En 31-årig totalförlamad kvinna, som varit bunden vid respirator sedan sex års ålder, vädjar till Socialstyrelsen om att få avsluta behandlingen. Det har flera medier rapporterar om under veckan, bland annat Dagens Nyheter.
Jag känner inte denna kvinnan och vet inte mer om hennes situation än vad som tagits upp i olika medier, i tidningen, tv, radio och bloggar.
Kvinnan lider av en medfödd neurologisk sjukdom som gör att hennes tillstånd hela tiden försämras. I brevet till Socialstyrelsen skriver hon att hon hade kvävt sig själv om hon hade klarat det. I stället vill hon sövas ned för att dö på ett värdigt sätt.
Här är den unga kvinnans brev till Socialstyrelsen,
Hennes brev har satt fart på diskussionerna om rätt att avsluta sina liv, om rätt till att säga nej till livsuppehållande vård och rätt till dödshjälp.
Den unga kvinnans fall kan och vill jag inte säga något om. Men däremot tycker jag diskussionerna borde handla om hur vi kan göra livet värdigt för alla människor. Hur gör vi livet värdigt för gravt handikappade, hur gör vi att svårt sjuka får bra liv?
Vi vet inte vad som händer före eller efter livet: låt oss alla vara rädda om våra liv vi har och skapa samhällen där
Mikael Nestius, chefredaktör på Dagens Medicin skriver:
Vem bestämmer vem som ska få dö inom sjukvården? Det är en fråga som borde vara enkel att besvara och där det dessutom borde finnas en glasklar lagstiftning. Så är det inte.
Jag tycker han ställer fel fråga. Det borde inte handla om vem ska ska dö – det borde handla om hur vi gör livet värdigt, också för den svårt sjuke och för den gravt handikappade.
Fast med en högerregering som tar bort sjukpengen för den som varit svårt och långvarigt sjuk får vi väl just en sådan här debatt istället.
Johan frostegård, professor i medicin skriver på Brännpunkt:
I dödshjälpens pionjärland Holland får inte bara dödssjuka utan också psykiskt sjuka och dementa hjälp att dö. Detta borde stämma till eftertanke. Istället för dödshjälp bör vi satsa på god, palliativ vård.
Johan Westerholm bloggar också om ämnet.
Relaterat: Tidningen Dagen.
Läs även andra bloggares åsikter om medicin, död. liv, debatt
Det ena utesluter inte det andra.
Leva värdigt och dö värdigt.
Ett värdigt liv kan i vissa fall kännas outhärdligt ändå och jag vill kunna bestämma själv när detta värdiga liv skall avslutas och kunna få hjälp med det … på ett värdigt sätt.
I alla livets skeden, även i slutskedet, vill åtminstone jag råda över mitt eget liv och skulle vilja om jag inte förmådde avsluta det själv om jag hamnade i den situationen … få hjälp med det. På ett värdigt sätt.
Och denna inställning genomsyrar hela min grundvärdering av livet. Jag vill bestämma själv över mig och mitt så långt det överhuvudtaget finns en möjlighet. Inte någon annan, inte staten, inte politikerna.
Tack för ordet!
Risken är i och för sig stor att det ena visst utesluter det andra. Eftersom dödshjälp är en ”lätt” väg ut så finns risken att man inte behöver ägna samma eftertanke till hur livet i slutskedet ska bli värdigt. Börjar krämporna komma? Dra ur kontakten istället för att se hur man kan behandla.