Bokrecension: Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

Susan Abulhawa Morgon i Jenin

Det är morgon i det palestinska flyktinglägret i Jenin och Amal hör hur ett vapen osäkras och känner metallen mot sin tinning. Året är 2002 och där i resterna av ett blodbad av civila, kvinnor och barn känner hon ingen fruktan för döden – för hon vet att hon ska överleva. Kaoset och våldet hon just genomlevt återuppväcker en flod av minnen. Vi får genom Amals berättelse följa 4 generationer palestinier från tidigt 1900-tal fram till idag. En historia som börjar i de bördiga dalarna utanför Jerusalem med oliv- och fruktodlingar och slutar i Philadelphia, USA.

Morgon i Jenin skulle kunna vara en bok fylld av hat, hämnd och politisk propaganda. Men någonstans i de svarta skildringarna, av våld, tortyr och bottenlös sorg – andas boken hopp och försoning. Den glöder av avgrundsdjup kärlek. Av viljan och rätten att existera sida vid sida.

Abulhawa ger mig ett nytt perspektiv. Hon ger ansikten och röster som aldrig tidigare nått genom bruset, hon bjuder in till en berättelse som varit skymd bakom stereotyper av självmordsbombare och ansiktslösa flyktingläger. Mellanöstern som för mig, varit förknippat med en konflikt så komplicerad och så tröstlös att jag inte kunnat ta in, är plötsligt en plats jag vill ha mer av.

Genom att vara politisk men aldrig ensidig skildrar författaren sexdagarskriget 1967 och massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila genom en människas ögon, genom en kvinnas röst, genom en mors kärlek, genom en fars desperation. Genom skratt, gråt, sång och poesi följer jag Amal, hennes släktingar, grannar och vänner genom livet.

Morgon i Jenin drabbar mig. Personporträtten är levande, landskapsbeskrivningarna som fagra tavlor. Det är vackert på västbanken. För första gången kan jag se det. Det böljande språket är likt arabisk utsmyckning, sirligt dansande mot mig. Morgon i Jenin är en av mina största läsupplevelser. Jag vill ha mer.

Alexandra Åbrandt