Albertssons Den plötsliga dörren är komisk, obehaglig och sorglig

Titel: Den plötsliga dörren
Författare: Sofia Albertsson
Förlag: Vertigo Förlag
Utgiven: 201208
ISBN 9789186567026

På omslaget till Sofia Albertssons lilla fickformatsbok kan vi läsa den förlängda titeln ”Berättelser om perversa ostar, skrikande ålar, flickors skära objekt, kroppspotatisar, deprimerade huvudfotingar, kättjefulla kvalster, våldsamt feta hinnor, grannen Kaos och andra osedligheter”. Nio spretande noveller. Det är en rättvis bild av det kaotiska som väntar innanför de röda pärmarna. Albertsson ger en röst åt det fula i både vardag och en mörkare sida av världen. Huvudfotingen i Tågresa mot asymmetri som med sitt huvud, fem gånger större än andra människors, börjar prata med en ”otippad skönhet”.

Människoålarna som skulle flås för den goda smakens skull. Kvalstret som med stor kärlek och inlevelse suger i sig blodet. Albertssons språk är av kaos och ordning. Hennes sätt att beskriva det mest vedervärdiga med vackra ord gör att man läser med skräckblandad förtjusning. Det är svårt att återberätta novellerna rättvist, mer än någonting är de en upplevelse. Att känna så många fysiska känslor under en läsning, är inte för mig speciellt bekant. Ibland blir det magstarkt till och med för de tåliga. Det kan tyckas vara kritiskt, men tvärtom fascineras man av hennes välformulerade meningar. I Den våldsamt feta hinnan (tillika den förstnämnda novellen på samlingens framsida) är varje mening så intensiv att man ramlar av stolen:

”Jag grävde djupa hål i den feta ytan som jag fyllde med piss och spott – osten absorberade allt. Naglarna var åter blodiga – osten glänste oskuldsfullt gulvitt.”

En mans passion till en ost har mig veterligen aldrig gjorts tidigare. Det är stundvis otroligt komiskt, gapskrattande, barnsligt fnissande. Ibland är det spöklikt obehagligt (Den plötsliga dörren) och ibland tåraögda sorgligt (Tiden sipprar fram ur mig). Framförallt är en sexuell, kafkansk anarki som råder boken igenom. Spretigt, men bra. Riktigt bra. Dock lämnar varje novell läsaren oviss om vad man just upplevde, man försöker finna metaforer och underliggande motiv som är väl dolda under Albertssons intensivt brinnande prosa. Hennes förkärlek för det fantasifulla språket med dess egensinnande ordkombinationer och liknelser tar udden från samlingens rätta mening. Mitt i detta poetiska kaos har hon framanat en känsla mer än något annat, det är få läsupplevelser förunnat.

Text: Cecilia Rådén