Cass McCombs, Debaser Slussen
Betyg: 3
Cass McCombs har kallats för mycket. Vandrande folksjäl eller Kalifornien-baserad existentialist. Den framlidne brittiske radiopersonligheten John Peel valde att kalla honom diskret men briljant och jag kan inte annat än instämma – även om jag själv tycker att skepnaden hans låtar tar för det mesta bäst beskrivs som lågmälda mysterier.
Ofta är det svårt att sätta fingret på exakt vad han försöker förmedla. Det är visserligen inte lika pårökt som hos många av hans kollegor men det är, på gott och ont, rakt igenom flummigt. Inledande Love Thine Enemy, som kan ha varit kvällens höjdpunkt, är ett tydligt exempel på en låt som väcker fler frågor än den besvarar.
Förra året släpptes de båda albumen Wit’s End och Humor Risk vilka konserten i stor utsträckning kretsar kring. En av de äldre låtarna som spelades var uppbyggande Equinox som även den tillhörde kvällens mest minnesvärda stunder. Överlag är det bäst när bandet tar i lite extra.
Hur charmigt det än må vara kan jag inte ge ett högre betyg än en trea. Precis som det ska vara en fredagskväll möts jag, åtminstone vid konsertens början, av ett nästintill fullsmockat Debaser Slussen – men bara en bit in i Cass McCombs set är det inte mer än halvfullt. Kanske är det inte alla som förstår sig på enigmat Cass McCombs – av förståeliga anledningar hamnar hans musik ju inte precis i facket ”den ultimata fredagsunderhållningen”. Dessutom är det många nyanser man går miste om live men som är desto enklare att urskilja på skiva. Dock tycker jag han är konsekvent och trogen sitt uttryck vilket i dagens musikindustri förtjänar stående ovationer.
Foto: Nikko Knösch