I en tidig scen i Michael Hanekes magnifika film ”Amour” befinner vi oss i en salong. Kameran vilar på publiken som tyst sitter och väntar på att en konsert med klassisk musik ska börja. I biosalongen, för oss som har valt att gå och se Hanekes film just där, inträffar en märklig effekt; en sorts spegelbild uppenbarar sig för oss, där två olika verkligheter blickar mot varandra i spänd väntan inför vad som komma skall. Med scenen förmedlar Haneke att vi egentligen möter oss själva i hans film, att publiken på bioduken är vi. För Amour är en film om oss, om vår kärlek, vårt åldrande och vår död. Handlingen kretsar kring ett äldre par där kvinnan drabbas av en stroke. Mannen väljer att hand om henne i deras hem ända fram till det oundvikliga slutet.
Kanske är det därför filmen drabbar mig så hårt. Dagen före har jag fått ett telefonsamtal från min mamma. Mormor ligger på sjukhus med lunginflammation. Och hon är ju så gammal, säger mamma menande. Ja, det är hon. Gammal. Själva ordet ger mig rysningar och märkliga luktassociationer. Blanka golv och sjukhus. Darriga händer och ryckiga rörelser. Slapp, hängig hud och ådriga halsar. Fläckiga, dimmiga ögonvitor, som i ärlighetens namn börjar bli ganska gula. Hela andemeningen av ”gammal” blir för mig ”hjälplös”.
Kanske är det därför det gör mig så rädd. Kanske är det därför dagens samhälle är så besatt av ungdom. Kanske är det därför vi stuvar bort våra äldre generationer på sönderfallande ålderdomshem. Och kanske är det därför vi strävar bakåt, efter en tid som sakta rinner mellan våra fingrar.
Min sambo gråter efter att vi sett Amour. Jag är inte långt därifrån. Vi pratar om det äldre parets relation. För ett otränat öga ter den sig närmast kall. Den är så subtil, skildrad på ett mästerligt sätt. De kramas inte, säger inte att de älskar varandra. För det finns redan där, kärleken existerar – möjligen inte som tittaren föreställt sig, men den finns där och det känns. Sättet de rör sig tillsammans. Hur de tittar efter varandra. Det säger något om dem som karaktärer och människor; något privat, något som åskådaren inte äger tillträde till. De har levt ihop i en evighet dessa två människor. De behöver inte rättfärdiga sin kärlek, inte för varandra och särskilt inte för oss. Haneke vet detta. För Amour är egentligen ingen film i traditionell mening. Den handlar, mer än något annat, om oss och vad som komma skall – på gott och ont. Hur skoningslöst det slutar för de som älskar varandra. Även för dem. Det finns ingen filmmusik som kan rädda eller trösta oss. Det existerar inga lyckliga slut. Bara slut.
Mormor flydde från Tyskland under andra världskriget. Hon har berättat för mig om fallande bomber, när de tvingades gömma sig i källaren och hela byggnaden skakade som en gamlings händer. Hon har berättat för mig om att resa ensam till Sverige och arbeta hårt, bara för att skicka pengarna till familjen i Tyskland. Ett hårt liv utan excesser. Själv försöker jag relatera; mina ekonomiska bekymmer är visserligen vida överlägsna de flesta av mina vänners, men jag är inte i närheten. Inte ens på samma karta.
Resten av filmen utspelar sig i det parets lägenhet. De spelas av Jean-Louis Trintignant och Emanuelle Riva, stora stjärnor i Frankrike och särskilt Riva, som slog igenom i ”Hiroshima – min älskade” från 1959, blev en sorts sexsymbol. Att Haneke valt dessa skådespelare är ingen slump. När kameran försiktigt utforskar deras gamla kroppar och fragila uppenbarelse, finns bilden av deras ungdom inpräntad i publikens medvetande. Det är skrämmande, men också märkligt avväpnande. Kommer man på sig själv att tycka synd om dem blir det ännu underligare. För varför tycker jag synd om dem? För att de är gamla? Kanske är det inte dem jag tycker synd om. Det är synd om människorna, som redan gamle Strindberg sade. När slutet kommer, för det gör det för alla, vet vi inte vad som händer. Bara att det är abrupt och konkret. Verkligt och overkligt på samma gång. Vi har skapat vårt livs vägar, skissat upp våra regler och samhällen och plötsligt tar det slut. Ingenting betyder något längre. Plötsligt är vi bara kallt kött på en bår, likt tömda behållare eller tomma hylsor. Glimten, livet, tankarna och sorgerna, har alla försvunnit.
Tidigt i filmen, när paret är på väg hem från konserten, upptäcker de att någon har försökt bryta sig in i deras lägenhet. Detta får kvinnan att berätta om en väninna som haft inbrott nyligen. Tjuvarna stal tavlorna, men lämnade ramarna kvar – de fick med sig motiven genom att skära loss dem. När Haneke, en bit in i filmen, låter tavelmotiv fylla bioduken, är det först svårt för mig att greppa innebörden. Han låter ramarna vara osynliga, strax utanför bild. Efter filmen slår det mig: det är samma tavlor i sekvensen som satt upphängda i kvinnans sovrum. När kvinnan avlider, när hennes kropp ligger stel på sängen, känns det som att någon har varit där och stulit innehållet. Bara ramen finns kvar.
Kanske drabbar Hanekes film så hårt eftersom vår rädsla inför döden verkar inprogrammerad, eftersom vi tänker på den som om den vore en förlust. Vi förlorar något. En anhörig. Vårt liv.
Mina mamma förbereder sig för att åka ned till Danmark, där min mormor bor. Mina mostrar är oroliga över mormors tillstånd, deras nuvarande konflikter ställs åt sidan – något större har plötsligt anlänt. Jag bläddrar i ett gammalt fotoalbum. Min mormor har alltid sett likadan ut. Jag minns att vi ofta tittade på film tillsammans, James Bond-filmer dubbade till tyska. Jag, som inte kunde språket, lät fantasin skapa logik i det jag såg; uppfann min egen handling till filmerna. Ofta gick det inte ihop, ofta slutade händelseförloppet mitt i, och mina föreställda konflikter och handlingar uppklarades aldrig. De bara stängdes av.
Hanekes film Amour slutar, till skillnad från många av hans tidigare verk, inte mitt i ett skeende. I stället följer vi med till slutet. Filmens första scen är också den sista. Detta för att vi inte ska missta oss och tro att det finns någon sorts spänning i berättelsen. Det finns ingen upptäckarglädje, inget äventyr. Vi vet hur det kommer att sluta, precis som i verkligheten. Bara döden väntar när eftertexterna rullar.
Text: Robert Warrebäck
Tips: Recension av Amour i Expressen och i Svenska Dagbladet.
Tommy säger
Skall se den på söndag. Ser framemot detta, bra skrivet.
Front säger
Såg filmen igår. Tolkade slutet när hon hämtade honom som att han bestämt sig för att dö för egen hand. Men jag vet inte. En kvinna frågade mig men svårt veta. Hur tolkade du detta? En underbar film!
Robert Warrebäck säger
Ja, det är verkligen svårt att veta. Jag tror att Haneke lämnar det hela lite öppet, så att man kan välja själv hur man vill ha det (och hur man hade gjort själv i mannens läge eftersom filmen skildrar ”oss” på något sätt). Jag tänker också på när hon säger åt honom att inte glömma kappan i slutet. Just den scenen gör mig knäsvag bara jag tänker på det. Otroligt fint.