Filmrecension: Mommy – filmmagi

Mommy
Betyg: 5
Visas under Stockholm film festival, ordinarie biopremiär 9 januari 2015

Fem filmer på (nästan) lika många år. För regissören Xavier Dolan är det åstadkommet och uppskrivet på CV:et, och så är han enbart 25 år också. Kanske är det på plats att prata om ett underbarn, som hellre vill låta sig refereras till Ensam hemma än gamla hjältar som Fassbinder eller Eisenstein. Som framstår som väldigt lättsam och obrydd – nästan nonchalant – när han pratar om hur han egentligen är för lat för att göra ordentlig research för sin nya film ”Mommy” som liksom debutfilmen ”Jag dödade min mamma” skildrar en ansträngd familjerelation mellan son och mor. Den här gången har sonen kraftig ADHD och är betydligt mer livlig och ombytlig än dess.

När jag under ett Face2face-evenemang efter visningen av filmen på Stockholm film festival fick möjlighet att ställa frågan om varför han valt att filma sin nya film i 1:1 svarar han att han helt enkelt vill låta publiken fokusera på skådespelarnas ansikten och verkligen få ögonkontakt med dem. Vilket lyckats bra. Och det är enkelt att spinna vidare på auteur-spåret och dra paralleller till Ingmar Bergman och hans närbilder på känslosamma ansikten – fast det nu tagits till sin spets i och med det något unika filmformatet som verkligen rutar in ansiktena för maximalt fokus. Men det har också en annan funktion: långt in i filmens gång åker sonen Steve på sin longboard och känner sig fri, både från alla samhällets krav och moderns förväntningar, och sträcker ut sina armar för att putta bort ramarna och plötsligt vidgas vyerna och perspektiven. Bildligt och bokstavligen. Bildformatet utökas så publiken får se mer från en större bildyta, men speglar även den frihet Steve känner inombords när allt inte bara är krav och negativitet.

Det är egentligen tre roller som bär denna filmen på sina axlar: Steve, mamman Diane och deras grannen Kyla som blir deras vän och hjälp i nöden. Och alltmedan det är otroligt starka känslor Dolan vill förmedla, till exempel när modern och sonen befinner sig i slagsmål med varandra, så är det också genuint och pricksäkert gestaltat. Detta beror såklart på såväl skådespelartalang som en eminens från regissörens sida. Känslomässigt kastas karaktärerna mellan starka motpoler och kontraster, vilket även drabbar tittaren väldigt starkt. Det är svårt att inte känna medlidande när modern finner sonen i vissa nödsituationer – oavsett om det är hon som orsakat dem eller ej – vilket lyfter flera dimensioner och gör filmen till någonting mer än en fiktion kring ett vårdmanifest som garanterar föräldrar som lider av psykisk eller ekonomisk svårighet att ta hand om sitt barn och därför kan överlåta det till allmänvården. Vilket först ses som en omöjlighet, men som under filmens gång framstår som mer och mer ofrånkomligt. Vilket gör att insikten når modern i samma takt som publiken och därmed vibrerar känslobanden starkare också. Det är ett allvarligt drama om hur svårt livet kan vara, men också på ett humoristiskt sätt väver in de bra delarna. Skämtsam och allvarlig sprudlar filmen av sammanhållen periferidrama.

I några fragmentariska impressionistiska nedslag i en föreställd framtid är allting fint: goda betyg efter avklarad skola, intagen till kulturskola i USA som önskat och efter några år ha hittat en kvinna att älska (till skillnad från Xaviers tidigare filmer är homosexualitet inget avgörande tema här) och gift sig med henne. Det är lika mycket ett önsketänkande som välgrundade argument för att söka den hjälpen som erbjuds – även om det orsaker konflikt mellan modern, sonen och vården. En ohelig treenighet uppstår. Alla tycks förlora på det till en början. Och precis som genomgående under filmen så avslutas filmen med en kommersiell radiohit från en nära samtid snarare än gamla pärlor som i tidigare filmer – Lana del Rays Young and beutiful – som i sin kontext blir ett anthem för en slutgiltig frigörelse. Ändå lämnas slutet öppet för tolkning, i sann konstfilmsanda. Auteur-diskussionen lär fortsätta, det med all rätta: tema, stämningar och inramningar har skiftat så otroligt mellan filmerna, men ändå varit så genomgående och självklara så det känns som magi.