”Journal for Plague Lovers” har chans att bli Manics bästa skiva sedan ”Everything Must Go”.
Låtarna har, jämfört med mycket annat som skulle kunna tänkas spelas på MTV2 eller hyllas av NME, intressant uppbyggnad och smarta texter. Inte konstigt med tanke på att texterna bygger på ett häfte som den försvunne gitarristen Richey Edwards lämnat efter sig (som Kulturbloggen redan skrivit om här).
Tidigare har jag haft svårt för hur walesarna tycks ha blivit ett enbart politiskt band vilket till stor del säkert beror på att Nicky Wire, i och med Richeys öde, blivit ensam textförfattare. Tidigare fanns det alltid existentiella och litterära ambitioner. På ”Journal for Plague Lovers” känns det som att bandet återigen hittat sig själva.
Ändå så har det gått över tio år sedan ”The Holy Bible” och att låta som Nirvana idag kanske kan kännas en aning uttjatat. Manic Street Preachers svagpunkt ligger i sin egen repertoar. Även om ”Jackie Collins Existential Question Time” utan tvekan skulle platsa på en ”Greatest Hits”-samling känns det som att skivan i helhet inte står sig mot tidigare låtar som ”Motorcycle Emptiness”, ”Little Baby Nothing” och ”Faster”.
En rolig, eller kanske rättare sagt fånig, sak angående den nya skivan är att den i vissa delar av Storbritannien säljs utan omslag på grund av att det föreställer en blodig unge. Så här har Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skrivit om skivan.
Här framför de ”Jackie Collins Existential Question Time” live:
