När den nyvalde Håkan Juholt ska hålla sitt första linjetal. Då väljer han att börja prata om kulturen. Det väcker tankar om en ny kulturpolitik.
Sen följer ett engagerat tal. Han gillade inte att han blev instoppad i olika fack.
– Mitt enda fack jag tillhör, det är journalistförbundet, säger Håkan Juholt och möts av ett rungande skratt.
Solidariteten är central för socialdemokraterna, men samtidigt finns det en kluvenhet.
Samtidigt är det intressant att sossarna väljer att göra Juholts mustasch till ett kännetecken. På samma sätt man gjorde när Ingvar Carlsson blev kallad för att han var lik en fot. Då skapade socialdemokraterna fotfolket, och fick ett jäkla drag i valrörelsen. Nu hoppas man att det ska fungera igen.
Social demokrati, som särskrivning var en central del av talet. Många beskrivningar om vad det innebär. En populär beskrivning av social demokrati var att det innebär att tåg och bussar går, trots att det snöar.
-Barndomen får aldrig en andra chans, sa Håkan Juholt. Barnfattigdomen är ett skam för Sverige, och han lovade att utrota den, och det verkar vara ett av de större löftena.
– Den offentliga sektorn kan inte längre subventioneras av låga kvinnolöner, sa Håkan Juholt. Sen sa att han att det var dags för jämställdhet i vårdsalarna.
Överlag var det ett engagerat tal, som påpekade ett antal stora frågor för framtiden. Mestadels efter manus, men med några utvikningar. En av dessa utvikningar handlade om att det blivit fult att äga tillsammans. Som exempel tog han vin och sprit som efter varit franskt ett tag, nu ägs av finska staten. Blivit en del av den finska näringspolitiken.
– Solidaritet är en förutsättning för samhället. Jämlikhet och solidaritet är en förutsättning för ett samhälle i tillväxt, sa han.
Han kallade tillväxten för värdeburen tillväxt. Sverige behöver en satsning på utbildning och kunskap.
När talet är över, så tror jag att jag hamnat på en rockkonsert. Den stora idolen går ut, skakar många händer på vägen ut. Eftersnacket hos de många åhörarna är övervägande positivt. Ett tal som innehöll det de ville höra.
[…] Juholt går ut hårt, han använder kulturen som en metafor för det jämlika samhället, men även kulturen som verktyg för personlig […]