Bob Geldof
Scen: Fantasia
Betyg: 3
Tidigare under dagen höll den irländska låtskrivaren och rättsaktivisten ett fantastiskt tal där han, liksom på South by South West-festivalen i Austin tidigare i år, förklarade att rock’n’rollens tid troligtvis är förbi. Han menar att det i dagsläget är för enkelt att skapa och sprida sin musik genom internet och att de flesta band inte har något att säga vilket hotar musikens betydelse och roll i samhället.
När Bob Geldof anordnade Live Aid 1984 förenades miljontals människor världen över men när han nu uppträdde på Peace & Love var det inför en relativt liten publik. Hans förkärlek till folkmusiken är något som har genomsyrat hela solokarriären vilket gör sig extra tydligt ikväll, men det är låtarna från hans tidigare band The Boomtown Rats som är kvällens höjdpunkter. Låtar som Banana Republic och, hans kanske enda stora hit, I Don’t Like Mondays.
Bob Dylan
Scen: Utopia
Betyg: 1
Visst hade jag blivit förvarnad, ”Bob Dylan kommer bli en besvikelse” men inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig hur fruktansvärt tråkig, ointressant och omusikalisk han skulle visa sig vara. Det var svårt att urskilja låtarna på grund av den gräsliga kråksången, var det Like a Rolling Stone han spelade?
Att han dessutom satt gömd bakom ett piano så man knappt kunde se hans ansikte bidrog inte till någon mystik över huvudtaget.
”Bäst” var nog extranumren Like a Rolling Stone, All Along the Watchtower och Blowin’ in the Wind. Så här tyckte Aftonbladet och Expressen.
Håkan Hellström
Scen: Utopia
Betyg: 4
Det måste vara tacksamt att vara Sveriges mest älskade artist, varje konsert blir till en folkfest. I Nu kan du få mig så lätt fullständigt exploderar publiken. Överlag är det just låtarna från debutplattan som är bäst men det känns som att fokus ligger på han senaste skiva 2 steg från Paradise som släpptes förra året. Av de nya låtarna är det River en vacker dröm, Shelley och, kanske framför allt, Vid protesfabrikens stängsel som briljerar.
En 1a på Dylan? haha
Detta är en av dom bästa konserter han har gjort på äldre dar och så ska någon jävla nybörjare till låtsasjournalist uttala sig negativt, håll skitsnacket för dig själv.
Det faktum att det här var ”en av de bästa konserter han har gjort på äldre dar” säger väl bara hur gräsliga hans andra konserter måste ha varit.
Visst, den gamle heroinisten var revolutionerande en gång i tiden men tyvärr håller han inte måttet som 70-åring och kan han inte leverera förtjänar han inte heller ett bättre betyg
Ta Leonard Cohen – han är ungefär lika gammal men har lyckats förbli relevant, universell och fascinerande
Hörrö du Foskish: vad förbannad jag blir när du kallar en av våra skribenter för låtsasjournalist. Vår skribent har skrivit om musik i sex år och jag tror inte det finns många unga musikjournalister med hans erfarenhet.
En annan ”låtsasjournalist” som skriver här, undertecknad, ger Dylan en femma. Bästa av de fyra Dylankonserter jag sett. Om man förväntat sig uppspelningar av gamla Dylanhits och en Dylan med den röst han hade på 70-talet blir man såklart besviken, så är inte Dylan längre. Om man istället jämför med den Dylan som varit aktiv de senaste 10-15 åren var denna konsert fantastisk. Det sämsta var att ljudet var för lågt…
Jag tror dock att de flesta av de ca 30 000 som stod framför scenen håller med Jonatan i detta sammanhang. Det gör dock inte att vi andra tas ifrån den fantastiska upplevelse vi tyckte att det var.
Cohen å sin sida är mer trogen till sin storhetsperiod. Det är bra, men inte spännande. Med Dylanvet man inte vad man får, vilket är bra om man gillar mer än Best Of. Dylan utvecklas faktiskt fortfarande som artist, och varje konsert är olik den andra. Vilket skiljer honom från en massa andra band på P&L som lät exakt som de gjorde för 10-20-30 år sen. (Läs Hoola Banddola, Bad Religion, Social Distortion etc.)