Med sitt enorma antal besökare är Primavera Sound i Barcelona en festival som både drar stor publik och samlar några av de mest intressanta banden som turnerar i sommar. Festivalområdet, Parc del Forum, ligger idylliskt längs kusten, en bit utanför stadskärnan, och att marken är av asfalt istället för gräs innebär att det förblir städat även om det regnar — vilket det gjorde förvånansvärt mycket i år. Barcelona-dygnen skiljer sig även från svenska festivaltider då de första banden börjar spela på eftermiddagen, och de sista akterna håller på ända in i morgonen.
Det första bandet jag hann se i år var Temples som gjorde en gratisspelning dagen innan festivalen officiellt drog igång. Britternas 70-talsdoftande musik möttes av ett såpass svalt mottagande att frontmannen James Edward Bagshaw innan Keep in the Dark kommenterade att man gärna fick applodera mellan låtarna. Även Sky Ferreira spelade på samma scen dagen innan festivalen drog igång, och på grund av vädret klev hon på en halvtimme efter utsatt tid. När jag recenserade hennes debutalbum i samband med den amerikanska releasen ifjol beskrev jag henne som ”en Madonna med hipster-cred”, och det är intressant att hon både kan agera förband åt Miley Cyrus samtidigt som hon lyckats behålla sin kredibilitet hos indie-publiken. Hon radar upp flera starka poplåtar — såsom I Blame Myself, Everything is Embarrasing och avslutande You’re Not the One vars refräng folk fortfarande nynnar med i på vägen hem från festivalonmrådet — men även om hon definitivt har potentialen att bli en världsstjärna känns det som att hon ännu inte riktigt är där sett till framträdandet. När det uppstår tekniska problem avbryter hon till exempel låten abrupt och går snabbt vidare till nästa låt. Det blir på så sätt lite spänt, som att hon har mer att bevisa än vad hon egentligen skulle behöva ha.
Dag 1
Först ut på själva festivalen blev för min del Girl Band; den irländska kvartetten gjorde en ”hemlig” spelning nere i en Heineken-sponsrad klubb inne på festivalområdet. Lokalen, som var upplysd i Heineken-grönt, var ny för i år, och för att få inträde till vissa av spelningarna behövde man hämta ut biljetter på ett visst ställe vid en viss tidpunkt (Ensam hemma-stjärnan Macaulay Culkins Velvet Underground-coverband med pizzatema — The Pizza Underground — skulle för övrigt också spelat i lokalen, men ställde in samma dag). På förhand var jag inte så insatt i Girl Bands musik, men framförandet var röjigt och lämnade mersmak. Men det var den Los Angeles-kvartetten Warpaint som med sitt självbetitlade andragiv i ryggen stod för dagens bästa spelning. Senast jag såg dem var i en intim London-klubb, så jag blev förvånad över att deras hypnotiska låtar gjorde sig ännu bättre på en festivalscen. Dansanta Disco//very var en höjdpunkt, likaså deras cover på David Bowies Ashes to Ashes som framfördes live för blott andra gången någonsin.
Primavera hade kanske årets mest imponerande line-up, men det innebar också att det blev en del jobbiga krockar. St. Vincent spelade samtidigt som både Neutral Milk Hotel och Future Islands. Innan Annie Clark — som hon egentligen heter — öppnar med Rattlesnakes hörs en robotröst säga ”please refrain from digitally capturing your experience” vilket går i linje med Digital Witness, en annan höjdpunkt från senaste albumet. Efter att ha turnerat med David Byrne har hon överfört några av Talking Heads-mannens moves i sin egna show, och med såväl en futuristisk ny look som några av hennes starkaste låtar hittills har hon med sitt senaste album verkligen vässat sitt artistiska uttryck både musikaliskt och visuellt. Hennes närvaro på scen är i en klass för sig, ändå känns det inte riktigt som att hon är lämpad för festivalens största scen. Annat kan man säga om Arcade Fire; festivalens största band drog festivalens största publik. Folk kunde till och med sjunga med i de franska delarna av deras låtar. Låtar som Neigborhood #3 (Power Out), Rebellion (Lies) och Wake Up från debuten resulterar i allra mest allsång och känns redan som klassiker. Dock känns det under vissa av de nyare låtarna som att det snarare än bandets leverans är publiken som står för stämningen. Visst ser det snyggt ut, en glittrig ”reflektor” inleder spelningen ute i publikhavet, men även om jag tycker att några av de nyare låtarna gör sig väldigt bra på skiva känns de inbland något utdragna live. Men utöver singlarna Reflektor och Afterlife från nya albumet fungerar framför allt Here Comes the Night Time med sina The Cure-doftande melodislingor och haitiska rytmer. Trots att spelningarna fortsatte ända in på morgonen blev det Lawrence-bröderna i Disclosure som avslutade dag ett för min del, kring tre-snåret, och vad som var mest imponerande var nog deras visuals. Senast jag såg dem var på Debaser för nästan två år sedan, så showen har blivit mer påkostad och publiken mer insatt i deras låtar. Bakgrunden till When a Fire Starts to Burn såg helt galen ut (i väntan på att bättre inspelningar dyker upp kan du spana in det här YouTube-klippet).
