Jag och Jean-Claude van Damme har under årens lopp följt varandra, när jag för första gången såg Black Eagle och Kickboxer var jag fast.
Under 80-talet fanns det flera actionhjältar, visst fanns Arnie och Stallone, men för oss som gillar kampsport var Jean Claude van Damme den störste. Mannen som både kan gå ner i split och spagat och har den snyggaste rundsparken i filmhistorien. Diskussionerna var oändliga på skolgården när jag växte upp vem som var bäst – Steven Seagal eller Jean- Claude van Damme.
Det är inte heller många har ett eget ord på engelska för råstryk: vandammage
Filmen JCVD, som får räknas som en tragisk komedi, börjar med att van Damme åker hem till Belgien igen för att ta semester från alla problem med vårdnadstvister och filminspelningar.
Hemma i USA ligger van Damme i en vårdnadstvist med exfrun om den gemensamma dottern. I en av de roligaste scenerna i filmen har motståndaradvokaten med sig en meterhög radda av van Damme-filmer. Och när han på advokatmanér förklarar hans olämplighet som far, när man gör den här sortens filmer och börjar räkna upp alla brutala bossfights, förstår vi att det är kört.
Väl framme i Belgien behöver han gå till banken för att ta ut pengar. I banken hamnar han mitt i ett gisslandrama som kommer ha oanade konsekvenser för alla inblandade. Det är här som metaparodin tar sin början med ett gisslandrama, bredkäftade filmagenter och advokatbekymmer. Samtidigt förbereder sig polisen att sända in insatsstyrkan.
JCVD visar en gång för alla att om van Damme när har ett bra manus att arbeta med så kan han. Synd bara att det skulle dröja så många år innan han fick chansen. En av vårens roligaste filmer med en god portion självdistans.
Av Alexander Sanchez
Andra bloggar om: film, trailer, kampsport, recension, JCVD, Jean Claude van Damme
Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
[…] Kulturbloggen […]