tolergård, Elisabeth Göransson och Benjamin Moliner

Foto: Peter Lloyd

deskydds3

Den stora ensamheten: Svårtolkad monolog om en världsförbättrare

by

ensamheten

Den stora ensamheten
Av Johan Friberg
Urpremiär 6 februari på Folkteatern, Göteborg

När det känns motigt att recensera skjuter jag skrivprocessen framför mig. Detta är ett sådant tillfälle. En knapp timmes monolog om solidaritet och terrorhot borde bli jätteintressant. Ändå famlar jag efter orden dygnet efter urpremiären på Folkteaterns lilla scen. Beror det på recensenten nedtyngd av fyra jobbnätter eller är orsaken en produktion som inte nådde fram?

ensamheten2Mångsidige Johan Friberg står för regi och idé. En gång på teaterträff hos frigruppen Tamauer hade vi ett givande samtal. Konversationen utgick från att jag var vittne till en sällsynt skrattparoxysm han var medskyldig till. Detta inträffade för närmare tio år sedan, under en utbudsdag med Skådebanan, när skönt tokiga 1 2 3 Schtunk skulle presentera sig. Senaste gången jag såg honom på scen kan ha varit i Katitzi. Vet inte om han skrivit med uttalat mål att Sanna Hultman skulle framföra hans uppfordrande manus. Kan dock näppeligen tänka mig någon annan i Västsverige som skulle ha passat bättre. Vissa skådespelare har gjort sig oumbärliga för en viss typ av roller. (Örjan Ramberg som ömklige O´ Neill i Ge oss skuggorna är ett motsvarande exempel.) Den pedagogiska övertygelsen och den långsamma fraseringen är omisskännlig, liksom hur berättandet understöds av tydliga gester. Några gånger markerar Hultman vad det vill säga att hålla sig på betryggande avstånd alternativt komma riktigt nära. Och hon har sannerligen laddat sin karaktär med en stor portion inlevelse. Märks väl att hon och regissören jobbat mycket med att hitta rätt tilltal, vilket man skulle kunna ha gjort än mer av.

På väg för att sätta oss på läktaren hälsar skådespelaren genom handslag. Hon har oömma kläder i form av gummiskor, jeans och vinröd tröja. Enda scenografi är en avsats i trä med ett fundament att sitta på, vilket efterhand utvecklas till en kontstruktion som påminner om avrättningsmetoden elektriska stolen. Denna anordning jämte en ryggsäck, blir gåtfulla verktyg i berättandet. De får oss att associera kring offer och förövare.
Inledningsvis får vi höra om en fakir vars konster inte riktigt går enligt plan. Den stora ensamheten är enligt de ansvariga en bisarr och livsfarlig monolog där främlingskap och tiggeri ingår som avgörande beståndsdelar. Kunde uppfatta att det handlar om en individ som vill göra gott, ett samvete som identifierar sig med den andre, som bedömer och betraktar. ”V” har uppenbara problem med att behålla kontrollen, attackeras av fatala impulser. Men det är allt annat än lätt att förstå hennes resonemang. Texten slingrar sig runt begrepp som rädsla och godhet utan att ge publiken något facit.

Det här är troligen första monolg jag ser på Folkteatern. Utmynnar för min del i ett lakoniskt ”jaha”. Tror att Fribergs text skulle behövt en kommenterande uppföljning, kanske rent av ett panelsamtal där idévärlden hos ”V” ställs emot de skrämmande nyheter vi upplevt senaste halvåret.

Foto: Sanna Hultman

Jag var här först – En pärla om vingklippta kvinnor

by

jagharharforst

Jag var här först – del 1 i Roadtrip i regionen
av Kristian Hallberg
Folkteatern, Göteborg
Premiär 27 januari 2016

Flyttar romer runt på grund av ryktesspridning eller beror på det på något annat? Detta är en central frågeställning i Kristian Hallbergs nya kortpjäs, första av tre i projektet Roadtrip i regionen. Uppmärksammade utställningen Vi är romer på Göteborgs Stadsmuseum var en utgångspunkt i skrivandet. Att den knaggliga dialogen mellan två omaka individer, som båda vistas i utanförskap, äger rum just i Lilla Edet är ingen slump. Dramatikern ville insupa stämningar i västsvenska orter där SD har starkt fäste.

