Iris Bergcrantz
Vi fanns förut
4
Inspelad i Millfactory Studios / sång inspelad i Köpenhamn
Producenter: Iris Bergcrantz och Anders Fjeldsted
Ladybird
Releasedatum: 25/10
På artistens hemsida citeras kritikerrosor från hennes tre föregående soloalbum, varav formuleringar från mig publicerade i Orkesterjournalen finns med. De avser Olle Adolphson-tributen jämte Young Dreams från 2020. Och att sångerskan och låtskrivaren hör av sig med anledning av nya albumet förpliktigar om möjligt än mer till att bemöda sig om noggranna, välformulerade slutsatser. Iris Bergcrantz kommer från en omtalad musikerfamilj i Skåne. Hon är dotter till Anders Bergcrantz och tonsättaren Anna-Lena Laurin (vilkas musik och musicerande jag skrivit om och då med en klar övervikt åt trumpetande mannen vars framgångsrika karriär är värd vår beundran) och dessutom syster till Rebecca som tagit sig artistnamnet Raindear. På flera av Iris album medverkar familjemedlemmar. 2016 såg jag artisten med föräldrar och en rytmsektion under jazzveckan 2016 i Ljungskile, vilket renderade i berömmande recension. Iris ingår i vokalkvartetten Åkervinda som jag hört live på Valand, vars synkade röstresurser sannerligen når bortom förväntad standard. Både i egenskap av körmedlem och som uttolkare av Olle Adolphsons visskatt har Iris framträtt i Allsång på Skansen.
Vi fanns förut består av tio sammanbundna sånger vars exceptionellt utlämnande texter skrivits av sångerskan medan musik och tillhörande arr tillverkats tillsammans med Andres Fjeldsted. Spelar gör en pianotrio och en stråkensemble på sex personer. Vi hör Calle Brickman (Sven Zetterberg, huspianist på Montmartre, Björn Ingelstam etc) vid flygeln, Andreas Fryland (Sigurdur Floasason, Pål Nyberg…) bakom trumsetet och nämnde Fjeldsted på kontrabas. Stråkar trakteras av Hanna Helgegren och Kristina Ebbersten (fiol), Matilda Brunström och Christopher Öhman (viola) samt Filip Lundberg och Anna Wallgren (cello). Varje sång symboliserar ett tarotkort och omslaget illustrerar en sammansmältning av dem. Centrala temat är att det förflutna i en relation analyseras med sikte på nödvändig utformning av ny identitet. Skivbolaget menar att skivan musikaliskt knyter an till de två föregående.
Kan inte låta bli att börja bena i en för mig ovanlig ände, naturligt när tillstånd och lägesbeskrivning förmedlas med hjärtskärande patos på svenska. Att gränsen emellan privat och personlig kan vara hårfin demonstreras i dessa överlag uppseendeväckande deppiga skildringar, särskilt om de tolkas strikt självbiografiskt. Å ena sidan kan hävdas att hon kommer kusligt nära, kryper under skinnet. Å andra sidan kan det ses som att hon upprättar ett enormt förtroende hos lyssnaren. Här samsas uppgörelser utifrån styng av bitterhet, med en dos kritik av eget beteende och framför allt en sorg huvudpersonen förhoppningsvis rest sig ifrån; efter förlamande känsla av att ha svikits och fått sitt hjärta krossat. Välkommet att texthäfte medföljer för de pigga på att studera dem närmare. Somliga formuleringar går nämligen förlorade i vokala språng och speciella betoningar. Tidigare utdelat beröm avseende artistens artikulation stämmer sämre denna gång. Självfallet kvarstår fällda goda vitsord för det avtryck hon åstadkommer med sin ljusa röst.
I den alldeles utsökta paketeringen av jazzvisorna införlivas inslag av folkmusik, impressionism och suggestiv indiepop. Bågen spänns hårt i folkviseskrud i Min ros, min lilja vars fängslande snirklande arr radikalt bryts av i låten som följer. Istället lanseras ett mjukt beat inlindat av stråkarnas sound betitlat Att tycka rätt. En omväxling som förnöjer! Bergcrantz har inmutat en egen rar stil som ändå uppvisar urskiljbart släktskap med Amanda Ginsburg. När jag rycks med av vaggviseaktiga ömheten i Vargsången uppkommer en annan referens. Den imponerande sånginsatsen leder faktiskt tanken till Lena Willemark. Att medkompositören och producenten Anders Fjeldsted från Danmark färgar soundet mer än basister brukar faller sig naturligt, ska harangeras för sitt pregnanta driv och i synnerhet för formidabelt feature i omnämnda Vargsången. Fäster mig vid de luftigt suggestiva tongångarna på de melodier som avslutar albumet. De dekoreras snyggt med impressionistiskt hållna tillägg med Calle Brickman som lysande anförare.
Bergcrantz tonsatta berättelse berör, handlar om hur man går vidare när vad man investerat i gått i kras. Uppskattar lusten att dela med sig, den sinnrika musiken som inkluderar såväl finurliga som omväxlande arr samt instrumentalisternas hängivenhet. En utmanande spänning erbjuds genom stundtals avigt tonspråk. Och har man ambitionen att uppfatta varje nyans, följa med i versernas skiftningar, pockar produktionen på koncentrerat lyssnande i hörlurar.