Dag 2
Julia Holter öppnade dag två redan klockan fyra på eftermiddagen med en överrumplande spelning i Auditori Rockdelux; en gigantisk inomhusscen precis utanför festivalområdet, och uppbackad av bland annat en saxofonist, en cellist och en violinist målade hon upp dynamiska ljudbilder som både var avantgardiska, drömska och kunde mynna ut i kraftfulla urladdningar. Materialet plockades främst från hennes senaste album Loud City Song, och jämfört med spelningen i Annedalskyrkan under förra årets Way Out West — då albumet ännu inte var släppt — kändes det som att hennes livesättning hade blivit mer samspelt. En äldre låt i form av Try to Make Yourself a Work of Art smög sig in i setlisten, men annars var höjdpunkten för min del hennes surrealistiska cover på Barbara Lewis 60-talshit Hello Stranger. Om Julia Holter drog en större publik än jag hade förväntat mig drog kanadensiska-via-Sao Paolo-men numera New York-bosatta Mas Ysa (Thomas Arsenaults scennamn) en desto mindre publik. Men hans EP är riktigt lovande, så det är nog bara en tidsfråga innan han får ett större genombrott. Bakom en massa trummaskiner, synthar och andra elektroniska instrument tar han efter en instrumental inledning i så mycket att det låter som att hans röst håller på att spricka. Här kan du se ett YouTube-klipp.
Efter Mas Ysa spelade katalanska singer/songwritern Joana Serrat, amerikanska Speedy Ortiz, samt brittiska FKA twigs på samma scen. Den sistnämnda gör atmosfärisk R&B med elektroniska triphop-influenser, att hon ligger på samma skivbolag som The xx säger lite om musiken. Hon berättade att spelningen på Primavera var hennes första officiella festivalspelning, men trots det stod hon för en imponerande, och framför allt väldigt suggestiv spelning. Dansen spelade en viktig roll i hennes framförande. Att hon ännu inte har spelat så mycket live märks inte då både sången och dansen i symbios skapade en fängslande helhet, men att till och med bandmedlemmarna applåderade efter avslutande Papi Pacify tydde kanske på hur nervös hon var innan. Även en låt från hennes kommande debutalbum spelades, och det mesta talar för att hennes bästa verk fortfarande ligger framför henne. I sommar gör hon en klubbspelning på Way Out West, och inne i en mörk klubb kan det om möjligt nog bli ännu bättre, så det vill du inte missa.
Nuförtiden verkar det omöjligt för band att inte återförenas 1) för pengar, och 2) för att spela på större scener än när det ursprungligen begav sig. På Primavera var det gott om dem: Neutral Milk Hotel, Slowdive, Pixies och Television. När återförenade post rock-pionjärerna Slint — som nyligen släppte en deluxeutgåva av 1991 års Spiderland — intog ATP-scenen var det knäpptyst i publiken. Även om spelningen var bra kändes det inte som att Slint var ett optimalt festivalband, låtarna är inte lika transcendentala och upptrappande som exempelvis Mogwais varit de gånger jag sett dem. Höjdpunkten är Breadcrumb Trail som spelas redan som andra låt, men när spelningen är över känns det välbehövligt att gå till den amfiteater-liknande Ray Ban-scenen intill för att avsluta dag två med Nicolas Jaar Dave Harrington, som tillsammans utgör duon Darkside, och deras experimentella blandning av elektroniska produktioner och gitarrsolon.
Dag 3
Den tidigare Yuck-frontmannen Daniel Blumberg albumdebuterade förra året med sitt nya projekt Hebronix. På Primavera spelade han nya låtar som övergick i varandra så snabbt att publiken inte hann applådera emellan. Håret var avrakat och han satt på en stol hela spelningen igenom. Det var introvert, men på något sätt blev det rätt mysigt, det var en spelning perfekt att avnjuta just sittandes på marken. Därefter gjorde australienska talangskottet Courtney Barnett uppbackad av en basist och en trummis en ösigare spelning som avslutades med History Eraser.
Wisconsin-bandet Volcano Choir, med medlemmar från Collections of Colonies of Bees samt All Tiny Creatures och Bon Ivers Justin Vernon i spetsen, skapade sedan magisk stämning när mörkret lagt sig över Parc del Forum. Såväl helt nya som låtar från deras två studioalbum Unmap och Repave framfördes. Vernon, iförd röd hawaii-skjorta med asiatiska tecken på ryggen, sjung från vad som liknade en trädstam, men det var Dev Hynes och hans Blood Orange som för mig stod för dagens höjdpunkt. Tillsammans med sin funkiga banduppsättning öppnade han med Chamakay innan flickvännen (och Friends-sångerskan) Samantha Urbani sprang in och gästade på You’re Not Good Enough. Därefter återvände hon till scenen av och till genom hela spelningen. Efter att Uncle Ace försatt hela publiken i dans mynnade sedan avslutande Time Will Tell ut i ett fantastiskt medley där Hynes bland annat flirtade med Nine Inch Nails, som spelade på den största scenen parallellt, genom att sjunga textraden ”I wanna fuck you like an animal” från Closer. Connan Mockasin kom upp på scenen och spelade gitarr, och Hynes sjung även rader ur hans I’m the Man, That Will Find You, samt Kindness House och Solanges Losing You.
Under Primvara Sound går även spelningar som är öppna för allmänheten av stapeln på Parc de la Ciutadela utanför Barcelonas zoo. I år hann jag inte dit förrän efter själva festivalen hade tagit slut, så jag hann bara med att se Dum Dum Girls, men tidigare år har jag bland annat sett Merchandise, Mac DeMarco och The Walkmen i parken.