På torsdag, den 18 december, kan stödet till kulturtidskrifter minska från 19 miljoner till ynka fyra. Miljoner ska sparas, och som vanligt är det kultursektorn som får ta stryk. När skolor ska spara pengar är det ofta de estetiska ämnena som får stryka på foten, eller i bästa fall prioriteras ned. Hänger det ihop med tanken om kultur som någonting flummigt, och kanske lite fult? Antagligen.
Men genom konst och estetik kan samtal föras, idéer ställas på sin spets och samhällsnormer ifrågasättas. Fast kultur kan i många fall framstå som ganska så ogenomtränglig vid en första anblick, eftersom den i många fall söker sig till outforskade breddgrader. Vi är inte vana att se dessa bilder, eller läsa den sortens text, och vet kanske inte hur vi ska närma oss den. Så kan fallet vara med film, musik och poesi (eller litteratur i allmänhet). Då kan det vara bra att kritiker, forskare och vetare använder sin samlade kunskap för att skapa nycklar till dessa kulturella låsta dörrar så att bilderna, musiken och texterna blir tillgängliga för oss på ett helt annat vis än tidigare.
De kan ge oss förståelse, nya perspektiv, på samhället vi lever i. Vilket leder oss in i nästa problem: mycket av den kultur som produceras är vänstervriden (eller i vissa fall vänsterradikal, kanske beroende på vem en frågar) där det som skapas inte görs för samhällnyttans skull – utan tvärtom vill vara en kniv i magen på samhället som sakta vrids om. Estetik före funktion, djup före yta. Om kulturtidskrifterna faller ned i ett mörkt hål för att dö, är det flera kritiska röster som dör med dem. Och det kommer bli ett demokratiskt problem, såväl kortsiktigt som sett i större perspektiv.
Många kulturtidskrifter skapas ideellt med mycket små medel, där fokus ligger på djupdykande text och samtal med yrkesmänniskor – och de går redan på knäna som det är. Att ta undan det stöd de får vore att ta ifrån en förlamad människa dess rullstol, och låta denne ligga i kylan och självdö. Det skulle leda till att redan underbetalade eldsjälar till kulturjournalister får det ännu svårare att leva på sin kunskap och önskan att föra viktiga samtal om viktiga ämnen. Istället för filmanalys får vi nöja oss med Hollywood-nyheter och kändisporträtt utan udd. Istället för sammanhang får vi enstaka recensioner. Fokus flyttas från kunskap till åsikt, och sänker därmed ribban för de samtal som kan föras. Att journalistik enkom ska bygga på kommersiell framgång är en förödande tanke. Orealistisk, rentutav. Ändå är det dit Alliansen håller på att förflytta utgångsläget för kulturjournalistiken. Mot avgrunden. Såvida den inte kan läsas av den stora massan och finansieras av annonser istället för bidrag. Det är väl högerns bild av samhällsnytta.
Upprop från journalister, forskare och utgivare har under senaste dagarna ekat kraftigt i sociala medier. Speciellt idag, måndagen den 15 december. På Facebook cirkulerar ett evenemang som uppmanar folk att stå upp för kulturtiskrifternas överlevnad utanför riksdagshuset i Stockholm på onsdag. Det är ett gyllene tillfälle att visa hur mycket vi faktiskt behöver gränslös kulturjournalistik.
Om en inte kan närvara där och då finns det också ett upprop för samma ändamål en kan skriva under på internet. Så det finns ingen som helst anledning att inte ta ställning i frågan.
Skriv under protestlistan här.
Relaterat:
Debattartikel i DN.
Kämpa!
Det är en fråga om informationsfrihet och demokrati, de små kulturtidskrifterna är Sveriges ÄNDA på djupet problimatiserande diksussionforum!