Band: Washed Out
Scen: Red Stage
Betyg: 5
Debutskivan Within and Without fick 8,3 i betyg av Pitchfork, så det var obligatorisk närvaro på Red Stage när chillwave-pionjären Ernest Greene gjorde sin första spelning i Sverige med Washed Out. Efter spelningen på Hultsfredsfestivalen kan jag, som så många andra musikälskare tidigare, slå fast att det här är det intressantaste som hänt musikvärlden sedan Animal Collective
Faktum är att chillwaven med största sannolikhet är här för att stanna. Det känns som att den genomgående trenden inom dagens musikklimat är att låta syntarna dominera och ju fler band som väljer att ta avsteg från det gitarrbaserade desto bättre.
Jämfört med på skivan så är låtarna inte alls lika lågmälda live. Även om en av låtarna heter just Soft så speglar det bara konserten i ordets mest positiva bemärkelse. Washed Out är perfektion och avslutningen med Eyes Be Closed var ren och skär magi helt enkelt.
Band: White Lies
Scen: Green Stage
Betyg: 2
White Lies var återigen på svensk mark, den här gången med en ny skiva i bagaget. Men tyvärr var sångaren Harry McVeighs nya hårfärg mörkare än bandets nya låtar som enbart kändes tråkiga, stela och känslolösa. Konserten inleddes med Farewell to the Fairground från debutskivan och även To Lose My Life avfyrades rätt så tidigt. Av de nya låtarna var det bara Bigger Than Us som kom undan med någon form av värdighet.
Band: Morrissey
Scen: Green Stage
Betyg: 4
Föga förvånande hade de flesta av festivalens tiotusen-nånting besökare samlats vid Green Stage för att se helgens största akt Morrissey spela låtar från hela sin karriär. Han bjussade på en hel del klassiska The Smiths-låtar, bland annat Panic som han öppnade konserten med och i refrängen ville alla vara med och hänga DJ:n.
I Know it’s Over var trollbindande, Meat is Murder mäktig och efter kvällens sista låt This Charming Man ville ingen att det skulle ta slut – dessutom har Moz även en gedigen solokarriär att plocka låtar ur. Låtar som Everyday Is Like Sunday, The First of the Gang to Die och Irish Blood, English Heart är ju riktiga indieklassiker.
Det faktum att nya låten People Are The Same Everywhere tillhör kvällens höjdpunkter tyder på att Morrissey, snart trettio år in i sin karriär, lyckats förbli intressant. Jag tror det har att göra med sångarens lika distinkta som oefterhärmliga röst samt motsägelsefullheten och kompromisslöheten i hans uttalanden. Vi kan uppskatta skönheten i hans musik och ironin i hans åsikter men vi kommer aldrig riktigt kunna förstå oss på honom.
Av de nya låtarna var Action Is My Middle Name tråkigast. Även den omotiverade covern på Satellite of Love (från Lou Reeds mest klassiska skiva Transformer från 1972) var ett lågvattenmärke. Förutom de två låtarna var konserten ett prov på gubbrock när den är som bäst och Morrissey gick av scenen med att vänligt tacka oss svenskar för vår naturliga skönhet.