Hallberg vars pjäser på sistone satts upp i Sveriges tre största städer, säger i intervju att han kan förstå tjusningen med mindre orter. Men uttalandet motsägs av de dagboksutdrag som publiceras i programmet, vilka återger allmän torftighet och ett begränsat utbud. Vill tala om att jag i fjol såg en lyckad iscensättning av 80-talistens listiga Variationer på Folkteatern.
Vad vi skådar är ett delvis absurt, delvis uppfordrande kammarspel vars spelplats är en föga lönsam änglabutik. Innan premiärpubliken kommit på plats i den lilla salongen hörs en vacker kör av kvinnoröster i högtalarna. Under tiden sitter en person med ryggen emot oss och tillverkar pappersänglar.

Berättelsen börjar med att hon överraskas av besök. Bakgrunden är att Innehavaren Elisabeth vill ha sällskap, därför annonserar hon efter personal. Kringflackande Samatha råkar få syn på jobberbjudandet, kliver in ackompanjerad av himmelska toner. Som enda sökande får hon utan referenser jobbet. De turas om att packa upp och stå i kassan, fast kunderna uteblir.

Kommunikationen dem emellan går knackigt. Butiksinnehavaren tar tillfället i akt att agera chef, låter frustrationen gå ut över den nyanställde. Misstänksamhet frodas snarare än systerskap, vilket leder till ofrånkomlig uppgörelse efter att en lapp satts upp på dörren. Vändpunkten kommer när de sköra kvinnorna kan dela sin utsatthet. Varför vet vi så lite om varandra, om de som vi umgås med i arbetslivet? Detta är ett tema i Jag var här först. Dialogen är vass och korthuggen, stör mig inte på att Hallberg odlat sin fäbless för krackelerande kommunikation genom att trava avsiktliga missförstånd på hög. Manus är lika mycket förhöjning som realism. Inte för inte är underrubriken vardagsmagi i Lilla Edet. Texten kretsar mycket kring att bli betraktad och granskad. Hur handskas gestaltarna vi ser på scen med sådan problematik?

roadtripVar intressant att höra radioinslag i P4 om hur Lena B Nilsson (Elisabeth) och Sara Wikström (Samantha) tagit sig an sina roller. De berättade att engelskspråkige regissören Gary Whitaker – hans första regiuppdrag hos Folkteatern – introducerat dem för nya arbetsmetoder genom att bland annat dela upp manus i sektioner. Flitigt anlitade Karin Dahlström står för scenografi & kostymdesign. Noterade främst alla pappersänglar hängandes i innertaket, Nilssons vita vida blus och den kvadratiska träkonstruktion; ett bygge som regissören liknat vid en tryckkokare. Stycket är kort, uppskattningsvis 50 minuter, vilket innebär nedslag i två karaktärer på bekostnad av fördjupning. Men trots kortvarig dramatik, hinner kontrahenterna karva i varandras psyken, vilket vittnar om textens kvalitet.

Jag har sett skådespelarna i ett otal roller i ett drygt decennium. De brukar suveränt behärska de utmaningar de ställs inför, inget undantag denna gång. Som vanligt sensibelt samspel och stark scennärvaro! Paret på scen är föredömliga uttolkare av ett angeläget drama, vars pendlingar mellan seriositet och avväpnande humor är värda rungande applåder. Vad jag tar med mig är fina rollprestationer och framför allt en intelligent pjäs som manar till eftertanke. Om finansiering kan ordnas, är tanken att denna pärla till enaktare ska ut på turné.