Ingen som sett någon biotrailer under sommaren lär ha missat reklamen för ”I rymden finns inga känslor” där ännu en Skarsgårdsbror presenterar sig för den stora biopubliken. Bill Skarsgård, den näst yngste av Stellan Skarsgårds fem söner med förra frun som spelar huvudrolllen, Simon som har Aspergers syndrom.
När Simon tycker att saker blir för krångligt och svårt att begripa sig på kryper han ner i en tunna som för honom är en rymdraket. Han vill ut i rymden för där är det fritt från det där krångliga som kallas känslor.
Den enda människa som riktigt förstår honom och klarar av honom är hans bror Sam. Simon får helt enkelt flytta hem till Sam och hans flickvän Frida. Det håller inte så länge. Flickvännen står inte ut att leva i ett förhållande där de ska ta hänsyn i allt till pojkvännens Asperger-drabbade bror.
Simon upplever att allt blir ett kaos när Sams flickvän lämnar deras liv. Då börjar Simon jakten på att hitta en ny flickvän till Sam. Då går han mycket vetenskapligt till väga, listar Sams egenskaper och intervjuar massor av unga kvinnor för att hitta den som kan bli den rätta.
Bill spelar Simon bra. Filmen är en komedi och karaktärerna blir skildrade lite mer som typer istället för som människor. Alla utom Simons bror Sam som skildras som en hel människa. Såväl Simon som hans föräldrar och Simons arbetskamrater, som också har psykiska besvär eller sjukdomar, skildras mer skissartat, som parodier och typer.
Men det gör inget, för filmen är varm och det är med stor kärlek människorna skildras. Eftersom det fortfarande i samhället råder många fördomar och missuppfattningar om människor som drabbas av psykiska sjukdomar eller syndrom tycker jag det är jättebra att det kommer filmer som tar upp deras situation.
Många har skrivit om filmen
Dagens Nyheter gav betyg 4:
Visuellt sett är det som om upphovsmännen var yngre bröder till Wes Anderson. Hans New York-miljöer från ”The Royal Tenenbaums” är visserligen utbytta mot norrländskt småstadsliv, men den frontala, helbildsälskande, färgkoordinerade estetiken känns igen.
Liksom kärleken till udda karaktärer. ”I rymden finns inga känslor” kunde i och för sig tagit ut svängarna ännu mer scenografiskt, men fantasin är det inget fel på. Musikaliskt är det också trendriktigt med artister som Lykke Li, Ane Brun, The Tough Alliance, Miss Li, Maia Hirasawa på ljudbandet.
Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Expressen, Kommunalarbetaren, Helsingborgs Dagblad och Aftonbladet och SR Kulturnytt.
Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, Asperger, Skarsgård
Asperger syndrom heter det. Det är inte en sjukdom som du skriver. Det är ett neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som man föds med och har hela livet, inte en psykisk sjukdom.
Dessutom: Hur många överdrivna stereotyper om Asperger Syndrom kan man sätta in i en film egentligen?
Vore kanske bättre att bara göra liknande film utan att säga något om neuropsykiatrisk diagnos, som man gjorde i Elling. Elling i den filmen skulle kanske kunna ha Asperger Syndrom, eller något helt annat mer allvarligt men där undviker de att säga något specifikt om det.
Jag har bara sett den korta TV-versionen, men… Den här filmen inte alls beskriver Aspergers syndrom, utan några okunniga filmskapares helt felaktiga bild av det. Den här filmen tar inte alls upp vår situation, utan den är snarast kränkande mot oss.
@Kantarellmannen:
Stavning både med och utan s är ”tillåtna”.
Jag vet inte hur många stereotyper om asperger man kan få in i en och samma film men varför göra en film utan att nämna något diagnos eller liknande överhuvudtaget? Är det inte bättre att det tas upp såhär än inte tas upp alls?
Det kommer säkert finnas folk som fastnar i det stereotypa men det finns det med allt, du tror inte att just pga att filmen är en komedi så kan människor ha lättare för att ”ta upp” ämnet eftersom det inte blir en sån ”seriös”, allvarlig och ”tung” stämpel på det hela?
@Furienna: Kan du specificera mer exakt vad det är som du tycker är kränkande med filmen?
Jag kan i princip ingenting om Asperger/s syndrom så jag ska inte uttrycka mig gällande det ni diskuterar. Av själva filmen blev jag dock glatt överraskad. Det är den första bra svenska filmen jag sett då jag annars aldrig tyckt om något svenskgjord. Jag tyckte till och med om filmen väldigt mycket. Trodde aldrig att jag skulle säga något så om en svensk film.
Jag, personligen, får inte känslan av att dom på något sätt driver med Aspergers. För mig känns filmen endast oskyldigt rolig och även gullig.
Bilderna i filmen var fantastiska med olika bakgrunder och färger och dylikt. Samt ”flash-ritningarna” som dök upp till och från. Njöt nästan mer av det kreativa än själva filmen.
Jag har Asperger syndrom. Som framgår av debattinlägg på olika internetforum så varierar reaktionerna hos andra personer med Asperger syndrom. En del har reagerat lika negativt som jag själv.
I flera år har jag filmat och skickat till föreningsdrivna lokal-TV-stationer runtom i Sverige, för att främja rättigheter för oss som har psykiatrisk diagnos. Jag förstår inte varför de som vill skildra en minoritetsgrupp har så svårt för att först kontakta oss som tillhör ifrågavarande minoritetsgrupp. Personer som tillhör andra minoritetsgrupper har ju i andra sammanhang protesterat av motsvarande skäl.
Jag har skrivit till produktionsbolaget som producerade filmen, till SVT som finansierade den kortare TV-versionen, till SF som distribuerar filmen och till Svenska Filminstitutet som finansierade långfilmen. Jag tycker det talar för sig själv att ingen svarat.
@Hanna
Det är verkligen inte bättre för mig, som person med Asperger, att ämnet tas upp på ett sätt som är missvisande och inte på något vis beskriver mig eller min situation. Om det inte tas upp överhuvudtaget måste jag berätta vad det är och vad det innebär för mig om jag vill prata om det med någon – om det tas upp såhär måste jag istället berätta att dennes föreställning om vad det innebär är fel. Jag vill kunna prata om mitt funktionshinder utan att folk genast antar att det innebär mängder av saker som det inte innebär.
kan någon hjälpa mig, jag har en fråga som leder så här.
*Hur tycker du man lyckas skildra Simons diagnos i filmen? Kännetecken? Beteenden? Annat?
Vilka tydliggöranden och kognitiva hjälpmedel använder Simon?
Filmens olika rollfigurer (Sam, Frida, Jennifer, arbetsledaren, mamma, arbetskamrater på DV) bemöter alla Simon på olika sätt. Gör de rätt eller fel? Motivera ditt svar för var och en.
Hur hade du själv reagerat och agerat om du träffade Simon på stan?
Vad tyckte du om filmen?
jag är tacksam för alla svar