Att han skulle syssla med musik, det fanns det aldrig någon tvekan om. Staffan Hellstrand firar tjugo år som artist och ger då ut en samlingsskiva med valda delar ur sin musikproduktion.
Lika självklart som att han skulle syssla med musik har det också alltid varit för honom att ta ställning för samhällsfrågor.
Han berättar:
-Vi bodde på Karlavägen några år när jag var liten. Jag minns en händelse när jag var tre år och min storebror var sex år. Han var som min manager. Han skickade in mig i en godisaffär. Jag sjöng ”Ekorrn satt i granen” med hög och klar stämma och vi fick en stor hög med godis. Brorsan tog väl det mesta. Managers är sig lika.
Staffan Hellstand började spela gitarr när han var tolv år.
– Morsan fick en gitarr i julklapp. Jag snodde den. Kollade böcker med gitarrackord och lärde mig. Jag satt i timmar och tränade.
På samma envisa sätt lärde han sig att spela piano.
– Jag ville ju så gärna. Jag satt flera timmar varje dag och tränade.
Starkt intresse för samhällsfrågor
Samtidigt som han alltid sysslat med musik har han haft ett starkt intresse för samhällsfrågor, som väcktes tidigt.
– När jag var 14 år var jag med i FNL-rörelsen och när jag var 15 ville jag sätta upp en affisch för FNL på skolan. Rektorn sade att jag inte fick sätta upp den. Inga politiska affischer fick sättas upp i skolan, enligt rektorn.
Men Staffan Hellstrand var inte en ung man som gav sig.
– Jag hade läst i en bok om rättigheter i skolan, så jag visade den för rektorn. Han tillät ju affischer för moderaterna. Då måste han tillåta min affisch också, berättar Staffan Hellstrand.
Rektorn bad honom komma tillbaka nästa rast och när han då gjorde det fick han sätta upp affischen.
– Då blir man kaxig, kommenterar Staffan Hellstrand och ler.
Auktoriteter har han alltid ifrågasatt och han har alltid stått upp mot det. Lika naturligt som det var för Hellstrand att som 15-åring kräva sin rätt att få sätta upp en affisch, lika självklart har han tagit ställning mot öststatskommunismen.
– Min första låt i min karriär heter ”Östberlin”, Jag insåg att Sovjetkommunismen var en stor bluff, säger han.
Även om han alltid tagit ställning politiskt är hans texter inte fyllda av politiska frågor.
– Det är inte alltid så enkelt och inte svart eller vitt. Därför är jag mer intresserad av hur människor har det. Jag skildrar hellre orättvisor på individuella plan.
Gillar förorten
Staffan Hellstrand bodde som liten några år i Stockholm, men växte upp i Nyköping. Nu bor han sedan många år i Stockholmförorten Skogås.
– Jag gillar förorten och blandningen där. Det finns en slags autenticitet som tilltalar mig, säger han.
I april släpps den dubbel-cd där Staffan Hellstrand plockat ut sånger ur sina tjugo år som musiker.
– Det var spännande. Jag lyssnar i princip nästan aldrig på mina plattor när de är släppta. Det var mycket som stämde med vad jag tyckte då jag skrev sångerna. Det känns som jag kan stå för det mesta jag gjort, säger han.
Några sånger överraskade honom också.
– Till exempel sången ”En sån där Viveca”, jag upptäckte den igen och tyckte den är mycket bra. Jag kom ihåg att jag skrev den på ett hotellrum i England, berättar han.
Han har många bollar i luften och olika projekt på gång, skriver låtar och producerar skivor tillsammans med flera olika artister. Ett för honom nytt område väntar också i år då han ska resa till Cornwall i Storbritannien för att göra musik till en dokumentärfilm om en engelsk konstnär. Staffan tågluffade i Storbritannien en månad i september och då lärda han känna en israelisk videokonstnär, som han nu ska samarbeta med.
Band som skrev autografer
Att tågluffa ensam på den engelska ön var ett äventyr i sig, hoppa på ett tåg och stiga av på platser som såg intressanta ut. Han berättar om när han satt på ett hotellrum i Glasgow.
– Genom fönstret i mitt hotellrum såg jag en massa fans samlas runt ett band för att få autografer. Jag blev nyfiken och skaffade en skiva med det bandet och jag gillade det. När jag kom hem dröjde det inte länge så blev bandet lika känt i Sverige också, berättar Hellstrand.
Bandet? Glasvegas, förstås. Det skotska bandet som blev jättehajpat nyligen.
Att tågluffa ensam var inget problem, menar Hellstrand.
– När man är intresserad av fotboll alltid lätt slinka in på pub, se en match på tv och snacka med folk.
Ja, att Staffan Hellstrand gillar fotboll känner nog många till. Han skrev EM-låten 2000 för det svenska landslaget. I vår släpper Sulo en skiva där han tolkat Ernst Brunners dikter. Men en av dikterna fick Hellstrand sätta musik till. Fotbollsdikten.
PS: Visste du förresten att Staffan Hellstrand jobbade som journalist på Sveriges Radio några år innan han blev soloartist på heltid? Han gick journalisthögskolan i Stockholm, hade praktik på radion och frilansade för dem ett par år vid sidan av musicerandet.
Text: Rosemari Södergren
Bild: Jonatan Södergren
Andra bloggar om: intervju, musik, samhälle, politik, Staffan Hellstrand