Isabella Lundgren på Fasching
Jazzfestivalen
Betyg 4
För mig var hon helt okänd, fast hon gett ut skivor och sjungit internationellt. Kvinnan är till sin fysionomi liten på jorden, vilket så klart är helt irrelevant. Poängen är att Lundgren har en stor gudabenådad röst, fantastisk på att frasera och bära fram texten. Jag har en liten svaghet för att droppa namn. För att ni ska få en hum om denna personliga vokalissa nämner jag Stina Nordenstam, Josefine Cronholm och Radka Toneff. För att inte bli missvisande måste understrykas att damen, vars välkomsthälsning var ”ofattbart att ni är här”, är allt annat än epigon. P2 spelade in, vilket nog bidrog till extra skärpa. Ljublande publik gav henne och männen som ”ger och gör så mycket för mig”, kraftfull respons.
Hon öppnade varsamt med utmärkt nummer tillsammans med sin pianotrio. Andra låten framfördes ensam med pianist Carl Bagge och där gled hon på toner på ett angenämt sätt. Om jag fattade rätt var första set beställningsverk från SKAP, skrivet direkt för festivalen av Isabella och Carl. On liberty handlade om anarkism, hade udda takter fast solid grundpuls. I mina anteckningar står att Bagge var excellent. Musiken hade en tydlig nordisk anstrykning. Det var polerat, sparsmakat, harmoniskt och lyriskt! Efter ett tag frågade huvudpersonen: ”hur går det för er?” Hon måste rimligen ha känt att det gick väldigt bra för alla inne i den överfulla feldimensionerade lokalen. En annan skön pärla med musikaliskt finsnickeri var döpt till Eudiamina. Under sina informativa mellansnack upplyste 26-åringen om att hon studerar teologi, vilket gör att ”tid spenderas på den bråkiga bibeln”. Hon sa att allt har en plats i livet, varvid hon fick oss att applådera personal och ljudtekniker. Ljudet var tacksamt nog ypperligt. Naturligtvis gjordes reklam för hennes CD inspelad med orkester på Naxos, producent Peter Asplund medverkar som solist.
Andra set hade American songbook som rubrik. Hade läst alltför slarvigt i förhandsinfo och därför missat att denna avdelning helt ägnades åt att egensinnigt tolka Bob Dylan. Till sin utomordentliga hjälp hade hon förutom trion, Dylankännaren Johan Lindström på lapsteel, Daniel Migdal violin och Irma Schultz på mjuk berörande sång. Repoertoaren inramades av ”slagdängorna” Times they are a changing och Forever young. När mitt intryck av förvåning lagt sig insåg jag vilket lyckopiller vi fick i oss. Sången är av avsevärt högre standard än i originalen och arrangemang var förträffliga. Det var spirituellt, elastiskt, melankoliskt och tolkningarna framfördes med espri. I vissa låtar öste man på, i andra var det avskalat intill perfektion. Trummisen Daniel Fredriksson var oemotståndlig (har en gång skrivit hyllningsporträtt i LO-tidningen), Johan Lindström är en storhet på steel, Migdal var en ny bekantskap att bli förtjust i och Schultz vet hur man får hjärtan att värmas.
Text: Mats Hallberg