Ulla Fluur
Katten också
4
Inspelad 15/1 o 20/8 2024 i Atlantis Studio av Niclas Lindström
Mixning och mastering: Alar Suurna
Producent: Ulla Fluur
At Last Music Sweden (egen utgivning)
Releeasedatum: 9/5 2025
Har blivit osedvanligt många lyssningar innan jag förmått samla ihop intrycken till en recension, minst ett halvdussin gånger har jag vistats i musiken. Kan vankelmodet bero på att jag känner pressen på att göra Ulla Fluur rättvisa efter att ha skrivit om två tidigare fullängdare? Upptäcker på hennes hemsida att förutom mina recensioner (även min text om spelning för SWEJS på Nef finns publicerad) länkas endast till LIRA. Katten också är således tredje skivan sedan jazzsångerskan Ulla Fluur debuterade 2021 förhållandevis sent i livet.
Fluur sjöng och spelade piano i ungdomen, kom dock att jobba med helt andra saker såsom dramaproduktioner inom film och tv. Det var först efter att hennes make, trumslagaren Christer Jansson, dog i cancer som hon bestämde sig för att vilja ta upp sången på allvar. Blev en tröst som kunde påminna om terapi enligt intervju. Fluur gick hos en lärare, anmälde sig till jazzkurs och fick blodad tand. En av de musiker som nappade när hon ringde runt var basisten Martin Höper. I egenskap av både musiker och producent utgjorde han på föregångarna jag strödde beröm över i OJ, sammanlänkande kraft för Fllur och ett antal eminenta instrumentalister. Höper är kvar liksom klaviatursnillet Leo Lindberg medan nye batteristen heter Henrik Jäderberg.
Saknar denna gång tillgång till presstext vilket gör att jag inte vet vilka idéer som legat till grund för aktuella albumet, där Tystnad av Niklas Gabrielsson Lind släpptes på singel i början av året. Vi får totalt åtta melodier vilka samtliga framförs på svenska. Två av dem är välkända, rent av så intimt förknippade med sina original att jag inte är jätteförtjust i att de valts ut. Tänker på Jag vill nå dig (längtans samba) vars eldigt passionerade önskan varit symtomatisk för Lill Lindfors oförlikneliga scenpersonlighet, jämte Robban Brobergs underfundigt gungande och värmande ballad Båtlåt. Ska framhållas att Fluur och den som arrat tolkar dessa klassiker (särskilt Lills samba) i avskalad småjazzig tappning. Med tanke på att jag nyligen skrev om en tribut live till Svante Thuresson, ligger det nära till hands att dra parallell till hur cool denna och flera andra melodier/ jazzvisor låter. Fluur lyfter fram texter genom väl avvägda betoningar och adekvat temperament. Hennes mjukt inlindande stämma övertygar, har en ibland bevekande och då extra stark ton av uppriktighet. Kan förstå att LIRA jämförde sättet att sjunga med bland andra nyligen avlidna Nannie Porres. I någon enstaka sekvens kan förvisso fraseringen bli aningen osmidig.
Ett antal låtar är om inte standards, åtminstone signerade mer eller mindre berömda kompositörer eller jazzmusiker. Dom som fanns är i original titelspår på platta med den legendariske basisten Nils-Henning Örsted Pedersen från 1996. Texten Those Who Were av Liza Freeman (finns återgiven inuti cd-omslaget) sjöngs då bitterljuvt av Lisa Nilsson. I Janne Lindvalls översättning har orden fått en extra laddning i och med att de återhållsamt framförda verserna tillägnats Fluurs föräldrar, två väninnor och givetvis maken vars död var hennes livs stora sorg.
Vidare ligger som sista spår Du som stack eller den svenska gymnastikens betydelse vars stolt karska text härrör från Tage Danielssons penna och kom på skiva med Monica Z i mitten på 70-talet. I original heter den You Have Lived In The Autumn (B. Dearie/ M. Connor). En bitterljuv pärla har av Hans Widmark fått titeln Det går över. Låten är skriven av en singer songwriter förknippad med Swamp-rock som fanns med på ett hörn i ”The Last Waltz”. Hans artistnamn var Bobby Charles. Titelspåret på Ulla Fluurs brokiga fast soundmässigt enhetliga album har hämtats från standard av H Warren/ J. Mercer. Upphovsman till texten är Claes Andersson,. Antar att det är den finlandssvenske mångsysslande poeten vars tänkvärda dikter rekommenderas. Slutligen inleds skivan av ännu en Mello-raritet (merparten material på på förra albumet var att betrakta som ädel-schlagers, tävlingsbidrag från 60-talet) i form av skönt krängande Svart-Olas polska av Åke Hallgren som framfördes i svenska uttagningen 1967 av Sten Nilsson (han som frontade Sten & Stanley).
Hög tid att understryka vad rubriken slår fast. Nämligen hur generöst det ges utrymme åt musikerna att betagande färga melodierna i bryggor och utförliga stick. Och som de tar vara på sina chanser! Leo Lindbergs bidrag till slutprodukten är av allra högsta klass oavsett om han sitter vid flygeln eller trakterar orgel. Vilket enormt raffinemang! Han står för övrigt för arrangemanget till Tystnad. Hört honom mycket live och här bekräftar han ideligen förmågan, sin status.. Är därför egentligen mest överraskad över hur mycket plats han fick. Var däremot inte lika förberedd på hur strålande rytmläggaren Henrik Jäderberg huserar bakom sitt trumset, övertygar mer än någonsin i detta format. Klaviaturspelarande geniets ”förehavanden” gifter sig kontinuerligt med en lika elastisk rytmsektion. I akustiskt hänseende blev inspelningen enastående vilket framgår vid lyssnandet i bra hörlurar. Niclas Lindström på Atlantis ska harangeras stort för sin insats.
Vissa gånger jag lyssnar har jag kommit fram till att det låter oantastligt, finns helt enkelt inget direkt att anmärka på. Vid andra tillfällen har en fundering uppstått huruvida albumet är något av en mellanplatta. Båda hållningarna är rimliga, fast betyget har växt fram som självklart. En annan viktig reflektion avser själva soundet. Jazziga trion går bortom sin hemmaplan genom att lira en hel del beatbaserade melodier – visor, blues, lite avig polska, doft av samba, tretakt, ballader etcetera -, ett konstnärligt lyckat förfarande som fortsätter på inslagna vägen i sångerskans utgivning.
Vilka höjdpunkter vill jag peka på? Jo, hur självklart 66-åringen bottnar i vad hon sjunger, vilket verserna på Det går över respektive skickligt utförda betoningar i titellåt exemplifierar på ett närmast emblematiskt vis. Fluur har framgångsrikt hittat sin röst, sin stil. Och man kan inte förutse vilka sånger hon kommer ta sig an, hur paletten av djupsinniga bidrag blandas. Just titelspåret förtjänar att lyftas fram på musikaliska grunder jämte ett knippe magiska solon från Lindberg. Bör nämnas att Martin Höper fungerar galant som en solid mittpunkt. Den för basister obligatoriska feature-stunden tas till vara optimalt. Snacka om att samspelet mellan rytmsektion och inspirerad organist firar triumfer. Det följs av ömsint anslag och varsamt vispspel i Dom som fanns.