In i rummet på presskonferensen träder en smal, benig tjej i 60-årsåldern, med mörk kappa med hål och fransar och långt, stripigt hår. En punkikon stod för stjärnnumret på Stockholms jazzfestivals tredje kväll. Jag var en av det trettiotalet reportrar och fotografer som fick träffa Patti Smith på en presskonferens.
Första frågan var förstås vad hon tänkte om att som punkens drottning spela på en jazzfestival.
– Det är inte konstigt alls att en rockmusiker spelar på en jazzfestival, menar Patti Smith.
– Jag gillar jazzfestivaler, säger Patti Smith. Och jag är mycket inspirerad av jazz. Som John Coltrane, Ornette Coleman, Roland Kirk och Miles Davis, de är en del av våra rötter.
En av jazzens blommor är improvisationen, påpekar hon.
– Jag improviserar också mycket i min musik.
Hur ser hon då på att hon kallas punkens drottning?
– Nja, tiden går, idag är jag väl mer punkens gudmor i så fall, eller mormor, säger hon. Mitt band har väl egentligen aldrig varit ett traditionellt punkband. Vi banade mer väg för andra som kom efter oss.
Går sina egna vägar, det har hon alltid gjort. Inte bryr hon sig om vad andra förväntar sig av henne heller.
På frågan om vilken musik hon lyssnar på idag och inspireras av svarar hon ”Wagner – och mycket opera och klassisk musik”.
”Manu chao då?” frågar en journalist och radar upp flera namn på nutida band.
Jodå, det är bra, nickar Patti Smith.
– Vi var förband åt Manu Chao i Paris och jag gillade dem även om jag inte kan säga att jag brukar lyssna på deras skivor. Men jag menade faktiskt allvar med mitt svar. Jag lyssnar mest på klassisk musik. Fast en del jazz också, som Coltrane.
– Fast det är klart, jag är intresserad av mina vänner, som Michael Stipe, Sinead O’Connor och Cat Power. När det gör musik är jag intresserad av vad de gör, eftersom de är mina vänner.
I mina öron står just de tre musiker hon nämnde som sina vänner för musik med mer ”spiritual” inriktning av texterna (har ni tänkte på att det ordet inte blir så bra på svenska: andlig låter för pompöst och spirituell alldeles för lättsamt). Jag frågade om hon ansåg sig själv vara ”spiritual”.
Hon växte ju upp med en mamma som var med i Jehovas Vittnen. Men som tonåring bröt hon med den stränga religiösa uppfostran. Låten Gloria ska vara skriven som en protest eller reaktion mot när religion blir för detaljstyrande och inskränker på glädjen i livet.
– Religion handlar väl i kärnan om kommunikation. Musik är också en form av sprituell kommunikation, sade hon. Samspelet mellan en artist på scen och publiken kan ha en andlig dimension.
Hon sade förresten också att hon var glad över att My Bloody Valentine kommit igång och spela igen. De är också hennes vänner. Tillsammans med Kevis Shields släpptes nyligen Coral Sea som är en slags ljudbok med gitarrspel i bakgrunden.
I konvulutet till skivan står det att tiden innan fotografen Robert Mapplethorpe dog i aids 1989 grät Patti Smith oavbrutet. Så när hennes vän var borta skrev hon boken The Coral Sea, för att ge honom något annat än tårar.
Hon gav ut en vanlig musikskiva med låtar förra året. Hon går sina egna vägar och när hon gav ut den skivan på Columbia Records var det ingen som sade åt henne hur hon skulle göra för att anpassa skivan till dagens marknad.
– Ingen har kunnat bestämma över mig. Bara min mamma har kunnat det. Men hon har lämnat jordelivet, så idag är det ingen som säger åt mig vad jag ska göra, Min man kunde säga åt mig ibland, men han har ju också dött.
Hon ser fundersam ut och lägger till:
– Det kanske låter övermodigt, men jag vill inte göra något bara för att det ska vara kommersiellt anpassat till marknaden.
Om jag kan leva på det är det bra. Men jag ställer inte upp på att göra något jag tycker är skräp för att det ska sälja.
Att uppträda och göra musik är ett jobb, som hon trivs med. Men hon är inte rädd för att göra något annat för att försörja sig.
– När jag jobbade med mitt album Horses arbetade jag samtidigt i en bokhandel, berättar hon.
Jo, hon är ju extra aktuell i Sverige nu eftersom filmen om hennes liv – Dream Of Life, en film hon tycker om.
– Det var verkligen kul att få göra den filmen. Det är ingen vanlig rock and roll-film och Steven Sebring som gjorde den visste inte mycket om mig före. Han gick in förutsättningslöst och var nyfiken och ville veta mer.
Jag frågade henne också om det var omöjligt att vara kvinnlig rockstjärna och mamma, med tanke på att hon själv drog sig tillbaka från det offentliga livet som rockmusiker de åren då hon uppfostrade sina barn. Hon svarade inte direkt rakt på det, men gav ett långt svar som bekräftade hur svårt det är att vara musiker och förälder:
– Min man och jag bestämde tillsammans när vi fick barn att vi ville ge dem en mer vanlig uppfostran, sådan som vi själva haft som lägre medelklass-barn. Vi ville inte vara ute på resande fot och turnera när de växte upp och vi ville att de skulle känna sina föräldrar, veta hurdan deras mamma och deras pappa var.
Sedan dess har det gått många år och nu är hennes man död och hon är tillbaka på rockscenen och med på scenen har hon sin son Jackson.
– Att ha med min son i bandet och på turnéer är stort, säger hon. Han är en duktig gitarrist och han utvecklas hela tiden. Det är trevligt på flera nivåer att ha med honom. Det ger mig en känsla av att hans far, min man, också är med här.
PS. Före presskonferensen fick vi stränga regler av arrangören att stänga av mpbiltelefonerna Problemet är att min mobiltelefon är min kamera. Dumt nog var jag lydig =mesig) och stängde av den. Fototillfället var dessutomi början av presskonferensen då jag alltså hade mobilen avständ. Därför har jag tyvärr så dåliga bildet från presskonerens – de tog jag alldeles i slutet då jag snabbt hade satte på den och som tur var lyckades spela in sången. Ja plötsligt i slutet av presskonferensen plockade Patti Smith fram en gitarr och spelade en sång för oss (som jag lagt in i den här bloggposten).
Relaterade länkar:
Mina tidigare blogginlägg om Patti Smith på jazzfestivalen 2008:
Liveklipp från konserten
Unikt klipp från presskonferensen
DN om Coral Sea
Här min rapport från presskonferensen med Patti Smith för DN.
Andra bloggar om: Punk, presskonferens, foto, video, Jazz, Stockholm Jazz, Patti Smith, intervju
[…] En längre version från presskonferensen, finns på Kulturbloggen. […]