A Matter of Time
Foto: Sally Mann
Fotografiska, Stockholm
Separatutställningen A Matter of Time med Sally Mann innehåller många fotografiska serier och täcker hela hennes konstnärliga karriär. En stund innan Sally Mann själv börjar berätta går jag omkring i utställningssalarna och tittar. Där finns den berömda serien Immediate family, som Sally Mann på 90-talet från somliga håll blev mycket kritiserad för bland annat för att hon porträtterade sina egna barn nakna. Bilderna är vackra skildringar av familjen och dess närmiljö. Jag tänker att de egentligen skildrar vilken småbarnsfamiljs liv helst. Den största skillnaden består kanske i att Sally Mann har ett blickfång för det dramatiska och skrämmande, som dödandet av en fisk i en brutal lek eller rött, forsande näsblod. En bild föreställer hennes unga dotter Virginia liggandes naken i en säng med blicken stillsamt fäst på en punkt bortom betraktaren. Över barnets mage syns tre tydliga rivsår och i kombination med bildens titel, ”Dog scratches”, förstår vi att en olycka har varit framme.
Dragningen till det dramatiska går som en röd tråd genom alla hennes bilder. I den senaste serien, What remains, är det döden som hon skådar med lupp. Att höra Sally Mann själv berätta om sina undersökningar och arbetsmetoder är en upplevelse i sig. Hennes fascination för förruttnelsen lyser igenom och hon berättar med inlevelse om hur hon efter många år fick tillträde till en ”body farm”, ett naturområde där döda kroppar ligger och ruttnar bort för att i olika stadier av processen kunna studeras av läkarstudenter.
Utställningen innehåller också bilder från den ständigt pågående bildserien Proud Flesh med kroppsbilder av hennes man Larry som lider av en muskelsjukdom och sakta förtvinar. Dessa bilder, berättar Sally Mann, är svåra att ta. Ofta är det hennes man som uppmuntrar henne och påminner henne om att detta är hennes jobb.
Sally Mann är oerhört rolig att lyssna på. Hon berättar spännande anekdoter om livet i den amerikanska södern för en familj som hennes. Än idag anser hon att hennes bilder lever farligt i USA, där det exempelvis i vissa delstater är förbjudet enligt lag att fotografera barn som urinerar. Här anser hon att Sverige ligger långt före i utvecklingen och berättar att det på hennes hotell här i Stockholm hänger ett fotografi föreställande ett barn som kissar i lobbyn(!).
Ett flertal gånger kritiserar hon amerikansk politik. Hon berättar om de bibelstudier som under hennes uppväxt var en obligatorisk del av skolgången och som hon är säker på kommer att införas igen om Mitt Romney vinner valet. Hon berättar om den häxjakt mot ett flertal konstnärer, däribland henne själv, som ägde rum på 90-talet och som i efterhand har kommit att kallas ”the culture war”. Hon är övertygad om att denna period har hämmat den konstnärliga utvecklingen i landet.
Det ställs många intressanta frågor under samtalet, både av publiken och av Sally Mann själv. Är det moraliskt försvarbart att fotografera döda människor som inte har kunnat ge sitt medgivande? Är det moraliskt försvarbart att fotografera nakna barn som är för unga för att veta om de vill? Hur kan en förälder plocka upp en kamera när ens barn blöder istället för att plocka upp sitt barn i famnen?
Enligt Sally Mann är sex inte längre ett tabu i dagens samhälle. Det vi idag är räddast för att tala om är döden, en oundviklig del av livet som vi skjuter under mattan och låtsas inte känna vid. Döden, menar Sally Mann, är vår tids stora tabu.
A Matter of Time kommer inte att gillas av alla. Fortfarande kommer den nog att uppröra många. Jag tycker om hennes starka fascination för vår tids onämnbara frågor och att hon vågar följa denna fascination fullt ut. Det är komiskt att hon samtidigt kan stå och påstå att hon inte är någon särskild, ”bara en vanlig amerikansk hemmafru”.
Text: Sigrid Abenius
At Warm Springs © Sally Mann. Courtesy Cagosian Gallery
Hayhook © Sally Mann. Courtesy Cagosian Gallery
Sherry and Granny © Sally Mann. Courtesy Cagosian Gallery
Läs även andra bloggares åsikter om Sally Mann, foto, fotografiska
Hej! Vad kom ni fram till under samtalet angående denna fråga: Är det moraliskt försvarbart att fotografera döda människor som inte har kunnat ge sitt medgivande?
Skriver just en uppsats ang. etik och moral och konstnärens skyldigheter så skulle vara intressant att veta 🙂