Av William Shakespeare
Bearbetning: Lena Fridell & Lasse Beischer
Regi: Lasse Beischer
Scenografi: Torben Kulin
Kostymdesign: Heidi Saikkonen (Sömmerska: Frida Hallin)
Mask: Kerstin Olsen
Ljud- och ljusdesign: My Persson & Torben Kulin
Medverkande: Louise Juliusson, Emil Klingvall 6 Torben Kulin
Premiär 13/9 2024 hos Teater Jaguar i Göteborg
Spelas på Storgatan 3 i Göteborg och på turné under hösten och våren 2025
Från 13 år
Uppsättningen lanseras med parollen triss i tragedier. Anledningen är att Teater Jaguar tidigare gjort Hamlet och Romeo och Julia med samma spelstil hämtad från 1 2 3 Schtunk i inalles imponerande sexhundra föreställningar. Hjärnan bakom dessa varianter av Shakespeare-dramer där så många liv går till spillo, är följaktligen ingen mindre än Lasse Beischer. Han är som klippt och skuren för uppdraget att tillsammans med Lena Fridell roa och emellanåt oroa publik. I deras intelligenta händer tas en allt annat än uppbygglig allålders-föreställning form, vars längd uppgår till mindre än en timma.
Frigruppen som i år tilldelats Ilon Wiklands Barnkulturpris medger att någon sockersöt solskenshistoria inte står på menyn. Grymheterna som sätts i rörelse när avgörande strider om kungliga makten i Skottland tar vid, efter att huvudpersonen möter en häxa (I Shakespeares manus är de som bekant tre stycken) som spår hans framtid; uppvägs av ett humoristiskt tilltal bottnande i traditionen från commedia dellárte.
Vad som händer i barnanpassade miniversionen av Macbeth ges en tydligt förklarande kontext av pjäsens utvalde ciceron, vilket innebär att flitigt sysselsatte Torben Kulin kan briljera, genom att bli Lasse Beischers förlängda arm. Gestaltar initialt en scentekniker som ger oss praktiska förutsättningarna, får därefter reda på att han blixtinkallats till ensemblen. Kan tänka mig att vissa fyndiga moment inledningsvis i högre grad får vuxna att skratta., Att pjäsen vars namn det uppmärksammas att en förbannelse vilar över, råkar ha premiär på ett otursdatum omnämns ej, märkligt nog.
Minns vagt att jag såg den mytomspunna tragedin -urpremiär troligen 1606 – spelas på en pub i södra England för drygt fyrtio år sedan under min tid som student. Har därtill en minnesbild från Pustervik cirka 2005 när 1 2 3 Schtunk på omisskännligt maner härjade friskt med såväl publik som Shakespeares texter (inklusive ”den skotska pjäsen”).
Slående hur det kalkyleras med unga åskådarnas goda fantasi. Visst krut har lagt på kostym och mask som understryker maktförhållanden och i ena hörnet på scen står den kuliss som föreställer slottet. Där blickar pjäsens guide ut mot oss, upplyser om intrigen. Inuti sker också ett otal ombyten för nya entréer av den trio skådespelare som har hand om samtliga förekommande roller, ett antal av birollerna har förstås strukits ur manus. Dessutom händer hemska dåd inuti slottet vilka Kulin i egenskap av presentatör kortfattat redogör för. I övrigt finns i princip ingen dekor. Karaktäristiska inslag som dolkar, vindrickande och scener till häst illustreras begåvat med pantomim.
Ensemblen är intimt sammansvetsad, märks att de jobbat tillsammans i en följd av år. På ett snillrikt sätt går de in i och ur roller. Eftersom pjäs främst riktar sig till barn ageras med tydliga gester och med stora svep. Barn sägs ju ställa sig oförstående till ironi. Hade Beischer och andra ur dennes teaterkompani stått på scen, skulle man förmodligen agerat mer aktivt gentemot publiken. Det något mer stillsamma approachen gjorde dramatiken mer koncentrerad, mycket skulle avhandlas på kort tid utan att det skulle bli alltför forcerat tempo. Avvägningen av tempo fungerade galant. Spöklika dramatiken förstärks raffinerat genom ljud- och ljusdesign.
Tendenser till skräck får sin motvikt i scener där det lockas till skratt. Flera aktioner laddas ur genom att beteenden tillförs ett löjets skimmer. Skickligt betonas människors olika lott, perspektiv av över- och underordning. Skådespelarna är experter på sådana metoder i sitt agerande. Vidare laboreras med ett antal brott mot fiktionen, historiens hemska eskalering kommenteras kontinuerligt. Spännande sekvenser avdramatiseras, ges stundtals till och med en munter inramning. Regin pendlar lysande mellan lössläppt struktur och en med Schtunk-mått mätt stram hållning.
Juliusson, Kulin och Klingvall (den sist nämnde Teater Jaguars konstnärlige ledare) har mycket att bestyra. Trion ägnar sig åt raffinerat samspel i täta rollbyten, monologerna behärskas utan besvär och den viktiga publikkontakten framställs organiskt i samarbete med enormt rutinerad regissör. När Kulin lägger ut texten låter det som om han imiterar Hans Villius, vilket väcker munterhet hos vuxen publik. Uppsättningens budskap är entydigt, en förändring till det bättre måste komma till stånd.
En majoritet av medlemsstaterna i FN är diktaturer. Riken där girighet, maktbegär och oförsvarliga klyftor har slagit rot går förr eller senare under. Vi får verkligen hoppas att kommande generationer uppfinner Alexanderhugg för att lösa Världssamfundets kris. Svårt att inte misströsta numera trots de positiva resultat Hans Rosling redovisade för ungefär ett decennium sedan. Insatserna i Macbeth är lika höga som i de gängkriminellas klanmässiga krig.
FOTON Lina Ikse