En sak är saker, kropp och själ är två sidor av ett och samma papper. Precis som ett papper inte kan finnas utan att ha två sidor behöver en människa ha både kropp och själ.
Björn Ranelid är inte min favoritförfattare, jag har aldrig fastnat för hans böcker, men det finns så otroligt många böcker och så många författare att det är omöjligt att läsa allt.
Men jag har respekt för att han ställer upp i Lets Dance och dansar.
Jag gillar inte indelningen i finkultur och fulkultur, jag gillar inte den översittarattityder som ser ner på populärkultur. Vi behöver både lättsammare nöjen och svårare litteratur.
Nu har tydligen Peter Englund, historiker och den ordförande i Svenska Akademien klankat ner på Björn Ranelid och i sin blogg skrivit:
Allt som håller Björn borta från skrivande välkomnas.
Man må tycka vad man vill och Ranelids sätt att skriva, men den översittarattityd som den meningen förmedlar säger oerhört mycket om akademikers tro på sitt eget högre värde än andra.
Kom igen Englund, våga släppa greppet om skrivpulpeten och kasta loss i en vals, du med.
Eller häng med på ett pass i karate.
Våga.
Kultur är mer än att skriva.
Mer om bråket i Aftonbladet:
Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund totalsågar Björn Ranelid:
– Allt som håller honom borta från skrivandet välkomnas.
Nu kräver Ranelid hämnd:
– Han ska få det så tufft. Den lille mannen ska vara 1,34 lång innan året är slut.
För övrigt tycker jag inte Ranelid borde bry sig om att svara Peter Englund.
Alex Schulman springer till Ranelids bistånd i sin blogg:
Jag är mycket förtjust i kulturbråk överlag, men detta är kanske i ovärdigaste laget. Vad har det tagit åt Peter Englund?
Det är svårt att bli imponerad över människan Peter Englund. Jag minns honom på 90-talet. Han skrev väldigt tjocka böcker som handlade om stor-Sverige. Hans största läsekrets var väl Ultima Thule-fansen, de som viftade med svenska flaggor och lade ner kransar vid Karl XII:s staty. Jag tog mig igenom en av de där böckerna i tonåren, det kan ha varit “Poltava”, och det var inte särskilt förtjusande. Som Herman Lindqvist, fast utan elegansen. Det var inte historia, det var skrönor, men dåliga skrönor: kort sagt: skitigt hantverk.
Fast jag tycker inte det hör till saken huruvida Peter Englund skriver bra eller inte.
Jag tycker det är helt fel nivå att diskutera kring och slå varandra i huvudet på det sättet.
Det handlar om att Ranelid uttryckte glädje över att dansa och Englund var njugg och missunnsam.
Dessutom kanske det också handlar om att en del människor är fast i illusioner om att det skulle finnas finare kultur och att kultur skulle vara åtskilt från det kroppsliga. Allt hör ihop och dans är också kultur.
Ranelid blir säkert ännu bättre som författare genom att han utforskar sin kropps möjligheter i att dansa och utforska rytm och musik och rörelse. Kultur ska väl för bövelen skildra det liv vi lever med våra kroppar.
Relaterat: Svenska Dagbladet
http://www.expressen.se/noje/letsdance/1.2281418/bjorn-ranelid-jag-ar-mer-djarv-an-hela-svenska-akademien
Oj, råkade trycka iväg det där för fort. Det var alltså länken till vad som föregick Peter Englunds blogginlägg. Så jag håller inte med dig om att det bara handlade om att Ranelid uttryckte glädje över att dansa, han tog sig ju chansen att använda dansglädjen till att racka ner på Svenska akademien mer än en gång.
Tycker däremot att Peter Englund inte borde ha nappat på betet. 🙂
När Peter Englund utnämndes till Svenska Akademiens ständige sekreterare, så vände det sig i magen på mig. Han är i mitt tycke en arrogant och högfärdig individ. Glömmer aldrig när han kom med en kasse böcker till biblioteket där jag arbetar, och när han fick höra att han inte fick gå in på biblioteket med en plastkasse som inte var transparent (av säkerhetsskäl pga gjorda stölder), så blev han sur och försökte tömma böckerna i en stor hög på garderobens bänk. Lyckligtvis så låste sig alla böckerna i varandra, så han var tvungen att plocka ur dem en efter en. Han var mycket otrevlig! En stund senare så satt jag i informationen, och då kom han förbi och skulle lämna en av sina nyutgivna böcker till biblioteket som gåva, och han var lika otrevlig och arrogant som tidigare.
Då tycker jag att Björn Ranelid är en mycket trevligare öppnare människa.
Om Alex Schulman kommer till ens stöd ska man nog passa sig både en och två gånger.
Lågkultur, OK, men nere i hans träsknivå vill man ju inte gärna hamna.
Det trista i det hela är ju att det är saqgiga boulevardblaskor, som tydligen har svårt att hitta något vettigt att skriva om, som livnär sig på sådana här pseudodebatter (eller vad man ska kalla fånerierna).
Egentligen förstår jag inte varför Peter Englund gav sig in i debatten och jag fattar inte heller varför Ranelid gick i svaromål.
Äh, Ranelid är otroligt uppblåst och dessutom elak.
Englunds svar är visserligen lågt, men både roligt och dessutom
välförtjänt. Ranelid med sitt strindbergkomplex borde njuta av att
attackeras av akademien. han angriper ju alltid dem. Dessutom har
Peter Englund rätt i sak. Ranelid är en liten själ och en ännu
mindre författare.